Fredrik Backman's Blog, page 14

En godnattsaga. (Den fungerar väldigt dåligt som godnattsaga.)

Då och då skriver jag godnattsagor till mina barn. Godnattsagorna ifråga är i regel visserligen inte skitbra som just godnattsagor, eftersom det har visat sig att jag inte är skitbra på att skriva just godnattsagor, men jag gillar ju att skriva grejer som rimmar och mina barn har lärt sig att ju längre de låter mig hållas desto längre får de vara vakna på kvällarna. Så de har lärt sig att uppmuntra mig, bland annat genom att övertyga mig om att riktiga godnattsagor måste vara nerskrivna på riktigt papper, så nu har jag börjat skriva ner dem med hjälp av de där antika skrivmaskinerna som jag samlar på. Vilket förstås leder till att mina barn får vara uppe ännu längre på kvällarna eftersom de kan skylla på att de inte kan sova när pappa sitter i deras rum och skramlar med hundra år gamla skrivmaskiner. Så, ja. Det är inte direkt högfunktionella godnattsagor, det ska väl som ren konsumentupplysning nämnas redan från början.

Men en av godnattsagorna som mina barn nu råkar tycka bäst om heter i alla fall ”Vem bor här då?”. Den handlar om olika grejer som bor i olika grejer, kan man säga. I nästa vecka, i samband med Musikhjälpen, tänkte jag på något sätt försöka auktionera ut originalutskriften av den tillsammans med skrivmaskinen som jag skrev den på. (Det är en utmärkt skrivmaskin. Svart.) Men för den händelse att någon av er som läser den här bloggen regelbundet inte känner att ni behöver ytterligare en antik skrivmaskin just nu, men ändå har ett intresse för godnattsagor som håller barn vakna, så tänkte jag lägga upp den en aning mer digitalt här också. Om ni, eller någon i er omgivning, skulle råka tycka om den får ni gärna skänka vad ni tycker att det är värt till Musikhjälpen.

 Vem bor här då?

Det här är din säng

Den står på en äng

Ängen ligger bredvid två andra ängar som ligger på rad

Och alla ängarna ligger i en stad som är gjord av choklad

Det här är en chokladstad där alla som bor är nötter

Den är byggd uppochner under en liten flickas fötter

Den lilla flickan heter Yasmin

Och hon bor i en maskin

Maskinen är en tidsmaskin och den har rest till år tvåtusentjugoett

Och flyttat in hos en kungspingvin som heter Omelett

Omelett hyr ett rum av sin bästa kompis Lo

Längst ner i ena klacken av en sko

Det här är en sko som är gjord av maräng

Den har bakats in i en potatisgratäng

Potatisgratängen bor i näbben på en papegoja

Nämen herregud jag bara skoja! Den bor självklart i en helt vanlig liten koja.

Kojan är byggd under en bro

Bron står på ryggen av en ko

Kon bor i en burk medicin

Hemma hos en vän som är ett litet svin

Det här är svinet Maud

Hon bor längst bort på en tråd

Tråden går runt, runt i en boll

Längst ner i fickan på ett troll

Det här är trollet Tubbe

Hon bor i örat på en gubbe

Gubben bor i ett snordyrt litet hus

Inuti nosen på en förkyld liten mus

Det här är en förkyld liten mus

Den bor i en gammal dosa snus

Snusdosan är inslagen i en present

Som någon har gett till en hemlig agent

Det här är en hemlig agent som heter Ali

Han bor i ett akvarium med en val i

Akvariet står på en lampa som någon har glömt att släcka

Lampan står på ett moln som heter Rebecca

Rebecca flyger runt i den här restaurangen

Restaurangen bärs runt av den här orangutangen

Orangutangen åker tåg på den här rälsen

Som kör kors och tvärs i den här enhörningspälsen

Det här är enhörningen Rolf

Han bor i en Volkswagen Golf

Den parkerar på ramen av en björn

Som mediterar på ramen av en tavla av en örn

Det här är fru Örn

Hon hänger i ett hörn

Längst upp i gaveln av en skyskrapa

Som sticker ut ur naveln på en mysapa

Det här är mysapan Kong

Han bor i en kalsong

Precis lagom långt ut på en gren

Som sticker ut ur rumpan på en ren

Det här är en ren

Den bor under en sten

Stenen har rullat sig i äggula och kex

Och sen åts varenda smula upp av en Tyrannosaurus Rex

Det här är en Tyrannosausus Rex med ett underbett

Den bor i ett glas vatten med en huvudvärkstablett

Vattenglaset balanserar på toppen av en hatt med känselspröt

Som sitter på knoppen på en katt som snart blir jätteblöt

Katten bor i två rum med kök

Under skalet på en lök

Löken ligger i en låda hos en tant

Tanten bor i snabeln på en elefant

Elefanten bor längst upp i en ek

Och där har elefanten öppnat ett litet diskotek

Fast eken står egentligen inuti en stuga

Och stugan står egentligen längst ut på ena vingen av en fluga

Det här är en fluga som heter Kakan

Kakan bor i någons lakan

Längst ner i täcket i en sväng

Nä men vänta nu hörru…DEN BOR JU I DIN SÄNG!

Måndagsexemplar. (Det här är reklam, alltså.)

Imorgon är författarna Lena Andersson, Carl-Michael Edenborg och Lotta Lundberg på varuhuset NK i Stockholm för att prata om sina böcker. På grund av omständigheter som man nog bara kan förklara med högst omdömeslös schemaläggning från arrangörernas sida är jag också där. Jag kommer som vanligt mest försöka prata om kepsar och skrivmaskiner, men det är inte helt uteslutet att jag kanske härjar en del om böcker också. Men jag ska försöka sköta mig. Det börjar hur som helst klockan 18.00, i Bobergs matsal. Jag signerar och ritar ponnys och sådär efteråt, om man vill.

Biljetterna kostar 200 kronor, men NK Bokhandel erbjöd mig att erbjuda eventuella bloggläsare att få komma för halva priset. För att det skulle funka behövdes förstås ”en kod” som jag kunde lämna ut här och som man sedan kunde uppge i kassan. Men eftersom jag inte gillar ”koder” lika mycket som jag gillar ”lösenord” frågade jag om vi kunde ha ett lösenord istället, och eftersom personalen på NK Bokhandel inte har träffat mig förut och därför enligt den PR-ansvarige på mitt bokförlag ”tyvärr inte fattar hur Fredrik funkar” lät de mig välja lösenord.

Helt själv.

Så.

Om någon av er vill komma imorgon kväll och vill köpa biljetten för 100 kronor så uppger ni lösenordet ”All makt åt Tengil, vår befriare” i kassan.

Det går bra att förköpa biljett i bokhandeln när som helst under dagen. Lättare förtäring ingår, står det på hemsidan. Jag vet inte exakt om det innebär att förtäringen är nyttig, okomplicerad eller att den bara inte väger så mycket, men det märker vi när vi är där.

Kom gärna. Det blir ett äventyr.

Nu är det jul här i vårt hus. Mot min uttryckliga vilja.

Son: (Pekar på grannens balkong) Kan vi ha lampor?

Jag: Mmm. Men man sätter inte upp dem förrän i december. Eller absolut tidigast imorgon på första advent.

Son: Varför?

Jag: För att vi är inte djur.

Son: (Tittar på lamporna på grannens balkong. Tittar på mig. Tittar på grannens lampor. Tittar på mig. Pekar på grannens lampor.) Kan vi ha lampor?

Jag: Ja. I december.

Son: Nej. Nu.

Jag: Nej. I december.

Son: När är det december?

Jag: Om två dagar.

(Ganska lång tystnad)

Son: Kan vi ha lampor nu?

Jag: Jag har ju precis förklarat det här för dig.

Son: Men kan vi ha lampor nu då?

Jag: Ja. I december.

Son: (Pekar på grannens balkong) Är det december där?

Jag: Va? Nej…vad snackar du om? Det är vår grannes balkong, det är inte en annan tidszon!

Son: Varför finns det lampor där då?

Jag: För att de som bor där är terrorister.

Son: Kan vi också vara det?

Jag: Nej!

Son: Jag vill ha lampor nu.

Jag: Man kan inte alltid få som man vill.

Son: Men jag vill som jag vill.

Jag: Jag fattar det.

Son: (Pekar på grannens balkong) Det är jättemånga lampor där. Kan vi också ha jättemånga lampor?

Jag: Ja. I december.

Son: (Lägger armarna i kors) Då går jag och frågar mamma.

Jag: Sluta hota mig!

Son: Jag vill ha lampor!

Jag: Fredrik Backman förhandlar inte med terrorister!

Son: Va?

Jag: Alltså…jag. Det är jag som är Fredrik Backman. Det är du som är terroristen.

Son: Får jag lampor då?

Jag: Nej…eller jo…eller vafa…

Son: Nu hämtar jag mamma.

(Sammanbiten tystnad)

Jag: (Djupt andetag. Mycket dramatisk röst. GANSKA jävla SKITBRA dramatisk röst faktiskt, om jag får vara helt och hållet objektiv.) Jag är…din pappa. Det är dags för dig att…komma över till den mörka sidan.

(Ganska lång och ganska oförstående tystnad)

Jag: Alltså…den mörka sidan. Som inte har lampor. I november.

(Oförändrad tystnad)

Jag: (Harklar mig)

(Tystnad)

Jag: Jag är din pappa. Det är dags för dig att börja kolla på Star Wars ordentligt så att du fattar mina popkulturella referenser.

(Tystnad)

Son: (Tittar på grannens balkong. Tittar på mig.)

(Tystnad)

Son: Jag vill ha lampo…

Jag: MEN OKEJ VI SÄTTER VÄL UPP DE JÄVLA LAMPORNA DÅ! SKYLL INTE PÅ MIG SEN NÄR HELA CIVILISATIONEN GÅR ÅT SKOGEN!

Saker att vara tacksam över

Jo, jag är på alla sätt medveten om att det inte på minsta lilla vis är en svensk tradition, men eftersom det är Thanksgiving i USA idag  tänkte jag bara som hastigast nämna namnen på några som jag är extra tacksam för.

Det gäller inte bara min tacksamhet för i år, utan för alla år. För de som man har lyckan att få dela såväl sina största dagar med som sina minsta dagar.

Och ja, det låter väl klyschigt förstås, men det är ju verkligen så. Det är inte de materiella tingen som verkligen räknas när livet väl kommer till kritan. Det är de vi älskar och de som älskar oss tillbaka. Och även om den här traditionen med Thanksgiving är djupt amerikanskt kommersialiserad så tycker jag att budskapet ändå bär inte bara ett värde utan faktiskt även ett löfte om att vi måste stanna upp ibland och tacka de som tog oss hit. Speciellt just nu inför en kommande tid av helger helt fokuserade på konsumtion och storslagna festligheter så tycker jag att det kan vara värt att bara stanna upp några ögonblick, se oss omkring och sträcka ut fingertopparna och se vilka som verkligen finns där. Kanske göra en liten kort lista över vilka omkring oss som verkligen betyder något. De som har delat vår glädje och vår sorg, de som har varit här under de bra tiderna och under de riktigt dåliga. Som har gått vid vår sida när det har varit möjligt och burit oss när det har behövts.

De som alltid, alltid, alltid har stått där för oss, utan att ställa krav eller frågor. Utan att döma oss.

Ni får gärna göra era egna listor.

Men här är min:

Chunky Monkey

Cookie Dough

New York Super Fudge Chunk

Half Baked

Phish Food

Strawberry Cheesecake

Chocolate Fudge Brownie

Baked Alaska

Tack.

Läsarfråga. Bloggarsvar.

Fråga från ”Dr Dagger”: Kan man slita ut en keps?

Svar: Man sliter inte ut kepsar. Man sliter in dem.

Givande och tagande

Min fru är inte jätteintresserad av amerikansk fotboll. Och när jag säger det menar jag att hon inte är jätteintresserad av amerikansk fotboll lite på samma sätt som ormar inte är jätteintresserade av strumpor. Det är inte det att hon aktivt har valt att vara ointresserad, hon ser bara över huvud taget inget behov i sitt liv för det.

Hon är konstig på det sättet.

Hur som helst: Idag lyckades jag faktiskt för en kort stund GÖRA henne intresserad av amerikansk fotboll, eftersom jag visade henne en video där Philly Brown, som spelar i Carolina Panthers, gjorde sitt livs första touchdown i NFL som wide receiver. Och hur han istället för att behålla bollen för sig själv, som de allra flesta spelare hade gjort i den situationen, valde att promenera rakt bort till läktaren bakom end zone och ge den till en liten pojke som stod där och hejade.

Pojken blev glad.

Ganska glad.

http://www.youtube.com/watch?v=a_ggdJths-U

Och min fru tittade väldigt länge på den här pojkens ansiktsuttryck, och sedan sa hon: ”Det är exakt sådär du ser ut när du hittar glass i frysen när du trodde att det inte fanns glass i frysen”.

Och det kunde jag väl för all del kanske hålla med om. Och jag skäms inte över det. Jag har kontakt med mina känslor.

Men sen började hon komma med en helt sjuk jämförelse om att när jag hittar glass i frysen och våra barn frågar vad jag gör så säger jag att jag äter spökludd och att om de inte genast springer och lägger sig så kommer de förvandlas till varulvar. Och att det tydligen inte alls är vad ”den där Philly Brown hade gjort i samma situation”.

Och då vill jag bara klargöra två saker förbannat ordentligt här:

1. Jag sa att barnen kanske skulle förvandlas till varulvar. Kanske. Juridiskt sett är min rygg fri.

2. Den där videon hade sett JÄVLIGT annorlunda ut om det där hade varit Philly Browns livs första glass.

Eller någon glass.

Nu vet jag inte om jag är mest arg för att hon inte tar idrott på allvar eller för att hon inte tar glass på allvar.

De inte så himla bra sätten att ge en vägbeskrivning. En pågående samling.

När jag var på Uppsala Stadsbibliotek häromveckan satt jag innan själva scenintervjun med mig skulle börja i personalmatsalen tillsammans med den på alla sätt förträfflige mannen som råkat få det otacksamma uppdraget att försöka få en scenintervju med mig att faktiskt handla om det som det var meningen att den skulle handla om. Vi skulle förstås egentligen ägna tiden åt att förbereda själva intervjun, men eftersom jag nu dels var försenad och dels är ganska självupptagen slutade det med att vi inte alls pratade om själva intervjun som strax skulle börja utan bara om varför jag var försenad. Eftersom det var vad jag ville prata om. Eftersom jag ville förklara att det inte var mitt fel.

Saken var nämligen den att jag hade fått en vägbeskrivning. Den sortens vägbeskrivning som jag kategoriserar som ”den bedrägligt detaljlösa vägbeskrivningen”. Det VERKAR nämligen vara en vägbeskrivning när du får den, den innehåller riktningar och anvisningar och svängar och allt det där som en vägbeskrivning ska innehålla, men det är först när du faktiskt sitter i bilen och försöker ANVÄNDA vägbeskrivningen som du inser att det egentligen mer är som när Fångarna på Fortet hade den där cellen där en person gick runt inne i en kolsvart labyrint och den för uppdraget absolut sämst lämpade lagkamraten stod utanför med någon slags värmekamera och skulle leda personen i rummet rätt genom ett monotont mumlade om ”nääämen liksom lite åt sidan, typ…är det en vägg dä…nämen vänd dig typ nittio grade…eller vänta…hur många grader är ett varv nu igen?”.

Den Bedrägligt Detaljlösa Vägbeskrivningen i just det här fallet bestod av instruktioner som ”kör på den stora vägen och sen svänger du in på en lite mindre väg” och tidsangivelser som ”en liten bit” och avståndsangivelser som ”några hundra meter kanske, eller kanske lite mer” och inte så jätteprecisa riktmärken som ”det är i närheten av hotellet”. Och slutligen verkligen helt ofelbara geopositioneringen ”jag står på trottoaren, jag har svart kappa på mig”, sagt klockan halv sju på kvällen i oktober i en medelstor svensk stad. För är det något man vet om medelstora svenska städer i oktober så är det ju att nästan ingen har svart kappa på sig där och då.

Det visade sig när jag väl kom fram att personen ifråga stod femtio meter in på en gågata. Och att kappan faktiskt var mer gråaktig.

Jag tog upp detta med den på alla sätt förträfflige mannen som skulle intervjua mig (det ska nu för sakens skull nämnas att det inte var han som hade gett mig vägbeskrivningen, han var på alla sätt oskyldigt förträfflig eller förträffligt oskyldig eller hur man nu vill förhålla sig), och jag satte Den Bedrägligt Detaljlösa Vägbeskrivningen i jämförelse med den under min uppväxt alldeles för vanliga ”Vägbeskrivningen På Den Skånska Landsbygden”. Vägbeskrivningen På Den Skånska Landsbygden (som jag främst fick uppleva när jag jobbade på Anticimex när jag var 19 och skulle besöka lantbruk som saknade adress utan att ha GPS i bilen) karaktäriseras främst av riktmärken som inte längre finns. Du kommer inte få namnet på vägar eller samhällen, men däremot gott om hjälpsamma råd som ”du kör gamla byavägen förbi där de brukade ha möllan” och ”efter Olssons längajävel håller du vänster till en bit” och min personligt självupplevda favorit ”så kör du några kilometer och sen svänger du där hönsastallet låg innan de jävlarna rev det, det är ingen riktig väg längre men du kan nog komma fram, har du fyrhjulsdrift?”.

Några andra sorters vägbeskrivningar som jag ställer mig försiktigt tveksam till är förstås ”Om Du Hade Tagit Rätt Väg Från Början”-vägbeskrivningen (tagen till perfektion av min pappa som konsekvent förklarar vägen utifrån den väg man borde ha tagit från början, och när man förklarar att själva anledningen till att man behöver en vägbeskrivning nu är att man har råkat köra fel säger han ”men varför tog du den vägen? Om du hade tagit rätt väg från början så…” och förklarar sedan h-e-l-a vägen man kunde ha kört om man hade befunnit sig någon helt annanstans än där man nu befinner sig, det är lite som en Tillbaka Till Framtiden-spinoff där de aldrig får sin DeLorean att starta och bara sitter på parkeringen i en timme och fyrtiosju minuter och snackar om vad som kanske hade hänt om den hade gjort det) samt ”Det Är Skyltat”-vägbeskrivningen (det är aldrig skyltat, aldrig aldrig aldrig, man får alltid den här vägbeskrivningen när man ska fira midsommar på någons lantställe och om det mot all rimlig förmodan faktiskt är skyltat så står det något helt annat på skyltarna än vägbeskrivningen gör gällande, och när man väl kommer fram måste man ha hela ”men varför följde du inte bara skyltarna?”-diskussionen, och sen får man åka hem direkt igen för att man tydligen ”inte är vänner längre”).

Den förträfflige mannen som skulle intervjua mig lyckades dock toppa allt detta med ”Den Gotländska Vägbeskrivningen”, som används flitigt i hans närmaste familj.

Den går kort och gott ut på att alla riktmärken är saker som man INTE ska komma till, för om man kommer till dem har man kört för långt. Ett exempel är ”så svänger du andra vänster, eller om det kanske blir tredje, jag minns inte riktigt, men om du kommer till raden av röda brevlådor vid hästhagen så har du kört för långt! Du ska svänga innan dess!”. När man väl kommer fram får man därför givetvis frågan ”varför blev ni så sena?”, varpå man svarar ”vi körde hela vägen upp till brevlådorna vid hästhagen och sen fick vi vända”, varpå man får den helt oförstående motfrågan ”men varför körde ni hela vägen dit? Jag sa ju klart och tydligt till dig att du skulle svänga innan!”.

Om någon vill försöka toppa listan med en sämre sorts vägbeskrivning är kommentarsfältet givetvis öppet.

De lovade mig att syskon alltid blir helt olika

”Nänänäää, barn är ju så OLIKA varandra”. Det var vad jag fick höra. ”När man får andra barnet så inser man ju hur OLIKA barn är va!”. Det var vad jag fick höra. ”Ta bara det här med syskon, va, de blir ju HELT olika varandra, varandras totala MOTSATSER jätteofta!”.

Det var vad jag blev lovad.

Men jag har suttit här med min dotter hela förbaskade dagen och hon tittar också hellre på när Dora Utforskaren spelar fotboll än byter kanal för att faktiskt titta på FOTBOLL!

Hur många barn behöver man skaffa för att få tillbaka sin tv?

Mitt föräldraskap. Lite om hur det går.

Det har efter ganska omfattande tester i det här köket visat sig att hotet ”NU ÄR DET SISTA GÅNGEN JAG SÄGER TILL DIG!”  funkar ganska dåligt som hot.

Du kan vara. Vad det nu är.

Idag fick min son frågan om han hade bytt bort sin pappa mot en Skylander om han hade fått chansen.

Min son tänkte efter en väldigt lång stund. Sedan tittade han på mig som om han liksom utvärderade mig. Sedan tittade han på personen som hade ställt frågan och svarade: ”Alltså, bara om det var mot Swarm OCH Tree Rex.” Och sedan tittade min son på mig igen och nickade uppmuntrande, som om det här borde göra mig svintacksam.

Jag kommer behöva googla den här skiten hela natten för att få veta om jag borde vara kränkt eller inte.