Fredrik Backman's Blog, page 3

Jag bara säger

Alla småbarnsföräldrar vet hur dåligt man mår när ett av ens barn trillar och slår sig. Det var allt jag sa.

Man mår jättedåligt när de slår sig. Man känner sig som en jättedålig förälder. Även om man vet att det inte alls var ens eget fel. Även när man inte ens själv var där när det hände. Man tar ändå på sig skulden. Man fattar att man inte kan skydda barn mot allt, men man VILL ändå. Det är så det funkar.

Och barn lyckas fan slå sig på de mest märkliga sätt, alla som har varit i närheten av ett vet det. När jag var liten brände jag en gång ögonbrynet på en spisplatta, körde en trampbil nerför en källartrappa och fastnade med hörselgången runt en sån där couronnestötpinne inom loppet av en vecka. Jag åt även stearinljus, och min mamma säger fortfarande att det kanske är därför jag har lite dålig koncentrationsförmåga.

Så jag bara säger.

Barn är med om grejer. Hela tiden. Och ibland är de med om flera grejer på väldigt kort tid. Och då är det naturligt att ställa sig själv frågan: ”Undrar om sjukvårdsrådgivningen lagrar telefonnummer? Undrar om de…dömer mig.”

Det var bara det jag sa.

Det finns eventuellt folk som kommer HÄVDA att jag har insinuerat att jag vid något enstaka tillfälle har varit med mina barn på vårdcentralen så många gånger i tät följd under pulkasäsongen att jag i tillfällen av svår föräldraångest har övervägt att, likt tonåringar som står utanför Systembolaget och ber främlingar köpa ut öl, be en förbipasserande förälder som ser mer ansvarsfull ut än jag att gå in med mitt barn och låtsas att det är deras eget.

Men jag vill bara påpeka att det aldrig har hänt.

Jag har ljugit för sjukvården om andra grejer, men aldrig om mina barn.

Eller okej. Det har hänt en gång att jag ljög för en läkare om att jag varit i slagsmål på krogen för att jag hade en blåtira och var rädd att hornhinnan eller vad det heter hade lossnat eller vad den nu gör när man blir blind, och i själva verket var det min dotter som hade råkat slå en leksaksbil i ansiktet på mig. Eller hon betedde sig i alla fall som att hon hade råkat göra det. Hon var rätt sur för att jag hade spillt yoghurt i hennes hår men jag är nästan säker på att det inte var meningen att träffa mig i ögat.

Och golare har inte polare. Så jag sa inget.

Men annars.

Tro inte vad ni hör. Av till exempel min fru.

Eller om ni råkar jobba inom sjukvården och svarar i telefonen när jag ska förklara hur det gick till när jag eventuellt bröt ett finger och ett av mina barn står i bakgrunden och skriker ”PAPPA LÅTSADES ATT HAN VAR EN NINJA!”.

Vi är en normal familj.

Jag är en nästan helt funktionell förälder.

Jag är nästan helt säker på det.

De sa inget om det här på föräldrakursen. Sluta döm folk. Speciellt när det är jag som är folk.

God vän 1: Exakt! Man vet ju alltid vet vilka på en arbetsplats som har barn under sex månader hemma, för de har kräkfläckar på skjortaxeln i precis den där vinkeln som man inte ser när man försöker torka sig själv innan man springer till jobbet. (Knackar sig själv på skjortkragen mellan axeln och halsen)

God vän 2: (Nickar instämmande) Och man vet alltid vilka som har barn under ett år, för de föräldrarnas solglasögonbågar är alltid snedböjda! (Fäktar sig själv i ansiktet för att illustrera hur man bär ett barn när man har solglasögon på sig)

God vän 1: Och man vet alltid vilka på en restaurang som har två barn eller fler och äntligen har fått barnvakt för det är de som går på restaurang och beställer ”en öl och ett glas vin, vilken sort som helst”. (Viftar utmattat med fingret mot en osynlig bartender)

Jag: Precis! PRECIS! Och man vet alltid vilka som har två barn i förskoleåldern för det är de som kommer till kontoret med hjulspår på jackan på morgonen! Eller hur?

(Tystnad)

God vän 1: (Som om han inte fattar) Jag fattar inte.

Jag: Du vet. Efter barnvagnen. (Pekar på min jacka) Så här!

God vän 1: Är det där från…barnvagnen?

God vän 2: Hur fan får du hjulspår från barnvagnen på jackan?

Jag: Vadå hur då? När man försöker få på båda barnen overallerna och en av dem klättra…alltså, vadå…har det aldrig hänt er?

(Tystnad)

God vän 1: Vad är det som händer när du lämnar dina barn på morgonen egentligen?

Jag: Vad fan händer när NI lämnar ERA barn!!!???

Äta eller ätas. Av mig.

Annan vuxen: (Till barnen) Om alla äter upp sin mat nu så får ni efterrätt sen!

(Ljud av barn som äter.)

Annan vuxen: (Stirrar på mig) Åt du precis upp din dotters mat?

Jag: Nej. Eller…va?

Annan vuxen: Du åt ju precis upp din dotters mat.

Jag: Jag smakade. Så att den var…genomstekt.

Annan vuxen: Men du åt ju upp hela. Du kan ju inte äta upp hela hennes hamburgare!

Jag: Ja…eller nej. Eller…jag fick precis reda på att alla vuxna ska äta soppa. Och barnen fick…hamburgare.

Annan vuxen: Men du kan ju inte äta upp ditt eget BARNS mat!

Jag: Hon är ju inte ens här. Hon är…jag vet inte ens exakt var hon är.

Annan vuxen: Men du kan ju inte äta upp hennes MAT!

Jag: Jag försöker bara hjälpa till här.

Annan vuxen: Hur då?

Jag: Nämen ja…du sa att de inte skulle få nån efterrätt om de inte äter upp sin mat.

Annan vuxen: Va?

Jag: Jag vill inte att mitt barn ska vara utan efterrätt. Det skulle vara ett hemskt föräldraskap att låta sitt barn vara utan efterrätt.

Annan vuxen: Jag sa att om BARNEN åt upp all sin mat så skulle de få efterrätt!

Jag: Vadå? Så du tänker inte ge mitt barn efterrätt nu bara för att jag åt upp hennes mat? Ska hon straffas för något som hon inte ens har gjort nu? Du tänker ge alla andra barn efterrätt, men inte min dotter?

Annan vuxen: Nej, det är klart att jag inte menar så! Skärp dig!

Jag: Så inget barn ska få efterrätt nu? Det är kollektiv bestraffning. Det är inte okej.

Annan vuxen: Vad pratar du om?

Jag: Jag säger bara att det är inte okej, det här du håller på med. Du måste fan bete dig som en vuxen.

Fru: (Stiger in i rummet) Vad håller ni på med?

Annan vuxen: (Pekar på mig) Han åt upp er dotters mat!

Fru: Men snälla Fredrik, vi har pratat om det här.

Jag: Jag smakade på den. Som en ansvarsfull förälder.

Fru: (Med den onödiga tonen) Jag orkar inte.

Jag: Jag smakade. Litegrann. Är jag Hitler för det nu eller?

Annan vuxen: (Pekar på tallriken, lite väl demonstrativt kan man känna, helt objektivt) Han åt upp ALL hennes mat!

Jag: Det är faktiskt ingen tävling, hörru! Det är den där sortens press som gör att barn mår dåligt!

Annan vuxen: DU KAN FÖR FAN INTE ÄTA UPP BARNENS MAT!

Jag: Det var bara ett barns mat.

Annan vuxen: Va?

Jag: Du sa ”barnen”. Jag åt bara upp ett barns mat. Och det var mitt eget barn. Och hon är inte ens här. Så…jag åt typ egentligen hennes rester.

Annan vuxen: (Pekar med hela handen. Bokstavligt.) Du åt upp ett barns hamburgare.

(Lång tystnad)

Jag: Okej. Jag har inga fler argument.

Annan vuxen: Va?

Jag: Jag gjorde ett försök. Jag slängde ut ett par grejer. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. På dig funkade det uppenbart inte. Men det var hur som helst en asgod hamburgare.

Annan vuxen:  (Stirrar på min fru)

Fru: (Faktiskt med en lite överdrivet lång suck) Det här är sista gången vi äter middag hos folk som inte läser din blogg.

Död eller levande

Okej, jag kanske inte hörde hela sammanhanget, men jag hörde åtminstone nästan helt definitivt att någon pratade om hur mycket små barn egentligen bör få sitta med surfplattor. Och sen sa någon något om hur ”det finns forskning på att barn kan påverkas direkt men att konsekvenserna kanske inte märks förrän i vuxen ålder”. Och ja, alltså, jag råkar ju ha lite erfarenhet av just det där med konsekvenser i vuxen ålder. Så jag tog tillfället i akt att berätta för alla runt bordet om den där gången när jag var liten och såg det där avsnittet av Rädda Joppe där Joppe ligger i en plastpåse som någon tror är en soppåse och slänger i sopnedkastet, så att Joppe hamnar i sopbilen och åker iväg. Det är jävligt traumatiskt, alltsammans, och det där har satt sig rätt djupt i mig, så varje gång jag källsorterar nu och slänger den allra sista kartongen och sen slänger den allra sista påsen och står där med två tomma händer, då får jag fullskalig panikångest i fyra sekunder och är helt övertygad om att jag precis har slängt något asviktigt i en av tunnorna. Sen inser jag givetvis att jag inte hade någonting annat än sopor med mig och att allt är lugnt, men de där fyra sekunderna alltså, de är fan mitt Vietnam varenda gång.

Så jag berättade det. För alla runt bordet.

Och då visade det sig att det var strålning alla andra pratade om. Strålning från surfplattan. Och dess eventuella skadliga konsekvenser. Det var alltså inte direkt tvångstankarna som vuxna 33-åriga män har fått av barnprogram från 80-talet som var det direkta samtalsämnet.

Men nu verkar alla i alla fall vara överens om att barnen definitivt inte ska få sitta för länge med surfplattorna om de gör det tillsammans med mig.

Eller följa med mig till källsorteringen.

Jag vill inte vara den som är den. Men.

Jag bara säger att den norska hissen hade en våning 1 och en våning 2 och en våning 3 och en våning 4. Och MITTEMELLAN våning 1 och våning 2 fanns det en mystisk våning ”M” som ingen ville prata om.

Visst, de norska människorna i hissen försökte köra hela ”no habla skånska” och låtsas som att nä, nä, nä, det är inget underligt eller konstigt eller komplett livsfarligt med den där våningen. Det är inte alls där vi förvarar våra mytologiska urtidsmonster eller frambringar de svarta hål som låter oss resa i fem dimensioner till okända galaxer och förslava och förinta utomjordiska civilisationer för att kunna plundra deras solsystems naturresurser. Inte alls. Inte alls.

De försökte köra den visan med Fredrik Backman.

Men Fredrik Backman är ingen idiot.

Fredrik Backmans fru kan hålla på hur mycket hon vill om att ”Fredrik Backman kanske inte ska se Interstellar ensam i ett mörkt rum för det är så här det blir då”. För Fredrik Backman vet sanningen.

Fredrik Backman såg att alla andra knappar var nerslitna av generationer och århundraden av norska knapptryck, men ”M”-knappen såg helt ny ut. Som om den var helt orörd.

FÖR I NORGE VET MAN UPPENBARLIGEN VAD SOM HÄNDER OM MAN TRYCKER.

 

I do

Det här är inte första gången jag tar upp det här, men det brukar tyvärr leda till en del aggressiva diskussioner i kommentarsfältet, och därför har jag dragit mig för att göra det igen. Jag försöker generellt undvika att ta upp alltför privata detaljer om min familj här på bloggen, och just det här är väl bevisligen en sådan fråga där nästan alla har en extremt starkt grundad moralisk ståndpunkt baserad på sin syn på kärlek och giftermål, så jag vill bara säga från början att jag inte försöker fastslå att det ena eller det andra är rätt för alla. Jag vet att det kan framstå som kontroversiellt att ha ett öppet förhållande nuförtiden, speciellt när man som min fru och jag har två barn och förväntas försöka hålla ihop kärnfamiljen i alla lägen. Vi har ju pratat om det förut, här på bloggen. Folk har olika åsikter om vad ett äktenskap ska vara, och jag respekterar det. En del tycker att det är väldigt viktigt att man gör vissa saker tillsammans, bara med varandra, men ibland ställs en relation helt enkelt inför utmaningar som man inte riktigt kan råda över. Jag säger inte att min fru och jag har växt isär, men vi har varit tillsammans i snart åtta år, och då och då reser vi på varsitt håll i jobbet. Vi är vuxna människor. Vi har behov. Så för ett tag sedan började vi experimentera med våra gränsdragningar. Vissa saker blev okej under vissa förutsättningar. Om man är bortrest över natten till exempel, ensam på ett hotell, så kom vi överens om en ”don’t ask don’t tell”-policy. Men det funkade inte riktigt, vi insåg efter ett tag att vi började misstänka varandra för den sortens saker som alltid blir värre i fantasin än i verkligheten, vi började älta potentiella scenarion tyst för oss själva och till sist ledde det oundvikligen till att vi inte längre kunde lita på varandra. Vi började leta igenom varandras mobiltelefoner och datorer efter bevis på vad den andra hade gjort och inte gjort. Det blev inte bra, relationer är svårt, alla vet det, man måste jobba på ett äktenskap hela tiden. Så vi började göra de där klassiska listorna istället. Hon fick skriva några namn som jag lovade att vara okej med, och jag fick göra samma sak. Och jag vill bara klargöra att när jag skrev ”Matthew McConaughey” så är det ett helt sjukt argument från min fru att jag ”borde ha fattat” att det INTE inkluderade ”Interstellar”. Nu håller hon på om att ”eftersom Fredrik tydligen tror att han kan göra vad som helst när han är i Norge så kan kanske jag kolla på Hunger Games: Mockinjay själv då när jag ska åka på konferens i nästa vecka”. Och jag känner fan inte att det är okej att hota någon man älskar på det sättet. Gör hon det där så är det här äktenskapet fan över. Det finns vissa saker jag kan acceptera att man efter åtta år tillsammans gör var och en på sitt håll men Peeta och Gale gör man fan ihop!

Det är inte du. Det är jag. Som vanligt.

Jag var alltså i Norge. Och sen hörde jag inte av mig så mycket. Inte för att det gick dåligt i Norge, inte alls. Eller jag tyckte i alla fall inte att det gick dåligt. Eller jag tyckte i alla fall att det gick okej.

Men hur som helst.

Det var ungefär så här det gick:

Norge såg ut så här hela tiden. Det var som att åka tåg genom en mapp full av någons favoritskärmsläckare. Det är det enda land jag har varit i de senaste åren där folk faktiskt fortfarande fotar fler landskapsbilder än selfies.

Och en öl kostade som vanligt ungefär det här. Det är lite som att man aldrig lämnar flygplatsen.

 

Men annars gick det bra, tycker jag. Eller ganska bra, i alla fall. Eller i alla fall inte dåligt. Eller, ja, låt mig säga så här: Vid ett av mina tidigare besök i Norge ägnade jag i stort sett all min tid i landet åt att försöka hitta hotellets gym.

Jag tycker att det här var ett stort steg framåt.

Eller det var i alla fall inte ett steg bakåt. Eller i alla fall inte ett stort steg.

Eller alltså, jag pratar lite bredare skånska när jag är trött. Och jag förstår inte alltid alla norska dialekter jättebra. Speciellt inte när jag är trött. Så jag ska kanske inte säga att mina språkliga begränsningar orsakade några konflikter den här gången, för jag tyckte faktiskt att det gick ganska bra. Eller åtminstone hyfsat. Eller åtminstone inte dåligt. Eller åtminstone…ja. Men det var väl möjligen den där incidenten tidigt på morgonen när jag var ganska skånsk. När jag möjligen en smula insinuerade frågade hotellreceptionen om de kanske hade övervägt att ha FLER lampor i hotellrummen, som man först måste gå runt och släcka en och en när man ska gå och lägga sig och kolla på Insterstellar i sin mobiltelefon på natten, bara så att man sen måste gå upp igen efter en liten stund och tända varenda himla lampa en och en på nytt för att man kanske hanterar känslor av ensamhet och ödslighet lite dåligt och om man får lite panikångest av att vara på sina föräldrars sommarställe en kvart från närmaste matbutik i två dagar så kanske inte en film om RYMDEN var helt rätt val när man bor ensam på hotell i Norge. Jag uttryckte mig kanske lite oklart, och receptionisten såg inte helt och hållet ut som att han stod och tänkte att om vi vore de två sista människorna på jorden så hade han delat sin Snickers med mig, men ändå. Jag tyckte att jag sa alltihop trevligt. Och jag kände väl bara att en enda lampknapp, kanske kopplad till en enda lampa, som kanske bara helt förslagsvis hade kunnat sitta i, jag vet inte…taket? Det kanske inte hade varit en helt och hållet opraktisk lösning?

Det var allt jag sa. I stort sett. Eller det var i alla fall allt jag menade. Sen blev jag nervös och när jag blir nervös har jag en tendens att försöka dra skämt så jag sa väl eventuellt något om att när hotellet valde EN tidning att lägga i ALLA hotellrum i Oslo i mitten av månaden MARS så valde de alltså den här:

Och hotellreceptionisten sa det inte rakt ut, det gjorde han inte, men det kändes lite som att han spelade golf. Det gjorde det faktiskt. Men hur som helst: Jag kände att vi redde ut det där till sist, hotellreceptionen och jag. Och det var faktiskt ganska så himla många lampor på rummet. Det var inte som att jag överreagerade. Här är till exempel en bild i en slumpvis utvald vinkel som beskriver rummets lamptäthet. Och det hade väl varit okej. Om inte strömknappen hade suttit på o-l-i-k-a ställen på v-a-r-j-e lampa.

Jag caps lockar bara jag tänker på det.

I alla fall: Vi löste det där, Norge och jag. Jag kände inte att det var några hard feelings för att jag kom med lite konstruktiv kritik. Men sen gick jag och åt frukost. Och så bad jag om mjölk till kaffet. Och så fick jag en liten, liten, liten, liten, liten förpackning mjölk som hade varit perfekt att ha i kaffet om kaffet hade serverats till exempel i en kopp stor som locket på en tandkrämstub. Så då bad jag om lite mer mjölk. Och jag tyckte att jag gjorde det på alla sätt utan att låta alls kritisk eller skånsk eller så. Men när servitören kom tillbaka till bordet så dängde han liksom ner mjölkskålen lite. Eller inte ”dängde” kanske men han liksom släppte taget om den lite tidigare än han kanske hade behövt. Och jag hade liksom trots alla mina ansträngningar lite svårt att inte uppleva att det kanske ändå fanns något en liten smula demonstrativt i att han inte lämnade den extra mjölken i en förpackning eller en kanna eller ens ett glas utan mer i en…skål. Med en sked i. Och skålen var i storleksordningen hink. Men han menade säkert inget med det. Det var säkert bara inbillning från min sida. Servitören var säkert bara extra artig och ville att jag verkligen skulle få högtidlighålla min laktostolerans.

Men sen kom jag till Radiohuset i Oslo, för att jag skulle vara med i norsk radio. Eftersom det företrädesvis är norsk radio de spelar in just där. Och medan jag stod i hissen tillsammans med några delar av den norska befolkningen som jag inte kände så råkade jag lägga märke till att hissen hade våningarna 1-2-3-4, men att mellan våning 1 och våning 2 så fanns det en knappt märkt ”M”. Utan vidare förklaring.

Så jag tryckte på den knappen. För att det är vad man gör där jag kommer ifrån. Och då hände ingenting.

Det. Hände. Ingenting.

Så jag tittade på alla i hissen som om de också borde tänka ”MEN VARFÖR SITTER DET EN KNAPP DÄR DÅ!?”.

Och alla i hissen tittade på mig lite som om jag hade gjort ”luften är fri!!!” framför ansiktet på Voldemorts orm.

De sa inget. Men det kändes som att jag hade gått över någon form av gräns.

Och jag kanske bara inbillar mig, det kanske jag gör, men när jag kom till receptionen och skulle bli insläppt i radiostudion så frågade kvinnan i receptionen om jag var anmäld till besökslistan. Och då sa jag ja. Och då frågade hon vad jag hette. Och då sa jag ”Fredrik Backman”. Och då nickade hon och checkade av mig på listan. Och sen gav hon mig min namnlapp.

Och jag är nästan helt säker på att jag inte ska ta det personligt.

Det här gick säkert jättebra, alltihop.

Men jag vill bara i alla fall för säkerhets skull be hela Norge om ursäkt för att jag ifrågasatte det där med mängden lampor.

Det var utmärkta lampor.

Du kommer gilla mig mer om du lär känna mig.

Eller kanske inte mer. Men det är i alla inte omöjligt att du kommer gilla mig. Eller det är i alla fall inte uteslutet.

Norge. It’s a date.

Jo, jag tänkte bara nämna att jag ska till Norge imorgon, om någon av er råkar vara där och vill hinna gömma sin glass på ett bättre ställe.

Måndag kväll pratar jag om grejer på Litteraturhuset klockan 19.00, och på tisdag kväll pratar jag om ungefär samma grejer på Gran Bibliotek klockan 18.30.

Exakt vad det blir för typ av grejer beror lite på arrangörernas tålamod med mina avvikelser från de direkta frågorna men jag förmodar att det blir rätt mycket om böcker, med vissa inslag av keps och glass.

Kom gärna.

Ta med egen glass.

Nytt år. Gammalt BMI.

God eftermiddag. Blogguppdateringstakten har varit ännu lägre än vanligt här de senaste dagarna, men jag vill som försvar ange att min familj och jag har varit upptagna med att fira persiskt nyår. Eftersom jag tycker att det är väldigt, väldigt viktigt att våra barn tidigt i livet får ta del av sin mammas födelselands kultur och traditioner. Och just nyårets kultur och traditioner tycker jag är extra viktigt eftersom det rent kulturellt innefattar exceptionellt stora mängder traditionella kakfat.

Nu säger jag givetvis inte att det BARA är kakfaten som är viktiga. Givetvis inte. Man gör en massa andra traditionella och kulturella saker på det persiska nyåret. Man hoppar till exempel över eldar. Ni kanske har sett det på tv.

Jag kan, så här i efterhand, rekommendera att man inte äter alla kakorna innan man försöker hoppa över elden eftersom det har visat sig att man lätt kan missbedöma sin egen lyftförmåga efter tillräckligt många såna där små buckliga med grädde inuti som smakar som om någon friterat ett moln.

Så jag kommer behöva ett par nya skor.

Och ett större skärp.

Men ett gott nytt år har det varit, onekligen.

Det passivt aggressiva äktenskapet