Fredrik Backman's Blog, page 4

Jag säger bara att innan vi kastar oss in i ”svar” på allting så måste vi se till att alla har fått all relevant bakgrundsinformation

Redan clownen i Det visste det här

Min dotter och jag var i en affär i förmiddags som har specialiserat sig helt på att sälja ballonger. Jag berättade det en stund senare för en grupp goda vänner, och en av dem konstaterade: ”Det är ju ändå ett bevis på att en stad har växt sjukt snabbt, att det kan finnas befolkningsunderlag för en HEL affär som BARA säljer ballonger!”.

Jag skrattade först.

Men sen tänkte jag efter.

Och sen insåg jag att jag är en hel person som bara skriver böcker.

Och jag känner verkligen betydligt fler människor som gillar ballonger.

The Jedi Tjat Trick

Barn:  (Spiller mjölk på hela köksgolvet)

Jag: Oj då. Nu får vi torka upp det där va?

Barn: Vilket?

Jag: Vadå ”vilket”?

Barn: (Tittar på golvet. Tittar på mig.) Vilket?

Jag: Mjölken! Mjölken som du precis spillde ut över hela golvet!

Barn: (Tittar på golvet. Tittar på mig.) Det var inte jag.

(Tystnad)

Jag: Vad i helv…jag stod ju precis här! Jag SÅG dig ju!

Barn: Nej.

Jag: Vadå ”nej”?

Barn: Det var inte jag.

Jag: Jo det var det ju visst!

Barn: (Med armarna i kors) N.e.j.

Jag: Men allts…jag orka…vafa…JAG STÅR JU PRECIS HÄR! JAG SÅG JU ATT DU SPILLDE MJÖLKEN!

Barn: Nej det gjorde du inte.

Jag: Jo!

Barn: Nej.

Jag: Jo!

Barn: (Djupt, djupt, djupt andetag.) Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejne…

Jag: Sluta!

(Tystnad)

Barn: (Djuuupt andetag) Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejne…

Jag: SLUTA!

(Tystnad)

Barn: (Drar handflatan snabbt framför mina ögon) Det var inte jag.

Jag: Försökte du precis köra the jedi mind trick på mig?

Barn: (Drar handflatan snabbare framför mina ögon) Nej. 

Jag: Jo!

Barn: Nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnej

nejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejnejne…

Jag: DET HÄR ÄR SISTA GÅNGEN DU FÅR SPELA LEGO STAR WARS!!!

Guilt by association

Ni vet hur man skrattar åt det amerikanska domstolssystemet när man läser om de där människorna som spiller kaffe på sig själva och stämmer McDonald’s för att ingen varnade dem för att kaffet skulle vara ”varmt”, eller när någon får en triljard dollar för att de voltade med husbilen eftersom det inte uttryckligen stod i instruktionsboken att ”Cruise control” inte är samma sak som ”autopilot”, eller när folk halkar på isfläckar eller stoppar katten i mikrovågsugnen och genast hävdar att någon annan ska betala.

Vi skrattar åt det.

Sen kastar ett av mina barn en amerikansk fotboll tvärs genom hela jävla lägenheten och har sönder tv:n och då står plötsligt min fru där och pekar finger åt mig och gapar om att ”vad lovade du mig när du köpte den där idiotiska bollen?”. Som om det är MITT fel. Objection, your honor, liksom: Irrelevant! Visst, jag lovade att jag skulle ha bollen på kontoret. Men gör det mig skyldig när någon ANNAN kastar bollen? Icke sa Nicke. Och då börjar min fru hålla på om att jag har lovat att ”alla bollar i hemmet ska hållas inlåsta i ett säkerhetsskåp” och då blir jag lite ”mäh Objection igen, harassing the witness!” Jag menar, det var ett barn som kastade. Min frus barn. Har hon inget ansvar? Var är föräldrarna i de här situationerna, det undrar man ju? Va?

Och då säger min fru ”den ena föräldern stod bredvid tv:n och skrek ‘kom igen då! Passa!!!’ Vilken förälder var det som gjorde DET, Fredrik?”.

Ledande fråga.

Jävligt ledande fråga faktiskt.

Always away

När jag kom till Ängelholm igår och hyrde bil frågade mannen i disken vart jag skulle, och när jag svarade nickade han allvarligt och ritade utan att jag bett om det ut vägen till platsen där jag växte upp på en karta. Väl framme mötte min vän B mig, efter att vi inte träffat varandra på nästan ett år, och det första han gjorde var att andas lite kort genom näsan och säga ”så du har skaffat Stockholmsjeans, ser jag”. Sen sa han att min dialekt lät som om jag ”äter mycket sushi”.

Ikväll kom jag tillbaka till Bromma Flygplats efter ett drygt dygn i nordvästra Skåne och när jag gav taxichauffören min hemadress sa han glatt ”jaha, välkommen till Stockholm!”. När jag sa att jag bor här sa han ”du kommer trivas!”. Han sa det väldigt uppmuntrande. Och jättelångsamt. När jag kom hem och började prata med min son i hallen stirrade han bara på mig och sa ”va?”. När jag upprepade mig vände han sig om och gick ut i köket och sa: ”Mamma. Jag tror att pappa pratar engelska.”

Ibland drömmer jag om att det någonstans mellan Helsingborg och Solna finns en liten bortglömd plats på andra sidan ett vattenfall bakom en dold bergspassage bortom en hemlig skogsdunge där alla pratar exakt som jag. Som ett Fylke, fast alla har keps och gillar skrivmaskiner och när man säger ”skjorta” så är det ingen som härmar en med slowmotionröst.

Det är mitt happy place.

Jag vill inte låta dramatisk här, Bromma flygplats.

Men om ni ropar ut fler förseningar i högtalarna nu så kommer jag ta mikrofonen ifrån er och skrika ”JAG SKITER I ATT NI SKA TILL TROLLHÄTTAN BEYONCÉ GJORDE DEN BÄSTA FUCKING VIDEON FÖRRA ÅRE…”

Good peptalk

God vän: Så du är på flygplatsen nu?

Jag: Ja, men planet är försenat en och en halv timme för att det är dimma.

God vän: Åh fan. Är det inte fredagen den 13:e idag?

Jag: Jo.

God vän: Åh fan.

Jag: Jag tänker inte ljuga, jag börjar känna mig lite vidskeplig faktiskt.

God vän: Äh, det är säkert ingen fara. Rent statistiskt, alltså.

(Tystnad)

Jag: Vad menar du med det?

God vän: Nämen du vet. Statistiskt.

Jag: Nej.

God vän: Hela den där ”det är farligare att köra bil än att flyga”-grejen.

Jag: Ah. Okej. Du menar så.

God vän: Exakt! Exakt! Jag menar det är säkert ungefär lika osannolikt att du skulle krascha i ett plan på fredagen den 13:e som att du typ skulle bli…jag vet inte…skjuten av någon med pistol!

(Tystnad)

Jag: Jag har blivit skjuten. Jag låg på sjukhus. Du kom och hälsade på.

(Tystnad)

God vän: Visst fan.

(Tystnad)

God vän: Men alltså…du vet. Blixten slår inte ner två gånger på samma ställe!

(Tystnad)

God vän: Eller hur det nu är. Gör den det? Är det vanligt?

Jag: Jag tänker lägga på luren nu.

God vän: Nämen jag bara menar…du vet. Det är dimmigt, säger du ju. Blixten kanske inte vet exakt var den sikta…

(Ljudet av vänskap som avslutas)

 

Min konsumtion. Lite om hur den fungerar.

Fru: (Pekar på en keps som jag har köpt från ett företag som gör kepsar med motiv av gamla amerikanska registreringsskyltar) En keps till?

Jag: Varför måste du ha den där dömande tonen?

Fru: Jag har ingen ton alls. Jag sa bara ”en keps till?”.

Jag: Det är en keps från ett företag som gör kepsar med motiv av gamla amerikanska registreringsskyltar. Jag har INGA såna kepsar sen tidigare. Det här är den första.

(Tystnad)

Fru: Så…en keps till?

Jag: Men vafan du kan ju inte bara klumpa ihop alla kepsar till ”kepsar”. Det är som att jag skulle säga ”åh, en väska till?” när du köper en ny plånbok!

Fru: Det är inte samma sak.

Jag: Det är exakt samma sak!

Fru: En väska är en väska. En plånbok är en plånbok. En keps är en keps till.

Jag: Det är en SPECIELL keps! Den har motiv av gamla amerikanska registeringsskyltar!

Fru: Jag hörde det.

Jag: Så det är INTE bara ”en keps till”.

Fru: Varför står det ”Vermont” på den?

Jag: Den har motivet av en registreringsskylt från Vermont.

Fru: Gör de bara kepsar från Vermont?

Jag: Nej men vafan det är väl klart att de inte gör. De gör motiv av registreringsskyltar från massor av olika amerikanska stater. Texas, bland annat.

Fru: Varför valde du Vermont då?

Jag: Det är personligt.

Fru: Va?

Jag: Det är personligt. För mig.

Fru: Har du varit i Vermont?

Jag: Nej.

Fru: Vet du ens var i USA det ligger?

Jag: Inte direkt. Nej.

Fru: Så varför är det personligt då?

Jag: För att jag ville ha en keps med motiv av en registreringsskylt från Texas, för att en spelare som jag gillar i Dallas Cowboys har en sån.

Fru: Men snälla Fredrik, kommer vi ha hela den där diskussionen om när du köpte hörlurar bara för att en kille som spelar baseball eller vad det nu var har såna nu igen?

Jag: Dez Bryants hörlurar. Han spelar amerikansk fotboll.

Fru: Och nu vill du ha hans keps?

Jag: Det här är en annan spelare. Med kepsen.

Fru: Och han har en keps med ”Vermont”?

Jag: Nej. Han har en keps med ”Texas”.

Fru: Så varför har du en keps med ”Vermont”?

Jag: Texas-kepsarna var slut.

Fru: Och?

Jag: Och…ja. Du vet hur jag har lite problem med att gå ut ur affärer efter att jag har varit därinne jättelänge utan att handla något för att jag är rädd att butikspersonalen ska snacka skit om mig?

(Tystnad)

Fru: Köpte du inte den här kepsen på internet?

Jag: Jo.

Fru: Du är rädd att…internet…ska snacka skit om dig? Om du inte…köper en keps till?

Jag: Det är klart att jag inte är! Men det är liksom som en instinkt nu. Jag har vant mig så mycket vid att om jag är inne i en affär längre än en viss tid så måste jag handla något litet. Och nu hade jag dessutom mejlat sajten som säljer de här kepsarna, så personalen hade liksom ENGAGERAT sig i mig, och sen skrev de ”could we interest you in another product?” och då ville inte jag vara den där killen som bara går ut ur butiken.

Fru: Så då köpte du ”Vermont”?

Jag: Ja.

Fru: Du har problem.

Jag: Jag SA ju att det var personligt!

(Tystnad)

Fru: (Tittar ner i sin telefon) Det står att de gör lönnsirap och ost i Vermont.

Jag: Står var?

Fru: På internet.

Jag: Fan!

Fru: Va?

Jag: Om jag bara hade googlat det själv innan vi hade den här diskussionen så hade jag kunnat säga att det var därför jag köpte kepsen. Att det var planerat!

Fru: (Tittar ner i sin telefon) Ben & Jerry’s kommer från Vermont.

Jag: (Möjligen lite överdrivet dramatiskt med dunkandet av min panna i bordet och sådär. Speciellt med tanke på att jag inte hade tagit av mig kepsen först.) JAG HADE KUNNAT SÄGA ATT DET VAR FÖR ATT BEN & JERRY’S KOMMER FRÅN VERMONT!!!

Fru: Jag älskar dig. Det gör jag verkligen. Men nu ringer jag ditt kreditkortsföretag och kollar om man kan spärra dig från e-handel.

Majskrokar. Fördjupningskurs.

Det har dykt upp vissa frågor i kommentarsfältet här på bloggen och på Facebook angående varför jag åt majskrokarna. Jag är tydligen för gammal för det. Det har till och med dykt upp påståenden om att den fyra år gamla härskaren av Barad-Dûr som hade himla regler för himla Lego och åt majskrokar var för gammal för att äta majskrokar.

Jag kan bara tala för mig själv här.

Och Fredrik Backman åt majskrokarna för att majskrokarna låg på bordet och Fredrik Backman bangar inte. Fredrik Backman är ingen bangare. Fredrik Backman backar inte från en fight. Och dessutom hade Fredrik Backman inga glasögon på sig för Fredrik Backman var jävligt trött på att några av barnen kallade Fredrik Backman för ”gubbe” så Fredrik Backman trodde eventuellt att det var ostbågar. Och när Fredrik Backman insåg sitt misstag var det för sent. För Fredrik Backmans mama didn’t raise no quitter. Fredrik Backmans mama raised MÖJLIGEN en fool men ta mig fan no quitter.

Så Fredrik Backman åt majskrokarna.

Varför fyraåringen åt majskrokarna har jag ingen aning om. Jag kan bara prata för mig själv här. Det vore oprofessionellt av mig att spekulera.

Men ”hon är ondskan” är väl inte helt uteslutet, kanske.

Till de läsare som inte visste vad majskrokar är

I kommentarerna till förra blogginlägget framkom det alltså att somliga läsare av den här bloggen har lyckats gå igenom livet utan att få veta vad majskrokar är. En stackars läsare trodde till och med att jag hade skrivit fel, och egentligen menat ostbågar. Det lilla livet. Ostbågar förhåller sig till majskrokar som bacon förhåller sig till saker som inte är bacon.

This is majskrokar.

De är osaltade och smakar wellpapp och när man har haft dem i munnen ett par sekunder får de konsistensen av portionssnus inrullad i självhäftande tejp och man ger dem till barn eftersom man inte tycker att barn förtjänar att få vara lyckliga.