Fredrik Backman's Blog, page 7

Need to know basis

Visst. Jag fattar hur det framstår. Men frågan som ställdes var ”vad har du gjort idag då, Fredrik?”.

Och då svarade jag att jag har ägnat dagen åt att komma fram till två ganska fundamentala principiella ståndpunkter som inte helt omöjligtvis kommer bära djup påverkan på hela mitt sätt att kommunicera under lång tid framöver.

1. Jag tänker hädanefter när mina barn är sjuka inte referera till mina aktiviteter med dem i hemmet som att jag ”vabbar” utan som att jag är ”in charge of homeland security”.

2. För några år sedan jobbade jag under en kort period på ett stort förlagshus i Stockholm. Där hamnade jag då och då i bråk med personer som jobbade med IT. De brukade se till att hamna i mentalt överläge i dessa bråk genom att använda tekniska termer om datorer som de visste att jag inte begrep och på så vis psyka mig till dåligt självförtroende, och jag brukade då psyka dem tillbaka genom att konsekvent uttala ”IT” i ”IT-avdelning” och ”IT-person” som ”itt”, som i det engelska ordet för ”det”. Så som man skulle referera till ”it girls” och ”it couples”. Det funkade inte speciellt bra och retade oftast inte upp dem alls i närheten av så mycket som jag hade hoppats. Jag har därför efter långt övervägande under eftermiddagen idag kommit fram till att jag inte ska återuppta denna vana.

Jag vill återigen rikta allas uppmärksamhet till det faktum att frågan som ställdes var: ”Vad har du gjort idag då, Fredrik?”.

Frågan var inte ”har du gjort en massa jättejättejätteVIKTIGA saker idag då, Fredrik?”.

Hur jag förlorade den här diskussionen. I sammanfattning.

Fru:  (Ska ta ner något från översta hyllan i garderoben i hallen, råkar peta till en av mina kepsar, vilket innebär att några andra kepsar trillar ner i huvudet på henne. Kanske tjugo kepsar. Ungefär. Och en trälåda som de kepsarna jag tycker bäst om förvaras i. Som tyvärr råkar träffa min fru i huvudet så att kepsarna trillar ut. Hon trampar på en av dem när hon skriker.)

Jag:  (Kommer utspringande i hallen och ropar något som eventuellt kan ha uppfattats som att jag var mer orolig för kepsarna än för henne.)

Fru:  (Skriker något som jag eventuellt kan ha tolkat som att hon tycker att jag har för många kepsar.)

Jag:  (Skriker något om att det faktiskt finns mycket värre saker som jag hade kunnat samla på.)

Fru:  (Skriker något som ganska distinkt låter som frågan: ”Som till exempel vad!?”)

Jag:  (Skriker: ”SOM TILL EXEMPEL REPTILER!”)

(Ganska lång tystnad)

Jag:  (Frågar något om huruvida hon spontant skulle bedöma att mitt svar på frågan har gjort henne mer eller mindre benägen att låta mig ha kepsarna i lägenheten.)

Fru:  (Kastar nyckeln till källarförrådet på mig. Onödigt hårt. Den landar på en keps. Det kan ha blivit en buckla.)

(Ganska lång promenad ner till förrådet. Som jag inte vågar gå in i. Eftersom jag bara ser bilder framför mig hur jag ska lägga upp en keps på en hylla som det plötsligt rasar ner reptiler över mig ifrån.)

Jag:  (Går upp till lägenheten igen och måste ha en lång diskussion med min fru om nivån av min aktiva fantasi.)

Fru:  (Går ner med kepsarna i källarförrådet. Ser några skrivmaskiner vi inte har pratat om.)

Jag:  (Sitter i telefonkö hos Shurgard.)

Home away from home

Det var alltså Alla hjärtans dag igår, så vi lät våra barn sova över hos sin farmor och farfar medan min fru och jag checkade in på hotell över natten.

Man tycker ju kanske att vi borde ha lärt oss, men det hade vi alltså tydligen inte. Vi tänkte att barnen var tillräckligt stora nu för att det inte skulle uppstå avundsjuka och besvikelse, men det var ju förstås bara att glömma. Istället skapade alltihop precis som förra året bara en sjukt stor konflikt mellan barnen och oss när vi väl kom hem igen runt lunchtid idag och sanningen kom fram. Fullt förståeligt, visserligen. Det växer ju ganska lätt fram en viss irritation när halva familjen har fått mer än ett dygn där man inte behövt bädda själva, inte behövt laga mat själva, inte blivit tjatade på och inte blivit avbrutna när man pratar om något viktigt utan istället blivit serverade frukost på sängen, fått sovmorgon och kuddmeny och små små små chokladbitar när man anlände, haft höghastighets-wifi, utsikt över vattnet, shuttle service, bubbelbad, late night snack menu tillagad per önskemål, extra mjuka morgonrockar, välfylld minibar, alla tänkbara tv-kanaler, ständig uppassning vid minsta behov, och den andra halvan av familjen är min fru och jag.

Jag tycker faktiskt inte att det är så speciellt konstigt att min fru och jag kanske uppfattades som en aning bittra när ungarna stod och skröt om all den här skiten.

Inget ont om hotellet, alltså.

Men min fru har redan nu slagit fast att nästa år vill hon ha som Alla hjärtans dag-present att jag och barnen bor på hotell och att hon får checka in hos mina föräldrar.

Klargörande angående klargörandet av vissa redan klara göranden. Angående yoghurt.

Jag har noterat att det uppstått viss förvirring i kommentarsfältet angående de senaste två blogginläggen och vad som egentligen karaktäriserar en ”skål” gentemot en ”djup tallrik”. Somliga läsare tycks vara av uppfattningen att alla tallrikar är platta, en uppfattning jag personligen givetvis respekterar helt och fullt och antar kanske beror på geografiskt grundade kulturskillnader oss emellan, men jag känner ändå att det är mitt ansvar att påpeka att ert problem i så fall är att både ni och era serviser saknar djup och att såväl Ferdinand Magellan som köksavdelningen på Ikea vet att allt inte är platt som glimmar. Eller guld. Eller hur fan det nu är.

Det finns i alla fall djupa tallrikar. Det är en grej.

I vissa hushåll är det tydligen kutym att det är dessa djupa tallrikar man äter yoghurt ur. Jag har detta från säker källa. Hon är min fru. Hon är oerhört säkert. Men eftersom jag nu personligen tycker att djupa tallrikar rymmer en aning för lite yoghurt har jag alltid föredragit att äta min yoghurt ur en skål. För då får man plats med mer krispiga grejer i yoghurt. Flingor och Digestivekex och sådär. Det är inget brott. Vi lever i en demokrati. Här råder yoghurtfrihet.

Så för att reda ut alla eventuella missförstånd nu direkt (jag vill liksom inte ha hela ”DET ÄR EN KVADRAT”/”DET ÄR EN FYRKANT”/”MEN MÄT MED ETT SNÖRE DÅ!!!” -rabaldret på halsen igen) så följer här nedan en tydlig och illustrativ bild av de geometriska skillnaderna mellan djup tallrik och skål.

Det till vänster är en djup tallrik. Det till höger är en skål.

Det i bakgrunden är ett får med en Captain America-sköld, tror jag. Jag har ingen direkt förklaring till det. Jag var inte jätteuppmärksam när jag tog bilden. Men det är säkert inget att oroa sig över.

Läsarfråga. Frusvar.

Min fru säger att det ”förmodligen beror till en hel del på att Fredrik faktiskt använder en SKÅL som yoghurtskål och inte en djup TALLRIK som norma…”

Och sen var det en massa annat.

Jag lyssnade inte jättenoga.

Jag åt yoghurt.

Förlorar i längden

Angående diskussionen om hur man mäter ett kontor, som vi hade för några inlägg sedan, så vill jag bara tillföra det här till argumenten mot er som påstår att allt blir bättre om man bara försöker FÖRKLARA för varandra hur två rum som har samma golvyta kan ha helt olika vägglängd. (Det går inte att förklara eftersom det är HÄXKONST och det vet ni!)

Det här är två jättetrevliga och rationella och på alla sätt sunt förnuftiga läsare. Jonas och Lovisa. De är sympatiska och har säkert familjer som älskar dem och är säkert såna där kompisar som alltid ställer upp när man ska flytta och är bra lyssnare och aldrig skulle komma på tanken att titta i förväg på Modern Family och sen försöka fejka överraskning när de ska se det igen med dig. Fina personer. Goda individer. Och titta vad allt det här räknandet gör med dem. Osams, oense, börjar använda kraftuttryck, en av dem ställer retoriska frågor. Det är så här krig börjar.

Det är därför jag sysslar med bokstäver.

Matematik dividerar människor.

 

I will break you

Den här bloggen har, vilket tydligen högst sannolikt uppmärksammades av i stort sett ingen alls eftersom min fru påstår att folk faktiskt har bättre saker för sig, inte uppdaterats på två dagar eller så. Det är inte mitt fel, utan beror på att jag spillde yoghurt i min dator. Eller, ja, det är väl möjligen lite mitt fel då, om vi ska vara helt exakta, eftersom det var jag som spillde yoghurten i datorn. Och om vi nu ska vara helt, helt, HELT exakta så tappade jag egentligen själva datorn i en ganska stor skål yoghurt. Så det var mer som att jag spillde dator i min yoghurt än tvärtom. Jag kan inte säga att det var min simultankapacitets finaste stund, men jag skulle till mitt försvar försöka hindra min dotter från att hälla sin yoghurt i min dator.

Ironin är noterad.

Hur som helst så kom jag på att jag skulle pröva det där med att torka ut datorn genom att använda ris, eftersom jag fick veta av folk på internet att det var så jag borde ha gjort med min förra dator när jag spillde öl i den, istället för att bara göra ingenting och hoppas på det bästa. (Det slutade med att jag fick köpa en ny dator. Och inga nya öl. Vilket verkligen på alla sätt var så långt ifrån det bästa man kunde ha hoppats på.) Och, nej, jag läste inte instruktionerna som internetfolket gav mig jättenoga. Förmågan att tillgodogöra sig information är inte min superkraft. Jag vill till mitt försvar påpeka att det hade varit en sjukt tråkig superkraft att ha. Men hur som helst. Det där med ris funkar inte med yoghurt.

Det är väl det vi har lärt oss av det här.

Eller det funkade i och för sig kanske, för datorn funkar lite. Men det är ris i den nu. Och yoghurt.

Och jag känner att jag vid det här laget lika gärna kan börja dricka öl igen.

Med lite socker i botten

Visst, somliga skulle kanske påstå att jag är ”lättmanipulerad”. Jag skulle kanske snarare vilja kalla det ”lyhörd”. En del kanske skulle säga att jag hör det jag vill höra, men jag skulle kanske snarare vilja säga att jag vill höra det jag hör att jag vill.

Men jo, visst, det stämmer att min fru och jag har diskuterat vem av oss som ska ta källsorteringen när det är minusgrader ute ganska många gånger. Och det stämmer att ganska många av de gångerna (nej, jag har inte någon exakt statistik i huvudet på hur många procent av gångerna, men visst, med en rak överslagsräkning så verkar väl uppskattningen ”hundra” inte helt och hållet överdriven) har hon fått mig att gå med på att gå ut och göra det enbart genom att säga ”men Fredrik, du är så BRA på det!”.

Så okej.

Ni kan stå här och påstå att det beror på att jag är ”lättmanipulerad”.

Men det kan faktiskt också vara så att alltihop helt enkelt beror på att jag faktiskt ÄR bra på att källsortera.

Men inte för att jag tar illa upp

Så vi hade gäster. De hade barn med sig. Alla vuxna var överens om att vara tydliga mot samtliga barn med att ingen fick lämna bordet förrän alla vid bordet hade ätit upp. Det var tydligen otroligt viktigt, att alla barnen fick lära sig det, att det handlar om artighet och respekt mot varandra. Att man sitter kvar vid bordet tills alla vid bordet har ätit upp.

”Utom Fredrik”.

Det är inte så att jag är känslig. Jag hyser en viss självinsikt. Jag vet att jag äter ganska långsamt och ganska mycket och gärna ganska länge. Jag förstår mycket väl vad den kombinationen skulle innebära om man tvingade alla barn att sitta kvar vid bordet tills jag var färdig varje gång. Så det är okej. Man sitter kvar tills alla har ätit upp. Utom Fredrik.

Ni hade kunnat nöja er där.

Ni hade inte behövt säga till barnen att ”allt annat hade stridit mot barnkonventionen”.

Och OM ni nu skulle berömma mig för hur snabbt jag kastade mig fram och lyckades fånga baguettebitarna i luften när de minsta barnen försökte slänga dem på golvet så hade ni kunnat säga något snällt. Ni hade till exempel kunnat kalla mig ”ninja”.

Eller inget alls.

Inget alls hade varit bättre än ”Fredrik är en hoppfull labradors värsta fiende”.

Det är ett stort internet. Ge er iväg.

Samtliga som har kommenterat det förra blogginlägget kan gå härifrån. Nu.

Jag menar samtliga.

A-l-l-a.

Prata inte med någon. Räkna inte på fingrarna. Lämna glassen och alkoholen. Och gå härifrån. Nu omedelbart.

Jag skiter i om ni har rätt. Galileo Galilei hade säkert också rätt men inkvisitionen hade ett kontor som inkvisitionen trodde var ett kontor av en viss storlek och sen fick inkvisitionen huvudvärk och man får ta mig fan respektera det.