Fredrik Backman's Blog, page 2

Jag säger bara att förnekelse är första tecknet

Jag är inte en speciellt bra pappa. Det är ingen hemlighet. Jag besitter en lång rad egenskaper och personlighetsdrag som alla med kompetens inom området är överens om gör mig synnerligen olämplig för föräldraskap.

Jag är självupptagen, ofokuserad, glömsk, inkonsekvent och otålig. Långsam. Paranoid. Dålig lyssnare. Oförmögen att leva i nuet. Och glömsk.

Jag vet inte hur man ska bete sig på föräldramöten. Jag ringer sjukvårdsrådgivningen tre gånger i veckan. Jag tar med mina barn till jobbet för att jag glömde lämna dem på förskolan på vägen. Jag tar med andra barns skor från lekrummet. Jag är rädd för svanar. Jag kan inga lekar. Det är okej, alltså, både min familj och jag har för längesedan förlikat oss med det här. Jag gör så gott jag kan, det gör jag, men jag är helt enkelt en ganska kass vuxen.

Så med det i åtanke.

Mina barn har alltså en leksaksspis. En sån där i hårdplast som låter som en gasspis när man sätter igång plattorna, och när man ställer en liten kastrull på en av dem så låter spisen som att den bubblar och fräser. Min son växte ifrån den där spisen för några år sedan, och min dotter har i ärlighetens namn inte visat speciellt mycket intresse för den heller på senaste tiden. Förrän idag.

Idag är min fru på en grej med sitt jobb. Så barnen och jag är ensamma hemma. Och då sitter min son tyst och förväntansfullt på en pall bredvid leksaksspisen, medan min dotter omsorgsfullt stoppar små bitar av något som jag faktiskt inte riktigt vet vad det är men som ser ut som väldigt noggrant sönderrivet hushållspapper blandat med något som jag tror är florsocker i en tesked.

Sedan håller min dotter skeden försiktigt över en av plattorna på leksaksspisen. Och min son sitter bredvid och kikar ner i den och säger ”nu…nu tror jag det är färdigt”.

Jag är som sagt ingen auktoritet på området.

Men det är så man gör crack va?

Save the cheerleader, save the world.

Min fru och jag hade köpt mat och var på väg hem i bilen. Jag körde, hon satt i passagerarsätet med maten i famnen. Ungefär halvvägs hem finns en skarp vänstersväng med väldigt dålig sikt, och precis när vi skulle svänga ut där kom en bil från andra hållet, samtidigt som en lastbil backade rakt ut i korsningen utan att se att det kom trafik. Så bilen som kom från andra hållet girade åt vårt håll, över korsningen, och jag tvärnitade och sträckte instinktivt ut armen över passagerarsätet för att skydda den jag älskar.

Det är en instinkt, alltså. Att fälla ut armen sådär. Det finns äktenskap där en person hade fått beröm för det.

Men min fru bara ”när du trodde att vi skulle krocka där, och fällde ut armen sådär, var det mig eller maten du försökte skydda då?”.

Och det är fan en rätt jävla taskig grej att fråga. Jag vet inte hur ni känner, men jag känner faktiskt inte att det är okej av henne.

Jag är en ganska stor kille.

Jag är fullt kapabel att skydda båda.

Varmt hjärta. Kalla fakta.

Jag tycker inte att det är orimligt.

Hon frågade varför det låg popcorn överallt på golvet i bilen. Jag frågade om hon var irriterad. Hon frågade varför det låg POPCORN överallt i bilen, och jag frågade om hon var IRRITERAD. Och då sa hon att NU var hon det, och sen frågade hon varför det låg popcorn överallt i BILEN. Och då frågade jag om hon var mest irriterad för att någon hade ätit popcorn i bilen eller för att någon hade spillt popcornen på golvet.

Jag tycker inte att det är orimligt att fråga. Svaret kommer faktiskt till väldigt stor del avgöra hur mycket av det här jag kan skylla på barnen. Jag behöver även använda en del av informationen i svaret till att avgöra hur jag ska gå till väga för att det här inte ska bli ytterligare en diskussion som handlar om den där gången när jag frågade en kille på Elgiganten om det finns popcornmaskinssladdar som går att koppla till cigarettändaruttaget i en Hyundai.

De här två incidenterna behöver inte nödvändigtvis ha med varandra att göra.

Dessutom var det preliminärt förmodligen mest barnens fel.

Ett gott ord

Min femåriga son är förbannad på svenska språket nu igen eftersom han tycker att det är fullständigt orimligt att ”efterrätt” heter ”efterrätt” och inte ”eftermiddag”.

Eftersom hans mamma säger att det bara är efter den som vi får äta det.

Jag börjar få slut på motargument.

Jag börjar även få slut på efterrätt.

Mitt föräldraskap. I sammanfattning.

Att leva i en bubbla. Med mig.

Så här är det: Så länge jag kan minnas har folk som känner mig sagt att jag behöver ”terapi”. Så jag har intresserat mig en hel del för terapi. För jag vill bli en bättre människa och bla bla bla. Framför allt har jag läst jättemycket om kognitiv beteendeterapi eller vad det heter. Eller ”jättemycket” är kanske att ta i men jag har wikipediat. Och jag har till och med vid ett tillfälle gått i den sortens terapi själv eftersom jag hade höjdskräck. Och det hjälpte. Ett tag. Och sen fick jag lite fallskräck, och den funkar rätt dåligt ihop med höjder, men ändå. Låt oss fokusera på rätt saker här: Kognitiv beteendeterapi går ut på att man ska bota sina fobier genom att utsätta sig för dem. Eller det kanske inte är exakt vad det går ut på, men vi skulle kunna sammanfatta det så. Eller jag skulle kunna göra det, om ni inte vill hållas ansvariga efteråt. Jag sammanfattar det med att fobier botas genom att man utsätts litegrann för dem. I en accelerande dos. Som när folk med spindelfobi får gå till Skansen och klappa en av de där spindlarna som är stor som en robotgräsklippare och hårig som en jävla labrador.

Det är terapi. De mår jättebra efteråt. Har ingen fobi alls för spindlar. Jag har sett det här på tv, vill jag minnas.

Så.

Om vi nu rent hypotetiskt antar att min fru egentligen inte ”hatar” att jag sitter bredvid henne och trycker bubbelplast, utan att det kanske mer handlar om att hon har en ”fobi”.

Då är det ju inte direkt som att jag ”provocerar” alls, faktiskt. Det är mer som att jag använder kognitiv beteendeterapi genom att utsätta henne för hennes fobi i en lagom dos tills hon blir botad.

Det är alltså kanske inte alls jag som är ”jävligt störig” utan i själva verket jag som är ”otroligt hjälpsam”.

Så det kan vara så.

Jag kände att hon blev lite defensiv när jag försökte förklara det här.

Men förnekelse är alltid den första reaktionen för den som har problem.

Förnekelse och att hon kastar fjärrkontrollen jättehårt på mig.

It works out

För det första så vet alla småbarnsföräldrar att det är jävligt lätt hänt att glömma smågrejer då och då när man försöker fokusera på att hämta eller lämna sina barn. Barn tar jävligt mycket fokus. Så då kan man glömma bort smågrejer. Det vet alla. Och det gäller även barnen. Barn glömmer faktiskt skit överallt hela tiden. Min son till exempel, glömde sin ryggsäck i parken igår. Så jag fick åka och hämta den imorse. För jag hade glömt att han hade glömt den där. Annars skulle jag ha hämtat den igår. När han kom på att han hade glömt den. Men jag kom ihåg det imorse. Jag vill att vi fokuserar på det.

För det andra så vet alla som har varit på gym utan att ha varit jättemycket på gym innan just den dagen då man gick till gymmet att gym kan göra en jävligt trött. Om man inte har varit på gym så mycket innan man kommer till gymmet att man inte längre blir trött av att vara på gym. Om man inte har det blir man faktiskt bara mest trött på att vara på gym redan första gången man är där. Och när man är trött är det lätt hänt att man glömmer grejer. Till exempel smågrejer.

För det tredje så var jag på gymmet. Och jag var trött. Och jag skulle hämta mina barn. På barnpassningen på gymmet. Och de var inte där.

För det fjärde så ”skällde” jag inte på personalen på gymmet när jag inte hittade mina barn. Jag blev bara lite rädd.

För det femte så är det jävligt lätt hänt att man glömmer smågrejer när man är trött och ska hämta eller lämna sina barn. Man kan till exempel glömma bort att man har lämnat dem på förskolan, inte på barnpassningen på gymmet.

För det sjätte så JA! Jag glömde min sons ryggsäck på gymmet.

Äktenskap. I sammanfattning.

Ja. Jag kan möjligen vara lite disträ ibland. Tankspridd kanske, rentav. Och ja, jag får en del dåliga idéer då och då som jag inte helt och hållet värderar konsekvenserna av. Och ja, jag har tagit några dåliga beslut längs vägen. Men det har vi alla. Alla människor. Visst, det är möjligt att jag rent procentuellt och proportionerligt har tagit lite fler dåliga beslut än genomsnittet, men ändå.

Jag drömmer om enkla saker, nuförtiden. Jag är i den åldern nu då jag har lärt mig att hoppas på blott enkla ting.

Och jag kan berätta att en enkel sak som jag till exempel drömmer om är att jag EN gång ska stå i köket och fråga min fru om hon vet var en sak jag behöver ligger, utan att hon genast frågar: ”Vad ska du ha den till?”.

Och jag ska bara säga det här först: Jag kan acceptera det vid vissa tillfällen. Jag är inte omöjlig alls. Jag gjorde karamellpopcorn men förstod inte att man skulle hälsa på smeten efter att man hade poppat popcornen, så jag hällde smeten direkt i popcornmaskinen. Det var ett ”visst tillfälle”. Och jag har friterat en del. Kyckling. Biff. Chili cheese-bollar med bearnaisesås inuti (det funkade inte helt perfekt konsistensmässigt). Fläskfilé och Snickersglass (men bara en gång samtidigt). Och vid ett eller möjligen två tillfällen friterade jag karamellpopcorn. Det var också gångbara exempel på ”vissa tillfällen”, det går jag med på. Och jag kan till exempel ha rimlig förståelse för att min idé att kombinera tomtebloss och heliumballonger inte blev riktigt så rolig för barnen som man skulle kunna tro. Jag respekterar att om jag kommer in i köket sent på natten och verkar berusad och frågar efter tomtebloss och heliumballonger och/eller till exempel någon typ av svärd så är det kanske eventuellt relevant att fråga vad jag ska ha det till.

Visst.

Men nu frågade jag efter en OSTHYVEL.

Jag ska SKÄRA OST med den.

Så jag drömmer om enkla ting, nuförtiden. En dag ska hon bara svara ”i översta lådan, älskling”.

Nu står hon här bredvid och muttrar ”jag drömmer om att du en dag bara ska öppna en låda och titta innan du fråga…”, men var och en får leva med sina egna brustna illusioner.

Börja snickra på tidsmaskinerna, för det här kommer eventuellt gå åt helvete.

Alltså, jag vill inte låta negativ på något sätt. Jag försöker inte framstå som en domedagsprofet här. Jag är faktiskt en ganska optimistisk kille överlag, om jag får säga det själv,  jag oroar mig inte jättemycket över varken kärnvapenkrig eller växthuseffekter på daglig basis.

Bara så vi har det klart. Jag är inte den som målar fan på väggen. Jag brukar tänka att allt ordnar sig. Att evolutionen ändå har fått människosläktet att överleva så här länge under ganska röriga omständigheter, så kom igen liksom, vi kommer nog klara oss. Planeten kommer överleva, kommande generationer kommer frodas.

Så tänker jag.

Eller jag brukar tänka så.

Men idag har jag sett tre barn under tre år vistas i samma rum som en robotdammsugare i tio minuter.

Och jag vill inte låta…ja, ni vet.

Men jag tror att det var ikväll maskinerna vände sig emot oss.

Påsk. Den vanliga versionen.

God vän som precis har fått barn: Jag har liksom aldrig firat påsk, men nu när man har fått barn känns det plötsligt som att det är världens grej. Brukar Fredrik och du fira mycket med barnen?

Min fru: (Ser jätteonödigt skeptisk ut) Det beror på vad du menar med ”fira”.

God vän som precis har fått barn: Nämen har ni påsktraditioner och sådär? En familj jag känner har värsta äggjakten med barnen varje år.

Min fru: Jaha, äggjakten, ja. Du menar så. Jo, men det har vi också.

God vän som precis har fått barn: Har ni? Det låter ju hur mysigt som helst! Så du och Fredrik gömmer ägg fyllda med godis på olika ställen i huset och så får barnen springa runt och leta?

Min fru: Mmm. Fast kanske inte riktigt.

God vän som precis har fått barn: Eller hur gör ni?

Min fru: Ungefär sådär. Fast det är lite mer som att barnen får påskägg, och sen springer Fredrik runt och letar efter dem på natten när barnen sover.

(Bara lite, lite, lite för lång tystnad)

Min fru: (Kommer på sig själv alldeles för sent) Fast alltså jag menar inte i år! Inte i år! Inte det här året! I år bestämde vi att barnen inte skulle få några påskägg!

(Tystnad)

Min fru: (Lite för ihärdigt) I år blev det inga påskägg. Alls. Över huvud taget.

Barnen: (Börjar backa mot dörren till sitt rum)

Min fru: (Flackar med blicken) Men såatte…ändå ett himla väder vi har fått va? Eller vad säger ni?

Jag: Vänta nu…

Min fru: (Masserar tinningarna) Skit också.

Jag: (Lite anklagande) Barnen FICK påskägg i år, eller hur?

Barnen: (Ganska mycket anklagande) MAMMA!!!