Fredrik Backman's Blog, page 17

Reklam

Hej. Det är jag igen. Jag tänkte bara som hastigast nämna att nu på fredag ska jag till Uppsala Stadsbibliotek för att prata om grejer. Och på lördag ska jag till Köpenhamn och danska bokmässan för att också prata om grejer. Förhoppningsvis, om jag får bestämma, så kommer vi mest prata om grejer som hur förbaskat fint det var när just Pablo Sandoval av alla människor fick fånga sista bollen i World Series i baseball häromdagen och utmaningarna med att köpa fempanelerstruckerkepsar på internet och själva grejen med att antika skrivmaskiner med glashöljen på knapparna är något helt annat än de där moderna 50-talsgrejerna där allt bara blev plastaskit och sånt.

Men, ja. Eventuellt kommer inte jag få bestämma helt själv och då kanske vi även kommer prata om böcker. Mina böcker, eventuellt, men det kan jag inte lova. Det kan bli så att vi pratar om riktiga böcker istället.

Det blir någon form av intervjuer, i alla fall, det blir det. Och jag ritar ponnys om man vill efteråt. De ser inte helt och hållet ut som ponnies. Men man kan komma ändå om man vill.

Men det är alltså inget tvång. Frivillig närvaro, helt och hållet.

Och man behöver inte komma till både Uppsala och Köpenhamn heller, om man har mycket för sig. Det räcker med ett av ställena. Jag är inte needy. Men om man har vägarna förbi Köpenhamn så har det visat sig i det danska mässprogrammet att inte bara jag kommer till mässan utan även en helt annan författare som heter Fredrik Bachman.

Han verkar trevlig.

 

Kvalitetstid

Vår dotter hade gått och lagt sig. Min fru och jag och vår son satt runt köksbordet. Jag höll på med min dator, min fru och vår son byggde Lego, och jag sa lite som i förbigående: ”Fan, jag måste ändå erkänna att det är skönt nu när baseballsäsongen är slut så att man har lite mer tid för…”

Och sen hörde inte min fru och vår son riktigt vad jag sa, så de slutade omedelbart bygga Lego, och min son gömde instinktivt instruktionerna och alla de små bitarna under en låda, och båda såg nästan rädda ut när min fru till sist utbrast: ”Vad SA du nu, Fredrik?”

Och då upprepade jag: ”Jag sa att det är skönt nu när baseballsäsongen är slut så att man har lite mer tid för att titta på hockey på kvällarna”.

Och då skrattade min fru genast nervöst och sa: ”Jaha. Tack gode Gud. Jag trodde att du sa ‘mer tid för familjen’.”

Och hon lät liksom lättad, när hon sa det. Och jag hörde hur hon viskade ”han har sin hockey nu, oroa dig inte” till vår son och hur han liksom andades ut och tog fram alla de små Lego-bitarna igen.

Och jag ska inte ljuga för er. Jag tog faktiskt lite illa upp.

S-Å dålig är jag faktiskt inte på att bygga Lego.

The kids are alright. Föräldrarna, däremot.

Jag har varit på Junibacken i Stockholm med mina barn. På en helg på hösten. När det regnar ute.

Det är samma slags upplevelse som Liseberg i augusti. Eller Astrid Lindgrens Värld helgen efter midsommar. Eller vilket förbannat vattenland som helst vilken dag som helst när det är mer än 18 grader varmt och uppehåll.

Man står i kö. Man drar djupa andetag. Man kollar på andra familjer. Man lyssnar. Man noterar. Man jämför. Man vet att man inte ska döma för hårt, men man gör det förstås ändå.

Och man går därifrån och tänker: ”Alltså, en del människor borde faktiskt inte ha fått bli föräldrar.”

Jag förstår att ni protesterar, att ni blir helt ”alla har sin egen syn på disciplin” nu och ”nääämen det som funkar för en familj kanske inte funkar för en annan” och ”barn är ju olika va” och ”det finns ju så många olika sätt att uppfostra på och inte bara ett enda rätt sätt” och allt det där, men jag säger inte det här för att vara hård. Jag bara konstaterar. Det är bara en helt objektiv bedömning. När jag har varit på Junibacken en hel dag en helg på hösten när det regnar ute, och jämfört mig själv med andra vuxna, då kan jag helt enkelt inte göra något annat än att konstatera att en del människor BORDE faktiskt inte ha fått bli föräldrar. Det borde ha funnits någon form av körkort för det här, för alla vuxna är helt enkelt inte LÄMPADE att ta hand om barn.

Jag. Till exempel.

Jag är en sådan vuxen.

Någon borde verkligen ha satt stopp för mig någonstans.

Och nej. Jag vet inte vems unge det här är. Han följde efter oss ut.

Ain’t my bag, baby.

Så vi stod i kön på Ica. Och min fru och mina barn gick för att packa påsarna medan jag betalade. Och när jag hade betalat stod min fru och mina barn i slutet av bandet och tittade på mig och var helt ”var är påsarna då?”. Och då var det jättelång kö i kassan. Och jag var ju i slutet av bandet, och hade redan fått mitt kvitto och allting, och enligt internationella matbutiksköregler så hade jag ju lämnat min plats i kön då. Alla begriper det. Och jag hade inte ens några mynt på mig för att betala för påsar med, så jag kunde inte bara springa tillbaka förbi kassan heller och hojta lite nonchalant och skönt kontinentalt sådär att ”hörru jag tar några påsar också, va?” och langa mynten över disken och hasta vidare. Jag hade varit tvungen att gå tillbaka och tränga mig i kön och be om ursäkt och försöka betala för påsarna med kort. Och one does not simply walk into Mordor, och så vidare.

Så då gjorde jag det som en vuxen person gör i den situationen: Jag sa till min familj att börja packa ner alla varorna i facket under barnvagnen, så att det skulle se ut som att vi hade planerat det här hela tiden och inte alls hade glömt köpa påsar utan i själva verket hade låtit bli med flit. Men då skulle förstås min son börja ifrågasätta och vara helt ”men varför köper vi inte bara påsar?”, så då var jag tvungen att säga jättehögt så att alla i kön skulle höra att ”för att vi har så otroligt många påsar hemma och det är faktiskt inte bra för MILJÖN!”. Så att det skulle verka som att det var därför jag inte hade köpt några påsar från första början. Men då skulle förstås min fru börja påpeka att ”men vi har ju typ inga påsar alls hemma, vi pratade om det senast imorse att vi faktiskt skulle behöva påsar till källsorte…”.

Och då blev jag sur och tryckte ganska demonstrativt ner alla varorna under vagnen och fick dra med min familj lite avsides och förklara för dem att jag faktiskt hade varit stressad i kassan, för kassor gör mig sjukt stressad och de vet det, så jag hade glömt ta påsar och nu fick de faktiskt bara ta och släppa det! Men det gjorde de förstås inte. Så istället började de ställa helt sjuka frågor som ”men varför går du inte tillbaka och köper påsar då?”. Och då fick jag förklara att nu hade jag liksom inga mynt på mig, så i så fall hade jag varit tvungen att gå fram till kassan, mitt framför den som stod längst fram i kön, och liksom sträcka mig fram och säga ”jo, hej, ursäkta, men jag glömde köpa påsar…” och vifta sådär bortkommet med kreditkortet som man gör. Och då hade ju kassörskan lett sådär överseende som kassörskor gör och nickat och sagt bara lite, lite för högt: ”Nä, nä, men det går bra. Ta du några påsar. Jag bjuder på dem!” Och sen hade jag varit tvungen att tränga mig förbi de tre (kanske FYRA, beroende på var påsarna ligger nuförtiden!) första personerna i kön för att kunna sträcka mig in under kassan och ta påsar. Och sen hade jag fått gå tillbaka till min familj i slutet av bandet och börjat packa påsarna. Där alla kan se mig. Och vid det laget hade jag ju liksom redan sabbat hela rytmen för hela kön, så då hade hela kön stått där och tänkt ”alltså herregud vilken snål människa, så jävla uppenbart att han bara fejkade allt det där för att han visste att han skulle slippa betala för plastpåsarna då”.

Så jag förklarade det här för min familj.

Och då tittade min son jättelänge på mig och sa ”vem skulle tänka så?”.

Och då sa jag ”vadå vem skulle tänka så?”

Och då sa min fru, faktiskt lite onödigt skarp i tonen, ”VEM skulle stå i kön och tänka att du var för snål för att betala för plastpåsar, Fredrik? Vem tänker så om folk?”.

Och då sa jag: Jag. Att jag tänker så om folk. Varje gång jag ser det hända. Och sen frågade jag min fru om inte hon gör det. För det tog jag faktiskt för givet att alla människor gjorde.

Och då sa hon ”nej”.

Och då sa jag ”jomen du vet! Sådär som man tänker om folk som inte tar några plastpåsar och sen packar ALLA sina grejer i de där fryspåsarna som är gratis, trots att INGET av det är frysvaror!”.

Och då frågade hon ”är det sånt här du går runt och tänker på, helt allvarligt?”

Och då sa jag ”det gör väl alla?”.

Och då suckade hon och sa att hon skulle gå och köpa påsar, och då förbjöd jag henne att göra det. För då hade alla i kön tänkt att jag var en sån som inte kan erkänna att jag gjorde fel och skickar min fru att köpa påsar för att jag skäms för mycket för att göra det själv.

Och nu säger min fru att jag har ”problem”.

Hon har inte gått närmare in på vilken sort.

Skruva hen som Beckham

Så här var det.

Mina barn och jag skulle gå in i en hiss i ett köpcentrum. Det är inte en helt okomplicerad procedur när det ena barnet är fyra år gammalt och okopplat och det andra barnet är ett år och i full färd med att ursinnigt försöka skruva sig ur bältet i barnvagnen som en jävla yogaövning i overall. Sen sprang fyraåringen rakt in i glasdörren innan den hade öppnats, och ettåringen lyckades samtidigt luta sig tillräckligt långt ut ur vagnen för att få tag i örat på en hund som gick förbi, och jag blev stressad.

Jag hade en lite jobbig dag här.

Så jag begriper hur det såg ut, men det här var alltså själva bakgrunden till den situation som sedan uppstod, och när hissdörren väl öppnades så var mitt ena barn och en främmande hund upptagna med att vara ganska upprörda på varandra och samtidigt spillde mitt andra barn juice på mitt första barn som i sin tur blev rädd och skvätte alltihop i ögonen på hunden och jag borde verkligen inte ha tagit just precis det tillfället i akt att ifrågasätta om man verkligen får ha hundar inne på köpcentrum. Det tror jag att vi allihop så här i efterhand kan enas om.

Diskussion uppstod.

Och när den var slut höll hissdörren på att stängas.

Och då hade väl familjen bakom min familj i kön till hissen så att säga fått lite nog av min familjs existens, så mamman i den familjen sa till sin tre-fyraåriga dotter att springa fram och stoppa hissdörren från att stängas. Så hon gjorde det. Men hon var lite för långsam. Så då ville jag hjälpa till. För jag är faktiskt en förbaskat hjälpsam person. Så jag höll mitt ena barn i ena handen så att han inte skulle springa rakt in i hissdörren igen, och så höll jag mitt andra barn i andra handen så att hon inte skulle försöka öronamputera den där hunden igen, och så sträckte jag fram foten för att få in den i hissdörren för att hindra den från att stängas.

Och sen hade jag tänkt SLÄPPA FÖRBI den där familjen bakom oss i kön. För det är DEN SORTENS KILLE jag är!

Nu var det rent händelsevis bara så att den där tre-fyraåriga flickan liksom ökade takten de sista stegen fram mot dörren, och det tog mig lite med överraskning. Och jag förstår nu i efterhand att det såg ut som att jag sparkade henne, men om vi allihop bara tar ett djupt andetag och försöker återskapa händelseförloppet mentalt så tror jag att det är helt uppenbart att det mer var hon som sprang rakt in i mitt smalben.

Samtidigt som hissdörren klämde min fot.

Jag är inte helt och hållet säker på att vi bara för att den där lilla flickan grät lite högre än jag ska glömma bort att det faktiskt var jag som var det verkliga offret här.

Andra saker som jag också bråkar med mina barn om

Ni vet hur föräldrar med stora barn ska förklara för en hur det gick till när de skulle ”avslöja att Tomten inte finns”? Och hur en del av dem med ögonen dränkta av livslång skam ska berätta hur de i själva verket råkade berätta det av misstag? Ja. Jo. Jag har haft ett sådant ögonblick idag, kan man säga.

Och ja, jo. Det gick väl lite åt helvete det här, kan man säga. Så mitt sämsta karaktärsdrag som förälder är att jag inte kan dölja mina känslor, det är väl den lärdom jag har dragit av de senaste timmarna. Inte för att jag har sagt något om Tomten, för min son lyssnar tack och lov inte så förbaskat mycket på vad jag säger om någonting alls, och vad gäller Tomten tänker jag verkligen inte gå runt och slå fast vare sig det ena eller det andra för häromdagen sa min fru bestämt ”det finns inga” och sen hittade jag popcorn längst ner i en låda ÄNDÅ så världen är faktiskt fylld av mysterier.

Men som förälder skulle jag behöva lära mig att dölja mina känslor, det skulle jag verkligen. Idag var jag nämligen så glad och exalterad och uppe i varv över att det är sjunde och avgörande matchen i World Series i baseball inatt att min son tittade på mig och drog den för honom enda rimliga slutsatsen att det är julafton imorgon.

Vi hade sedan en lång diskussion där ingen av oss riktigt förstod vad den andra pratade om.

Det gick inte jättebra.

Jag vecklade in mig i en rätt komplicerad existentiell förklaring som började med vem som är pitcher i San Francisco Giants och eventuellt slutade med ett lite mer filosofiskt ställningstagande angående huruvida jultomten är verklighetsutmanad eller inte. Jag är inte riktigt säker. Det fanns andra barn i rummet. Och andra föräldrar. De började se arga ut

Jag fick panik.

Så nu har min son helt samvetslöst utnyttjat mitt förhandlingsmässiga underläge till att erbjuda sin medgörlighet vid läggdags så att pappa kan kolla på matchen ENBART på villkor att det hänger en strumpa full av Skylanders på hans sovrumsdörr imorgon bitti.

Så överst på min egen önskelista inför 24 december är ett pokerface.

Vad jag bråkar om när jag bråkar med mina barn

Idag vägrar den ena av dem sova för att han är arg för att hans fötter är lika stora.

Dagens ungdom

Jag tänker inte stå här och säga att barn nuförtiden är LATARE än min generation var. Absolut inte.

Jag tänker verkligen inte gå helt bättre-förr här alls.

Men idag på väg till förskolan sa min fyra år gamla son: ”Pappa. Vad har jag på mig?”

För att han inte orkade titta ner och kolla själv.

Inte i Kansas längre

Några vänner till mig läste blogginlägget om sovmorgonen som inte var en sovmorgon alls på grund av vintertiden igår. En av dem förstod precis vad jag menade, men två av de andra hävdade att det var precis tvärtom. På detta uppstod den sortens diskussion där en vän började dra fingrarna frustrerat genom håret, en annan vän viftade med båda handflatorna samtidigt som man gör om man ska visa hur stor en fisk är, och en tredje vän reste sig NÄSTAN från bordet för att stampa beslutsamt i golvet för att inskärpa sin poäng. I slutet av det här bråket visste faktiskt ingen av oss längre vad som egentligen hade hänt, och huruvida tidsomställningen innebar att vi hade förlorat en timme, vunnit en timme, eller om vi i själva verket hade upplevt en timme som aldrig hade funnits.

Jag fick huvudvärk. Tid är väldigt förvirrande för mig, det är en av de primära anledningarna till att jag hatar att resa. Och hur vi än vände och vred på det så fick ingen av oss riktigt rätt.

Och för att förklara hur allt detta fick mig att känna mig så behöver jag först ta lite tid här för att förklara att för några månader sedan så satt jag på golvet i köket i vår lägenhet och byggde Lego med mina barn. Mina barn är 4 och 1 år gamla. De var för en gångs skull inte upptagna av att försöka slå ihjäl varandra med trubbiga föremål, så jag antar att jag helt enkelt slappnade av. Lite för mycket, skulle det visa sig, och när jag slappnar av lite för mycket så somnar jag. Det är min grej, kan man säga. Så jag vaknade på köksgolvet med kinden på den halvt utfällda ugnsluckan och saliv på kökshanddukarna av att två barn, en pojke runt 10 år och en flicka runt 7 år, stod och tittade fundersamt på mig. Det visade sig förstås att vi hade fått gäster, det skulle även visa sig att själva anledningen till att jag satt på golvet och lekte med mina barn från första början var att min fru hade bett mig hålla dem sysselsatta medan hon rensade garderoben i hallen tills vi skulle få gäster, det skulle bara visa sig att jag inte riktigt hade lyssnat ordentligt. Och jag tänker till mitt försvar åberopa det faktum att om man inte är beredd på att man ska somna så är man alltid 100% mer förvirrad när man vaknar än om man somnar med flit. Det är ett vetenskapligt faktum. Kanske inte helt vetenskapligt då, men det är fan ett faktum i alla fall. När man vaknar efter att ha somnat av misstag så vaknar man alltid med den sortens panik som man har om man vaknar ovanpå något som rör sig och har öron. Så jag var inte helt MED, kan man säga. Jag behövde några ögonblick att samla mig.

Och jag hade nu händelsevis aldrig träffat de här gästerna som hade med sig de här barnen förut, så när jag slog upp ögonen och såg två barn som var ungefär sex år äldre än mina barn men nu händelsevis hade ungefär samma hår- och ögonfärg som mina barn, då var inte min första tanke ”vi har nog fått gäster medan jag sov”. För det hade varit en helt orimlig slutsats i den situationen, det fattar faktiskt vilken resonlig människa som helst. Min första tanke var den betydligt mer logiska: ”Jag har sovit i sex år och det här är framtiden”.

Men precis när jag tänkte det kom min fru in i köket, och hon såg ju inte ett dugg äldre ut än när jag somnade, så då fattade jag ju förstås att jag inte var galen, så jag andades ut och liksom landade mentalt och sedan förklarade jag för henne exakt vad jag hade trott när jag såg barnen precis. Och så försökte jag skratta lite åt det. Men nu råkar det tyvärr vara så att min fru är ganska snabbtänkt, så hon växlade till ett fullständigt chockat ansiktsuttryck, stirrade på mig och viskade: ”Vem är du?”.

Och medan jag sov hade hon hunnit byta kläder. Och tröjan var liksom lite silvrig, och jag associerar det med science fiction-film, så det kändes jävligt futuristiskt.

Det var logiskt medan tanken gick igenom mitt huvud just då.

Hur som helst.

Jag har inte varit så här förvirrad sedan dess.

The time travelers wife

Imorse när min fru och mina barn vaknade så gick de väldigt tyst upp ur sina sängar, stängde försiktigt dörrarna till sovrummet, och lät mig få en lång skön sovmorgon ända till halv åtta eftersom jag har varit så förkyld de senaste dagarna.

Det var så gulligt gjort av dem att jag helt glömde bort att bli misstänksam. Men sen kom jag förstås upp halv åtta och började göra frukost och då väntade de i nästan trekvart innan de påminde mig om att klockorna har ställts om till vintertid nu. Så egentligen sov jag bara till halv sju.

Så nu har jag inte fått sovmorgon alls, men jag är ändå skyldig min fru en sovmorgon.

Well played, familjen. Well played.