Fredrik Backman's Blog, page 118

Jag skiter i vad de säger

Om man har ett barn som håller på att lära sig att prata. Och barnet fortfarande har några ord som det liksom har hängt upp sig på och inte riktigt lyckats lära sig att uttala rätt. Och ett av de orden är ”kanin”. Och barnet istället konsekvent säger ”ingen”. Så att när man läser en bok om en kanin och pekar på bilderna och säger ”vem är det där?” så pekar han överlyckligt och vrålar ”INGEN!!!”.

Och jag då spontant tänker att det hade ju ändå varit ett rätt skojigt practical joke om jag från och med nu aldrig skulle rätta honom, utan helt enkelt bara lät honom gå genom livet och tro att ”kanin” faktiskt h-e-t-e-r ”ingen”. Ända tills han någonstans i högstadiet får ett prov på svenskan om Iliaden och Odysséen. Och på frågan om varför Poseidon försöker döda Odysseus svarar ”för att en kanin gjorde Poseidons bror Polyfemos blind”. Och då ska jag bara hoppa fram och skrika ”ha!!!”.

Jag skiter i vad de säger. Det är fan normalt.

Alla föräldrar tänker så i den situationen.

Men nä, nä, nä. När FREDRIK berättar det på en middag då ska han plötsligt få en massa oroade blickar och sen en massa harklingar och en massa skit om att ”alltså…du har aldrig tänkt på att du kanske behöver träffa lite mer…folk…på dagarna?”.

The dark läsk rises

Så min fru öppnar kylen och skakar på huvudet. Och jag frågar vad det är. Och hon frågar mig om jag precis öppnade en ny flaska Pepsi. Och jag säger ja. Och hon skakar på huvudet. Och jag frågar vad det är. Och hon säger att hon köpte en massa flaskor Pepsi när vi hade gäster här i helgen och av dem fanns det tre kvar nu, en som var oöppnad och två som var halvfulla. Och sen tittar hon på mig och skakar på huvudet och säger ”så istället för att dricka upp de halvfulla först så öppnar du den ENDA flaskan som är oöppnad så nu har vi TRE halvfulla flaskor läsk i kylen!”.

Och då tittar jag in i kylen på de tre öppnade flaskorna Pepsi. Och så säger jag ”jag kan lösa det här”. Och så börjar jag dricka upp all Pepsi i en av flaskorna.

Och då suckar min fru och går därifrån. Och då blir jag lite kränkt och ropar efter henne ”vafan är det också fel nu eller!? Jag är för fan lösningsorienterad!!! Jag fixar ju det här åt dig nu!”.

Och då muttrar min fru ”ja, du är verkligen hjälten som Gotham City behöver”.

Men det låter inte som att hon menar det.

Kvalitetstid

Jo. Som några av er kanske minns fick jag en klocka av min vän N i julklapp förra året (han fick en vit liten träskylt som det stod ”Fånga Dagen” på med snirkliga bokstäver på av mig). Och, ja. Ni vet. Det gick ju nu inte så bra med den julklappen eftersom jag det första jag gjorde lyckades tappa klockan i ett cementgolv på gymmet. Och sedan råkade trampa på den litegrann när jag skulle böja mig ner för att ta upp den. Så att den gick sönder. Litegrann.

Och, tja. Det hände sig ju sedan så att trots att min vän N efter visst knorrande om ”this is why can’t have nice things” gick med på att laga klockan blev den, i likhet med filmrecensenter som blev tvungna att sitta igenom en hel pressvisning av Battlefield Earth, liksom aldrig riktigt sig själv igen efter det där.

Den fungerade, visst. Men lite då och då kunde den dra en kvart för snabbt på ett dygn, för att sedan dra sju minuter för snabbt nästa dygn, för att sedan inte alls dra för snabbt ett enda dugg nästa dygn. För att dygnet efter de plötsligt sakta ner två-tre minuter eller så. Så man visste, enkelt uttryckt, aldrig egentligen vad fan klockan var. Jag har ju inget jobb och visserligen i stort sett aldrig några tider att passa, så jag stördes i all ärlighet inte nämnvärt av denna kosmetiska funktionsnedsättning, men efter vissa påtryckningar från min omgivning beslutade jag mig hur som helst nyligen, för att göra en lång historia åtminstone marginellt mindre lång, för att köpa en ny klocka. Som visar rätt tid. Så det gjorde jag.

Den är svart. Och försäljaren sa att den är ”typ omöjlig att ha sönder”.

Och det är förstås väldigt bra. Speciellt eftersom jag köpte den strax innan det slog om till vintertid, och därför kastade klockan ganska hårt i väggen två gånger för att jag blev arg för att jag inte förstod hur man ställde om tiden på den. Då var just den där funktionen med omöjlig att ha sönder rätt bra, det var den ju.

Och en annan bra grej med den nya klockan är att den är både digital och analog, vilket betyder att den har en massa fiffiga små funktioner. Som alarm. Och sådär.

En DÅLIG grej med den nya klockan är däremot att jag tydligen har lyckats sätta igång ett av alarmen utan att riktigt så här i efterhand kunna redogöra för exakt hur jag gjorde. Vilket gör att klockan nu regelmässigt börjar pipa exakt klockan 23.00 varje natt. En annan dålig grej med det är att jag inte vet hur jag ska göra för att stänga av det.

Och en annan dålig grej med det är att det började ungefär samtidigt som min vän N åkte till Japan i förra veckan. Så varje natt när klockan börjar pipa och min fru och min son vaknar av det nu så går min fru upp till min son och säger ”schh, schh, oroa dig inte gubben, det är bara pappa och pappas kompis som har satt alarm på sina klockor för att de har lovat varandra att var de än är i världen så ska de titta upp på natthimlen exakt vid den här tiden och tänka på varandra.”

Hon kan verkligen vara rätt onödigt dramatisk, min fru.

Krönika

Gick i Metro imorse. Mitt i samtiden.

Handling väger tyngre än ord

Hej Konsumentombudsmannen. Det är jag igen. Ja, jag läste om köttfärsfusket och pimp my fläskfilé-skandalen. Och jag ska bara säga nu direkt att jag fan är Kvällsöppet-upprörd med dialekt över att ni inte sätter stopp för den absolut vidrigaste konsumentvilseledningen av alla.

Igår kom jag liksom till min matbutik och då hade de möblerat om. Igen! Ska jag behöva tolerera det i Sverige 2012? Va? Jag hittar i-n-g-e-n-t-i-n-g nu. Det är två års rekognosering för att få till det perfekta flowet från ingång till kassa åt helvete! De har satt peston och tapenaden på olika ställen nu. Fattar ni? Det är ju samma sak! Det är som zucchini och de där andra två!!! Jag vet inte ens vilken kassa jag ska betala i längre. I scannasjälvkassan ska man stå bakom en gul linje tills två snubbar med plasthandskar vinkar fram en, det är värre än säkerhetskontrollen på flygplatsen. Och sen skriker maskinen ”Den här varan måste godkännas av personalen!” och så ska man stå där med sitt Red Bull-flak och skämmas. Och så vill man inte att de ska tro att man har ”problem” så man mumlar ”jag dricker jättemycket sprit” och nickar bedjande åt maskinen. Och de andra kassorna? En är snabbkassa och en är för post och en är ”lunchkassa: Max 5 varor eller färre”. Vilket psyko äter lunch på färre än 5 varor? Är vi barbarer eller?

Och nu har de satt godiset vid kön. Vid. Kön. Godis ska placeras i egen gång med snacksen och läsken, så att man kan titta på den som kommer in där och tänka ”fuck you, du är också här, du har ingen rätt att döma mig”. Lägger sjukhuset väntrummet för könssjukdomsmottagningen bredvid Pressbyrån eller? Nä. Men här ska jag stå som nån himla Sats-plansch bara för att jag har skumbananstisdag. Tror han med Naturgodis-påsen att han är bättre än jag eller? ALLA vet att den är full av kokosgrejerna! För vet du vad du hade köpt om du ville plocka de där nyttiga nötterna utan yoghurtöverdrag? Nötter! Det här är värre än när de ställde Ben & Jerry’s-kylen så att man blockerade kesokylen när man öppnade dörren. Så att kesomänniskorna fick stå där och bara ”nänä, välj du i lugn och ro, jag väntar”. De trevliga små asen.

Börja inte ens om korven. Det fanns en tid när man hade korv på en plats, vet ni det? En enklare och ärligare tid. Nu har de ölkorv på ett ställe och salami på ett annat. Ska jag gå runt här på tipsrunda? Gick Theseus förbi här på vägen till charken och var rädd att inte hitta tillbaka eller?

Är det rimligt efter all tid jag har investerat i den här relationen? Va? Och ni bara ”men gå till en annan då”. Jag 31 år gammal! Jag har barn! Jag är fan inte redo för att börja dejta igen.

Så nu löser ni det här, Konsumentombudsmannen. För i mitt Sverige möblerar man faktiskt inte om i vanligt folks matbutiker hur fan som helst. Det ska ni ha klart för er.

Veckans plus

Samma

Det är inte lika.

Veckans minus

Lika

Det är inte samma!!!

Att vara förälder.

MEN RITA EN JÄVLA PANDAJÄVEL SJÄLV DÅ SÅ FÅR DU SE HUR JÄVLA LÄTT DET ÄR!!!

I mina ögon är det här den verkliga konfirmationen så är det bara

Alltså.

Om man ska få gäster. Och en av gästerna är en 7-åring. Och man precis innan de ska komma får veta att 7-åringen ifråga idag för allra första gången valde bort Happy Meal på McDonald’s och bad att få en Big Mac & company istället.

Och åt upp hela.

Då vrålar man ju ”GRATTIS!!!” när den 7-åringen stiger in genom dörren. Det är kutym. Det står jag för. Vi är faktiskt inga barbarer.

Men visst, visst, visst. Jag kan väl såhär i efterhand gå med på att den improviserade banderollen var lite over the top. Det var den kanske.

Och fotograferingen. Och sången. Och kanske tårtan. Och att min fru stod bredvid mig och himlade med ögonen och muttrade ”snälla, snälla älskling börja inte gråta nu det kommer bli skitjobbigt för alla”.

Men ändå, liksom.

Första Big Macen.

Det är nu livet börjar.

Jag bara säger

Vi var på en middag. Ett av barnen råkade välta en stor glasskål så att den gick sönder. Medan de andra föräldrarna började städa upp glassplittret fick jag uppdraget att ta med ungarna in i ett av sovrummen för att underhålla dem så att de inte skulle springa runt ute i vardagsrummet och riskera att trampa på någon av skärvorna.

Och det fanns ingen 3G-täckning i det rummet.

Och, ja.

Det är inte det att jag inte gillar barn.

Men efter ungefär en kvart i den situationen inser man vilket jävla mirakel det är att våra egna föräldrar ens övervägde att skaffa mer än en.

Reklam

Jo. Hej igen. Snabb grej bara.

Jag var på mitt bokförlag och åt lösgodis och signerade 100 ex av ”En man som heter Ove” och lika många av ”Saker min son behöver veta om världen” igår. Så om någon av er skulle vilja köpa någon av dem och inte har något emot att jag har kladdat i dem först så går de bra att beställa på Bokia.se här och här från och med typ nu.

I ”En man som heter Ove” blev det så här:

Och i ”Saker min son behöver veta om världen blev det så här i några:

Och så här i några andra:

De av er som delar min mammas uppfattning om att man faktiskt inte ska hålla på och rita i andra människors böcker utan att fråga först kan givetvis beställa dem helt onerkladdade till exempel här. Finns även som talbok och e-bok, om man är lagd på det hållet.

Om man inte vill ha mina böcker alls kan man köpa andra. Och då kan jag nästan garantera att jag inte har ritat i dem.

Det var bara det. Trevlig lördag.

My true north. Och min ost.

Fru: Men herregud vad är det som luktar?

Jag: Ost.

Fru: SKÄMTAR du med mig?

Jag: Jag skämtar aldrig om ost.

Fru: Det luktar som om någon har dött!

Jag: Jag ska be att få tala om för dig att det är en väldigt, väldigt smaklig lagrad Gruyère.

Fru: Det luktar som om någon har dött.

Jag: Du sa det.

Fru: (Slår ut med armarna) Fine! Vad är osten gjord på för typ av mjölk?

Jag: Ingen aning. Komjölk, antar jag.

Fru: (Ser ganska arg ut) HADE KOSSAN DÖTT FÖRST!?

Jag: Men sluta vara så drama. Vill du ha ost eller?

Fru: Neeej!!!

Jag: (Suckar)

Fru: (Ser lite ut som om någon har skvätt syra i ansiktet på henne)

(Ganska lång tystnad)

Fru: (Sammanbitet) Ge mig osten.

Jag: Vad tänker du göra med den?

Fru: (Motvilligt) Äta den.

Jag: Jag trodde att du sa att du inte vil…

Fru: (Sätter upp handflatorna i ansiktet på mig) Det är inte som att jag vill, älskling. Men jag kände precis din andedräkt. Och jag ska vara i den här lägenheten med dig hela kvällen. Så lita på mig. Den där osten är en lagsport nu.

(Tystnad)

Fru: (Med munnen full av ost) Fy fan vad du ska få för det här.

Dog eat dog

Min son har en gosedjurshund. Vovven. Han drar med den överallt. Alltid. Och då menar jag överallt. Alltid. Ungar gör sånt. Det ställer förstås vissa logistiska krav på mig som förälder, eftersom mina utsikter att som livsstilskonsulterna uttrycker det ”hitta tid att skratta och älska” i allra högsta grad drastiskt kommer förminskas den dag Vovvens ansikte genom min eller någon annans bristande övervakning så att säga skulle hamna på ett mjölkpaket.

Vilket både ni och jag givetvis, med min historia av oaktsamhet och bristande koncentrationsförmåga, vet bara är en tidsfråga. Om ens det.

Så. För att, som bankerna säger, riskminimera den situationen gjorde jag det som varje kärleksfull och ansvarsfull förälder hade gjort i den situationen. Jag gick och köpte två identiska gosedjurshundar till. Man är ju inte dum i huvudet, liksom.

Tyvärr har det hela dock inte riktigt, tja, hur ska man säga. Det har inte riktigt gått enligt planen. Så kan man väl säga.

För det första så hittade min son en av de nya vovvarna idag medan jag var ute med soporna. Och för det andra ser han tydligen, tvärtemot mina förhoppningar, tydlig skillnad på old school-Vovven och Nya Vovven. Nya Vovven är helt enkelt för ren. För mjuk. För fin. Gamla Vovven har liksom varit igenom två år av vind, regn, snö, lera, snor, dragkamp och slagsmål. Gamla Vovven har lärt sig gatans lag. Nya Vovven, däremot, har legat i nån varm och ombonad leksaksaffär och blivit klappad och ompysslad.

Jag insåg i samma sekund som jag kom tillbaka in genom dörren ikväll att Nya Vovven aldrig kommer klara sig härinne. Men då var det för sent.

Först testade min son temperaturen på sitt badvatten genom att slänga i Nya Vovven. Sen, när han skulle gå och lägga sig, tog han med gamla Vovven och la honom som vanligt på kudden. När jag däremot försökte ge honom Nya Vovven såg min son ursinnig ut, tog Nya Vovven i örat och gick och la honom på golvet. Och där fick han ligga och sova, ihopkrupen i ett hörn.

Och jag kan inte svära på det. Det kan jag inte.

Men jag är RÄTT säker på att det här med den blå tygelefanten som brukade hänga med min son och gamla Vovven överallt alltid förut men som nu på sistone liksom verkar ha hamnat i onåd, och som jag idag hittade längst in i diskmaskinen, inte alls var en ”olycka” som min son hävdar.

Det var en hit.

Och Nya Vovven låg som av en s-l-u-m-p precis bredvid diskmaskinen strax efteråt.

Så, alltså. Folk snackar om att barn med frånvarande föräldrar i högre utsträckning får sociala problem i vuxen ålder.

Men de sa fan inget om att man går iväg till källsorteringen i 20 minuter och kommer hem och upptäcker att ens tvååring är ny boss över La Onda.