Fredrik Backman's Blog, page 9

Min vän N och konfliktlösningen

Vi har pratat om det här förut.

Så om ni har något att göra kan ni gå och göra det. Jag tar inte illa upp.

Ni kommer inte missa något.

Men alltså.

Min vän och kontorskollega N och jag har ett kontor ihop. Det ligger i ett kontorshotell. Bland andra kontor. Som folk har. Vilket innebär att folk ibland vistas i närheten av vårt kontor, eftersom det råkar vara där deras kontor befinner sig. Vissa utvalda delar av det här folket har väldigt väldigt väldigt små kontor, har jag kunnat konstatera, för om deras telefoner ringer så måste de lämna kontoret för att kunna svara eftersom deras röster inte får plats i rummet.

Dessa delar av folket har nu återigen börjat välja platsen PRECIS utanför vår kontorsdörr för att avhandla alla sina telefonsamtal. Igår stod en man av folket lutad mot glaset i vår dörr och bad personen han pratade med om ursäkt för att han inte svarade första gången personen ringde eftersom han ”av respekt för kollegorna inte vill prata i telefon inne på kontoret”.

Så han pratade i telefon precis utanför vår dörr istället. I en decibelnivå som om samtalet skedde med någon som sov i andra änden av bardisken på O’Learys under happy hour och hockey-VM.

Av respekt. Givetvis.

Jag har ju nu det senaste året eller så blivit tillsagd av vissa väl valda delar av min familj att jag måste lära mig att lösa konflikter som ”en vuxen människa”. Det innebär, tydligen, att man inte får höja rösten och inte säga elaka saker. Och min vän N var inte på kontoret igår. Så jag ägnade större delen av dagen åt försöka lista ut vad vuxna människor gör i den här typen av situationer. Det här ”prata” är ju, har jag och alla som känner mig slutit oss till genom omfattande empirisk forskning på alla gånger jag försökt sedan jag var 13 år gammal, nästan uteslutande något som resulterar i raskt eskalerad konflikt och att jag hotar med att slänga ut antingen vederbörandes telefon eller vederbörande genom ett öppet alternativt stängt fönster. Så jag funderade på att skriva ett bestämt mejl till någon i personalen som driver kontorshotellet. Det hade dock tagit alldeles för lång tid, så jag googlade fram alla företag som var registrerade på vårt kontorshotells adress, hittade konsultfirman som mannen med telefonen jobbade på och matchade så gott jag kunde porträttbilderna på personalen på deras hemsida med ansiktet på personen som spottade semla på glaset i vår kontorsdörr varje gång han skrek ”OFFERT” i luren. Jag hade en idé att jag skulle skicka ett sms till honom och be honom vika hädan. Tyvärr tog det resten av dagen att försöka formulera ett sådant sms som inte redan i andra eller tredje meningen innehöll direkta hot mot vederbörandes telefon eller vederbörande. Det gick inte jättebra, så kan man väl sammanfatta det. Jag har googlat lite mer nu och eventuellt behöver jag kanske gå till en psykolog angående det här med att ”prata”.

Men hur som helst.

Idag kom min vän N tillbaka till kontoret. Det gjorde även mannen med telefonen. Strax efter sitt förmiddagsfika marscherade han fram och tillbaka utanför vårt kontor och lät som om han simultanöversatte dialogen för någon som tittade på en amerikansk film där män har hängslen och mahognyskrivbord.

Min vän N väntade 30 sekunder. Sedan öppnade han vår kontorsdörr. Gick tillbaka till sitt skrivbord. Satte i sladden till sin förstärkare och plockade upp sin elgitarr och spelade Metallicas ”Master of puppets”. Tills mannen gick. Vilket inte ens tog till refrängen.

När jag gick och hämtade kaffe en timme senare var köket fortfarande tomt och alla dörrar till alla kontor stängda. Jag vet att det här inte är första gången ni hör mig berätta om hur min vän N löser konflikter på just det här sättet, och jag vet inte exakt hur intresserade ni är av baseball, men i baseball finns en speciell typ av spelare som kallas ”closer”. Det är en pitcher, alltså killen som kastar bollen mot slagmannen i andra laget, men han kallas bara in i det absoluta slutskedet när hans lag är på väg att vinna, för att helt enkelt stänga matchen. Han kastar de allra sista kasten, ibland bara det absolut sista. Delvis för att han är utvilad och kommer in när slagmännen i motståndarlaget är trötta, men mest av allt för att en closer är en person utrustad med ett exceptionellt psyke som helt enkelt gör att han aldrig tycks bli nervös och alltid levererar exakt lika bra oavsett omständigheter.

Jag funderar på att hyra ut min vän N som closer till folk som behöver avsluta tråkiga möten eller obehagliga dejter. Jag skulle även kunna tänka mig att bara hyra ut honom som gitarrlärare.

Hjälp till självhjälp.

Hör av er för offert.

Hälsan tiger still och maten tystar mun så rent tekniskt gick det här på ett ut

Jag säger bara att det är viktigt för kroppen att vara i balans.

Jag drack en jättejättejättenyttig juice imorse. Min läkare har sagt att det är bra för mig. Så min fru gjorde den till mig. I en maskin. Det var morot och avokado och allt möjligt i den som jag normalt aldrig skulle konsumera frivilligt om inte orden ”kaka” eller ”dip” följde direkt efter. Det var exceptionellt nyttigt. Det var så nyttigt att jag blev en ny människa. Och jag tyckte inte speciellt mycket om den nya människan. Jag är inte jättebra på att hantera förändringar. Så när jag åkte till kontoret stannade jag på Burger King och åt några chili cheese.

Det var för balansens skull. Man måste lyssna på sin kropp. Min kropp sa till mig att den inte kan hantera sådär mycket juice utan e-ämnen.

Så jag löste det. Det var som en sån där Detox fast mer som en Etox.

Balans.

Jag har övat på den här förklaringen hela dagen så vem som helst får gärna komma med förslag på förbättringar för min läkare och min fru känner varandra och min fru har bilen just nu och jag är rätt säker på att den luktar frityr.

En inställd förbannelse är också en förbannelse

Fru: Köpte du gröten?

Jag: Gröten?

Fru: (Den faktiskt ganska överdrivna sucken) Jag skrev det på listan, jag sms:ade listan OCH jag ringde och påminde dig.

Jag: Ja.

Fru: Och du glömde den ändå?

(Tystnad)

Jag: Kommer du ihåg våra grannar som du blev kompis med?

Fru: Sluta nu. Glömde du eller inte?

Jag: Först var det det där första paret, och jag sa till dig att inte prata med dem och du bara ”vi har faktiskt barn i samma ålder” och sen pratade du med dem och så var de här och fikade och sen blev ni kompisar och sen flyttade de.

Fru: Jag går och handlar gröten själv.

Jag: Och sen flyttade det andra paret in här, och hon var gravid samtidigt som du, och jag sa till dig att inte prata med dem, men du bara ”sluta vara otrevlig” och så pratade ni och blev kompisar och sen flyttade de!

Fru: Folk flyttar! Folk får barn och behöver större lägenheter och flyttar!

Jag: Efter att de blivit kompisar med oss ja, för vi bär på en FÖRBANNELSE! Precis som med tv-serier! Så fort vi börjar kolla på något vi gillar och har sett tre avsnitt och precis kommit in i det så PANG så läggs serien ner!

Fru: Det har hänt två gånger.

Jag: Tre!

Fru: Men du glömde gröten alltså?

Jag: Nej. Den finns inte längre. För du började gilla den för mycket.

Fru: Skärp dig nu.

Jag: Affären har slutat ta in den. Eller så har den slutat tillverkas. Det är en del av förbannelsen.

Fru: Om jag går till affären exakt nu, Fredrik, vågar du garantera till 100 procent att jag inte kommer hitt…

Jag: Jag sa till dig att inte prata med grannarna, jag gillade de där grannarna!

Fru: DU GÖMDE DIG I HISSEN NÄR DU HÖRDE DEM I TRAPPAN!

Jag: FÖR ATT JAG GILLADE DEM JA OCH VILLE ATT DE SKULLE BO KVAR OCH SEN BLEV DU KOMPIS MED DEM OCH KOLLA HUR DET GICK!

(Tystnad)

Fru: Nu går jag till affär…

Jag: Okej jag glömde grötjäveln.

Fool me once, shame on you.

Ja.

Ja.

JA!

Det funkade med ”tonfisksallad”. Och det kan väl eventuellt ha funkat ganska bra med ”lax och mangosalsa” också. Och jo, det hade väl kanske möjligtvis orimligt stor framgång när det gällde ”spenat” också. Och…ja. ”Vegetarisk”. Det funkade med ”vegetarisk” också.

Jag erkänner det. Fredrik Backman gömmer sig inte i nederlagets stund, det gör han fan inte.

Men att min fru går runt nu och berättar för folk att ”man kan få Fredrik att äta ALL mat som han säger är äcklig bara genom att säga ‘-tacos’ direkt efter”, det är fan inte okej.

Jag är för helvete nästan helt och hållet säker på att det finns mat som är äcklig och som jag inte kommer äta även om…ni vet. Jag kan inte säga något såhär nu på rak arm men det finns. Och jag vill att ni slutar lyssna på hennes skit om att det även funkar när jag ”inte vill åka och titta på ny matta” för det var EN jävla gång som jag gick på att det fanns en ”Ikea-taco”.

Okej det var två gånger. Men hon kan vara extremt övertygande och använda svåra ord och göra mig förvirrad och hålla på.

WELL HERE AND NOW THE LIES STOP, som General Hummel hade sagt om han inte hade fått en Ikea-taco som han uttryckligen var l-o-v-a-d.

Det här är värre än när min fru använde ”med ost”-argumentationen i början av vårt äktenskap.

Jag tillbringade 18 månader av mitt liv i tron om att jag tyckte om blomkål.

Borta bra

Mina barn är sjuka idag och var tvungna att stanna hemma, så jag har fått ställa in allt annat och kommer få ägna hela dagen åt Risi-Frutti och My little pony-maraton.

Exakt vad barnen ska göra under tiden vet jag inte.

Men vi har redan bråkat.

Kort information till de tävlande

Jo, hej. För någon vecka sedan gapade jag ju här om att förlaget som ger ut mina böcker hade en del biljetter till generalrepetitionen av Johan Rheborgs uppsättning av En man som heter Ove på Rival 28 januari. Det kom drygt 1600 mejl, vilket väl lite milt uttryckt var så in i helvete många fler mejl än vi hade förväntat oss, för att tävla om runt 100 biljettpaket. Så det blev lite stökigt här ett par dagar.

Men nu har vinnarna dragits, och eftersom alla som känner mig vet att jag inte ska släppas i närheten av biljetter till någonting alls (senaste gången någon lät mig göra det fick en bartender springa över hela Helsingfors flygplats med min biljett för att jag skulle få gå ombord på planet hem), så har alla vinnare lottats ut av kompetenta och ordningsamma myndighetspositioner på förlaget.

Vinnarna har fått ett mejl idag. Om man inte har fått ett mejl har man alltså inte vunnit.

Om det dyker upp återbud kommer vi göra vårt allra bästa för att lotta ut de biljetterna också. Om någon av er som vunnit får förhinder får ni alltså väldigt gärna höra av er till info@partnersinstories.se och berätta det.

Tack.

Jag förstår att det här ställer vissa krav på våra gemensamma popkulturella referensramar

Men jag har inte klippt mig på ett tag, så min frisyrs centrala tyngdpunkt har liksom migrerat till gränserna av mitt hårfäste och börjat hänga ner i pannan, fast från sidorna. Och jag är 33 så det här med mitt deserterande hårfäste har börjat bli en ganska känslig fråga för mig. Så jag frågade min fru om hon tyckte att jag såg okej ut i håret, och då sa hon ”mmm?” på ett sätt som jag inte riktigt kunde tolka. Så jag frågade vad hon menade. Och då imiterade hon Pablo Francisco när Pablo Francisco imiterar Keanu Reeves när han slänger med håret för att få bort luggen ur ögonen.

Ibland önskar jag verkligen att hon bara kunde svara ja eller nej.

Jag skiter i vad de säger

Vi, som familj, hade kommit överens om att idag var dagen då vi skulle städa köket.

Så jag åt upp lasagnen. Det är inte lika stökigt i kylskåpet utan lasagnen. Kylskåpet är en del av köket.

Jag sa inte att det betyder att jag har gjort ALLT jobb men jag vidhåller att det är lite jävla orättvist av barnen att säga att jag inte har hjälpt till a-l-l-s.

Hennes humor. Lite om hur den är att leva med.

Jag: Jag har köpt nya hörlurar!

Fru: Okej.

Jag: Men KOLLA då!

Fru: Okej, okej, okej. De är jättefina.

Jag: Vadå ”jättefina”?

Fru: (Med det där ansiktsuttrycket som hon har när hon tänker insinuera att det ”bara” är ett par hörlurar) Det är jättefina hörlurar. Men det är bar…

Jag: Det är inte BARA hörlurar! De har exceptionell ljudkvalitet och tydligt diskantregister och en bas so…

Fru: (Med den jättejättejätteonödiga tonen) Nu gissar jag bara, men finns det en reklamfilm någonstans där en hockeyspelare går runt med såna här lurar och säger att du borde köpa dem?

(Tystnad)

Jag: (Inte alls kränkt) Nej.

Fru: En basketspelare?

Jag: Nej!

Fru: En sån där amerikansk fotbol…

Jag: (Inte. Alls. Kränkt.) Dez Bryant. Dez Bryant i Dallas Cowboys är med i en reklam för dem. Men det har ingenting med det här att göra. Jag köpte dem för att det är exceptionella hörlurar. Och de har aktiv brusreducering, så att man kan stänga ute allt annat ljud. Och de ha…

Fru: (Så att man faktiskt tror att hon bryr sig) Berätta mer om de här hörlurarna.

Jag: Va?

Fru: Får jag titta på dem?

Jag: Ja, absolut, här…

Fru: Berätta mer om ljudkvaliteten.

Jag: Vill du på riktigt att jag berättar mer?

Fru: Berätta mer om den där Desbojant och reklamfilmen.

Jag: Dez Bryant. Han är wide receiver i Dallas Cowboys, så reklamen går ut på att han sitter i en buss och hör en massa kommentatorer snacka skit om honom på radion, och precis när han går av bussen så sätter han på sig hörlurarna och den aktiva brusreduceringen och då bara fejdar alla negativa röster ut, och sen hör han bara sin musik och blir helt inne i sin grej. Och så står det ”Hear what you want” under. Man får rysningar, alltså. Det är möjligt att du inte fattar grejen om du inte har följt Dez Bryant, men han har alltså haft en helt sjuk säsong, alla bara gnällde på honom hela försäsongen och sa att han bara var snack och sen var han helt jävla grym hela säsongen och sen slutade det med…ja, det är ju en lång historia, men de mötte Green Bay Packers i slutspelet och han gick upp och fångade en helt sjuuuk passning oc…

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig)

(Tystnad)

Jag: Du har satt på den aktiva brusreduceringen nu, eller hur?

(Tystnad)

Jag: Väldigt roligt. Jag fattar vad du håller på med.

(Tystnad)

Jag: JAG SA ATT JAG FATTAR VAD DU HÅLLER PÅ ME…

Denna dagen, ett liv.

Min fru har köpt en juicecentrifug. Eller vad det nu heter. Det är en maskin, den gör juice. Av frukt. Den gör även juice av grejer som, oavsett vad min fru påstår, Gud inte avsåg att man skulle göra juice av. Hon kan hålla på och vifta med sitt glas hur mycket som helst och hävda att ”det är helt naturliga ingredienser” hur länge hon vill men varenda normal människa vet att selleri ta mig fan INTE är en naturlig ingrediens i juice.

Hon har dessutom ställt juicecentrifugen på diskbänken bredvid spisen. Och pluggat i den i det enda lediga vägguttaget. Vi hade några goda vänner på besök ikväll och de säger att jag ”kanske överreagerar” så jag ska inte säga att de kan dra åt helvete för då är väl det också en sån där överreaktion men de kan dra åt pipsvängen. Det kan de ta mig fan. Det finns tre eluttag ovanför vår diskbänk, i ett av dem sitter kontakten till kaffemaskinen och i ett annat sitter en kontakt till någon form av lampa och det tredje uttaget får av säkerhetsskäl ej blockeras. Alla i den här familjen är informerade sedan länge, så jag trodde att vi var överens om det, och sen vaknar man en morgon och kommer ut i köket och då sitter det en juicecentrifug där och när man REAGERAR lite över det då reagerar man tydligen ÖVER.

Visst. Jag kan hålla med om att mina avslutande argument om att ”det är ett hot mot demokratin, civilisationen och hela mitt sätt att leva” var lite att ta i. Om man bara berättar den biten så låter det ju som att min fru hade rätt. Men det fanns ju en hel diskussion som ledde fram till att jag blev lite förbannad i slutet, och om man sätter alltihop i sin rätta kontext så är jag övertygad om att alla begriper att det faktiskt var min fru som provocerade fram min överreaktion. Jag underreagerade först och sen interagerade och provocerade hon tills jag reagerade. Det är inte över. Det är normalt.

Jag sa inte att hon inte fick använda sin himla juicecentrifug. Jag sa bara att den inte under några som helst omständigheter får stå permanent placerad på diskbänken och ockupera det tredje eluttaget. För det eluttaget använder jag till popcornmaskinen. Och då började hon hålla på om att juicecentrifugen använder hon minsann varje dag till sig och barnen och att ”popcornmaskinen har vi ändå kommit överens om att den ska bara användas på helgen” och det har VI verkligen inte alls kommit överens om för Fredrik Backman förhandlar inte med terrorister förutom när terroristerna har gömt glassen.

Hur som helst.

Det är möjligt att jag överreagerade.

Men det var först efter att hon hade sagt ”vad spelar det för roll? Du kan väl flytta juicecentrifugen när du ska göra popcorn?” och då sa jag att det är för fan inte det det handlar om det handlar om symboliken i att popcornmaskinen har degraderats till någon sorts andra klassens köksmaskin som måste be om ursäkt för sin existens varje gång den ska användas. Och då sa hon ”symboliken?” och då sa jag ”ja! Symboliken!”. Och då sa hon ”men herregud Fredrik” och så skrek jag att ”DET MÅSTE FÖR FAN FINNAS FRI VÄG NÄR MAN HAR BRÅTTOM!” och då sa hon en elak grej om att det inte direkt är som att ”commissioner Gordon kommer rikta en lampa mot himlen och att Gotham Citys överlevnad hänger på dig och din lilla popcornmaskin”.

Det var ”lilla” jag tog illa upp av. Det var där jag reagerade. Över.

Men det var inte meningen att hälla juice över hela bordet och det vet båda hon och våra vänner förbannat väl. Jag skulle göra en symbolisk gest och det visade sig att locket inte satt på. Jag tar på mig det. De får säga vad de vill om min symbolik.

Men min popcornmaskin är inte liten.