Fredrik Backman's Blog, page 10

Den som söker skola leta

Så min fru och jag skulle plocka ner alla julprydnader idag, eftersom jag i utbyte mot att hon städade hela lägenheten förra helgen hade lovat att jag skulle plocka ner alla julprydnader. Förra helgen. Och…ja. Det gjorde jag ju inte. Till mitt försvar så säger hon ”ja” varje gång jag frågar ”är du klar att gå nu?” och sen står barnen och jag i hallen i ytterkläderna och…ja. Hon säger visserligen att fem minuters fördröjning på ”klar nu” inte är detsamma som sju DAGARS fördröjning på ”jag gör det nu i helgen” men hon behövde faktiskt inte stå i hallen i ytterkläderna i sju dagar. Det är allt jag säger. Eller det är inte allt jag säger, jag sa ganska många andra grejer också men jag tror att hon hade satt i sina hörlurar och börjat lyssna på musik då för efter en stund kändes det lite som att hon nickade i takt när jag trodde att hon höll med mig.

Hur som helst. Vi skulle plocka ner alla julprydnader idag. Så jag skulle hämta lådan som vi har julprydnader i från källarförrådet. Och det tog ganska lång tid eftersom min fru sa till mig förra julen att jag verkligen borde ta en tuschpenna och skriva ”Julprydnader” stort på lådan så att den blev lättare att hitta bland alla identiska lådor i källarförrådet, och…ja. Till mitt försvar så sa jag säkert en massa smarta grejer till henne förra julen som hon sket i.

Men jag hittade i alla fall lådan efter en ganska lång stund och tog upp den till lägenheten. Och inuti den hittade min fru datorfodralet som jag letade jättemycket efter i januari för ett år sedan, och mina glasögon och mina vantar som jag letade ganska mycket efter ungefär samtidigt, och en halv muffin, och mitt gamla bankomatkort, som jag nu eventuellt är skyldig kontaktpersonen på min bank en ursäkt för, eftersom jag skrek ”JAG HAR FÖR FAN INTE BARA LAGT DET NÅGONSTANS!” när hon vänligt frågade om jag var säker på att det hade blivit stulet och inte bara ”förlagts”, när jag ringde och stöldanmälde det för ett år sedan. Jag var ärligt talat mest chockad över att jag hade glömt en halv muffin. Det är verkligen inte alls likt mig.

Men min fru och jag packade alltså ner alla julprydnader. Och jag gick ner med den till förrådet. Och det var ganska rörigt där, så det tog en stund att flytta ut en massa grejer så att jag kunde få in lådan, och sen sätta in en massa grejer framför den, eftersom jag var smart och tänkte att nu behövs den ju inte igen förrän om ett år så då kan den lika gärna stå rätt långt in i förrådet. Eftersom jag är smart. På flera olika sätt. Jag använder osthyveln för att skära tunna gurkskivor och jag hade 1.7 på högskoleprovet och jag klarade Lego Batman tillsammans med min fyraårige son utan att fuska så mycket att det skulle anses extremt och vid kanske inte jättemånga men åtminstone flertalet tillfällen har jag svarat på typ max andra eller kanske tredje ledtråden i På Spåret. Så när jag var färdig gick jag ut ur förrådet och stängde förrådsdörren och tryckte ihop hänglåset på den. Och så gick jag upp till lägenheten. Och ungefär där insåg jag att jag eventuellt hade packat ner både lägenhetsnycklarna och nycklarna till hänglåset på förrådsdörren i lådan med julprydnader. Som jag ställde ganska långt in i förrådet. Innan jag låste förrådsdörren.

Så. Jo. Ja.

Det här skapar ju några olika problem. Det första är att jag måste hitta någon som vet hur man öppnar ett hänglås på en förrådsdörr. Det andra är att VARJE gång hädanefter som jag inte hittar någonting som jag letar efter, alldeles oavsett vad det är, så kommer det första min fru säger vara ”har du letat i lådan med julprydnader?”.

Det tredje är att min fru precis tittade på mig och frågade ”kommer du ihåg var i förrådet du ställde lådan?”. Och direkt efteråt suckade hon och sa ”men du märkte den väl med tuschpennan i alla fa…”

Bättre scen än aldrig

Jo, hej. Det är jag igen.

För sisådär två och ett halvt år sedan skrev jag en bok som heter ”En man som heter Ove”. Nu i vår kommer Johan Rheborg göra en tolkning av den historien i en föreställning på Rival i Stockholm.

Den 28 januari hålls en generalrepetition av den föreställningen inför speciellt inbjuden publik. Det här är den speciella inbjudan. Efter föreställningen blir eventuellt Johan Rheborg och regissören och en ganska mätt kille i keps som skriver grejer intervjuade på scen. (Jag är strängt beordrad att inte bli sjukt nervös och dricka alkohol precis innan jag går upp på scen så att det slutar med jag berättar den om två irländare i en båt och spottar små, små bitar cocktailkorv på bänkrad 1-3. Men vi får se hur det går.)

Hur som helst: Mitt förlag Partners in Stories kommer lotta ut biljetterna till den här föreställningen. Den hålls alltså 28 januari, 20.00, på Rival i Stockholm. Det finns drygt 200 biljetter, och eftersom det är trevligt att ha någon att prata om alltihop med efteråt kommer de lottas ut i paket om två. 100 vinnare får alltså 2 biljetter var. (Det kräver en hel del av mig att vara så här pedagogisk, så försök häng med nu.)

Om man vill vinna två biljetter skickar man ett mejl till INFO@PARTNERSINSTORIES.SE

Skriv ”Ove!” i ämnesraden, och ert namn i mejlet.

(Det finns alltså inga biljetter till försäljning till den här föreställningen och man kan bara få tag på biljetter genom att mejla info@partnersinstories.se, det finns ingen resonlig människa som skulle få för sig att ge mig kontrollen över några biljetter så att mejla mig för att få tag på biljetter är tyvärr lika effektivt som att försöka få mig att inte äta upp all choklad genom att be mig att inte äta upp all choklad.)

Det var bara det jag ville säga. Tack för att ni lyssnade.

Nu har någon mejlat en Youtubelänk till mig igen och nu mår jag dåligt

Så tack så jävla, jävla, jävla mycket till läsaren som skrev ”Men allvar nu Freddan tror du inte att det HÄR i själva verket är din vän N:s plan med tavlan?” och skickade det här:

 

Visst, först tänkte jag att det där är ju inget att oroa sig över, för i Ghostbusters 2 så är det ju killen som målar som råkar illa ut och den onda killen på tavlan som är farlig. Men sen tänkte jag att om man tänker efter så hade det ju faktiskt bara varit så jävla typiskt min vän N att måla en tavla som ser ut som jag men sen plötsligt börjar skjuta blixtar med ögonen och ger mig order och försöker ta över universum och håller på. Och sen tänkte jag att om Vigo nu fanns så skulle det ju faktiskt ha varit rätt smart av honom, nu när hela självporträttsgrejen inte funkade förra gången, att den här gången gömma sig i en tavla som ser ut som en ganska mätt kille i cowboyhatt. För det är precis vad han vill få oss att tro, liksom. Och sen tänkte jag på att jag faktiskt inte hade en aning om att min vän N ens kunde måla tavlor i akryl förrän han helt plötsligt dök upp med den här i förra veckan, och sen messade jag min vän N och frågade om han hade målat många tavlor förut och då skrev han ”Nej, det här är den första jag har gjort”. Och då frågade jag varifrån han hade fått idén att helt plötsligt måla ett porträtt av mig, och då svarade han inte. Och nu har det gått en och en halv timme och han har fortfarande inte svarat.

Och nu vill jag inte vara på kontoret ensam längre.

Ramminne

Jo, jag förstår att det i mitt förra blogginlägg kanske framstår som att jag är en usel vän och en allmänt dålig människa medan min vän N är en alltigenom underbar individ som inte gör annat än går runt och finns till för sin omgivnings skull hela dagarna.

Och det kanske är sant.

Men jag vill faktiskt i så fall bara komplettera historien om tavlan som N målade av mig med att han när han gav den till mig var noga med att påpeka att den behövde ramas in. Och jag ska inte säga att han var påstridig angående detta, men jag tänker trots allt hävda att jag nog ändå fick känslan av att han eventuellt skulle ta en smula illa upp om jag inte tänkte hänga upp tavlan på kontoret inramad.

Så vi gick till en affär där de ramar in tavlor.

Och min vän N stod en bit bakom mig, som om vi inte alls var där tillsammans, och fick därför alldeles ostört betrakta hela scenen där personalen i butiken samlades runt disken för att titta på en lagom tjock och lite varm 33-årig man som försökte vara avslappnad och cool och låtsas som att det vore den allra naturligaste sak i världen att han kommit in där ensam en tisdagseftermiddag i januari för att rama in en ganska stor akrylmålning föreställandes sig själv.

En målning där han är klädd som cowboy.

Och håller i ett gevär.

Nej, jag var inte avslappnad. Nej, jag var inte cool. Och nej, jag känner faktiskt inte att personalen ansträngde sig tillräckligt mycket för att ge intrycket av att de inte skrattade åt mig utan med mig. Jag är absolut inte otacksam, verkligen inte, och jag tänker givetvis inte gå så långt som att försöka insinuera att allt det här långt i förväg var noga genomtänkt av min vän N för att nå fram till exakt detta scenario.

Men jag känner faktiskt att tavlan i slutändan lite är en present till honom också nu.

The gift of giving

Jo, som den någotsånär långtida bloggläsaren kanske minns så delar jag kontor med min vän N. (För det lite mer nytillkomna sällskapet är min vän N möjligen mest beryktad för sina inte så arga arga lappar samt för uppfinnandet av Håkan.) Jag har nu inte varit på kontoret så värst mycket de senaste månaderna eftersom jag har varit föräldraledig (vilket vi väl så här i efterhand kan konstatera egentligen inte påverkade mitt jobb så jättemycket eftersom mitt jobb tydligen inte alls upptar så mycket tid i min vardag som jag hade för avsikt att få min omgivning att tro, men det har i alla fall verkligen gått ut över mina möjligheter att köpa skrivmaskiner på Tradera och hänga med i tv-serier eftersom det faktiskt är det främsta användningsområdet för ett kontor), och jag har därför inte träffat min vän N i samband med julhelgerna förrän julhelgerna redan var slut.

Vi hann därför inte utbyta våra traditionella julklappar förrän i slutet av förra veckan.

Och det ska nu sägas direkt att min vän N och jag traditionsenligt lägger väldigt mycket tid och energi och omtanke på att välja julklappar till varandra. Vi har inga andra kollegor än varandra, vi har helt ärligt inte speciellt många vänner heller, så vi anstränger oss när vi väljer presenter här. Vi bryr oss.

Speciellt jag.

Jag bryr mig så in i helvete.

Jag tänker och utreder och väljer och letar och koordinerar och beställer och planerar. Ibland så långt som flera dagar före jul. Jag lägger ner tid på det här, det är inte ovanligt att det handlar om uppemot 20 minuter eller mer.

Att få en julklapp av mig är en livsstil, kan man säga.

Och jag vill inte alls vara kritisk mot min vän N eller otacksam eller på NÅGOT sätt insinuera att en av oss inte riktigt har tagit det här på lika stort allvar som den andre. Absolut inte.

Men det här var min present till min vän N. Det är alltså en vit och mintgrön kaffekopp med skojfrisk text frampå. Den är jättestor. Stor nog att till exempel ha en liten apa i. Eller jättejättemycket kaffe, vilket är oerhört praktiskt om man till exempel gillar kallt kaffe. Jag beställde den på Amazon. Jag fick gå till Ica och hämta ut den och sen fick jag transportera den till kontoret helt själv och allting. Ni fattar ju.

Men visst.

Min vän N:s julklapp till mig var den här tavlan. Som han har målat av mig i historisk miljö (eftersom han vet att jag älskar cowboys). I akrylfärg. Själv.

Och det kanske OCKSÅ tog en del tid och var ganska omtänksamt av honom.

Men låt oss fokusera på att Amazonkategorin för ”funny coffee mugs” faktiskt är väldigt mycket större och mer svårnavigerad än man tror så det är inte heller något man bara slänger ihop.

Det var inte så här det gick till. Det var i alla inte exakt så här det gick till.

Dialog inom familjen, så som den kommer återberättas i efterhand av vissa delar av familjen som faktiskt inte alls återger saker och ting så som de faktiskt skedde. Eller i alla fall inte så som jag minns dem. Eller i alla fall inte exakt så som jag minns dem.

– Nu är det läggdags.

– Liten stund till bara.

– Nej. Läggdags nu.

– Jag ska bara se färdigt.

– Nej! Nu är det borsta tänderna och sova!

– Nej!

– Jo!

– Om en stund!

– Nu!

– Det är snart SLUT!

– Men jag är trött NU!

– Strax!

– Nej! Borsta tänderna och sova NU!

– Jag är din PAPPA och jag säger åt dig att vi borstar tänderna och går och lägger oss STRAX!

– Nuuuuuuuuuuuuu!

– Straaaaaaaaaaaaax!

– Men jag är tröööööööött!

– Men herregud, Dallas Cowboys mot Green Bay Packers i NFL-slutspelet och du kan int…allts…herregud…du vet det finns faktiskt barn som hade blivit GLADA om de fick stanna uppe och titta på amerikansk fotboll!

– Sluta pappa jag är trött.

– Det kanske du skulle ha tänkt på innan du hade en massa roligt hela dagen?

– Va?

– Så går det. När man har roligt på dagarna. Då blir man jättetrött på kvällarna.

– Jag vill att du ringer mamma.

– Jag försöker bara berika ditt liv med kultur!

– Jag vill att du ringer mamma n-u!

– MEN HERREGUD VI GÅR VÄL OCH LÄGGER OSS DÅ!

– Och borstar tänderna.

– Kan vi åtminstone strunta i att borsta tänderna? Det är sjukt dåligt täckning i badrummet och jag försöker kolla på matchen i mobilen.

– Kom nu pappa. Sluta prata. Nu är det sovdags.

– Okej, vi kan väl borsta tänderna då om du gör det snabbt. Och sluta titta på mig som om jag är en dålig förälder. Jag är inte en…okej jag är en ganska dålig förälder då. Men en dag kommer du komma ihåg det här och…jag vet inte. En dag kanske…men gapa då så att vi kan borsta tänderna!

– Det där är mammas tandborste.

(Tystnad)

– Titta nu gjorde Cowboys touchdown!

– Godnatt pappa.

– Pappa älskar dig.

– Jaja.

– PAPPA ÄLSKAR DIG!

– SSSCCCH! DU KOMMER VÄCKA MIN LILLASYSTER!

Jag bara säger att det verkligen har tidseffektiviserat min vardag. Jag trodde att det var sånt vuxna pratade om på middagar.

Ja, de diskuterade bilar. Och nej, jag kan inte jättemycket om bilar. Och nej, det hindrade inte mig från att delta i diskussionen. Eftersom ett av mina allra mest framträdande karaktärsdrag är att jag aldrig låter min okunnighet stå i vägen för ljudet av min röst. Jag är lite som sanningen, kan man säga. Jag kan inte tystas. Eller kanske inte exakt som sanningen då, men jag är som ljuset, kan man säga. En liten strimma av mig kan ta över ett helt rum. Eller kanske inte ljuset då, men jag är som snö. Först tycker man att det är rätt kul när jag dyker upp men sen tröttnar man rätt fort och börja klaga över hur jobbig jag är och sen åker man någonstans där man vet att det är för hög luftfuktighet för mig.

Hur som helst.

De diskuterade bilar. Och någon av dem började prata om den där funktionen med fjärrstyrd klimatkontroll så att man kan sätta på värmen i bilen via sms på vintern. Och vi råkar ha den funktionen i vår bil, så jag passade på att säga det. Och då frågade de hur jag tyckte att det funkade och om jag använde den ofta. Och då sa jag att jag tycker så mycket om den där funktionen att nu när det är minusgrader så parkerar jag bilen utomhus trots att vi har garage bara för att jag ska kunna gömma min natt-Ben & Jerry’s i den, så att jag ska kunna sätta igång värmen i bilen via sms medan jag nattar barnen så att glassen ska vara EXAKT lagom upptinad när min fru har somnat och jag går ner i bilen och smygäter glass.

Jag sa inte att det var det PRIMÄRA användningsområdet för tekniken ifråga.

Jag sa att det var ETT användningsområde.

Sluta titta sådär på mig.

Jag är som vingummin. Man kan inte bara välja ut det man gillar. Man får ta hela påsen.

Äktenskapet, en ögonblicksbild.

Vi hade gäster. Och de pratade om matlagning, eftersom de har ett stort matintresse. Och då menar jag alltså inte att de gillar att äta utan att de verkligen har ett intresse av själva maten, de gillar att titta på den och prata med den och bygga små pyramider av den och sådär.

Men hur som helst så lyssnade jag väl inte jättenoga, men en av dem sa vid något tillfälle något om att ”all riktigt bra matlagning handlar ju först och främst om perfekta råvaror, va”. Och då sa jag instinktivt ”öl och grädde”. Och då blev det liksom lite tyst. Och sen sa någon ”va?” och då sa jag ”är inte det råvaror?”. Och då sa någon ”öl och grädde?” och då sa jag ”jag har öl och grädde i all min mat”, och då sa någon ”i all din mat?” och då sa jag ”grädde och öl”, och då sa någon ”och om det är mat där inte öl och grädde riktigt passar?” och då sa jag ”då är det inte min mat”.

Och då sa min fru ”det här är anledningen till att det fanns två väldigt tydliga regler för Fredrik när han var föräldraledig: Han fick inte laga mat till barnen och han fick inte lära dem vad han tror är texten till ‘Min hatt den har tre kanter’.”

Jag tycker fortfarande att det var lite onödigt sagt av henne.

Det var jävligt roligt, men ändå onödigt.

Jag hatar när hon lyckas med det.

Kort information till människor på mitt gym

Jag har mycket hud i mitt ansikte.

Det är inte kriminellt.

Jag vill bara ha det sagt. Speciellt i mitten. Jag har ganska mycket hud speciellt i mitten av mitt ansikte.

Så jag vet inte exakt vad ni tror att ni såg men det kändes lite som att ni trodde att ni såg något annat än det ni såg. Exakt. Så jag vill bara förtydliga att det inte var det som ni såg som ni trodde att ni såg. Och även om det hade varit det så är det här faktiskt inte viktigt, jag förstår inte alls varför det skulle vara viktigt för någon, men OM det nu är så viktigt för er så vill jag bara ha det här sagt. Inte för att ni har sagt något, men för att jag kände själv att jag var väldigt inne i själva upplevelsen just då och då kanske det såg ut som att jag var VÄLDIGT inne i själva upplevelse, om ni fattar vad jag menar. Och då kanske ni trodde något. Även om ni inte sa något. Det kändes som att ni kände något och jag tyckte mig tycka att ni tyckte saker. Jag känner sånt. Jag är en känslig person.

Så jag vill bara säga att ja, jag tittar på film och tv-serier i min telefon när jag powerwalkar, och ja, det är det jag gör även om min fru kallar det ”promenad”. Och nej, det var inte Grey’s Anatomy den här gången, och nej, jag grät inte.

Jag grät inte förra gången heller men den här gången grät jag definitivt inte. Jag vill bara klargöra det. Men inte för att det är viktigt. Och inte för att ni har sagt något men ni kan faktiskt ändå sluta snegla över axeln på mig på löpbandet nu. Det är sjukt oartigt. Jag har inga direkta bevis för att ni gör det men jag vet att ni gör det för jag är en känslig person. Jag känner av såna grejer. Det hade varit typiskt er. Jag känner inte er men det är fan typiskt folk man inte känner att döma en för att man kollar på Frost medan man powerwalkar.

Visst. Okej. Det var Frost. Jag kollade på Frost. Jag orkar inte kolla på den med mina barn för de bara ”sluta spola tillbaka”. Det är inte kriminellt.

Och jag råkar ha väldigt mycket hud i mitt ansikte så det rör sig väldigt mycket när jag powerwalkar och det var därför som jag såg ut som jag gjorde.

Jag mimade inte med i sångerna.

Jag har mycket hud.

Dra åt helvete.

Sköt er egen träning.

Man tävlar bara mot sig själv.

Endorfiner gör kanske mig känslosam. Det är kanske inget brott. Ni kanske ska skita lite i mina endorfiner för de är kanske personliga. Ni kanske ska respektera folks personliga endorfiner. Era skitstövlar.

Jag: Det finns väl ett namn?

Fru: Finns det en poäng med den här historien?

Jag: Ja! Att det borde finnas såna runt löpbanden på gymmet!

Fru: (Suckar på ett sätt som faktiskt skulle ha fått mig att känna mig lite dum om jag hade varit en lite känslig person) Vänta nu så ska vi se om jag har förstått dig rätt: Det här skynket som sitter runt båset när man lägger valsedeln i kuvertet i vallokalen? Du vill ha ett sånt skynke runt löpbandet på gymmet?

Jag: Ja! Det finns väl ett namn för skynket? Det finns väl för fan en fackterm?

Fru: (Rycker på axlarna på ett sätt som jag faktiskt hade kunnat tolka som att hon inte bryr sig. Om jag hade varit en känslig person.) Säkert. Vad spelar det för roll?

Jag: Det spelar roll för att det borde finnas såna runt löpbanden på gymmet!

Fru: (Tittar liksom snett uppåt och sedan direkt snett uppåt åt andra hållet, och sedan direkt snett nedåt, på ett sätt som en känslig person faktiskt hade kunnat uppfatta som att hon himlar med ögonen) För att någon på löpbandet bredvid dig såg vad du tittade på i din telefon medan du promenerade nu igen?

Jag: Jag powerwalkar. Jag promenerar inte.

Fru: Och du tittade på Grey’s Anatomy nu igen?

Jag: Och hon på bandet bredvid skrattade!

Fru: (Med en ton som en känslig person faktiskt hade kunnat uppfatta som att hon inuti sitt huvud avslutade meningen med ”lilla gubben”) Det var säkert inte åt dig. Lilla gub…eller jag menar ”älskling”.

Jag: Hon sneglade på min telefon, och sen sneglade hon på mig, och sen SKRATTADE hon! Jag SÅG henne!

Fru: Okej. Det kanske var lite åt dig då.

Jag: Det är väl ändå en privatsak vad man tittar på medan man tränar! Det måste väl för fan finnas någon nivå av personlig integritet!?

Fru: Grät du?

Jag: Jag svettades!

Fru: Svettades? Under ögonen? Hur länge hade du promenerat? Du var ju inte på gymmet jättelän…

Jag: JAG ÄR EN VARMBLODIG PERSON!

Fru: Du får ju ändå acceptera att man kanske skrattar lite om man ser någon som gråter till Grey’s Anatomy på löpbande…

Jag; Jag. Svettades. Jag. Är. En. Varmblodig. Person.

Fru: (Den där grejen med ögonen igen som hade kunnat uppfattas som känsligt av en känslig jävla personjävel!) Jag vet inte vad skynket heter, älskling. Men jag tycker absolut också att det borde finnas runt löpbanden. För alla andras skull.

Jag: Det kan ha sett UT som att jag grät.

Fru: Är vi färdiga nu? Jag har saker att göra…

Jag: VARMBLODIG PERSON!!!