Fredrik Backman's Blog, page 116

Mr Freeze äter mellanmål

Förrförra eller förrförrförra vintern, jag minns inte exakt vilken av dem men det var den vintern som min vän B beskrev som ”kall som ett kvinnohjärta” (han hade en…komplicerad vinter den vintern), introducerade en annan god vän mig för en väldigt speciell typ av avfrostningsspray avsedd för bilrutor. (Vi pratade nog om det här på bloggen faktiskt, tror jag bestämt, det var det mest revolutionerande som hände mig på hela vintern så det skulle vara mycket märkligt om jag inte tog upp det.) Jag har förstås ingen som helst aning om hur sprayen ifråga egentligen funkar, men jag köpte den på Clas Ohlson och varje gång jag efter det kom ut på gatan och hade ett halvt decimeter tjockt packat islager på bilrutorna så sprayade jag helt enkelt bara lite med den här flaskan. Väntade en stund. Och sedan smälte isen.

Bara sådär.

Som frikkin Harry Potter.

Ni fattar. Det är de bäst investerade 49 kronorna sedan jag hittade For love of the game med Kevin Costner på OKQ8 i Glumslöv 2005.

Men hur som helst. Sedan jag fick garageplats i vårt hus förra vintern, och dessutom skaffade garageplats i källaren under kontoret i höstas, så har ju behovet av den här sprayen minskat ganska radikalt. För att inte säga helt och hållet. Vilket jag helt ärligt finner lite trist. Speciellt med tanke på att jag fortfarande har sex flaskor liggande i bakluckan på Hyundaien. Eftersom jag tänkte att det skulle vara bra att ha.

Och ja. Jag har självklart funderat kring olika alternativa användningsområden.

Men empirisk forskning nu under eftermiddagen visar tydligt att även om sprayen ifråga förmodligen skulle kunna smälta ett isblock på 30 sekunder så har den inte en jävla chans mot en 2,5-åring som har lämnats oövervakad i fem minuter framför en iPad-skärm med en liten kartong juice och en riskaka.

Det är bara en känsla

Men vid ungefär 06.45 den här lördagsmorgonen kändes det faktiskt inte som en slump att regeringens hänvisning till ”folkhälsan” vid beslutet om att låta Ica börja sälja huvudvärkstabletter för några år sedan kom ganska exakt precis efter att Youtube hade blivit riktigt populärt i småbarnsfamiljer.

Hemligheten till ett gott föräldraskap är att välja sina strider. Och ge upp dem.

Läser bok. Med 2,5-åring.

Barn: (Pekar nöjt på bild av sjölejon) Säl.

Jag: Mmm. Fast jag tror att det är ett sjölejon.

Barn: (Pekar irriterat på bilden) Säl!

Jag: Mmm. Fast just det där är ett sjölejon. Det står till och med under där. ”Sjölejon”.

Barn: (Knackar upprört på bilden, pekar på mig, pekar på bilden) S-ä-l!

Jag: Sjöle…

Barn: SÄL!!!

Jag: SJÖLEJON!!!

(Barn ser frustrerat ut. Hoppar ner från soffa. Försvinner in i sitt rum. Är borta i fem minuter.)

Barn: (Kommer tillbaka in i rummet med en annan bok i handen. Öppnar boken. Pekar på en bild av ett lejon.) Lejon!

Jag: Ja. Lejon. Men allts…

Barn: (Pekar på bild av sjölejon.) I-N-T-E lejon!

(Lång tystnad)

Jag: Jo, men det här är ett sj…

Barn: NÄÄINTELEJON!!!

Jag: MEN HERREGUD SÄÄÄL DÅ! DET ÄR EN SÄL! ÄR DU NÖJD NU!!!???

(Tystnad)

(Fru kommer in i rummet)

Fru: Måste ni skrika?

Jag: (Möjligen en smula skrikigt) Vi måste skaffa Discovery-paketet igen, det är vad fan vi MÅSTE!

Bilder och ord

Ja. Några av er tog ju så att säga tillfället i akt under förra blogginlägget att recensera den nya bylinebilden. Och låt oss enligt god diplomatisk tradition beskriva de direkta reaktionerna som…tja. ”Blandade”.

Det är en jobbig tid för oss alla. Låt oss inte hyckla kring detta.

Men eftersom mitt inflytande över sajtens grafiska profil nog ändå får beskrivas som ”marginellt”, och ni och jag nog på något sätt behöver göra övergången till den här retuscherade och Photoshopfiltrerade Fredrik här ovan något mindre surrealistisk, så föreslår jag att jag helt enkelt klistrar in den gamla bilden i slutet av varje blogginlägg ett tag framöver.

Så att vi, oavsett vilken Instagram-app webbavdelningen råkar trilla över nästa vecka, inte börjar hysa oss några illusioner kring hur jag egentligen ser ut.

Okej?

Okej.

God förmiddag

Jo. Jag vabbar ju idag också. Eller, ja, ni vet. En sorts vab, i alla fall. Förskolepersonalen lyssnade inte ens färdigt när jag ringde idag. Jag kom till ”sjuk” och då sa de ”OKEJ!!!” och la på luren. Det känns som att vi har strömlinjeformat vår kommunikation där, måste jag säga.

Nu ska jag i alla fall ägna vad jag misstänker kan bli en ganska rejäl stund åt att förklara för min son vad ”sjölejon” är för något. Han hade, milt uttryckt, förväntningar på det djuret som i-n-t-e riktigt infriades av verkligheten. Så kan man ju säga.

Men för er som hittat hit idag också går det förstås bra att till exempel använda kommentarsfältet åt att till exempel diskutera min nya bylinebild här ovanför så länge.

Det är webbavdelningens påhitt. Några av er kommenterade den förstås redan igår. Så jag tänker mig att det kan vara skönt för oss alla att få hela grejen ur vårt system nu med en gång. Avsluta följande påstående:

Fredrik ser ut som…

Ja. Ja. Jo.

Visst. När jag ringde till förskolan och sjukanmälde vår son imorse, och personen i andra änden frågade vad han var för slags sjuk, och jag inte helt engagerat svarade ”nämenduvet det är väl typ Ebola ser det ut som.”

Då borde jag kanske eventuellt ha kontrollerat först om personen i andra änden var vikarie. Det borde jag kanske. Eftersom vikarierna inte nödvändigtvis har träffat mig, och om man inte har träffat mig så vet man tydligen inte enligt somliga till mig närstående källor att jag i vissa situationer tidigt på morgonen tydligen kan vara ”ganska helt och hållet dum i hela huvudet”.

Jag tror förstås att budskapet gick fram ändå. Att personen ifråga liksom fattade själva poängen. Det är jag nästan helt övertygad om.

Men, visst. Visst. Det har väl EVENTUELLT begränsat möjligheterna lite för oss att skicka dit honom imorgon och försöka komma undan den där feberfria dagen nu. Det har det kanske.

Det kan jag kanske erkänna.

You down with VAB, yeah you know me.

Vår son är sjuk idag, så jag är hemma och vabbar igen. Det är förstås ett gemensamt beslut av hela familjen. Min fru hade en lång rad viktiga möten idag, men erbjöd sig ändå att avboka dem och stanna hemma om jag hade något ”brådskande på jobbet”.

Hon försökte verkligen hålla sig för skratt när hon sa det. Jag ger henne det.

Och att jag är inne i ett väldigt kritiskt skede av min tredje säsong i nya Football Manager (jag är Metz i franska ligan, från tredjedivisionen till Ligue 1 på två säsonger, tackar som frågar) föll tydligen inte inom kategorin ”brådskande”. Så kan man väl sammanfatta det. Jag försökte tillägga att jag eventuellt tänkte skriva grejer också, men då frågade min fru ”vadå för grejer?”, och då hade jag väl egentligen bara historian om ”spökstaget” från bilverkstaden igår (vi har ett spökstag i vår bil, som egentligen inte är ett stag alls, tror jag, men vi kan prata om det lite senare) som helt konkret exempel. Och till och med jag hade, helt ärligt, lite svårt att motivera den som helt tidskritisk.

Så nu är jag hemma och vabbar. Eller hemma i alla fall. Det är väl tydligen inte per definition vabb om man inte anmäler det till Försäkringskassan och skickar in blanketter och håller på och jag orkar inte riktigt ha hela den där diskussionen med dem om hur jag försörjer mig. Igen. Förra gången slutade det med att det enda som handläggaren och jag egentligen kunde enas om var att den som verkligen i rättvisans namn borde få begära ut ersättning från Försäkringskassan när jag inte är på kontoret är korvgubben på hörnet Norrtullsgatan/Odenplan.

Men jag vet inte hur man sjukanmäler sig till honom.

Note to self

En av många anledningar till att det är ett dåligt läge att börja dividera om räkningen med personalen på bilverkstaden som precis har servat din bil är att de vid minst ett tillfälle det senaste dygnet har suttit i den med motorn igång. Så de vet att du har Dixie Chicks-vecka.

Kort sammanfattning av min sons och min nuvarande relation:

Om han någon gång, någonsin, var som helst i världen och tiden, nu eller framöver, snart eller senare, imorgon eller om hundra år, tittar på sin pappa och säger att det inte finns någon i universum han hellre vill vara i samma lag som än sin pappa när det är dags att spela familje-Pictionary.

DÅ KAN HAN BARA GLÖMMA DET!!!

Det skulle förstås ha varit ett blogginlägg här från igår kväll

Men jag har ju aldrig riktigt fattat det där med andra småbarnsföräldrar som håller på och gnäller om att ”guuud vad det är jobbigt att natta en 2,5-åring, igår tog det två TIMMAR!”.

Det händer liksom aldrig i vår familj.

Jag somnar tio minuter in i första boken.

Max.