Fredrik Backman's Blog, page 13

Något att läsa när ni inte läser det här

Den här bloggen är vad den är, vi gör det vi gör här. Ni vet det, jag vet det. Ibland är vi allvarliga, för det mesta inte alls. Det är en fin grej, jag hoppas att det aldrig förändras. Imorgon ska jag gå och titta på mina barns luciatåg.

Men jag tänkte bara säga att det finns en kvinna som heter Magda Gad som nyligen började blogga här på Café. Vi har aldrig träffats. Jag har ingen relation alls till henne. Jag vet bara att hon skriver väldigt bra, och att hon skriver på riktigt. Imorgon gör hon sig färdig för att åka till ett land som jag bara hör talas om på nyheterna, och hon gör det samtidigt som alla andra försöker ta sig därifrån.

Det enda som egentligen kan göra mig förbannad när jag blir intervjuad om saker jag skriver är när jag blir kallad ”journalist”. Eftersom det är en stor och helig titel i min begreppsvärld, en jag tycker ska vara reserverad för de människor som faktiskt sysslar med journalistik. Den riktiga. Den viktiga.

Så om ni har en stund över får ni gärna gå in Magda Gads blogg. Hon är journalist, och jag är väldigt stolt över att få ha min blogg på samma sajt som hennes.

Jag skiter i vad min familj säger

Man kan vara vad man vill i luciatåget på förskolan. Det tycker jag faktiskt.

Allting behöver faktiskt inte vara så himla konservativt. Man måste våga vara öppen för förändring. Allting behöver inte vara bundet till vad varje barn FÖRVÄNTAS vara i luciatåget baserat på kulturella föreställningar eller stelbenta traditioner. Vi kan öppna ett fönster och vädra ut lite fördomar här. Vi har chansen att be the change. Och allt det där.

Så jag säger bara att om barnen VILL så ska de faktiskt FÅ vara Indiana Jones i luciatåget.

Eller Captain America.

Eller Ninja Turtles.

Eller stjärngosse. Fast utan den där strutgrejen. Eller lucia. Eller en sorts lucia, i alla fall. Eller spöke.

För det är de dräkterna vi har tillgängliga.

Och jag tycker att barnen ska få vara vad de vill i luciatåget. Och först så tycker jag att de ska sluta vilja vara grejer som vi inte har dräkter för hemma, och börjar vilja vara till exempel Indiana Jones.

Speciellt om deras pappa eventuellt trodde att luciatåget var på fredag och inte imorgon och eventuellt händelsevis vidarebefordrade fel information till mamma och det kanske inte är superjättesannolikt att Statoil säljer pepparkaksdräkter och pappa vet förbannat väl vem det är som får sitta uppe hela natten och försöka sy dräktjävlarna annars.

JAG TYCKER ATT BARNEN VILL VARA INDIANA JONES!!!

The way way back

Så, okej. Jag har haft ett par incidenter på Ica. Jag jobbar inte jättebra under stress. Min hjärna är inte välsignad med överlägsen simultankapacitet. Så det har varit ett par gånger när jag kanske har glömt handla allt på listan. Och det har varit ett par gånger när jag har stått i kassan och upptäckt att jag har glömt plånboken. Och det var de där tre eller max fyra gångerna när jag gick hem från affären för att jag hade glömt att jag tog bilen dit. Och så var det den där gången där jag bar hem barnet men glömde barnvagnen. Och det var eventuellt den där andra gången när jag nästan gick ut med barnvagnen utan barnet i. (Det finns illasinnade rykten om att jag hade hunnit till bilen och börjat vika ihop barnvagnen innan jag märkte det men det är inte sant, jag var knappt vid hissen till parkeringen och vår dotter åt banan vid trädgårdsmöbelrean och märkte inte ens att jag var borta.) Och vid åtminstone två tillfällen har jag inte haft med mig barnet till affären men av gammal vana börjat styra en barnvagn med ett barn i och rört mig så pass långt bort från dess verkliga ägare i höjd med mejeriavdelningen att det eventuellt är borderline kidnappning.

Absolut.

Så idag var jag i affären för att handla mat till middagen eftersom vi skulle få gäster. Jag hade barnen med mig. Det var lite stressigt. Jag hade betalat för alla varorna. Jag kom till och med ihåg att hämta ut ett paket till min fru från den där lilla postdisken i hörnet. Jag hade till och med kommit ihåg att ta med mig både hennes och min legitimation. Jag tog med mig paketet hem. Jag hade bilen med mig hem. Jag hade BÅDA barnen med mig hem. Och jag hade köpt ALLT på listan.

Och om vi nu sätter det i perspektiv till sakerna jag har gjort tidigare så tycker jag faktiskt inte att det här med att det visade sig att jag glömde alla matvarorna och att de stod kvar i slutet på varubandet i kassan i affären är en speciellt stor grej.

En till godnattsaga. (Den funkar inte heller.)

Jag har, med högst varierande framgång (eller egentligen inte ”varierande”, om vi ska vara helt ärliga, framgången har ju faktiskt varit oerhört konsekvent genom att den konsekvent har varit en motgång) hittat på en del godnattsagor till mina barn. Den första, ”Vem bor här då?”, går att läsa HÄR och auktioneras dessutom ut tillsammans med skrivmaskinen jag skrev ner på HÄR till förmån för Musikhjälpen.

Det här är en annan jag har skrivit. Den heter ”Stora grejer är större än små grejer” och handlar om grejer. I olika storlekar. Det är inte en jättekryptisk titel. Den funkar enligt mina omfattande tester exakt lika dåligt som godnattsaga som den förra. Jag har inte skrivit ner den på skrivmaskin än eftersom mina barn säger att de inte hör vad Dora Utforskaren säger då. Men på bloggen kan ingen höra mig skriva, som man brukar säga. Så här är den.

Stora grejer är större än små grejer

Det här är en pingvin

Den är större än en apelsin

Men sjukt mycket mindre än en grävmaskin

Det här är en väldigt liten och ganska smaskig paj

Den är så liten att den kan bli uppäten av en ganska taskig samuraj

Men samma samuraj är så liten att den kan bli uppäten av en robothaj

Det här är en skål med ris

Den är större än en liten fis

För fisen är så liten att den får plats inuti en väldigt liten gris

Det här är en grej som är blå

Den är likadan som den här likadana röda grejen fast liksom mer blå utanpå

Och både en grej som är röd och en grej som är blå är nästan likadana som de här grejerna som är liksom grå och typ pyttesmå

Det här är en normalstor påse pant

Den väger ungefär lika lite som en ganska stor diamant

Men inte alls lika mycket som en ganska liten elefant

Det här är en krokodil

Den väger mycket mer än en liter fil

Men ändå mycket mindre än en ganska liten bil

Det här är åtta astronauter

Det är fler än sju scouter

Men sen hämtade scouterna två kompisar så nu är det fler scouter än astronauter

Det här är en get

Den är snabbare än ett smörpaket

Men helt galet himla långsam om man jämför med en rymdraket

Det här är ett plan

Det är brett nog att innehålla en babian

Men en babian är bred nog att innehålla en tulpan

Det här är en lakritsstång

Den är längre än en trasig ballong

Men mycket kortare än en till exempel en hemlig underjordisk gång som är helt vanligt lång

Det här är din hand

Den är mycket närmare dig än din bästa kompis tand

Men din bästa kompis tand är ändå mycket närmare dig än ett helt annat land

Det här är en ganska klumpig hjälte

Hon är varmare än det här vattenglaset som hon precis välte

Men inte alls lika varm som all den här osten som hon precis smälte

Det här är en jättejättejättearg polis

För han har bränt sig på plattan på en spis

För den är mycket hetare än till exempel is

För så är det med olika grejer ska du veta

Att de kalla grejerna är inte alls lika varma som de heta

De tunga grejerna är precis som de lätta grejerna fast mycket tyngre att bära

Och grejerna långt bort är mycket längre bort än grejerna som är nära

De korta grejerna är kortare än de långa

Och få grejer är färre grejer än grejer som är många

De röda grejerna är mycket rödare än de blå

Och de stora grejerna är mycket större än de små

Can’t hustle a hustler

Så det var läggdags. Och vi förhandlade. Och först sa han ”10 minuter”, och då sa jag ”5 minuter!” och då pekade han på tv:n och sa ”efter Dora!”. Och då kollade jag i min mobil hur länge det var kvar av det avsnittet av Dora Utforskaren, och såg att det bara var 4 minuter kvar, så där kvävde jag min impuls att skrika ”HA!” och istället gjorde jag det som en vuxen person skulle göra och sa: ”Okej. Du vinner. Läggdags efter Dora Utforskaren. Deal?” Och då sa han ”deal, pappa”.

Och så tog Dora Utforskaren slut. Och då rusade jag in i vardagsrummet och skrek ”VI HADE EN DEAL! NU ÄR DET LÄGGDA…”. Och då väckte jag vår dotter. Så då fick jag springa in och försöka få henne att somna om. Och när jag kom tillbaka ut i vardagsrummet så var det Dora Utforskaren på tv igen.

För på måndagar är det tydligen jävla dubbelasvnitt av jävla Dora Utforskaren.

Och när jag försökte med ”vi hade en deal, så nu är det läggda…” så skakade min son bara oerhört, oerhört, oerhört långsamt och beklagande på huvudet och sa: ”Ledsen pappa. Efter Dora. Vi hade deal.”

Det är märkligt att jag har varit förälder exakt lika länge som han har varit människa och lik förbannat tar han mig på rutin.

Vad jag bråkar om när jag bråkar med mina barn

Idag är en av dem svinarg för att jag vägrar ta den uttryckliga ordern ”pappa kan du ringa och säga till alla som gör äpplen att de ska sluta lägga skal på dem!” på allvar.

Det var inte så här det gick till

Så vi var ute en sväng, hela familjen. Och när vi kom hem till vårt kvarter så träffade vi en granne som bor några hus längre ner på gatan. Och det hade hunnit bli ganska mörkt, så min fru hostade sådär onödigt demonstrativt som hon kan göra och så sa hon: ”Vad fint det har blivit här i kvarteret nu när nästan alla har satt upp sin balkongbelysning”. Och så hostade hon igen. Och när jag tittade på henne så sa hon ”ojojoj, vilken hosta jag har fått”, sådär som hon gör när hon inte alls har fått hosta. Och då vände sig grannen till mig och frågade ”vilken balkong är er?”. Och då var jag tvungen att berätta att jag väl inte kanske eventuellt exakt har satt upp hela vår balkongbelysning än. Möjligen. Eftersom en sladd var sönder. Eller vad det nu var. Det var mycket som hände. Och det är liksom inte så lätt som det ser ut. Och sen fick jag vinterkräksjukan. Igen. Och sen erbjöd sig min fru att göra det och då blev jag väl kanske eventuellt lite kränkt. Möjligen. Eftersom jag faktiskt hade lovat våra barn att jag skulle göra det.

Men jag var faktiskt jättejättejättesjuk. Så det berättade jag för grannen.

Och då nickade grannen mycket förstående. Verkligen sådär irriterande förstående som väldigt förstående människor kan göra. Och så pekade han på en balkong där det liksom inte bara satt balkongbelysning. Det satt stjärnor och granar och blinkande tomtar och…jamen herregud det satt blinkande t-o-m-t-a-r på balkongen. Ni fattar ju. Det finns folk i flygledningstornet på Bromma Flygplats just nu som sitter och skriker invektiv åt sin radar och vrålar ”NEJ FÖR HELVETE AVBRYT INFLYGNINGEN DET DÄR ÄR EN BALKONGJÄV…”.

Och så sa grannen ”det där är min! Ja, äsch, ni vet, det är väl lite överdrivet förstås, men mina barn tycker ju att det är så himla roligt det där.”

Och sen har min fru och jag lite olika uppfattning om exakt vad som hände efter det.

Som jag minns det så nickade jag, mycket mycket mycket förstående, och sa ”vad fint!”. Och sen var jag liksom lite sådär uppmuntrande på detaljnivå som jag kan vara eftersom jag är en uppmärksam och sympatisk person och sa ”jag gillar speciellt tomten!”. Och sen sa jag ”dina barn måste verkligen ha blivit överlyckliga!”. Och sen sa vi godkväll och så gick vi hem och allt var bra och trevligt. Och på gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog, och alla drack varandra till och dansade och log.

Men nu håller min fru plötsligt på om att så var det inte alls och att det där sista har jag ju bara snott rakt av från en textrad ur ”Inatt jag drömde” med Cornelis Vreeswijk. Och sen hävdar hon att det jag egentligen gjorde var att lägga armarna i kors och stå och sparka lite i gruset framför den där grannen och muttra ”ja, jo, visst, en del av oss tänker ju på planetens energiresurser och känner kanske inte att våra barns framtid kommer må bäst av att vi prioriterar att bränna upp all el på blinkande tomtar, men visst…äh…det är väl bara att bygga ett till kärnkraftverk, eller hur? De verkar ju så säkra, allihop. Det är ju det viktigaste för barnens framtid, trots allt. Att vi ser till att skapa så mycket radioaktivt avfall som vi bara kan. Men äsch…inte ska jag stå här och dra ner stämningen inte…jättefina tomtar, hörru, verkligen! Det viktigaste är ju att DU har det bra!”

Det är inte alls så jag minns det. Jag vill bara göra det helt och hållet klart. Så jag tycker inte att det är rimligt att min fru kallar mig ”passivt aggressiv” bara för hon minns alltihop lite annorlunda. Det står jag för.

Jag kan möjligen sträcka mig till att det eventuellt kanske är okej att kalla mig en s-m-u-l-a passivt aggressiv, möjligen, för att jag förklarade för våra barn när vi kom hem att nu ska vi inte ha någon balkongbelysning i år för i den här familjen vill vi nämligen inte att alla sälungar i hela världen ska dö, även om somliga av våra grannar tydligen hatar alla gulliga djur och hellre vill ha blinkande tomtar.

Och möjligen även för att jag började googla vilket datum Earth Hour är så att jag ska hinna göra flygblad som insinuerar att vissa grannar kanske bryr sig mindre om miljön än andra  grannar och dela ut dem anonymt i vissa trappuppgångar som jag råkar veta att man kan ta sig till anonymt genom garaget utan att behöva ha koden till deras port.

Men vi får faktiskt hålla isär passiva äpplen och passiva päron.

Som jag minns det så var alltihop fortfarande mycket mer som den där Cornelis-sången.

Bloggaren tillfälligt stängd för ombyggnad

Jo. Alltså. Jag har varit en smula ur funktion det senaste dygnet eftersom jag drabbats av vinterkräksjukan. Igen. För andra gången på tre veckor. Vilket väl möjligen får betraktas som personbästa i dysfunktionellt immunförsvar, till och med i den här kroppen. Det går väl i alla fall att konstatera att om världen drabbas av den stora zombieapokalypsen framkallad av någon form av smittsamt virus och man inte riktigt vet vem eller vilka som kommer drabbas så är jag ett rätt jävla dåligt val att låsa in sig på gömstället med.

Men inte för att jag gnäller, givetvis. Det jag saknar i immunförsvar tar jag ju som bekant igen med en OERHÖRD motståndskraft och uthållighet när jag väl går igenom sjukdomsfasen. Jag biter ihop. Jag står ut. Jag står orörlig i stormen utan att darra en sekund.

Sånt lär man sig ju. Att inte på något sätt låta den här vildsinta biologiska attacken på alla mina vitala organ på minsta vis gå ut över min omgivning.

Jag gnäller inte.

Jag kommer åtminstone inte gnälla efter att min fru hör att jag skriker att timern på golvvärmen i badrummet har slagits av igen och att jag fryser jättemycket om kinden.

Cool under pressure

Det var alltså strömavbrott i vårt bostadsområde i några timmar under eftermiddagen och kvällen idag. Jag var ensam med barnen. Jag kände att vi ändå löste det rätt bra. Det är klart att det fanns tuffa stunder, till och med kanske ögonblick då vi var rädda, men jag känner inte att vi någonsin drabbades av panik. Varken barnen eller jag. Vi handlade metodiskt och rationellt. Tog det lugnt. Andades långsamt för att spara på syret i lägenheten. Öppnade inga dörrar i onödan för att inte släppa in kyla. Vi fokuserade på vår överlevnad. Laddade iPaden i min laptop så att vi kunde fortsätta spela Toca Boca. Som Bear Grylls hade gjort.

Och sen kom min fru hem, och då började hon givetvis vara helt p-r-a-k-t-i-s-k och hålla på. Så hon fick för sig att den här gången skulle vi göra en ordentlig inköpslista på alla grejer som man tydligen ”ska ha hemma” just utifall att man drabbas av ett längre strömavbrott. Det står tydligen på internet. Man ska ha värmeljus och batterier och ficklampa och filtar och allt vad det nu är. Så min fru skrev ner allt det. Och sedan frågade hon om det var något annat jag kunde komma på som var väldigt viktigt att ha hemma i en nödsituation.

Och då sa jag ”mer Ben & Jerry’s”.

Och nu har vi en diskussion om huruvida jag tar det här ”seriöst” eller inte.

Fattar ni?

Hon var liksom inte ens här när det hände. Hon satt tryggt och safe bakom sitt skrivbord på sitt kontor och skyfflade papper medan vi var ute på fältet och nästan dog. Hon fattar inte vad VI FICK GÅ IGENOM! Jag ska kanske inte säga att vi närmade oss en punkt där vi var tvungna att filtrera vårt urin till dricksvatten eller började fundera på att äta upp våra grannar men vid ett tillfälle så föreslog min fyraårige son på fullt allvar att vi kanske skulle bli tvungna att göra vår egen glass. Av yoghurt. Vanlig naturell yoghurt, för den med vaniljsmak var slut. Vi var kanske en timme och tre-fyra dåliga beslut från att gå fullständigt Flugornas Herre här.

Så min fru kanske inte fattar det.

Men när man sitter där i mörkret helt utelämnad åt den vilda naturen så är faktiskt goda förberedelser HELA SKILLNADEN.

When the going gets tough

Okej.

För ett par dagar sedan skulle jag alltså sätta upp balkongbelysningen inför jul. Eftersom min son höll på och tjatade om att alla grannarna minsann hade satt upp sina belysningar. För de är ju minsann så himla duktiga. Grannarna. Varenda år. Redan i november. Minsann. För i det här kvarteret behöver vi ju tydligen inte ha respekt för hederliga svenska traditioner. Vi kan bara smälla upp våra lampor i vilka färger vi vill. När som helst bara.

Anarki.

Och barn är ju så jävla lättpåverkade, va. Ingen tänker ju på barnen, va. Och sen får förstås jag ta hela skiten som vanligt för att barnen ifråga råkar bo hos mig. Den sortens konsekvenser behöver ju inte grannarna tänka på, va. De kan ju sitta där i skenet av sina lampor och götta sig bara, helt bekymmersfritt.

Så går det när samhället får styras av individualism, va. När alla bara tänker på sig själva. Då är det som vanligt JAG som drabbas.

Så, ja. I alla fall.

Min son tjatade och jag gav upp och lovade att jag skulle sätta upp lamporna.

Men sen gjorde jag givetvis det som varje ansvarsfull förälder hade gjort i den situationen: Jag mutade min son med glass tills han hade glömt bort alltihop. Och det köpte mig ett par dagar. Och sen såg väl min son ett glittrigt snöre eller så kom det väl ett nytt avsnitt av nån Skylander eller nåt eller vad det nu är som händer med barn när de glömmer bort grejer. Och så glömde han bort hela grejen.

Så, ja. Jag satte ju aldrig upp den där balkongbelysningen. Och det hade jag ju kanske kunnat skämmas för. Jag hade kanske kunnat gå runt och oroa mig för att grannarna skulle stå på sina balkonger och skratta åt mig. Det hade jag kunnat göra. Men vet ni vad som hände då? Va? Vet ni vad som hände nu i eftermiddags? Det blev strömavbrott i hela kvarteret, det var vad som hände!

Kolsvart i hela kvarteret.

På. Varenda. Balkong.

Och vem tror ni stod på sin balkong och skrattade då?

Va? Va?

Det var det jag som gjorde. Så bara så ni vet. Oj vad jag skrattade. Jag stod på balkongen och fick hålla mig i skärpet så mycket jag skrattade, ska ni veta.

Eller, ja. Sen kom visserligen strömmen tillbaka, och då hade jag ätit upp all vår glass så att den inte skulle förstöras i strömavbrottet. Det var en akutåtgärd. Som när larmet går i Vita Huset och sex dussin Secret Service-kostymer dundrar in och vrålar ”LOCKDOWN! LOCKDOWN!” och släpar ner presidenten i skyddsrummet. Så var det. Fast med glass.

Och nu har strömmen kommit tillbaka.

Och nu har jag ingen glass att muta min son med.

Så nu måste jag gå ut och sätta upp balkongsbelysningajäveln.