Fredrik Backman's Blog, page 125

Krönika

Gick enligt tradition i Metro i måndags. Och lades enligt tradition upp här igår. Eftersom det var tisdag igår och på tisdagar läggs alltid Metro-krönikan från i måndags upp här. Enligt tradition. Om krönikan mot all förmodan inte lades upp här igår så beror det på att det inte var tisdag. Det är dock onsdag idag. Eftersom det enligt tradition alltid är onsdag vid den här tiden på veckan. 

Brända frilägen

Det viktigaste är ju ändå friheten. Det tror jag att vi kan enas om. Speciellt min frihet. Jag är helt för att alla är fria så länge jag är fri att vara lite friare. En del är fria och en del är inte fria och jag tycker att alla ska vara fria så länge jag har friheten att ta mig friheter med andras friheter. Ska det vara för mycket begärt? Va? Fri tid och fri skola och fria vårdval och fria sms och fri roll i nummer 10-ytan och friheten att få läsa Tintin var fan jag vill och friheten att inte behöva byta laddare när jag köper en ny iPhone. Ska den friheten tas ifrån mig? Är det rimligt eller? Visst, man får en ny laddare när man köper iPhonen men hur ska jag göra med kontoret då? Va? Ska jag behöva ta med laddaren dit? Fattar ni hur mycket det kommer inskränka min frihet eller? Ni pratar om friheten att få ha demokrati och fria val men den viktigaste friheten med valfriheten är för fan friheten att inte behöva ta ansvar om man väljer fel. Och friheten att inte bli emotsagd på internet. Är det något jag inte har tolerans med så är det intolerans, det ska ni bara ha förbannat klart för er.

Jag tycker faktiskt att frihet är det viktigaste i demokratin. Det är liksom inte rimligt att friheten att regera för partiet jag gillar ska avgöras av friheten att rösta för en massa människor jag inte gillar. Att inte få friheten att välja är faktiskt också en sorts valfrihet, tänk på det och var lite himla tacksamma istället. Vi kanske måste frihetsberöva några av er för att ni tar er friheten att efterfråga fel friheter men kom ihåg att man kan fängsla en person men aldrig en idé. Det man däremot kan göra är att fängsla en person och förbjuda accenter på vokaler. För då måste alla bara gå helt ”man kan fängsla en person men aldrig…eh, ni vet, alltså…man kan typ inte fängsla att man kommer på…en grej”.

Jag vill bara att ni förstår att min frihet att bestämma över er inte kan dikteras av er frihet att bestämma själva och att min frihet att inte behöva betala är en viktigare frihet än er frihet att tjäna pengar. ”Mo money, mo problems”, som Notorious B.I.G och Anders Borg brukar säga. Eller ”my money, your problems”, som Carl Bildt brukar säga. ”Join the Carl side”. Tänk på det. Eller som Stefan Löfvén hade sagt: ”Get with the affärsplan”. Det viktiga är liksom att individens frihet inte kan komma på bekostnad av samhällets frihet. Om inte individen är jag, alltså. Det viktigaste är ju att ingen står mellan mig och min frihet. Eller mellan mig och frukostbuffén.

Och att jag inte behöver köpa en ny laddare när jag köper ny iPhone.

Och det här är faktiskt ett fritt land så jag har faktiskt friheten att skriva det här utan att behöva acceptera att ni inte håller med.

JA!

Medmänniskor

Det är en grundläggande demokratisk rättighet att ha friheten att hålla med mig.

NEJ!

Motmänniskor

Ni vet vilka ni är.

Kort meddelande till vem du än är

Under signeringen på Bokmässan i Göteborg i fredags och lördags (tack alla ni som kom, tack speciellt för Nonstopkakorna, kanelbullarna, Subway-mackan, tyggiraffen nerstoppad i en Burger King-påse och alla de andra presenterna, ni vet vilka ni är) dök det, som sig bör, upp diverse önskemål om olika slags hälsningar i böckerna ifråga. Till syskon och fruar och män och föräldrar och män som hette Ove och män som hette Leif och Bertil och Jens och kvinnor som av någon statistisk omständighet som jag inte riktigt kan redogöra för påfallande ofta hette Camilla.

Så som jag antar att det är på alla signeringar. (Jag kan inte så noga göra någon empirisk slutsats, eftersom det här var min första.)

Min lite personliga favorit på hela helgen var dock en mycket fokuserad kvinna i sina absolut bästa år som stod i kön i uppskattningsvis en halvtimme i lördags, och sedan steg fram med ”En man som heter Ove” uppslagen och med myndig stämma klargjorde: ”Jag är hitskickad av min dotter!”. Sedan pekade hon mycket pedagogiskt i boken och tillade: ”Du ska skriva här, har hon sagt”.

Jag frågade vad dottern hette. Skrev det namnet. Skrev mitt eget namn under.

Kvinnan tog boken. Såg mycket, mycket, mycket skeptisk ut. Jag frågade om något var fel. Kvinnan pekade mycket bestämt i boken och svarade: ”Det skulle tydligen vara en ponny också”. Jag nickade, men hann inte svara innan hon pekade ganska hårt med fingertoppen i boken och förtydligade: ”Du hade såvitt jag förstår lovat min dotter en ponny, och det var tydligen mycket viktigt!”.

Jag nickade igen och förklarade att ja, jo, jag skrev ju förstås på min blogg att jag kunde rita ponnys till de som ville. Om man ville.

Kvinnan såg skeptisk ut igen. Tog ett djupt andetag, lite sådär som folk gör när de upplever att jag svarar på andra frågor än de som ställts. ”Det skulle vara en ponny”, sa hon, med lite utdragna vokaler som man har sådär som när man pratar med någon som man upplever möjligen har lite problem med vokalförståelsen.

Jag nickade. ”Absolut, jag ritar en ponny”, sa jag ursäktande och tog tillbaka boken.

Kvinnan la den ena handen eftertänksamt i den andra, tittade eftertänksamt på kön, tittade eftertänksamt på mig. Tippade till sist huvudet lite åt sidan och liksom kisade på mig. ”Känner min dotter och du varandra?” sa hon sedan.

”Jag vet inte”, sa jag.

Kvinnan skakade på huvudet. ”Ja, jag vet då rakt inte. Jag vet inte vem du är.”

”Okej”, sa jag.

Kvinnan pekade i boken. ”Men det var tydligen viktigt att du ritade en ponny”.

”Absolut…jag…ritar andra saker också om man vill”, svarade jag, i ett såhär i efterhand möjligen ganska ogenomtänkt försök att vara service minded.

Kvinnan såg mer än flera smulor misstänksam ut. ”Vadå för andra saker?”

”Nämenduvet, bilar och så. Någon ville ha en elefant. Jag har fått rita en del giraffer också, för jag skrev ett blogginlägg om min sons leksaksgiraff och det ä…”, började jag.

Kvinnan tippade huvudet lite på sned igen. Jag harklade mig.

”Det är en rätt…lång historia”, mumlade jag.

Kvinnan nickade sammanbitet. Tog upp sin plånbok ur handväskan och tog upp en prydligt ihopvikt papperslapp ur handväskan. Vecklade upp papperslappen så att jag såg texten på den:

Fredrik Backman.

Man som heter Ove.

Ponny. 

”Man som heter Ove” var understruket en gång. ”Ponny” var understruket två gånger.

”Det ska vara en ponny”, sa kvinnan och pekade igen. Först på lappen, och sedan på boken.

Jag nickade hastigt. Ritade en ponny under mitt namn i boken. Räckte boken till kvinnan. Kvinnan tog boken. Kvinnan tittade på boken. Tittade på mig. Pekade på ponnyn. ”Är det här en ponny?” sa hon på ett sätt som avslöjade att hon inte riktigt tyckte att det såg ut som en ponny. ”Jag är inte så bra på att rita”, sa jag.

Kvinnan tittade på mig. Jag tittade på kvinnan. Vi tittade båda på ponnyn.

Till sist skakade kvinnan bara sakta på huvudet. Stoppade ner boken i väskan. Tittade utforskande på mig några sekunder. Och sa sedan: ”Ska jag hälsa min dotter något?”. Jag kliade mig lite i håret. ”Säg att vi ses på internet”, sa jag.

Kvinnan nickade mycket allvarligt. Strök omsorgsfullt ett streck över ”Fredrik Backman” på sin lapp. Vek ihop lappen. Stoppade ner den i sin väska. Tittade på mig igen. ”Jaha. Lycka till då”, sa hon och såg ut lite som om hon tänkte klappa mig på huvudet men liksom hindrade sig själv i sista sekund.

Sedan tittade hon mycket, mycket, mycket skeptiskt på människorna som stod i kön.

Och sedan gick hon.

Så, ja.

Du vet.

Jag vet inte vem du är.

Jag ville bara säga att vem du än är som fick den där boken med ponnyn av din mamma i helgen så hoppas jag att du tyckte om den.

Hälsa din mamma att jag ska öva på att rita dem till nästa år.

Note to self

Om du kommer till förskolan för att hämta ditt barn. Och barnet ifråga händelsevis har en ganska rejäl blåtira tvärs över halva ansiktet.

Då är korrekt reaktion, tydligen, att uppsöka närmaste representant för förskolans personal, peka på blåtiran, se väldigt orolig ut och fråga ”Hur gick det här till?”.

Inte ”Vann han?”.

Raison d’äter

Jo. Den lite mer nostalgiskt lagde bloggläsaren minns möjligen att jag för några veckor sedan var lite trött efter att ha varit ute och ätit middag med folkets vän Jonas Cramby kvällen innan. Lustifikationer och LOL:s följde förstås av såväl livskamrater som läsare, vilket jag faktiskt inte känner att vi behöver gå närmare in på en gång till här.

Men om någon händelsevis nu ändå skulle vilja höra den andra sidan av just den historian så har Cramby recensererat hela kvällen i Metro här.

Det var bara det.

Tack för er uppmärksamhet.

Visst. Visst.

Jag sa att jag skulle gå till affären.

Och då bad hon mig att ta med vår son, så att hon kunde packa upp väskorna så länge.

Och då sa jag okej. Och så klädde jag på honom alla ytterkläderna och satte honom i vagnen i hallen och gick.

Och visst.

Visst.

Det är möjligt att jag var lite trött så här efter bokmässan och allting. Och jag kanske inte var så uppmärksam som det liksom någonstans faller an på en småbarnsförälder att vara. Och jag kanske inte borde ha pratat i telefon. Jag borde ha fokuserat på mitt barn. Det är möjligt. Jag kan ta det på mig.

Men efter en stund i affären, ungefär i höjd med leverpastejshyllan, så vände jag mig alltså hur som helst om och märkte att ungen var borta.

Och ja, ni fattar ju.

Det är ju en mardröm för vilken förälder som helst.

Ångesten. Kallsvetten. Paniken.

Så jag joggade upp och ner i gången. Joggade upp och ner i nästa gång. Fick hjärtklappning. Hoppade runt på huk för att kunna se om han krupit in under någon av kyldiskarna.

Och ni vet hur en del forskare liksom säger att en förälder kan känna på sig om deras barn är i fara? Exakt så kändes det när hon ringde. Och jag bara ”jag har inte tid nu!”. Och hon bara ”varför inte det?”. Och ni vet hur det är. Ni fattar. Man vet inte vad man ska ta sig till och man är helt och hållet koncentrerad på en enda sak: Att hitta sitt barn. Så man har inte tid att förklara. Man bara ”jag ringer dig om en stund!” på ren överlevnadsinstinkt.

Och hon bara ”okej”. Hur lugnt som helst.

Och så la hon på.

Och jag stod där fullständigt förlamad och visste inte vad jag skulle göra. Fick fläckar för synfältet. Började överväga att rusa bort till kassan och be dem ropa ut hans namn i högtalarna, ända tills jag insåg att en tvåårings uppfattning om ”kom till kassan” förmodligen är jävligt begränsad.

Paniken. Kallsvetten. Ångesten.

Och så, efter vad jag är övertygad om är minst en kvart, men min fru hävdar är ”men herregud typ två minuter, max!” så känner jag hur min telefon vibrerar i min jeansficka. Och jag tar upp den. Och det är ett sms med texten ”Exakt vad menade du när du sa att du skulle ta med honom till affären?”. Och under texten är det en bild av vår son. Med alla ytterkläderna på. Sittandes i barnvagnen. I hallen i vår lägenhet.

Och visst.

Visst!

Då kan man välja att fokusera på att jag är en sån förälder som glömmer ta med sitt barn till affären.

Eller så kan man fokusera på att jag i alla fall inte är en sån förälder som glömmer ta med sitt barn FRÅN affären.

Det är ju en fråga om halvfulla eller halvtomma glas, skulle jag vilja säga.

Min fru har valt sida.

Det inte så vegetariska alternativet-alternativet

Jag lägger ingen värdering i det, alltså.

Jag bara säger.

Someone please call 031, tell them I’ve just been shot down.

Jo. Det blev ju inte så mycket skrivet här igår. Det berodde till ungefär lika delar på att jag ägnade förrgårdagen åt att dricka öl och därför var ganska trött under gårdagen och att jag ägnade gårdagen åt att skriva saker på andra ställen än här. Mitt namn, företrädesvis. I böcker, primärt. Jag ritade även uppskattningsvis hundra giraffer och ungefär dubbelt så många ponnys. Det exakta antalet blå Saabs något mera oklart, men jag skulle tippa på att det ligger någonstans mittemellan. Även en Volvo 850, ett dussin katter och en rosa enhörning efterfrågades. Jag gjorde så gott jag kunde. Det var väl lite varierande framgång med det där med katterna, det var det väl, och några av ponnysarna såg ut lite som de där stora i Dinosaurietåget. Men tack hur som helst alla ni som tittade förbi Bokia-montern på bokmässan igår. (Extra tack för chokladen, Subway-mackan och kanelbullarna!) Det var väldigt roligt att ni kom. Jag sitter där igen från klockan 12 idag. (Om jag inte är där så är jag bara runt hörnet och äter en korv eller så, tillbaka på en kvart.)

I övrigt kan jag lugna alla er som inte är i Göteborg med att Göteborg fortfarande är Göteborg. Den exakta dialogen som utspelades i taxin på väg från flygplatsen i förrgår gick som följer:

Taxichaufför: Jaha. Och ni är här för bokmässan som alla andra stockholmare eller?

Jag: Jo, precis. Fast jag är faktiskt inte stockho…

Taxichaufför: Har du varit i Göteborg förut eller?

Jag: Nej, eller jo, några gånger när jag var liten och spelade Gothia Cu…

Taxichaufför: Nänänä, då kan du gå in i närmaste affär och be att få köpa ”en nollåtta” va.

(Tystnad)

Jag: Va?

Taxichaufför: Vet vad du får då?

Jag: Nej.

Taxichaufför: En Pucko!

(Tystnad)

Jag: Jag är egentligen från Skåne.

Taxichaufför: Åh fan. Var då ifrån i Skåne?

Jag: Helsingborg.

Taxichaufför: Vad är det för riktnummer där?

Jag: 042.

Taxichaufför: (Nickar allvarligt) Då kan du gå in i närmaste affär och be att få köpa en ”nollförtitvåa” va.

Jag: Okej.

Taxichaufför: Vet du vad du får då?

Jag: Nej.

Taxichaufför: En PUCKO!

Lägesuppdatering

Dricker öl nu.

Man gör det på bokmässor.

Tycker fortfarande inte att det där på flygplatsen var helt och hållet mitt fel.

Det är inte mitt fel att det är fel kö.

Det är m-ö-j-l-i-g-e-n mitt fel att jag drack fem öl och började berättar om att det inte var mitt fel för främlingar i hotellbaren.

Men jag tänker lösa det genom att börja berätta den där om två irländare i en båt istället nu.

När man har delat den om två irländare i en båt är man liksom inte främlingar längre.

Några olika grejer

1. Det är, i ljuset av torsdag, bloggfika ikväll. I vanlig ordning. Eftersom det är torsdag. Och på torsdagar är det bloggfika. Det är så man vet att det är torsdag. Eftersom det är då det är bloggfika.

20.00 ikväll, alltså. På http://bloggfika.net

2. Jag är i Göteborg.

3. Det är bokmässa här.

4. Jag signerar böcker i Bokias monter imorgon 15-18 och på lördag 12-16.

5. När jag trängde mig förbi hela kön vid gaten på flygplatsen imorse så var det för att personalen sa att jag SKULLE göra det. För att det tydligen var viktigt att folk med barn gick på först. Jag blev TILLSAGD att tränga mig. För BARNETS skull. Vi kommer prata mer om det här senare men jag vill bara göra den delen klar här nu direkt. Jag blev tillsagd.

6. Så det var faktiskt inte mitt fel.

7. Det var lite mitt fel att jag trängde mig förbi hela kön till fel plan. DET var lite mitt fel.

Men inte det andra.

8. I alla fall inte allt det andra.