Fredrik Backman's Blog, page 11

Vänta nu

Alltså. Jag tänker inte alls försöka börja käfta med ett jättestort försäkringsbolag här, inte alls. Vad vet jag om försäkringar, liksom? Ingenting. De kan ju det här. De jobbar med det här. De är proffs. Jag fattar ju liksom att ett rikstäckande försäkringsbolag alldeles säkert har tillgång till personal med exceptionellt hög kompetens helt dedikerad just exakt den här typen av frågor. De har alldeles säkert researchavdelningar med i stort sett oändliga resurser som räknar fram deras statistik för varje enskild försäkringtagares risk och potential.

Så jag försöker inte mucka gräl här.

Verkligen inte.

Men jag har två barn. Det ena är fyra år och det andra är nästan ett och ett halvt. Jag skulle inte säga att det är GAMLA barn, men jag skulle nog inte direkt heller säga att det är NYA barn.

Så när jag nu har kollat mina mejl från de första dagarna i januari sluter jag mig till att antingen vet försäkringsbolaget IF något som inte jag vet eller så vet jag något som inte försäkringsbolaget IF vet.

Inte för att jag inte LITAR på min fru men jag tänker ändå kontrollräkna barnen en extra gång innan jag går och lägger mig.

Hur det här gick till enligt alla i rummet utom jag. (Det var alltså som vanligt inte alls så här det gick till.)

Alla andra i rummet kommer försöka lura i er att det var så här det gick till. Men det var inte så här det gick till. Jag är inte alls så här känslig. Inte över huvud taget.

Person som brukade vara en god vän: (Står vid ugnen i köket med en gaffel utsträckt) Fredrik! Smaka på det här!

Jag: Vad är det för något?

Person som brukade vara en god vän: Men bara smaka!

Jag: Men vad är det för något?

Person som brukade vara en god vän: Men smaka bara!

Jag: (Möjligen eventuellt kanske med lite oproportionerligt högt tonläge) MEN ÄR DU HELT SJUK I HUVUDET ELLER BARA BERÄTTA FÖR MIG VAD FAN DET ÄR PÅ GAFFELN!!!

(Tystnad)

Min fru: (Till person som brukade vara en god vän) Du kan inte göra så där med Fredrik, han har lite problem.

Jag: (Inte alls så aggressivt som de kommer försöka hävda i efterhand) Det är inte ett p-r-o-b-l-e-m om det är ett helt jävla normalt och rationellt beteende för en n-o-r-m-a-l människa!

Min fru: (Till person som brukade vara en god vän) Fredrik är lite känslig fö…

Jag: Jag är inte känslig.

Min fru: Han är lite känsl…

Jag: Jag. Är. Inte. Känslig.

Min fru: (Himlar jätteonödigt med ögonen åt person som brukade vara en god vän) Det är väldigt viktigt för Fredrik att han vet exakt vad han äter.

Person som brukade vara en god vän: Ah? På riktigt? Alltså, det skulle man ju inte kunna tro med tanke på… (Hejdar sig. Tittar på mig uppifrån och ner. Harklar sig.)

Jag: Vad menar du med det?

Person som brukade vara en god vän: Inget.

Jag: Det känns inte som att du menade inget!

Min fru: (Klappar mig på armen) Det som menas, älskling, är att så mycket som du äter så är det ganska konstigt att du inte klarar av att ta en tugga från en gaffel om du inte får veta exakt vad det är på den först.

Jag: Det är inte konstigt. Det är normalt.

Person som brukade vara en god vän: (Fullständigt empatibefriad) Men alltså…vad är det du har problem med? Du märker ju vad det är så fort du får det i munnen? Det är ju därför man säger ”smaka på det här”.

Jag: (Inte alls så argt som de kommer försöka hävda i efterhand) Men är du helt förvrängd eller? Om man inte vet vad man ska äta så kan man ju inte förbereda smaklökarna! Det är som att förvänta sig att man ska sätta ner foten på asfalt och istället sätter man ner foten i jävla HAV AV ORMAR!!!

(Tystnad)

Person som brukade vara en god vän: (Tittar på gaffeln i sin hand, tittar på mig) Alltså…jag tänkte inte ge dig orm, jag tänkte ge di..

Jag: Det spelar ingen roll!

Min fru: (Suckar jätteonödigt djupt till person som brukade vara en god vän) Du vet det där momentet i det där programmet Hell’s Kitchen med Gordon Ramsay, där kockarna måste blunda och gapa och gissa vad det är för mat de får i munnen? När Fredrik såg det första gången så trodde han att det var Fear Factor.

Jag: (Faktiskt väldigt sakligt och sammanbitet, inte alls ”lite creepy” som det senare beskrevs av icke namngiven person i rummet) Det är en helt sinnessjukt vidrig sak att göra mot en annan människa och det står jag fan för! Jag har fan drömt mardrömmar om det där!

Min fru: (Till person som brukade vara en god vän) Du ser. Han hade hellre tagit ormarna. Och då är han ändå helt sjuuukt rädd för ormar.

Jag: Jag är inte RÄDD för ormar! Jag har bara lite RESPEKT för dem! Man ska faktiskt ha respekt för naturen!!!

(Ganska lång tystnad)

Person som brukade vara en god vän: (Håller fram gaffeln. Tittar på mig.) Okej. Så det här betyder att du inte vill smaka på den här cheesecaken?

Min fru: (Skakar mycket långsamt och avrådande åt person som brukade vara en god vän) Det där är ingen bra idé.

Jag: (Ser inte min fru skaka på huvudet eftersom jag tittar på en gaffel full av cheesecake) Cheesecake?

Person som brukade vara en god vän: (Nickar ivrigt) Jordgubbscheesecake. Vill du inte smaka?

Min fru: (Slår ut med händerna) Jag tänker gå härifrån nu. Jag tar inget ansvar för det här.

Jag: (Möjligen med lite tunnelseende men det är faktiskt normalt när någon säger ”cheesecake”) Okej, okej, förlåt då. Jag vill jättegärna smaka.

Min fru:  (Backar ut ur köket, vilket jag inte lägger märke till eftersom jag är upptagen med cheesecake.)

Person som brukade vara en god vän: (Ger mig gaffeln, nickar alldeles för uppmuntrande) Varsågod!

Jag: (Stoppar gaffeln i munnen) Omnomff..faihelvet…(börjar enligt uppgifter från andra närvarande i köket spotta omkring mig ”som han Gollum”) 

Person som brukade vara en god vän: (Ser uppriktigt chockad ut) Wow. Oj. Alltså…du ä-r verkligen känslig…jag trodde inte att det skulle vara så…men herregud Fredrik tänker du kräkas?

Jag: (Står på alla fyra på golvet, som man gör om någon har försökt förgifta en) Vadhardugjortmedmig!?

Person som brukade vara en god vän: Det är laxpaj. Men jag sa cheesecake som ett skämt, jag trodde inte att du var så känsl…

Jag: (Enligt vissa versioner av den här historien har jag försökt ”hugga efter vaden” med gaffeln men jag dementerar det) Jagärfanintekänslig!

Person som brukade vara en god vän: Men snälla du behöver inte överreagera, det var ju bara ett skämt. Men jag har faktiskt gjort en cheesecake ocks…

Jag: DU ÄR DÖD FÖR MIG!!!

Early adopters

Jag har inlett dagen med att försöka förklara för en grupp barn, som närmast imponerande högljutt rotat runt i vår sovrumsgarderob hela förmiddagen men tyvärr utan att en enda av dem hamnade i Narnia, vad den åtta år gamla systemkameran som de hittade egentligen är för något.

Än så länge har jag kommit till ”nej, men för helvete, den tar BARA bilder! Det är som en telefon. Fast som inte går att spela spel på.”

Nu har den ena ungen hämtat en selfiepinne.

Det är fan för tidigt på året för det här.

Ut med det gamla, in med det vanliga.

Barnen sover, men min fru och jag önskar er ett riktigt fint nytt år.

Jag säger inte att hon inte lyssnar på mig

Jag är säker på att min fru lyssnar på mig.

Jag är säker på att hon koncentrerar sig jättemycket när jag berättar hur min dag har varit.

Till exempel för en liten stund sedan när jag berättade ganska noggrant exakt hur det gick till när jag blev lite osams med en medlem ur personalen på ett kafé i ett köpcentrum där barnen och jag åt lunch eftersom medlemmen ur personalen hörde fel när jag beställde mat, och sen när jag påpekade att jag hade fått fel mat så var medlemmen ur personalen helt passivt aggressiv och himlade med ögonen och sa ”jaha, jaha, jag är faktiskt HELT säker på att du sa det här, men SJÄLVKLART ändrar vi då! Det är INGA problem!”. Och så log han väldigt snabbt, mer som en nervryckning än ett leende, och tittade bort medan han tog tallriken. Och då blev jag inte alls passivt aggressiv tillbaka, för jag är inte alls en passivt aggressiv person, men om jag nu är det så är det kanske för att andra är passivt aggressiva mot mig först, och hur som helst så sa jag ”umhum, jaha, visst, jag är visserligen GANSKA säker på vad jag sa, men tack så VÄLDIGT mycket då för att du ändrar!”. Och så tittade jag ner i golvet medan jag sa det. Så att om han hade sagt ”vad sa du?” så hade jag sagt ”Va? Jag? Inget, jag sa ingenting alls”, och sen hade han liksom gått runt och tänkt ”sa han verkligen det där eller inbillade jag mig bara?”.

Men inte för att jag är passivt aggressiv.

Och hur som helst så var det han som började.

Och när han kom tillbaka med det jag hade beställt (jag vet väl liksom vad jag sa, orden kom liksom ut ur MIN mun när jag sa dem) så log han som om det var en stretchövning och sa ”jaha, nu hoppas jag att det blev RÄTT den här gången då!” och då nickade jag jättetacksamt och sa ”ja det hoppas jag OCKSÅ!”. Och sen sa han ”SMAKLIG MÅLTID DÅ!” och då sa jag ”TACK SÅ JÄTTEMYCKET!”.

Och sen var det liksom lite spänd stämning mellan oss. Eller det var det kanske inte, eftersom han fortsatte jobba och jag helt uppriktigt lite fick känslan av att han hade lämnat mig bakom sig och gått vidare med sitt liv och att allt det här inte betydde lika mycket för honom som det gjorde för mig och då kändes det liksom ännu jobbigare för mig att jag inte bara kunde släppa det. För jag vill vara en sån person som bara släpper grejer. Och då kändes allting som en Elton John-sång. Eller kanske inte som en Elton John-sång då herregud men kanske som något av Bon Jovi. Jag ska inte bli helt dramatisk här men det var så det kändes just då bara. Jag kände mig lite anklagad och sen kände jag mig liksom tom. Så kändes det. För mig. Jag hade väl en känslig dag, kanske. Det har varit lite stressigt med allt på sistone. Jag kanske behöver semester. Eller jag kanske behöver ett jobb. Jag vet inte.

Nu i efterhand börjar det kännas som att jag kanske SA fel. Allt det här kanske var mitt fel. Allt hade kanske blivit bättre om jag bara hade förändrat mig.

Det var så det kändes. Eller så det känns. Eller vad det nu är.

Men visst.

Allt det här tog väl möjligen lite längre tid att förklara när jag förklarade det för min fru. Jag hade liksom en koreografi också. För att jag ville vara tydlig med exakt varför vi kollektivt som familj hädanefter måste bojkotta hela den här kafékedjan. Inte för vår egen skull utan för samhällets skull. Vi som aktiva konsumenter måste göra ett ställningstagande. Eller ta ett ställningstagande. Eller vad det heter. Något måste vi i alla fall göra. Även om de har helt okej kaffe och jättegoda såna där kakor vad det nu är i dem.

Okej.

Det är möjligt att det här tog oproportionerligt lång tid att förklara för min fru.

Jag är säker på att hon lyssnar på mig.

Jag är säker på att hon koncentrerar sig jättemycket på vad jag säger och vad jag känner. Jag är säker på att hon är intresserad.

Men hon hann alltså fläta alla barnens My Little Ponnysars hår medan jag svarade på frågan ”så hur vad din dag älskling?”.

Jag hade kanske inte varit jättebra på att vara den som satte ihop de där ”det här hände i förra avsnittet”-grejerna i början av tv-serieavsnitt. Det hade jag kanske inte.

Jag är bra på andra grejer.

Ljudet av små fötter

I hörlursaffär.

Medlem ur personalen: (Med den där sortens entusiasm som jag alltid gnäller när butikspersonal inte har men ändå blir lite obekväm när de faktiskt har) Härligt! Så du behöver hörlurar alltså? Det fixar vi! Några speciella kravspecifikationer?

Jag: Ja, jo, alltså. Ja kommer inte ihåg vad de hette, men jag såg en reklam för några lurar som skulle ha jättebra ljud som inte störde omgivningen, men som samtidigt släppte in ljud så att man hörde om något hände i närheten.

Medlem ur personalen: (Nickar med den sortens iver som jag helt fördomsfritt upplever att människor som ofta intygar att de är ”taggade!” ofta gör) Ja! Det är *hojtar en modellbeteckning och sifferkombination som låter som att jag eventuellt har gått med på att köpa någonting på planeten Tatooine* Perfekta löpningslurar! Har såna här själv! De ligger här borta! (Rycker kartong från en hylla, trycker den i handen på mig. Kartongen alltså. Hyllan satt av allt att döma fast i väggen.)

Jag:  (Väger kartongen i handflatan och klämmer lite på tejpen, eftersom det är mitt primära sätt att testa om elektronik är bra eller inte) 

Medlem ur personalen: (Nickar uppmuntrande) Vad tror du?

Jag: (Försöker med varierad framgång ge intrycket av att jag vet vad jag pratar om) Ja, jo, eller, alltså, du vet. De här släpper alltså inte UT ljud, men de släpper IN ljud?

Medlem ur personalen: (Jag kan inte svära på att det var så, men nu i efterhand känns det lite som att han liksom stod och sviktade på tårna medan han pratade) Ja! Det kan man säga! De är framtagna speciellt för löpning! Löper du mycket?

Jag: Va? Nej, jag…nej, inte direkt. Inte om inte någon är på väg mot frysen med en sked utan att jag är beredd.

(Tystnad)

Medlem ur personalen: (Ler sådär som folk brukar le när jag drar ordvitsar i länder där jag inte kan språket) Okej! Okej! (Ser inte helt och hållet ut som att det är okej) Men som jag sa så är det här alltså perfekta lurar för löpning. De är framtagna för att ge optimalt ljud utan att stänga ute till exempel trafikljud och biltutor, så att du kan löpa i stadsmiljö utan att riskera att utsätta dig själv för fara.

Jag: Okej.

Medlem ur personalen: (Ser en aning, om jag ska uttrycka mig helt objektivt, skeptisk ut) Eller, ja, det är ju inte BARA för löpning, det är inte det jag säger. De är otroligt bra för vilken hård form av träning som helst, egentligen. Och de är perfekta på gymmet för de läcker inte ljud alls, så du stör inte andra som tränar, men de släpper alltså inte tillräckligt mycket ljud för att du ska höra om någon skriker på dig!

Jag: Okej.

Medlem ur personalen: (Ser lite ut som att han vill fråga ”tränar du mycket?” men inte är helt och hållet säker på om det kommer göra mig smickrad eller förolämpad) Mensåatte det här är feta lurar. Tycker jag. Om man tränar.

(Tystnad)

Jag: (Fingrar ganska koncentrerat på tejpen på kartongen. Försöker se ut som att jag inte alls bara står och väntar tills det inte är så mycket folk i närheten av oss som kan höra vad jag säger.)

Medlem ur personalen: (Kliar sig på olika platser på armarna) Men…det kanske inte var den här typen av lurar du letar efter?

Jag: (Harklar mig) Jag ska vara ärlig mot dig: Min exakta kravspecifikation är att jag behöver ett par hörlurar som gör att när jag har sagt till mina barn att nu ska minsann hela familjen gå och lägga sig och sova, och de äntligen har gett upp och gått och lagt sig, och de sedan vaknar mitt i natten och kommer smygande genom hallen in i min frus och mitt sovrum, då behöver jag HÖRA dem komma så att jag hinner dra ut lurarna ur öronen och gömma min telefon innan de får syn på mig och vrålar ”VA!? KOLLAR DU PÅ FILM!!!???”. 

(Ganska lång, och om jag ska vara helt objektiv lite spänd, tystnad)

Jag: Kommer det här kanske bli lättare för både dig och mig om vi bara låtsas att jag är ute och löper i stadsmiljö väldigt ofta?

Julen på bussen går runt runt runt

Okej. Så de senaste dagarna har Dallas Cowboys gått till slutspel i NFL, Manchester United har slagit Newcastle med 3-1 och Detroit Red Wings vann en ishockeymatch utan att mer än max tre absoluta nyckelspelare fick livshotande skador. Dessutom hittade jag sån där kokoschoklad i kylskåpet som jag hade glömt bort. Jag håller med om att det är en exceptionell utdelning på mina emotionella investeringar under julhelgen.

Men nu står alltså min  son här och försöker lura i mig att allt det där egentligen var mina julklappar från honom.

Jag vet att han bara är fyra år, men ibland är han faktiskt den mest opportunistiska och manipulativa formen av medgångssupporter jag någonsin har stött på.

Jag försökte prata med min fru om det här, men eftersom jag hade vinterkräksjukan där runt julafton och det nu händelsevis är tredje gången den här vintern som jag har vinterkräksjukan så ryckte min fru bara på axlarna och sa att ”den verkliga presenten från hela familjen” är att de inte bara gav upp och donerade min kropp till forskning någon av eftermiddagarna när jag hade somnat i soffan.

Så. Ja. Ni vet. Jag ska inte säga att jag förväntade mig något MER än det jag har fått den här julen, inte alls. Jag är jättetacksam. Verkligen. Absolut. Det viktiga är ju att man har sina nära och kära och hälsan och sådär. Eller någon form av hälsa, i alla fall. Julen handlar ju inte om presenter. Självklart inte.

Men jag antar hur som helst att det här betyder att jag kan sluta leta efter Playstation 4- och ost-formade paket som min familj kan tänkas ha gömt någonstans.

Min dialekt flyger söderut på vintern. Tydligen.

Först av allt: Jag pratar inte speciellt bred skånska.

Jag vet att vi har haft den här diskussionen förut och jag upplever faktiskt ganska kollektivt från de av er läsare som har träffat mig att vi har nått en på alla sätt vänskaplig konsensus om att jag möjligen inte pratar klassisk rikssvenska men att jag faktiskt inte heller direkt pratar den starka dialekt som man associerar till män med keps i chipsreklam från 90-talet. Jag pratar skånska, men folk förstår oftast vad jag säger ändå. Även när jag inte befinner mig i Skåne. Det är vad jag tänker hävda så det är vad jag tänka påstå. Min fru kommer försöka hävda och påstå något annat men det beror på att hon har fel.

Det kan MÖJLIGEN vara så att min skånska skalas av en hel del när jag befinner mig i Stockholm tillräckligt länge i sträck för att inte direkt komma i kontakt med andra skåningar så värst mycket (vilket i Stockholm visserligen förutsätter att man inte åker till Södermalm eftersom det bor fler skåningar där än det gör i Skåne). Och det kan KANSKE vara så att min skånska likvärdigt accelereras och förstärks en aning så fort jag besöker Skåne. Eller pratar med en barndomsvän i telefon. Eller ser barnprogrammet Amigo Grande. Det är i alla fall vad min fru påstår, för när något av det har hänt så förstår hon tydligen inte vad jag säger i flera dagar efteråt om vi inte befinner oss i samma rum och jag är vänd rakt mot henne när jag pratar.

Jag träffade en psykolog en gång och hon påstod att det ofta är vanligt hos en viss ”personlighetstyp” att anpassa sin dialekt efter sin närmaste omgivnings dialekter för att passa in bättre. Jag frågade om hon med ”personlighetstyp” menade till exempel en exceptionellt språkbegåvad personlighetstyp som kanske eller kanske inte skulle kunna beskrivas som lite av ett socialt geni, men då skrattade hon bara ganska onödigt länge och sa att hon mer menade ”en ganska ängslig personlighetstyp som har ett på gränsen till sjukligt behov av att bli bekräftad och omtyckt av främlingar”.

Jag tror inte att hon var psykolog på riktigt. Fula skor hade hon också.

Hur som helst: Jag pratar inte extremt bred skånska. Jag vill bara göra det klart.

Visst, det kan möjligen eventuellt kanske händelsevis ha varit så att jag på julaftons förmiddag pratade i telefon med två goda vänner från den svenska sydkusten. Och helgen före det signerade jag böcker i Löddeköpinge och sedan sov jag över hos min vän R i Helsingborg. Och vi drack whisky. Och ingen har någonsin beskyllt min vän R för att prata skånska smalare än en sexfilig motorväg när han dricker whisky. Och jag gillar min vän R. Han är min bästa vän. Så om jag nu har ett behov av att bli omtyckt och bekräftad av någon så är det väl av honom. Så det k-a-n väl säkert vara så att min skånska när jag kom tillbaka norrut var en a-n-i-n-g mer i slag än vanligt på julafton. Det kan det kanske.

Min fru var i samma rum som jag väldigt ofta när jag pratade med henne, det var hon. Och när jag skulle hämta paket på Ica och skulle läsa upp paketnumret så bad personalen att få titta på sms:et direkt i displayen på min mobiltelefon. Men det behöver inte betyda något. Det var ganska högljutt i butiken. Och det var minusgrader ute så jag hade kalla läppar.

Och jag vill bara göra jävligt klart här att mina egna barn tittade på hela Kalle Anka och hans vänner på julafton. De gnällde över att ”det här är ju bara trailers!” men de tittade på HELA programmet, och de verkade inte rädda en enda gång. Min fru kan säga att ”jamen du kan ju inte räkna dina egna barn de lyssnar ju ändå aldrig på dig” hur mycket hon vill, jag tänker banne mig ändå inte ta på mig hela skulden för det här.

Så.

Det var andra barn här på julafton, visst. Och några av dem vägrade titta på Kalle Anka och hans vänner, absolut. Och det hände direkt efter att jag hade pratat med dem om en del av innehållet, det går jag med på. Jag pratade med barnen för att jag försökte vara social och delaktig i deras samtal, för att jag är en social och delaktig förälder. En social och delaktig förälder som tydligen känner att det är viktigt att bli bekräftad av främlingar. Och okej, direkt efter att jag hade pratat med barnen vägrade eventuellt några av barnen att titta på Kalle Anka och hans vänner eftersom de var helt övertygade om att ett av inslagen hette ”Snövit och dom skjuter små vargarna”.

Men jag vidhåller fortfarande att det fan inte utgör tillräckligt starka juridiska bevis för att fastslå att det BARA berodde på min dialekt.

Tree and a half

Okej.

Så det blev lite rörigt när barnen och jag skulle klä färdigt granen. Och mitt i alltihop råkade de få syn på något på tv där en unge blev mätt av sin förälder. Alltså en förälder som använde ett måttband för att se hur långt barnet var. Det var inte en unge som slutade vara hungrig efter att ha ätit upp sin förälder. Hur som helst så såg mina barn det, och då ville de också bli mätta. Och så började de tjata om det, och jag blev väl möjligen liksom lite kränkt för jag hade faktiskt ställt in mig på att vi skulle klä granen. Och dessutom visste jag inte exakt var jag hade lagt måttbandet efter att jag hade det sist när jag skulle mäta färgbandsrullen på en skrivmaskin och jag hade inte alls någon lust att behöva leta igenom varenda låda i hela lägenheten efter det. Så jag försökte övertala barnen att glömma det där tramset och fokusera på granjäveln. Och då blev de sura. För barn är otroligt självupptagna på det viset. Och det var ungefär då min fru började massera sina tinningar och sa ”men snälla Fredrik, om ni ändå bara ska hålla på och bråka är det väl lättare att du går och mäter barnen så klär jag granen under tiden”. Och då sa jag ”mmm”. Och då sa hon ”har du slarvat bort måttbandet igen? Nu får du faktiskt inte använda det till dina himla skrivmaskiner i fortsättningen!”. Och då sa jag ”det är väl för fan klart att jag inte har!”. Och då sa hon ”mät barnen då så klär jag granen”.

Så då gjorde vi det.

Eller min fru klädde i alla granen. Jättefint. Det är en jättefint klädd gran.

Och jag väntade tills hon var färdig och sen sa jag till barnen att det fanns en traditionell jultävling som gick ut på att två syskon ställde sig på varsin sida av julgranen och att den som tog ner flest prydnader på en minut fick flest julklappar av Tomten. Och när de var färdiga pekade jag på de prydnader de inte hade nått upp till och sa ”sådär långa är ni”.

Jag vill fortfarande hävda att jag gjorde min del av uppgiften här.

Talk is cheap

Min dotter håller på att lära sig att prata. Som barn gör. Och jag gör på alla sätt mitt bästa för att inte ta det personligt. Verkligen. När hon lär sig nya ord så försöker jag se det som något positivt. Jag försöker betrakta det som att hon är mitt uppe i en magisk kreativ process som kommer öppna hennes dörrar till världen. Hon lär sig kommunicera. Hon blir en aktiv del av samhället. En människa kapabel att närma sig andra. Hon lägger grunden för möten och vänskaper och förälskelser och det är ju jättebra. Allt det där. Jag försöker tänka på allt det där.

Men hon har alltså inte lärt sig säga ”pappa” än.

Jag ska inte alls göra en stor grej av det, men vi har umgåtts ganska mycket de senaste månaderna, och hon har inte lärt sig säga ”pappa” än.

En grej hon DÄREMOT plötsligt har lärt sig säga de senaste dagarna är ”Lilla Gubben”. Så det vaggar hon runt här och ropar om och om och om och om igen. ”Lilla Gubben! Lilla Gubben! Men LIIIIIIIIIILLA GUUUUUUUUUBBEN!”.

Så, ja.

Antingen har hon prioriterat att lära sig att ropa på Pippis häst innan hon lärt sig att ropa på mig. Eller så har hon redan börjat använda härskarteknik och tilltala mig på ett nedlåtande sätt för att ge mig dåligt självförtroende.

Just nu är det faktiskt väldigt oklart vilket av alternativen jag hoppas på.