Fredrik Backman's Blog, page 8

Do the math

Alltså.

Jag fick en kommentar från ”Matteläraren”.

Och efter att ha tänkt ganska länge på hur jag känner för det här så tänker jag att jag känner så här för det här:

Först blev jag glad. För att någon sa att jag inte hade fel.

Och sen fick jag lite ont i huvudet. Eftersom jag inte fattar hur jag inte hade fel.

Men sen blev jag glad igen, för att jag tänkte att jag skulle visa det här för min vän N och skrika ”HA!” och så skulle han bli tvungen att erkänna att jag inte hade fel.

Men sen kom jag på att min vän N kanske i så fall hade tittat väldigt allvarligt på mig och sagt ”förklara det här för mig”. Och då hade jag pekat på kommentaren från matteläraren som förklarade det här. Och då hade min vän N skakat väldigt långsamt på huvudet och satt sitt pekfinger väldigt nära mitt bröst och sagt: ”Nej, jag vill att d-u förklarar det här för mig.” För det är sån han är. Och då hade jag blivit tvungen att försöka förstå exakt hur i helvete golvytan i två rum kan vara olika stora om den totala vägglängden är densamma (FÖR DET GÅR FÖR HELVETE INTE OCH ALLA FATTAR DET) och då hade jag förmodligen fått ont i huvudet igen.

Och precis nu slog det mig att det kanske var exakt det här som min vän N hade planerat hela tiden.

För det är sånt han gör.

Nu har jag ont i huvudet.

Reklam om reklam

Godkväll. Jag vill bara som allra hastigast vidarebefordra informationen att Johan Rheborgs teateruppsättning av ”En man som heter Ove” får 11 nya föreställningar i april och maj. Biljetterna till de föreställningarna släpps imorgon bitti klockan 9.00 på Blixten.se. Alla andra föreställningar är slutsålda.

Precis som vanligt håller jag inte i några biljetter och har ingenting med själva arrangemanget att göra. Det beslutades bland annat när min familj och jag under vår USA-resa förra året var i ett sånt där garage där man får en biljett när man kör in och sen måste sätta i samma biljett i maskinen när man ska betala för att få komma ut igen. Det är en ganska lång historia men det visade sig i alla fall att om alla bara hade tagit det lite lugnare och inte höjt rösten och hållit på så att jag blev stressad så hade det gått mycket snabbare att tänka igenom alla ställen jag hade varit på inne i köpcentrumet och kommit fram till att biljetten låg antingen i kepsbutiken eller vid glassbuffén. Det var kepsbutiken.

Men nu får jag alltså hur som helst inte hålla i några biljetter. Så om man vill köpa biljetter gör man det på Blixten.se. Från imorgon bitti klockan 9.

Det var bara det.

Office space

Min vän N och jag har, som den logistiskt intresserade bloggläsaren eventuellt lagt märke till längs vägen, ett kontor ihop. Kontoret ligger i ett kontorshotell fullt av ungefär likadana kontor, och då och då byter vi kontor inuti huset av olika anledningar. En gång för att kontoret bredvid vårt befolkades av män i randiga skjortor som skrek mycket på engelska och ringde i en mässingsklocka varje gång de sålde något och vars kontor avskiljdes från vårt kontor med en vägg som såvitt vi kan bedöma var isolerad med sockervadd. En annan gång flyttade vi för att min vän N ville ha bättre utsikt. (Genom fönstret, han skulle visserligen vilja ha bättre utsikt över skrivbordet också men då måste han hitta någon annan att dela kontor med.)

Vi har nu ganska nyligen flyttat igen. Den här gången för att kontorshotellet skulle renovera den våningen vi råkade sitta på. Så vi fick flytta en trappa ner, till ett exakt likadant kontor som var några kvadratmeter större. Det var så jag beskrev det. Och då påpekade min vän N att ”då är det inte exakt likadant”. Han gjorde det framför personalen på kontorshotellet, så jag kände mig lite dum, så när han sedan började diskutera huruvida det i så fall gick för sig att sätta upp fler bokhyllor nu när vi hade ett större kontor så påpekade jag ganska självsäkert att ”det är faktiskt inte säkert att väggytan är större bara för att kontoret är det!”.

Jag menade att det kanske fanns fler fönster. Eller det är i alla fall det jag tror att jag menade. Det gick lite snabbt.

Så min vän N vände sig mycket allvarligt mot mig och upprepade ”väggytan måste inte vara större bara för att kontoret är större?”, och då sa jag ”NÄ!!!” en aning mer självsäkert än jag kände mig. Och då nickade min vän N mycket eftertänksamt och frågade ”är golvet konformat?”.

Det tog en stund innan jag fattade vad han menade. Det gick lite fortare för personalen på kontorshotellet. De skrattade. Ganska högt. Jag hade visserligen IG i Matte B, men jag är nästan helt säker på att det fanns ett mer pedagogiskt sätt för min vän N att förklara att jag inte riktigt hade tänkt igenom det här.

Nu har han satt upp fler bokhyllor och jag är i alla fall nästan helt säker på att han åtminstone inte hade behövt illustrera alltihop fysiskt genom att spärra upp ögonen och kasta händerna förtvivlat fäktande genom luften och låtsas halka ner i en jättestor kon VARJE gång han har kommit in på vårt nya kontor sedan dess.

Reklam

Godkväll. Det är jag. Annars? Härligt. Jag? Jovars, tackar som frågar.

Så i alla fall.

Jag skrev en bok förra året som heter ”Britt-Marie var här”. Den har alldeles nyligen släppts som storpocket (det är som en vanlig pocket, fast stor, lite som en plusmeny), vilket betyder att den kostar ungefär hälften så mycket att köpa som tidigare. Den är alltså till exempel perfekt att köpa som present till någon som man tycker ungefär hälften så mycket om som någon man verkligen tycker om.

Den finns lite varstans där man köper böcker såvitt jag har förstått, men lite mer specifikt vet jag att den har dykt upp på Pocket Shop, en och annan Akademibokhandel i Löddeköpinge och på Adlibris och Cdon på internettet.

För full transparens ska sägas nu direkt att flera personer som har läst boken säger att den handlar oproportionerligt mycket om bikarbonat, engelska fotbollslag och listor skrivna med blyertspennor. Om man inte har något principiellt emot att böcker handlar om just det så går det förstås utmärkt att läsa den ändå, men det ska också nämnas att jag av en recensent beskrevs som ”en författare som tyvärr med denna bok främst har börjat ägna sig åt sentimentalt skräp”. Vilket faktiskt inte alls är sant, för jag har ägnat mig åt sentimentalt skräp i flera år, det är mitt primära kompetensområde.

Men om man inte gillar boken fungerar den som vanligt ganska bra som vapen om man kastar den ganska hårt på någon som står ganska nära.

Det var bara det.

Men absolut

Jag är lite trött. Jag åt en stor middag. Jag blev lite dåsig. Och det är väl möjligt att jag inte borde ha tittat på Grey’s Anatomy på datorn och Manchester United-Cambridge i mobilen samtidigt som jag gjorde det här. Jag tycker visserligen att du överdriver lite när du säger att ”det finns folk som har svimmat som har bättre simultankapacitet” men jag vill till mitt försvar påpeka att anledningen till att jag inte reagerade på att du hade sagt det förrän efter flera minuter var att jag först tyckte att du sa ”det finns folk som har simmat” och jag tyckte inte att det lät orimligt.

Hur som helst.

Ja.

Jag diskade alltså med hudlotion.

Men vi kan välja att se det här konstruktivt eller destruktivt. Vi kan till exempel välja att fokusera på att jag diskade all disk.

Och om inte det går så kan vi till exempel fokusera på att jag har läst förpackningen nu och enligt den kommer vår disk se tio år yngre ut om jag fortsätter med det här i bara två veckor.

Kort information till utvald läsare

Först förstod jag inte vad ”Annabelle” betydde. Och sen Youtubade jag. Så du kan dra åt helvete, Magnus.

Det var bara det.

Strangers in the night

Mina barn fick en docka för ett tag sedan. Jag kommer inte riktigt ihåg när eller av vem, men det är den där sortens docka som har en liten nappflaska och en liten napp och en liten mekanism som gör att den skriker som ett riktigt barn om man till exempel råkar slänga den i golvet och då måste barnen plocka upp den och gunga den i famnen tills den börjar skratta.

Barnen stänger inte av dockan när de går och lägger sig.

I förrgår natt började den skrika helt oprovocerat för att den låg under soffan och grannarna rörde sig i lägenheten nedanför vår. Det tog en kvart innan jag hittade den. Natten till idag ville ett av barnen tvunget ha den i sin säng, och till slut gick jag med på det, och då började den skrika klockan 01.00, och då VAKNADE INTE BARNET.

Jag hade kunnat vara arg. Jag hade kunnat säga att det hade varit lättare att bara skaffa en unge till som de första ungarna kunde leka med för det hade tagit mindre energi än det här. Men jag tog hur som helst upp dockan och satt och vaggade den och då började den skratta och sen kollade den på hela Super Bowl med mig.

Så jag säger bara att givetvis älskar man inte ett av sina barn mer än det andra och givetvis skulle jag aldrig få för mig att rangordna dem efter hur mycket jag tycker om dem, men OM jag skulle göra det så skulle dockan ligga tvåa just nu.

Och då var min fru förstås tvungen att titta på mig med den där onödiga blicken och säga ”vet du Fredrik, jag kommer inte heller ihåg vem vi fick dockan av. Jag tror att den bara…dök upp.”

Och sen gick hon och barnen och la sig.

Och nu sover varken jag eller dockjäveln.

Game on

Så jag har köpt en boll till. En amerikansk fotboll. Helt vanliga sorten. Min fru, gud välsigne det lilla livet, begriper ju över huvud taget ingenting om idrott så hon börjar omedelbart kräva svar på den fullständigt vettlösa frågan ”vad ska du ha den till?”.

Vad jag ska ha den till?

Det är en amerikansk fotboll.

Man använder den för att spela amerikansk fotboll med.

Vad TROR hon att jag tänker ha den till?

Jag tänker ha den till det som alla normala normala vuxna män har amerikanska fotbollar till. Jag tänker hålla den i händerna och gå runt runt runt i lägenheten och prata högt om saker som är viktiga för mig och som resten av min familj skiter i.

Och sen kommer jag äta glass. Och när mina händer har stelnat lite för att skeden blir kall kommer jag eventuellt låtsaskasta bollen mot en vas och så att säga mer råka kasta bollen på en vas.

Min fru säger nu att jag inte är redo för det här ansvaret och att jag bara får behålla bollen om jag lovar att bara leka med den utomhus.

Hon begriper som sagt INGENTING om idrott.

Ja. Jag vet.

Och jag försöker inte byta samtalsämne.

Det här är verkligen inte en ansträngning med målet att förflytta skulden till någon annan. Det är rimliga anklagelser. Jag tar ansvar för min del.

Jag är fullt medveten om att det här är ett problem som rör hela familjen. Jag har inte över huvud taget ens insinuerat att jag inte tar detta på allvar. Jag fattar. Jag vet. Det är i längden inte bara en fråga om ordning utan även om hygien. Jag begriper och respekterar det och säger inte på minsta lilla vis emot angående grundpremissen.

Jag bara säger att den här bilen består ta mig fan till åtminstone 60% av russin.

Vi skulle kunna söka EU-bidrag som litet familjejordbruk.

Det är allt jag säger.

Okej kanske inte a-l-l-t då för jag ser hur du tittar på mig nu så låt mig säga det här en gång till:

Jag går med på att vi behöver diskutera en tydligare uppsättning regler angående förutsättningarna för mellanmålsätande i bilen men det ser alltså ut som om någon har sprängt en jävla fiskdamm i baksätet och då känner faktiskt inte jag att det STÖRSTA problemet som vi tvunget måste BÖRJA med att bråka om är att du råkade hitta lite Hot Creole-dipsås på reglaget till stolsvärmen!!!

En vecka

Jag har inte sovit på vad som känns som fyra och ett halvt år. Jag har råkat stå bredvid spontana gallskrik och ursinniga avgrundsvrål så ofta att jag förmodligen har permanent nedsatt hörsel. Jag har matfläckar på alla mina kläder och ingen av maten är min egen. Jag måste säga ”vad fint!” till människor som är skitdåliga på att spela gitarr. Jag har vadat genom vattenpölar bredvid andra människor som tycker att det är asroligt att hoppa jämfota allt vad de orkar precis när jag går förbi. Jag får aldrig gå på toaletten utan att någon står utanför och bankar. Jag blir väckt mitt i natten för att någon vill berätta för mig om en grej de har tänkt på. Jag vaknar på morgonen av att någon annan har kissat på mig.

Jag säger inte att jag ångrar mig.

Jag säger bara att ingenting förberedde för mig för att bli förälder mer effektivt än att ägna en vecka varje sommar i slutet av 90-talet åt att bo i tält på Roskildefestivalen med tjocka kompisar som rökte mycket hasch.