Fredrik Backman's Blog, page 113

Så.

Meddelas endast på detta sätt.

Den gudagivna talangen

Ni vet hur man kan se på en del barn redan vid en extremt tidig ålder huruvida de besitter en exceptionell talang för någonting speciellt? Som de där gamla videoklippen av en treårig Tiger Woods som står och skickar golfbollar ut i stratosfären eller systrarna Williams som står på tennisbanor innan de har börjat skolan och redan vrålar som någonting med egen Marvel-spinoff varje gång de höjer racketarna. Eller historierna om Mozart, som skrev symfonier innan han var pottränad, och de där indisk-amerikanska syskonen Abraham som båda blev accepterade som medlemmar i Mensa vid fyra års ålder.

Den där sortens genialitet som man inte kan tränas till. Bara födas med.

Ja.

Ni vet.

Och jag säger alltså inte att mitt barn är ett geni på den nivån.

Jag tänker inte sätta den sortens press på honom. Herregud. Barn måste ju få vara barn liksom. De ska ju få syssla med det de själva tycker är skojigt och utvecklande och bla bla bla.

Jag säger bara att jag har ta mig fan A-L-D-R-I-G sett en 2,5-åring få av plasten runt en Nicke Nyfiken firar jul-dvd så här snabbt.

Om det finns en proffstour i det så börjar jag kolla på sommarhus i Monaco as we speak.

 

Visst. Fine.

Men om vi träffar folk som jag inte känner. Och en av dem frågar varför jag har ett blåmärke vid tinningen. Och jag säger att jag fick en flaska slagen i ansiktet.

Och han ser lite chockad ut. Och säger ”vadå, som i ett…barslagsmål?”.

Och jag rycker på axlarna och säger ”ja, du vet hur det är, bara en vanlig jävla lördagsmorgon”.

Då vill jag fortfarande framhärda att jag inte så himla noga kunde veta att han inte skulle fatta att jag menade en vällingflaska.

Och jag trodde faktiskt att han sa ”barnslagsmål”.

Men visst. Visst. Fine.

Nu i efterhand verkar det väl lite mer rimligt att det blev sådär konstig stämning. Och att han ville visa sina tatueringar och hålla på.

 

Reklam

Hej. Det är jag igen. Men det här går fort, jag lovar. (Okej, det kommer inte gå fort, det gör det aldrig och det vet ni, men håll ut ändå är ni hyggliga så pratar vi snart om fler roliga saker som min fru har sagt och så istället, oroa er inte.)

Jo: Jag vill egentligen bara först säga att jag är väldigt, väldigt, väldigt tacksam mot varenda en av er som har köpt någon av mina böcker de senaste månaderna. Det är verkligen helt sjukt att ni låter mig jobba med det här, och försäljningen har verkligen gått långt över både förväntningar och förstånd.

Tack.

Jag menar det innerligt och uppriktigt. Jag får sitta och hitta på trams hela dagarna nu och det är en exceptionellt stor ynnest som jag aldrig hade fått chansen till om det inte var för er. Jag hoppas att ni vet att jag vet det.

Och, jo, nu har det ju fallit sig som så att en och annan av er har hört av sig de senaste veckorna och efterfrågat olika former av signaturer och ponnys och så i böckerna ifråga, och undrat om jag kan skicka ut dem direkt mot betalning till mitt bankkonto eller så. Och, alltså, jag hoppas verkligen att ni vid det här laget är medvetna om att jag inte är den som är den som när det gäller ponnys. Eller fanter. Eller kattjävlar. Eller ens raffar. I’m all about the ponnys, fanter, kattjävlar och raffar.

Saken är nu bara den att det finns utomstående krafter, vi kan bara för exemplets skull kalla dem ”Skatteverket”, som inte riktigt tycker att det här med att jag säljer böcker svart via egen postorderverksamhet känns helt och hållet juridiskt halal. Och…tja. Låt oss bara nöja oss med att konstatera att jag inte skulle klara mig speciellt bra i ett fängelse, ska vi det? Ni har sett Oz. Jag har sett Oz. Det hade gått åt helvete. Ni vet det och jag vet det.

Så: Den 19 december sitter jag på Bokia i Farsta Centrum, och skulle någon av er ha vägarna förbi då så ritar jag mer än gärna ponnys så att det sprutar ur öronen hela dagen. No questions asked.

Det går även finfint fortfarande att köpa signerade ex av båda mina böcker på BOKIA.SE, för samma pris som de osignerade. (Men det chocksänkta andrahandsvärdet för de böcker jag kladdat i tar jag, i vanlig ordning, högst marginellt ansvar för.) Jag signerade 200 ex av Ove bara häromdagen och jag har ritat en Saab i varenda en. (Återigen: Marginellt ansvar.)

Så, ja. Det var väl egentligen bara det. Att jag ville säga tack för att ni köper mina böcker. Och säga att jag är ledsen att jag inte har kunnat fixa personligt nerkladdade ex till  alla som frågat riktigt än. Nästa år kommer jag förmodligen ha lite mindre att göra och det släpps inget nytt Football Manager på flera månader då, så då kommer jag förhoppningsvis kunna åka runt lite i landet och sitta i era lokala bokbutiker och dricka julmust och rita järnet.

Så vi ses då, okej? Okej.

Tack för att ni lyssnade.

Och tack för allt det andra.

Jag är väldigt glad att ni låter mig hållas.

Kladdet på bilderna finns inuti böcker som kan köpas på Bokia.se. Om man inte vill ha kladd i böckerna går de att köpa osignerade. Om man inte vill ha mina böcker finns det andra.

Jag får skylla mig själv. Antar jag.

Om jag letar efter mina hörlurar. Och min fru frågar vad jag letar efter. Och jag säger ”mina hörlurar”. Och hon frågar ”var hade du dem senast?”. Och jag svarar ”i öronen”. Och hon säger ”meeeh! Har du letat överallt då?”.

Och jag då, av oklar anledning, kläcker ur mig det som min mamma alltid brukade säga när jag tappade bort något när jag var liten: ”Jaaa! Men du vet hur det är, de är alltid på det SISTA stället man letar på!”.

Och min fru då tittar väldigt, väldigt länge på mig. Och sedan eftertänksamt mumlar ”sista stället d-u letar på?”.

Och jag då säger ”ja!”.

Och min fru då nickar mycket allvarligt och säger ”du kanske skulle kolla grönsaksfacket i kylen?”.

Då har jag faktiskt bara mig själv att skylla.

Det har jag ju.

Så då får jag faktiskt ge henne den där lufttrumvirveln.

 

Rök och banditer

Det är lördag morgon. Min son vaknade tio över sex. Och vår digitalbox funkar inte. Så idag har vi fått roa oss old school-style.

Vi har helt enkelt lekt. Bondat. Haft de där viktiga pappa-son-ögonblicken. Kvalitetstid, ni vet.

Eller, ja. Jag har i alla fall haft de där viktiga ögonblicken. Jag vet inte riktigt var min son är. Men han är väl i sitt rum och läser en bok eller nåt sånt skit.

Själv har jag ju bara använt hans leksaker för att fullständigt autentiskt iscensätta ALLA de bästa biljaktsscenerna ur Nu blåser vi snuten-filmerna, men tror ni man får ett tack för det eller? Nä.

Ungar, alltså. Kulturlösa hedningar.

To wives and sweethearts. May they never meet.

På kontoret. (Som jag, för den som eventuellt tycker att handlingens övergång mellan dagens inlägg 1 här nedan och dagens inlägg 2 som ni just nu läser innehåller stora logiska luckor, begav mig till för en liten stund sen eftersom min svärfar kom förbi och övertog bevakningsansvaret av min son.)

Min vän N: Vad gör du?

Jag: (Lutar huvudet bakåt) Fan…jag tror att jag blöder näsblod. Jag gör det ibland när jag är förkyld.

Min vän N: (Ser uppriktigt förvånad ut) Sjukt. Jag blödde näsblod imorse.

Jag: På allvar?

Min vän N: Ja.

(Lång tystnad)

Jag: Tänker du samma sak som jag?

Min vän N: Det har jag väldigt svårt att föreställa mig.

Jag: Jag tänker att det är som den där filmen med de där två bröderna, och när den ena blir skadad så blöder den andra…

Min vän N: Jag tänkte mer att det är som att en av oss är den andres daemon.

Jag: Från Guldkompassen?

Min vän N: Ja.

Jag: Så att den ena är den andres själ?

Min vän N: Ja.

Jag: Vem är vem då?

Min vän N: Det är det som gör att allt känns väldigt obehagligt.

(Tystnad)

(Min telefon ringer)

Jag: Hallå? Åh, hej älskling.

Min vän N: (Tittar på mig) Är det din fru?

Jag: (I telefon) Förlåt, vänta lite älskling…(Tittar på min vän N) Va?

Min vän N: Säg till henne att om hon tänker dra skämtet om att du och jag har ”synkat våra cykler” så har jag redan dragit det.

Jag: För…låt?

Min vän N: Du hörde mig.

(Tystnad)

Jag: (I telefonen) Ja, hej älskling. Förlåt. Vad sa du?

Jag: Äh, N ville säga en grej bara.

Jag: Nä, det var inget viktigt. Jag kom till kontoret för en stund sen och började blöda näsblod, och då berättade N att han också blödde näsblod imorse, och då s…

Jag: Va?

Jag: Mmm. Jättekul, älskling. Men han drog den nu precis, faktiskt.

 

Two is a crowd

God förmiddag. Eller eftermiddag. Eller, ja. Ni vet. Låt oss hålla oss till middag, ska vi det?

Mina ursäkter givetvis för den försenade ankomsten till bloggen idag. Min son är sjuk idag så han har fått hänga med mig på jobbet. Det har skapat flera delproblem, kan man säga, eftersom den första delen av min arbetsdags morgon var avsatt åt att spela Football Manager (min sons taktiska tålamod när det gäller ett tillfälligt bakslag i kvalet till Europa League är på nivå med Audi-körande mäns tålamod med parkeringsautomater som tar längre tid än 10 sekunder på sig att skriva ut en biljett, kan man säga) och den andra delen var avsatt åt att ha möte med min revisor.

Och jag vet ju inte hur mycket erfarenhet ni har av revisorer. Eller om de i så fall alls liknar mina erfarenheter. Men när min revisor ringer mig och vill ha ett ”möte”, och jag frågar ”om vad då”, och hon suckar väldigt uppgivet och säger ”det…jaaa…det är nog bäst att du kommer hit helt enkelt, så får vi prata”, då känner jag mig alltid lite som när jag blev inkallad till rektorns kontor i högstadiet.

Ja, bortsett från att revisorn har mycket bättre kaffe, förstås.

Och att all personal där verkligen hanterade hela den här situationen med att min son ritade med rosa överstrykningspenna på hela deras konferensbord bättre än jag tror att rektorn på min gamla skola hade gjort.

Men vi hade i och för sig en ganska lång genomgång om ”redovisning av oförutsedda kostnader för bolaget” ganska direkt efteråt.

Det är möjligt att revisorn ville säga något med det.

Men nu är det hur som helst hamburgarfredag och alla Metallicas låtar har lagts upp på Spotify.

Så det ordnar sig nog, det här.

 

Fredrik 0. Vintern 1.

Lunch med bekant.

Jag: (Läser väderleksrapporterna i mobilen)

Bekant: Varför ser du så bekymrad ut?

Jag: Det står här att det är två plusgrader ute nu.

Bekant: Och?

Jag: Snön kan töa bort då. Men jag kan inte hitta någon exakt beräkning på nätet för hur snabbt det kan gå.

Bekant: (Ser inte ut att exakt begripa vad jag pratar om. Ett ansiktsuttryck som händelsevis lätt i sin ”begripa”-del lätt kan förväxlas med ”bry sig om”.)

Jag: Alltså det står att det ska komma mer snö i eftermiddag. Men just nu är det plusgrader.

Bekant: (Nickar inte jätteengagerat)

Jag: Alltså jag behöver veta hur stor risken är att snön först hinner töa, och att det sen kommer mer snö. Innan jag ska hem.

Bekant: (Utan riktig övertygelse) Okej.

Jag: Alltså jag har byggt en snögubbe för att veta var jag har parkerat min bil. Och om den töar bort så är ju inte det något problem eftersom även snön på bilen töar bort då. Så då kommer jag ju se bilen. Men tänk om det FÖRST är plusgrader så att min snögubbe töar bort, och SEN blir det minusgrader så att det kommer ny snö på min bil!!!

Bekant: (Ser inte ut att fatta)

Jag: Fattar du?

Bekant: (Ansiktsuttryck oförändrat)

Jag: Men vafan det är kanske inte manuset till Inception 2 direkt men det var du som frågade varför jag såg bekymrad ut.

 

Om någon undrar

Det står en svart Hyundai ett par kvarter från Odenplan idag med en liten, liten, liten snögubbe på trottaren precis bredvid. Det är min.

Och visst, visst, ni kanske tycker att det är överdrivet. Och det får ni väl tycka då. Men de säger på internet att ska snöa asmycket i eftermiddag. Och min mamma är svensklärare, så jag har liksom läst den där skiten i grekisk mytologi om Theseus och garnnystanet. Jag vet värdet av att hitta tillbaka i labyrinter.

Dessutom minns jag vintern 2009, när vi bodde på Södermalm och det hade snöat oavbrutet i en vecka och min fru var gravid och vi skulle åka till Arlanda och jag fick ägna halva morgonen åt att gräva fram Peugeoten ur en snödriva stor som en sydeuropeisk statsskuld.

Och det tog 40 jävla minuter innan jag insåg att det inte var vår Peugeot.

Så nu står det en svart Hyundai med en liten snögubbe bredvid här. Så att alla vet.

Ge fan i den.