Fredrik Backman's Blog, page 121

Reklam

Jo, hörrni, några grejer dårådårå.

1. Jag är på Emporia (det är någon sorts köpcentrum, har jag blivit informerad om) i Malmö idag och signerar böcker. I Bokia-butiken, mellan 13 och 15. Kom gärna förbi. Det blir ponnys.

2. Jag skrev en längre text om alkohol för Café i våras. Den ligger på nätet nu här.

3. Glassen från igår var god men människorna som tillverkade förpackningen tycker verkligen inte om glass.

Ja. Det var väl bara det just nu. Tack för er uppmärksamhet, bloggen återgår snart till sitt ordinarie program.

It’s complicated

Fru: (Tar fram två små, små, små, smååå bägare glass ur frysen) Jag köpte glass, så j…

Jag: Har du fler?

Fru: Nej. De är i portionsstorlekar.

Jag: Portionsstorlek för vem?

Fru: Normala människor.

Jag: Normala människor som inte gillar glass?

Fru: Det är den här nya Häagen-Dazs från reklamen. Med chokladfondant i mitten.

Jag: I portionsstorlek för människor som inte gillar glass.

Fru: Vill du ha den eller inte?

Jag: Ge hit då.

Fru: Du måste värma den i handflatorna först.

Jag: Va?

Fru: (Pekar på sidan av kartongen) Man ska värma den i handlatorna först, så att chokladen smälter i mitten. Det står här i instruktionerna.

Jag: Vadå ”instruktionerna”?

Fru: (Pekar på kartongen)

Jag: Har du köpt glass med bruksanvisning? Vad är det här? Ikea-glass?

Fru: Man ska värma den i handflatorna. Sluta tjafsa och gör det nu.

Jag: Okej. Så. (Börjar öppna kartongen)

Fru: (Rycker kartongen ur händerna på mig) Nej! Den måste stå framme i fem minuter innan man får äta den!

Jag: Är du inte klok?

Fru: (Pekar) Det står i instruktionerna.

Jag: Har du köpt glass som ska stå framme i fem minuter innan man får äta den!?

Fru: (Läser på kartongen) Nej. Förlåt. Tio minuter, ska det vara.

Jag: ÄR DU HELT JÄVLA SJUK I HUVUDET ELLER!!!???

(Ganska lång tystnad)

Fru: (Ser lite ut som om hon inte tänker ge mig glassen)

Jag: Förlåt…jag bara. Fan. Jag är inte redo för den här sortens emotionella investering, bara. Jag vill bara ha…glass. Det är int…

Fru: (Höjer sitt pekfinger lite hotfullt lite som om det vore en ganska hotfull trollstav och hon vore en ganska hotfull trollkarl) Om du säger ”det är inte du det är jag” nu så äter jag upp båda paketen själv här framför dig, det ska du bara ha väldigt klart för dig.

Ryggskott. Uppdatering.

Min vän N och jag har de senaste dagarna noterat att det rörelsemönster som mitt ryggskott har tilldelat mig drar åt sig en del konfunderade blickar från förbipasserande på de allmäna platser där jag passerar. Jag går tydligen helt enkelt, som en god vän uttryckte det igår, ”lite som om någon har skjutit dig med epiduralpil i gumpen”.

Min vän N och jag har förstås sedan dess diskuterat ganska ingående exakt i vilken social kontext detta renderar flest bekymrade harklingar från främlingar.

Men vi är hyggligt överens om att ögonblicket nu för en stund sedan, då jag hade suttit ner väldigt länge och därför var så stel att det högg så hårt i svanken när jag reste mig att jag bara skrek rätt ut, nog ligger topp-3.

Eller, ja. I alla fall skriket i kombination med att folk här på kontorshotellet inte riktigt vet vad min vän N och jag jobbar med. Och att vi just vid tillfället lyssnade på Pantera på ganska hög volym. Och att jag sedan haltade rätt högljutt stönandes i riktning mot toaletterna. Och var borta i ungefär 20 minuter.

I kombination, så att säga.

Det var lite märklig stämning vid kaffemaskinen efter det, i alla fall.

Sämsta. Sims. Någonsin.

Ni vet hela den här grejen där min son de senaste 18 månaderna då och då har kommit till förskolan i kläder som…tja…inte alltid varit helt årstidsorienterade. Eller färgkoordinerade. För att jag har varit lite stressad på morgonen. Eller har glömt att titta på termometern innan vi gick hemifrån. Eller bara har varit lite trött och inte riktigt märkt att jag har satt på honom två stövlar i olika färger. Eller bara inte satt på honom några skor alls.

Ni vet hur det är.

Och förskolepersonalen har trott att jag inte har hört, och medan jag har gått mot grinden har de klappat min son på huvudet och lett lite medlidande och mumlat ”mmm det var pappa som klädde på dig idag ser vi” till honom.

Nå.

Idag har jag ryggskott och behövde min sons hjälp för att plocka ut mina kläder ur nedersta byrålådan.

It was payback time. Kan man säga.

The support system

Ni vet när man har fått ryggskott, och ens kontorskollega har fått veta det, och därför har köpt kanelbullar till dig när du kommer till kontoret på morgonen ”för att muntra upp dig”?

Exakt.

Ni vet när han har ställt kanelbullarna på golvet?

Sån dag.

Det finns coola skador

Skador man fått när man tävlat i MMA. Skador man fått när man korsat Antarktis ensam på skidor. Skador man fått efter att ha blivit överfallen av björn, och vunnit. Skador från andra världskriget. Skador från yxa. Skador från ninja.

Och så finns det det här med att jag just nu ligger på vår köksmatta och är rätt säker på att jag har fått ryggskott efter att ha sträckt mig in i det nedersta skåpet efter den stora popcornskålen.

Saken är ju den att jag kan vara rätt säker på att det är just ryggskott eftersom jag har fått ryggskott en gång förut. Efter en fallolycka. Som inträffade medan jag sprang. På ett löpband.

Jag är nästan säker på att det inte är en jättecool skada. Så kan man väl sammanfatta det. Men det gör jävligt jävligt jävligt ont i alla fall.

Min fru säger att det här kanske är ett tecken från någon däruppe om att jag inte borde äta så mycket popcorn.

Och jag är visserligen själv inte direkt den som skyller slumpens skördar på högre makter titt som tätt.

Men jag är redo att acceptera det som ett tecken på att jag i alla fall borde ha ätit dem direkt ur påsen.

Only Judge Dredd can judge me. You should know that by now.

Ni vet när någon kommer in i ett rum och tittar på dig och ditt barn precis efter att något har hänt, och den personen bara genast lägger sig till med värsta anklagande blicken och bara ”men SLUTA! Förstår du inte att du är ett dåligt FÖREDÖME när du gör sådär och att han kommer ta efter dig!?”

Jag hatar verkligen det. Det är faktiskt förbannat kränkande. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är ett direkt angrepp på hela min uppfostringsmodell och roll som förälder.

Speciellt när jag är den enda andra personen i rummet och det är min son som får tillsägelsen.

Krönika

Gick som vanligt i Metro igår. Inget fuffens i övrigt.

Presstöd och understöd

Tyskland-Sverige 4-4. Det fick mig verkligen att minnas varför jag älskar fotboll. Folk älskar ju fotboll av olika anledningar. För oförutsägbarheten. För skönheten. För Erik Hamréns babyhuvudstora slipsknut. För att Zlatan kan starta ett bråk i ett tomt rum. För att Tobias Sana klipper sin frisyr i ett rum som är både tomt och släckt. Själv gillar jag den av samma anledning som jag gillar att prata om liv efter döden. Man behöver liksom aldrig erkänna att man har fel.

”Mäh! Under Lagerbäck hade vi aldrig gjort fyra mål på en halvl…”, ”Määäh! Under Lagerbäck hade vi aldrig släppt i-n fyra mål på en ha…”, ”Määääääh Hamrén är bättre matchcoach för han bytte in Kim Kä…”, MÄH! Hamrén är en köttmupp för han borde ha spelat Kim från star…”. Och på andra sidan bordet sitter en StÖl och skakar på huvudet och återgår till den allomfattande taktikanalysen ”de borde fan ha köttat mer bara”. Sverige har nio miljoner förbundskaptener och minst dubbelt så många såna där retorikexperter som kvällstidningarna ringer när politiker har hållit tal. Varenda lunchrum härifrån till Preussen är plötsligt fullt av medelålders mellanchefer som kan berätta för dig vad man tydligt kan ”utläsa” av ”Zlatans kroppsspråk”. Det är som att diskutera religion på en efterfest. Ingen behöver någonsin erkänna att de har fel för blir det fel så är det inte vårt fel utan fel på domaren och om domaren dömer efter reglerna så är det fel på reglerna. ”Men rent vetenskapligt så var ju Big Bang d…”, ”mmm jag hör vad du säger mmnäää, jag tror inte på vetenskap serru”. ”Va? Vadå tror in…”, ”Jag tror inte på vetenskap serru. Fel på reglerna va.”

Och skulle det mot förmodan inte vara fel på reglerna så är det fel på planen. När Färöarna kommer till Friends Arena nästa år borde vi låta intendenten på Moderna Museet jobba som planskötare. Färöarna bara ”men…vafan…ni har ju bara klippt den halvan av planen som Sverige ska anfalla på! Och i ert straffområde har ni anlagt nån jävla japansk trädgård och ett dussin enbärsbuskar figurklippta till Klas Ingesson-silhuetter…”. Och intendenten bara ”Det är konstgräs. Det är inte meningen att ni ska förstå”. Eller så gör vi som Polen när England kom dit för att spela match i tisdags och Polen hade glömt stänga taket till arenan när det regnade så de fick skjuta upp matchen. Sure, Polen, sure. ”Glömt”. Jag ”glömmer” också stänga solluckan i vår Hyundai natten innan lönehelg på Ikea. Oel ngati kameie, som man säger i Avatar. I see you, Polen.

Det är därför jag gillar fotboll. Det viktiga är inte vem som vinner det viktiga är att aldrig behöva erkänna att man har fel. Det är därför alla är emot målkameror.

Med målkameror skulle ju vilken jävla lallare som helst kunna ha rätt om fotboll.

 

Veckans +

Fotbollens reglering

Politikerna kan till exempel göra som med privata vårdföretag och förbjuda vinster. Om alla matcher slutar oavgjort så blir liksom ingen typ sur och då blir det liksom typ mindre huliganism. 

Veckans –

Pär Mårts avreglering

Halva den här krönikan borde ju ha handlat om ishockey för där har vi ju fler mästerskapsmedaljer. Eller…vänta nu…i så fall borde ju hela den här krönikan ha handlat om simning. Eller…vänta nu…i så fall borde ju he…

Everyone’s a critic

Jo. Det här med att skriva och ge ut böcker är ju, som ni vet, en ganska ny upplevelse för mig. Och jag är ju, som möjligen framgått den senaste tiden, inte alltid helt on top of brukliga procedurer och ritualer vad det gäller det. Bokbranschen är så att säga på många sätt byggd lite som flygplanstoaletter. Inte med mig i åtanke.

Det finns förstås många exempel, men en av de traditioner som tydligen är kutym när man sitter och signerar böcker i bokaffärer är att bokaffären när man är färdig ger författaren en passande bok i present. Och eftersom jag signerade just böcker i just bokaffärer just i helgen blev det så att säga just aktuellt.

I en av affärerna fick jag en barnbok till min son. I en annan fick jag en bok om Hells Angels.

I den tredje stod butikschefen bredvid mig under en lång stund av signeringen, och frågade till sist intresserat varför så många i kön prompt insisterade på att få ”en ponny” ritad under signaturen i böckerna. Jag förklarade att det börjat som ett skämt på bloggen, vilket oproportionerligt många läsare sedan beslutat sig för att se till att jag höll mitt ord på, varför jag nu inte gärna kunde säga nej. Butikschefen frågade om jag på något sätt var ”känd för att rita”. Jag svarade att så långt skulle jag väl kanske eventuellt inte vilja ta det. Butikschefen nickade då förstående men ändå inte helt förstående, om man man säger så.

Sedan gick han runt till andra sidan bordet och ställde sig bakom mig och kikade över min axel i ungefär tio minuter.

När signeringen var klar och jag skulle gå mumlade han helt kort ”jo, det är ju tradition att vi här i bokaffären ger dig en bok som tack”.

Och sedan gav han mig den här.

Vi pratade aldrig mer om det.

In sickness and in health

Vår son har feber idag och har fått stanna hemma från förskolan. Så han och jag har ägnat större delen av förmiddagen åt att ligga i soffan och äta salamimackor och titta på Lilo & Stich 2 och Chuggington. (”Sen igen Eddy” har vi sett tre gånger, de andra avsnitten på den dvd:n en gång var).

Jag kallar det ”vab”.

Min fru kallar det ”det är lite som att vår son har följt med pappa till jobbet idag, kan man säga”.