Fredrik Backman's Blog, page 12

A house divided

Så barnen och jag skulle klä granen. De hade tjatat ganska mycket. Jag hade väl som vanligt lovat en massa grejer när jag var ganska trött för några dagar sedan, och nu var det händelsevis den dagen som jag hade lovat att vi skulle göra alla grejerna på och jag var händelsevis ganska trött nu också. Min fru sa visserligen att hon kunde klä granen själv om bara barnen och jag gick någon annanstans, men vi envisades väl möjligen en smula med att vi minsann klarade av det här utan hennes hjälp. För hon tror liksom alltid att hon kan sånt här bäst bara för att det rent historiskt har visat sig att hon kan det. Och dessutom så vill jag kanske inte att hon går ner i källarförrådet för då måste vi eventuellt diskutera hur många skrivmaskiner som det egentligen är lämpligt att ha i ett källarförråd. Igen. Så jag var nere i källarförrådet själv och skulle rota fram lådan med julgransprydnader, och vårt källarförråd ger väl möjligen just nu intrycket av att zombieapokalypsen brutit ut och att de sista överlevande människorna har barrikaderat sig längst in. De har barrikaderat sig längst in och de har planerat att skriva en hel del om det, så kan man väl säga. Så det tog en stund att hitta lådan med julgransprydnader. Den stog högst upp på en hylla. Jag halkade på stegen och slog min haka i mitt knä. Jag var ganska arg. Jag använde möjligen en del färgglada adjektiv. Men det löste sig. Jag kom ut.

Och sen kom jag upp i lägenheten och så visade det sig att jag hade fått tag på fel låda.

Men barnen och jag hade redan hunnit välta ut innehållet i den på golvet först.

En rätt stor del av innehållet var olika sorters sladd. Och gamla tidningar. Och något som barnen först trodde var snö men som snart visade sig vara frigolitsmulor.

Och sen, ja. För att göra en lång historia kort så välte vi väl granen. Typ. Det är möjligt att vi typ välte granen. Eller man kan väl åtminstone sträcka sig till att granen under en kort period var vertikalt utmanad. Eftersom barnen och jag inte riktigt var överens om var den skulle stå. Jag ska inte säga att vi välte den PÅ barnens mamma, men vi välte den väl ganska nära henne i alla fall. Eller i alla fall nära hennes axel. Eftersom hennes ansikte sitter ganska nära hennes axel.

Och hon sa inget, direkt, just då. Hon var liksom bara lite sammanbiten och koncentrerad. Men sen gick det någon timme och nu har barnen gått och lagt sig och av en händelse råkade jag gå förbi köksbordet när hon satt där, och det såg faktiskt ut lite som att hon satt och tittade på en lägenhetsannons på internet. Vilket visserligen inte är så jättekonstigt eftersom vi har två barn och vi ju så smått har börjat fundera på att vi kanske behöver flytta någonstans lite större förr eller senare. Det är verkligen inget konstigt alls. Alla familjer kollar ju på annonser för nya bostäder ibland. Utvärderar sina alternativ. Det är ju helt naturligt. Behöver ju inte alls ha något med granincidenten att göra.

Men, ja. Det var väl bara det att lägenheten som min fru nu satt och tittade på just ikväll ligger i samma hus som vår nuvarande lägenhet. Den ligger faktiskt granne med vår. Fast den är inte större än vår, utan mindre. Och den såg ut att ha såna där slipade blanka golv som ingen alls välter granar på en till två gånger om året. Och jag hann se orden ”nyrenoverat badrum” i objektsbeskrivningen.

Så jag ska väl inte säga att jag har några konkreta BEVIS, men ibland så känns det faktiskt lite som att när min fru har gått runt här och pratat om att vi kanske behöver ”lite mer boyta” så menade hon inte nödvändigtvis att barnen och jag skulle få ha nyckel dit.

Vad jag bråkar om när jag bråkar med mina barn

Idag vägrar en av dem sova innan jag har framlagt en KOMPLETT lista över ”alla djur som äter hästar”.

What kind of onsdag has it been

Det är en ”Snöross”.

Mina barn och jag har bråkat en del om fjärrkontrollen på sistone. De gillar Animal Planet, jag gillar Cake Boss. Det här var en kreativ kompromiss, kan man säga.

Sen föreslog min son att jag skulle sätta på snörossen min keps, för att det skulle vara ”skojigt”. Och då blev jag arg och sa att jag ta mig fan inte tänkte lämna min keps utomhus hela förbannade natten. Och då stirrade mina barn på mig och skrek ”VADÅ SKA SNÖROSSEN VARA UTOMHUS HELA NATTEN!!!???”.

Men det här med årets första snö var i alla fall roligt för hela familjen i ungefär tjugo minuter.

That’s me in the corner

Det finns en ständigt återkommande uträkning i tidningar så fort det ska pratas om familjeekonomi att ett genomsnittligt barn i Sverige kostar föräldrarna 1,4 miljoner kronor fram till sin 18-årsdag. Jag har alltid tyckt att den siffran verkar lite överdriven. Framför allt har jag aldrig riktigt fattat hur den hänger ihop, eftersom jag flera gånger räknat ihop alla poster de där ekonomerna tagit fram om ”mat” och ”kläder” och ”tak över huvudet” och aldrig riktigt fått ihop totalsumman till 1,4 miljoner. Det har alltid känts som att det har funnits en dold X-faktor där någonstans som ingen nämner. En budgetpost som är hemlig och som varje förälder helt enkelt får vänta och upptäcka själv.

Och jag kan givetvis bara prata för mig själv här. Jag har ingen aning om hur det är för andra familjer.

Men det här är andra dagen av inskolningen.

Och för den h-ä-r familjen är X-faktorn i budgetuträkningen i alla fall just nu alla förbannade mutor som jag måste börja köpa med mig på eftermiddagarna för att mina barn ens ska överväga att följa med mig hem från förskolan. Jag vet inte riktigt vad det är för slags retoriska färdigheter det var meningen att jag automatiskt skulle utveckla efter fortplantningen här, men jag ägnar mitt liv åt att springa runt mellan sandlådor och gungor och låta som om jag försöker locka fram en katt ur en sovsäck. (Har ni försökt göra det någon gång eller? Nä? Nähä! Men katter ÄLSKAR fan att vara i sovsäckar ska ni har klart för er så det är liksom inte skitenkelt!) Det här är ändå två barn som till hälften består av mina genetiska byggstenar och de föredrar alltså att sitta på huk i en blöt overall och gräva i kall sand i regnet med bara händerna framför att åka hem och göra vad som helst med mig. Jag vill inte låta som att jag tycker synd om mig själv här men det börjar bli ganska svårt att inte ta det personligt.

Jag är faktiskt rolig att umgås med. Det finns faktiskt folk som tycker att jag är rolig att umgås med. Det finns faktiskt folk därute som kanske hade kunnat tänka sig att göra det gratis.

Visst. Jag fattar nu i efterhand att det var en lite svår popkulturell referens för en ettåring och en fyraåring att relatera till när deras pappa stod hängd över staketet och vrålade ”I COULD HAVE BEEN A CONTENDER!!!” medan de andra föräldrarna en efter en gick därifrån hand i hand med sina barn.

Men det var så jag kände just då.

Reklam

Jo, hej. Förlåt. Vi går rakt på sak:

1. På torsdag klockan 11-14 signerar jag böcker på Hötorget i Stockholm. Eller, nåja, inte på Hötorget, egentligen, om vi ska vara petiga, utan i Akademibokhandeln som ligger precis bredvid Hötorget. Det är en affär som säljer böcker. Man känner igen den på att det står ”Akademibokhandeln” på en stor skylt utanför. Man kan ta med sig böcker eller köpa böcker direkt i affären. Det måste inte vara mina böcker. Om man inte gillar böcker kan man köpa frukt på torget utanför. Om man vill att jag ska signera frukten får man gärna köpa bokformad frukt.

2. På lördag klockan 13.30 signerar jag böcker i Löddeköpinge, på Akademibokhandeln i Center Syd. Jag vet inte om man kan köpa frukt där.

3. Vill man händelsevis köpa ett signerat ex av min bok ”Britt-Marie var här” utan att behöva gå igenom obehaget att faktiskt träffa mig kan man göra det på CDON. Om man inte vill köpa min bok kan man köpa något annat där. De har till exempel en hel del bra grejer på CD.

Det var bara det.

Förlåt att jag störde. Det kommer tyvärr inte vara sista gången.

Too uncool for school

Jag har varit hemma med min dotter sedan september. Visserligen inte så jättemycket ”föräldraledig” som alla andra föräldrar, eftersom jag ju inte per definition möjligen har ett jobb att vara ledig från, men ändå.

Ändå. Liksom.

Min dotter och jag har gjort allt tillsammans. Sovit. Ätit. Lekt. Diskuterat. Kollat på Teletubbies och Dallas Cowboys. Vi har levt ihop 24 timmar om dygnet. Vi har åkt bil och gått i köpcentrum och övat på att sätta upp håret i en sån där Zlatansamurajtofs och vi har köpt kepsar och leksaksapor som sjunger om man killar dem på magen. Vi har delat glädje och sorg. Vi har delat bananer och såna där jättejättejättesmå Daninoyoghurtar. Vi har skrattat och dansat och LEVT. Liksom. I nästan fyra månader. Fyra frikkin månader. Jag vill inte låta dramatisk här men det är en fjärdedel av hennes liv. Om jag hade levt dygnet runt med någon i en fjärdedel av mitt liv så hade det varit nästan åtta och ett halvt år. Det är en ganska monumental förändring. Det är ett våldsamt ingrepp i hela en persons sociala funktioner och grundläggande trygghetssystem.

Jag fattar ju det.

Och idag började vi inskolningen. Så jag var liksom förberedd på att det skulle bli lite jobbigt för det lilla livet. Att släppa taget om mig, så att säga. Jag var förberedd på hela grejen där jag skulle få försöka backa mot grinden med en panikslagen liten gremlinkoala fastklamrad runt benet. Jag hade stålsatt mig för det hjärtskärande skriket när personalen skulle få försöka ömsom slita och ömsom försiktigt pilla loss henne från mig som tuggummi ur hår. Jag visste att det här skulle bli svårt. Jag begrep att det här skulle bli en hemsk erfarenhet av extrem separationsångest.

Och så kommer vi fram. Och så vinkar ungen bara och går in. Skriker ”EJÅ!” och stänger grinden efter sig. Det otacksamma lilla trollet. Och nu sitter jag ensam på ett köpcentrum och får tydligen göra vad jag vill hela dagen.

Det känns som den där gången när jag åkte buss och en pojke i högstadieåldern reste sig upp och erbjöd mig sin sittplats.

Jag är både tacksam och jävligt kränkt.

Min familj älskar mig

Verkligen.

Jag är säker på att de älskar mig.

Vi har visserligen varit tillsammans 16 timmar i sträck idag och det regnade ute och vårt wi-fi fungerade inte. Och jag var ganska noga med reglerna när vi spelade Monopol. Men jag tror att de älskar mig. Jag är nästan säker på att de älskar mig.

De började visserligen kolla på internet vilka länder i världen som saknar utlämningsavtal med Sverige, och jag skämtade och sa ”alltså det är inte så utlämningsavtal funkar, det är inte så att ni kan skicka dit mig och bli av med mig!”, och min fru muttrade ”när vi säger ‘utlämningsavtal’ så menar vi vilka länder vi ANDRA kan åka till utan att riskera att någon kommer dit och försöker lämna tillbaka dig”.

Men jag är säker på att det var helt hypotetiskt.

Jag är säker på att de älskar mig.

Reklam

Jo, hej. I ingen speciell ordning alls:

1. Om man händelsevis vill köpa ett signerat exemplar av min bok ”Britt-Marie var här” så kan man göra det på CDON ett tag till.

2. Om man händelsevis befinner sig i Umeå imorgon och inte har speciellt höga krav på innehållsvärdet i sin söndag så pratar jag om grejer och ritar ponnys i grejer och lite andra grejer på Kulturhuset Väven klockan 13. Man kan köpa biljetter HÄR tror jag.

3. Den godnattsaga och skrivmaskin som jag auktionerar ut till förmån för Musikhjälpen går fortfarande att bjuda på HÄR. Godnattsagan är sådär men skrivmaskinen är jättefin.

4. Den 18 december signerar jag böcker på Akademinbokhandeln på Hötorget i Stockholm klockan 11-14. Den 20 december är jag på Akademibokhandeln på Center Syd i Löddeköpinge. Kom gärna förbi. Vi kan prata om Dallas Cowboys chanser att nå playoff i år och om Satsify My Bowl helt enkelt är topp-3 glassmaker just nu eller inte.

Det var bara det. Tack för att ni lyssnade.

She gets me

God väns tonåriga barn: (Osammanhängande harang om vad jag tror är någon sorts spel på internet) Det är en expansion pack (obegriplig utläggning om ”shields” och något annat som jag inte riktigt hörde vad det var) som unlockar hidden (någonting om ”super” eller ”ultra” eller ”max” eller något) levels!

Jag: (Med den minen som jag har när jag förstår exakt vad som försiggår) Okej. Va?

God väns tonåriga barn: Det är en expansion pack som unlockar hidden extralevels. Alltså om man var (något om ”master” och någonting om någonting och någonting annat och sen någonting om ”superior” eller vad fan det nu var) maxlevel out (det är möjligt att jag felciterar) så har man levelspace KVAR nu!

(Lång tystnad)

Jag: Jag har nått den åldern i livet nu när jag inte längre fattar vad det här betyder.

God väns tonåriga barn: (Vänder sig till min fru) Alltså det är en expansion pack!

Min fru: (Vänder sig till mig, klappar mig på kinden) Jo, du förstår älskling, han hade levlat upp sin gubbe till max. Men sen släppte de en expansion med nya levels, så att han kunde levla upp sin gubbe ännu mer. Och då blev han glad. Sådär glad som du blev när du trodde att de starkaste kapslarna till vår kaffemaskin var nivå 10, och sen fick reda på att det fanns en annan smak som hade nivå 12.

Jag: (Ljudet av plötslig förståelse) Aaaaaaaaaaaaah. Jag fattar.

God väns tonåriga barn:  (Tittar på mig. Skakar nedlåtande på huvudet.)

Jag: (Möjligen en aning känsloladdat) DU KOMMER INTE FÅ DRICKA MITT MAXLEVELKAFFE!!!

Familjeliv handlar om kompromisser

Så jag hade glömt det här med lucia. Och det borde ju inte ha gått att fixa en dräkt vid den tiden på kvällen, men min fru gjorde väl vad det nu är min fru gör. Ringde samtal. Nätverkade. Utpressade. Jag vet inte. Men imorse fanns det i alla fall en pepparkaksdräkt.

Eller, ja. Det var ju det barnen hade begärt. Att få vara pepparkakor.

Själv tycker jag fortfarande att de borde ha varit Indiana Jones.

Jag måste erkänna att min fru lyckades se till att vi möttes ganska exakt halvvägs.