Fredrik Backman's Blog, page 6

Men trevlig helg då JÄVLA INTERNET

 

Liten fråga till den det berör

Ni vet när man har tagit ut olika matgrejer ur kylskåpet och håller på att lägga dem på diskbänken, men låter kylskåpsdörren vara öppen under tiden eftersom man alldeles strax ska tillbaka till kylskåpet för att hämta mer matgrejer som man inte kunde bära första gången? Vilket är sämst för miljön då, att man stänger kylskåpsdörren medan man är vid diskbänken och sedan öppnar den igen 15 sekunder senare, eller att man bara låter kylskåpsdörren vara öppen de där 15 sekunderna?

Min teori är att det är sämre för miljön att stänga kylskåpsdörren och sedan öppna den igen. Min teori är att det är något med energi och nerkylning och termostater och grejer. Freoner och sånt. Som det där med att det är sämre för miljön att stänga av bilen och sedan sätta på den nästan direkt igen än att bara låta den stå igång. Jag är, för full transparens här, inte helt säker på att det är så motorer fungerar. Det kan vara exakt tvärtom. Men hur som helst, ni fattar vad jag menar. Det är min teori, det här. Min teori är inte helt och hållet grundmurad i, ja ni vet, ”fakta” och så. Det är mer en känsloteori. Eventuellt är det helt och hållet bara en känsla.

Så i alla fall.

Min fru och jag diskuterade det här.

Eller, ja. Vi ”bråkade” väl, kan man kanske säga. Det skulle väl vara facktermen. Och eventuellt så var jag inte helt och hållet tydlig med att min teori var en teori. Jag sa över huvud taget ingenting om känsla. Jag tror att jag använde förklaringen ”det finns forskning”. Och jag skrek ”så HA!” direkt efteråt. Vilket ju är den internationella verifikationen för att det är vetenskapligt bevisat bortom allt rimligt tvivel.

Jag vet. Jag vet.

Jag borde ha frågat er först.

Men vad tror ni?

Reklam

God förmiddag.

Om man händelsevis är på Akademibokhandelns bokrea idag och till exempel har köpt 4, 6 eller 10 böcker och råkar vara den personlighetstypen som måste lämna affärer med primtal så vill jag bara helt kort informera om att min bok ”Britt-Marie var här” säljs där för 79 kronor idag.

Om man skulle vilja köpa samma bok fast i ett utförande där jag har skrivit mitt namn med bläckpenna och ritat bestick på första sidan utan att fråga först så har CDON fortfarande ett par signerade ex till försäljning.

Det var bara det. Förlåt om jag störde.

 

Jag skiter i vad hon säger

Jag har varit hemma hela dagen.

Jag har varit sjuk. Jättesjuk.

Jättejättejättesjuk.

När barn är jättesjuka och man är hemma så heter det ”VAB”. Det är ett etablerat uttryck. Det är fullständigt rimligt att det finns ett liknande, nästan lika etablerat, uttryck om det råkar vara en vuxen som är sjuk. Även om den vuxna personen råkar vara hemma ensam med sig själv. Och idag var det Fredrik som var sjuk. Fredrik var jättesjuk.

Så ja, jag ringde några olika personer för att få anledning att berätta att jag har haft en ”FAB dag!”. Det gjorde jag. Det står jag för.

Min fru kan härja hur mycket hon vill om att det ”isåfall borde heta v-a-f”. Det kan jag acceptera. Det kan vi ha en konstruktiv diskussion om.

Men om hon säger en gång till att jag tittar för mycket på Keeping up with the Kardashians så går jag härifrån.

Kort meddelande till några människor i Höganäs

Imorgon var det tänkt att jag skulle vara med Höganäsbibliotekets författarkväll, men tyvärr har vi fått boka om det till 13 mars istället. Jag har nämligen fått vinterkräksjukan. Igen. Officiella beräkningar från delar av min familj gör gällande att det är fjärde gången den här vintern. Det har konstaterats att om mitt immunförsvar var ett militärt försvar skulle det bestå av en ensam kille som tagit en aningen för hög dos receptbelagda mediciner och nu stod vid gränsen iklädd enbart kalsonger och viftade med en tom hushållspappersrulle som ett Jedisvärd och skrek ”JAG SKA RINGA MIN BRORSA OCH ALLA DOM!”.

Vissa väl valda delar av min familj har även hörts muttra att ”problemet är att Fredrik är den värsta sortens hypokondriker, den sorten som faktiskt blir sjuk stup i kvarten, så att han kan fortsätta gnälla hela året”.

Men jag beklagar verkligen att det blev så här, om det var någon av er som läser det här som tänkte komma. Jag har till mitt försvar pratat med min läkare och han förklarade smittotiden och frågade: ”Skulle du bedöma att folk tycker mest om att höra dig prata om dina kepsar eller mest om att inte få vinterkräksjukan?”.

Ni behöver inte svara på det.

Men det blir alltså 13 mars istället. Tivolihuset i Höganäs, 19.30. Jag är en aning orolig över att det är just fredag den 13:e men väl valda delar av min familj muttrar ”två minus kanske blir ett plus?”.

21st century digital boy

Ibland tänker jag att jag tillbringar för mycket tid på internet. Ibland tänker jag att tillbringar för lite tid på internet. Ibland känner jag mig för tillgänglig, ibland känner jag mig inte tillgänglig nog.

Eller för att uttrycka det lite enklare:

Å ena sidan säger min vän och kontorskollega N att jag är så beroende av att hela tiden kolla min mobiltelefon att jag lider av den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen ”3GHD”.

Men å andra sidan säger min fru att om någon någonsin stjäl min mobiltelefon så kommer de omedelbart lämna tillbaka den ”eftersom ingen normal människa” tydligen skulle stå ut med att se det här:

Så hur man än vänder sig har man röven bak.

Som vanligt.

Annan observation

När man är ett och ett halvt år gammal är det alltså fullständigt socialt accepterat att bete sig som om ALLA tröjor är tvångströjor.

Vi höll på i fyrtiofem minuter idag.

Jag säger inte att jag på något sätt försöker försvara häxans beteende i Rapunzel här. Men OM nu alltihop började med att det var minusgrader ute och häxan aspedagogiskt och jättetålmodigt och allting försökte förklara att vi måste faktiskt ha kläder på oss om vi ska gå ut för annars fryser vi ihjäl och Rapunzel bara fnös och gjorde den där grejen som ungar och T-1000 i Terminator gör där de bara frikkin flyter ut över hela golvet när man försöker få dem ett klädesplagg så kan jag faktiskt ändå ha lite, lite, lite förståelse för att häxan kanske till sist lackade ur och bara ”MEN OKEJ DÅ STANNAR VI HEMMA I TORNET FÖR EVIGT DÅ! FINE!!!”.

Kort observation

När jag väcker min fru svarar hon med kroppsspråket av en rätt sur men väldigt sömnig katt. När jag väcker min fyraåriga son svarar han med kroppsspråket av en ganska stor och rimligt irriterad hund.

Jag vet inte exakt hur jag ska beskriva min ettochetthalvtåriga dotters reaktion på att bli väckt, men det närmaste jag känner att jag kan komma i ord just nu är ”full och arg medelålders man letar efter sin pistol”.

Om den här familjens genetiska utveckling fortsätter i den här riktningen kommer jag låta våra eventuella barnbarn sova precis hur jävla länge de vill ÄVEN om det betyder att vi missar brunchen med våra vänner, det säger jag nu med en gång.

Vad vi pratar om när vi pratar om saker jag inte vill prata om

Fru: Vad gör du?

Jag: Jag skriver.

Fru: (Med den jätteonödigt skeptiska rösten.) Mmm. Jag ser det.

Jag: Det är inget konstigt med att jag skriver.

Fru: (Inte alls med rösten som betyder ”absolut inte”) Absolut inte.

Jag: Jag jobbar med att skriva.

Fru: Mmm.

Jag: Jag får betalt för det här.

Fru: Mmm. Fast normalt sett så brukar du skriva på en dator. Eller på en skrivmaskin. Eller på din mobil.

Jag:  (Harklar mig. För att jag har något i halsen. Inte för att vinna tid. Eller så är det kanske för att jag har fått tid i halsen. Så kan det vara. Det kan inte hon veta. Inte ni heller. Jag tänker inte acceptera att ni sitter här och förhör mig!)

Fru: (Med den jätteonödigt insininuerande tonen.) Och just nu skriver du…för hand.

Jag: Ja.

Fru: I en ny skrivbok.

Jag: Ja.

Fru: (Massa onödiga grejer. Känslor och toner och röster och allt möjligt.) Du har skrivit för hand ganska mycket på sistone.

Jag: (Inte med ett dugg undvikande av ögonkontakt eller så.) Det är en grej jag har börjat med. Det är avkopplande.

Fru: Mmm.

Jag:  (Harklar mig)

Fru: Skulle du säga att det här är en ny besatthet för dig?

Jag: Jag skulle kanske säga att det är ett nytt ”intresse”.

Fru: Som ditt ”intresse” för kepsar och skrivmaskiner?

Jag: Du behöver inte göra sådär stora luftcitationstecken.

Fru: (Håller upp handflatorna. Onödigt.) Jag bara undrar. Om ditt intresse för kepsar och skrivmaskiner är 10, då skulle du säga att det här är…ungefär?

Jag: Alltså, det här är inte alls på den nivån.

Fru: (Nickar lite onödigt länge) Men bara så att jag och barnen kan förbereda oss lite mentalt: Det här kommer att betyda att du kommer börja samla på pennor?

Jag: (Eventuellt lite onödigt defensivt) Det behöver det inte ALLS betyda!

Fru: Du får samla på vad du vill älskling, det vet du, men jag kanske måste börja se över våra förvaringsbehov. Kommer de här pennorna komma i askar och lådor och så?

Jag: Jag har inte börjat samla på pennor!

Fru: (Nickar mot min dator) Har du något emot att jag kollar lite i din internethistorik?

Jag: Jag har börjat skriva lite för hand bara det är fan inget brott!!!

Fru:  (Kisar mot mig. Ingenting bra kommer ur det.)

Jag: Lägg av.

Fru: Du har köpt tre ”jättespeciella” pennor redan på Tradera, eller hur?

Jag: NEJ!!! Och jag tar faktiskt ganska illa upp av att du sitter här och INSINU…

Fru: Har du köpt fler än tre?

Jag: Nu får du mig att låta som han som samlar på dockor i Heroes eller vad han nu håller på med.

Fru: Va?

Jag: (Eventuellt lite uppjagad) Eller vad fan det nu är! Det är väl nån som har ett helt rum fullt av dockor i Heroes! Eller så är inte det i Heroes men VAD FAN! Du får mig att låta som en himla Kanal 5-dokumentär!

Fru: (Klappar mig på huvudet) Du får samla på vad du vill, älskling. Jag vill bara att du ska erkänna att du kanske har ett…problem.

Jag: JAG HAR INGET PROBLEM!!!

Fru: Du har tjugo kepsar i vår lägenhet, som jag vet om. Det står jag vet inte hur många skrivmaskiner i vårt förråd som du har sagt att du ska flytta till Shurgard. Jag vet inte ens hur det ser ut på ditt kontor. Och du har precis blivit väldigt, väldigt intresserad av att skriva saker för hand och köpt tre pennor på Tradera.

Jag: HUR SKULLE DU KUNNA VETA DET?

Fru: För att jag känner dig.

Jag: (Möjligen inte med ett jätteövertygande argument) Jaha!

Fru: Ja.

Jag: Jaha!!! Men jag har bara köpt TVÅ pennor på Tradera!

(Tystnad)

Jag: Så du…känner inte mig alls.

Fru: (Nickar jätteonödigt jättelänge) Behöver vi ringa Shurgard igen?

Jag: Nej.

Fru: Säker?

Jag: Ja

Fru: Och om jag tittar i din internethistorik så kommer ja…

Jag: Eventuellt upptäcka att jag har blivit LITE intresserad av anteckningsböcker också men jag kan förmodligen sluta när jag vill!

(Tystnad)

Jag: Mitt PROBLEM är att jag inte har en walk in closet.

Fru: (Börjar massera tinningarna. Jätteonödigt.) Nu vet jag inte riktigt om jag ska vara mest orolig över hur mycket tid du lägger på Tradera eller om jag ska be dig avfölja Khloé Kardashian på Instagram.

Jag: Okej! OKEJ! Du känner mig väl då!

Naturligt urval och onaturlig sortering

Jag ska inte säga att jag är en rutinmänniska, men det har nu råkat bli så att jag källsorterar vid ungefär samma tider på kvällarna vid ungefär samma dagar i veckan som en annan man i ungefär samma ålder som jag. Och han verkar vara en rutinmänniska. Inte för att det är något fel med det. Massor av människor är rutinmänniskor. Till exempel bagare och stalkers. Han kan mycket väl vara bagare. Jag dömer ingen.

Men saken är nu den att jag har två barn, så källsortering räknas som egentid för mig nuförtiden. Man är liksom lite mer rädd om den då. Man kanske passar på att lyssna på en podcast eller så. Fundera lite på ost. Såna saker. Så man kanske inte vill bli störd. Man vill kanske få dansa till sin egen musik, så att säga. Och den här killen vid källsorteringen har också barn. Eller jag tror att han har det. Det är inte som att jag har frågat honom, jag är inte en psykiskt sjuk galning som börjar prata med främlingar vid källsorteringen. Jag respekterar normala gränser. Jag passade på att låtsas att jag tappade en grej så att jag kunde kolla ner i hans påsar för att se vad för typ av grejer han slängde medan han tittade åt ett annat håll, som en normal person. Han slängde vällingpaket.

Så vi har det gemensamt.

Och vi har skapat ett litet livsrum för varandra, där nere vid källsorteringen. Vi tittar inte på varandra, vi kommunicerar inte med varandra, vi bara ger varandra space. Jag la märke till att han gärna slänger all sin plast först, så då började jag slänga all min kartong först. Sen roterar jag till metall, varpå han roterar till tidningar, varpå jag roterar till plast och han till färgat glas. Det är ett fungerande ekosystem.

Tills idag.

För idag dök det upp en helt ANNAN jävla människa. På vår källsorteringstid. Och dessutom den värsta sorten, den jävla sorglösa källsorteringsturisttypen som beter sig som om det är första gången i världshistorien han över huvud taget sett en källsorteringsstation. Som när man tar med en kompis som aldrig har varit på en fotbollsmatch till en fotbollsmatch och han blir överentusiastisk och klappar i händerna och skriker ”WOOO!” innan matchen ens börjat. En sån människa. På vår källsorteringstid.

Och jag ska inte tjata om min mojo här för min fru säger att folk tycker att det är obehagligt men jag tänker i alla fall säga att man har en jävla MOJO när man källsorterar. Man har en rytm. Man är inne i ett flow. Och när det då dyker upp nån förbaskad joker från ingenstans och börjar sortera sin skit hejvilt utan något som helst system då SABBAR DET MIN MOJO. Där står jag och lever mitt liv och är mitt inne i min ofärgat glas-fas, för man kan vara där jävligt länge när man har små barn och då menar jag inte för att man dricker mer sprit utan för att barnmatsburkar har metallock så först måste man skruva av alla lock och sortera dem i en separat påse och sen måste man slänga alla burkarna i det där jättelilla hålet en och en, och då dyker den här liraren upp och bara ”uschäkta!” och liksom tränger sig före och ska kasta i sin flaska. För han har ju bara en. Så det är klart att han inte ska behöva stå och vänta då.

VA!?

Jag tänker inte gå maddafakkin Magdalena Ribbing här men det finns liksom ett sätt att bete sig på. Vi bor inte i djungeln. Vi står väl i kö? Men nä, nä, nä, förstås. För han hade ju bara en flaska. Laissez-faire, bara, leva låta leva och källsortera som om det här är en himla Beatles-låt. Visst. Visst. Men sen visade det sig liksom att han inte bara hade en flaska, för när han hade slängt lite plast och lite metall (motsols, hur som helst bara) då visade det sig att det låg en flaska till därunder. Hoppsan hejsan. ”Uschäktauschäkta”.

Jag har en mojo.

Jag tycker inte att det är för mycket begärt att vi respekterar varandras mojos.

Det är en hård värld ändå som det är.

Men nä. Nä. Sen slänger han lite kartong. Och en tidning. Och sen hittar han två flaskor till. Men då verkar han liksom skämmas lite för mycket för att uschäkta sig igen, så då ställer han sig lite snett bakom mig och försöker liksom LOBBA dem över mitt huvud och ner i tunnan. Som om jag inte ska märka det. Här står jag och har min egentid och så kommer det här äggplantehuvudet och kastar sin Ica Olivolja som om han försöker vinna cykeln i Lilla Sportspegeln.

Va?

Så nu har jag förklarat det här för min fru.

Som har lovat att hon ska älska mig i nöd och lust och dela mina problem och allt vad det nu är.

Och då suckar hon bara och säger att ”det kanske inte är så nyttigt att du sitter ensam hemma och beställer kepsar på internet i tre dagar medan de renoverar kontorshotellet för du behöver verkligen gå ut och träffa riktiga människor ibland också”. Vilket är en fullständigt sjuk sak att säga.

Jag går ut med källsorteringen jätteofta. Det är där jag träffar de riktiga människorna.

Och de riktiga människorna sabbade min mojo.