Fredrik Backman's Blog, page 111

Reklam

Ja, hej. Det är jag igen. Jag vet att jag tjatar, men det här är sista gången. (Det är det absolut inte.)

Delar av min omgivning (marknadschefen på mitt förlag) har bett mig (sagt åt mig på skarpen) att upplysa (tjata) om att det fortfarande finns några signerade ex kvar av ”En man som heter Ove” på Bokia.se för den som är lagd på det hållet.

Jag ska även påminna (tjata) om att jag imorgon från klockan 15 signerar böcker livs levande (fast kanske lite trött) på Bokia i Farsta Centrum, välklädd (keps) och grann (nåja), om någon vill komma förbi och säga hej (det går även bra att använda alternativa hälsningsfraser). Det har tidigare förekommit lösa rykten (blogginlägg) på olika nätforum (den här bloggen) iscensatta av oseriösa element (jag) där det insinuerats andra tider. Men det är alltså klockan 15 som gäller. Lyssna inte på mig. Förutom nu. Nu ska ni lyssna på mig.

15.

Jag sitter där åtminstone ett par timmar. Om man har en egen bok som man vill att jag ska kladda i kan man ta med den. Har man ingen egen bok kan man köpa en direkt i butiken. Vill man inte köpa en kan man stjäla en (men helst inte i samma butik för då får jag skiten för det). Om man inte vill ha någon av mina böcker alls så finns det andra i butiken som jag inte har skrivit.

Ja.

Jag tror bara att det var det just nu.

Tack för er uppmärksamhet.

The N that wasn’t there

Eftersom det var lite dåligt väder ute imorse hade jag ju egentligen tänkt spela Football Manager hemma under förmiddagen idag, men dessvärre ringde min vän N och var arg för att jag inte var på kontoret eftersom han inte hade tagit med sig sina nycklar till kontoret eftersom han förutsatte att jag skulle vara på kontoret. Jag ifrågasatte hur det kunde vara mitt fel, varpå min vän N ifrågasatte vems fel det annars skulle vara att jag inte är på kontoret, och det hade jag inget direkt jättebra svar på. Så jag åkte in i till kontoret.

När jag väl kom hit satt min vän N vid sitt skrivbord. Inne på kontoret. När jag frågade hur han kommit in svarade han ”kommer du ihåg i förra veckan när jag sa till dig att jag verkligen skulle vilja lära mig att dyrka upp lås?”. Och då sa jag ”ja?”. Och då nickade min vän N mycket allvarligt och sa ”det verkade jobbigt så vaktmästaren släppte in mig”.

Sedan berättade han att det i samband med insläppandet framkom att vårt kontorshotell tydligen funderar på att omorganisera kontorsytorna, och att det nu finns en överhängande risk att vårt kontor i framtiden kommer ligga placerat bredvid ett flitigt använt konferensrum. Till skillnad från nu, då det är placerat bredvid ett konferensrum som aldrig används.

Ironiskt nog är den här situationen identisk med vad som hände på det förra kontorshotellet vi hyrde in oss på. Det var en av de största anledningarna till att vi flyttade därifrån, faktiskt. Eller, ja, det blev i alla fall det efter att kontorshotellets ägare monterade bort det där låset från konferensrumsdörren. Eftersom det visade sig att det inte fanns någon nyckel till den. Vilket förstås inte hade varit ett problem så länge som kontorshotellet hade funnits, eftersom det inte finns någon rimlig anledning att någonsin behöva låsa ett konferensrum. Så det uppstod ju en viss förvirring när det en morgon, av en ren händelse dagen efter ett alldeles särskilt högljutt möte mellan sex män i komplicerade slipsknutar som hade kronograferna igång på sina klockor, upptäcktes att dörren var låst.

Och när kontorshotellet efter två veckor till slut gav upp jakten efter en nyckel till låset och tog dit en låssmed så var det enda spåret låssmeden kunde hitta av hur det hela gått till att det satt en liten bit tejp på låsvredet på insidan av dörren.

Och vi VET förstås inte om kontorshotellet någonsin listade ut att den enda logiska förklaringen till det var att min vän N tejpat fast en fiskelina på låsvredet på insidan, dragit ut linan genom dörrspringan, stängt dörren från utsidan, försiktigt dragit i linan tills dörren låste sig, och sedan med ett hastigt ryck dragit loss linan från tejpbiten och ut genom dörren.

Men vi tänkte hur som helst att det inte var värt att pröva igen, nu när de ändå hade nyckel.

Jag vet att jag vid ett tillfälle nämnde för min vän N att bara det faktum att han kom på den där idén tyder på att han kanske ändå är en liten smula sjuk i huvudet. Min vän N fnös då och sa ”om jag hade varit sjuk i huvudet så hade jag lämnat fönstret öppet och två leriga fotavtryck på kanten”.

Så.

Ja.

Det här kan hur som helst bli en intressant vecka.

 

Jag tänker ta ut den här showen på turné, jag säger det nu med en gång.

Genom alla tider har det vandrat genier ibland oss. Människor som ser ut som du och jag, men som helt enkelt är lite mer. Vars intelligens sträcker sig lite längre. Vars förmåga att spränga gränser och tänka utanför boxen helt enkelt höjer dem över massan. Jag pratar om forskare. Matematiker. Upptäckare. Nobelpristagare. Skapare av vaccin och ingenjörer av rymdresor. Den sortens människor.

Övermänniskor.

Den första gången vi stöter på en sådan människa är i regel när den där första ungen i klassen kommer på att man kan hälla vatten på golvet i mellanrummet under dörren mellan tjejernas och killarnas omklädningsrum och kika på varandra i spegelbilden.

Och efter den gången dyker de upp i våra liv då och då. Vi vet inte när, vi vet inte var, men när vi ser det ske så vet vi instinktivt och omedelbart. Det är den första person som vi ser få ett defekt Nintendo-spel att fungera genom att blåsa i det. Den första person vi ser använda en ögonfransböjare utan att hornhinneamputera sig själv. Den första person vi ser göra en volt från femman i badhuset eller chippa en Xbox eller gå i stilettklackar i snö eller trycka ner korken i en vinflaska eller öppna en öl med en snusdosa eller göra en bicycleta eller tända en cigarett på en spisplatta eller grilla lax i folie eller skära gurka med osthyvel.

Övermänniskor.

Genier.

Jag bara säger att de där stunderna blir mer sällsynta ju äldre man blir. Och i vuxen ålder försvinner de nästan helt. Du hinner nästan glömma bort att de existerar.

Och sen, en kall dag i december 2012, så sitter du på golvet i en lägenhet strax utanför Stockhom och ser en småbarnsmamma byta batterier i en leksaksbil U-T-A-N en sån där jävla miniskruvmejsel.

Och du glömmer det aldrig, det säger jag dig. Ald.Rig.

Jag tror att det är lite som att hoppa fallskärm. Man fattar liksom inte grejen om man inte har upplevt det själv med egna ögon.

Inte för att jag själv har hoppat fallskärm, alltså.

Men ni fattar grejen.

Den stöttande hustrun

Imorse.

Jag: Ser den här skjortan för liten ut?

Fru: Va?

Jag: Den här skjortan. Ser den för liten ut?

Fru: Den som du har på dig?

Jag: Nej, den skjortan som jag inte har på mig eftersom den flyttade till Österrike där den driver ett litet bed and breakfast och spelar i ett experimentellt jazzband.

(Tystnad)

Fru: Godmorgon attityden.

Jag: Jag har inte attityd.

Fru: Du har lite attityd.

Jag: (Möjligtvis med lite, lite attityd) Ja! JA!!! OKEJ!? Skjortan jag har på mig!

Fru: (Nickar lugnt) Varför har du skjorta på dig?

Jag: Jag ska ha det där mötet.

Fru: Ah. Är du nervös?

Jag: Du vet jävligt väl att alla möten där jag måste ha skjorta på mig gör mig nervös.

Fru: Inte hälften så nervös som det gör människorna som måste ha mötena med dig.

Jag: Det där är inget bra peptalk.

Fru: Det var inte menat som det.

Jag: Är skjortan för liten eller inte?

Fru: Känns den för liten?

Jag: Alla skjortor gör det på mig.

Fru: (Ser fundersam ut)

Jag: Den är för liten va? Den känns för liten.

Fru: Snurra ett varv.

Jag: (Snurrar ett varv)

Fru: Vänta, får jag se där bak igen?

Jag: (Vänder mig om)

Fru: Kan du liksom sträcka ut armarna?

Jag: (Sträcker ut armarna)

Fru: Och röra dem lite upp och ner?

Jag: (Rör armarna upp och ner)

Fru: Kan du höja handen och se ut som om du vinkar till någon du känner på andra sidan gatan?

Jag: (Höjer armen och vinkar)

Fru: Och kan du veva lite med båda armarna så att du ser ut som du hade gjort om du hade varit på en Bon Jovi-konsert?

Jag: (Vevar armarna över huvudet)

Fru: Och nu: Skäll som en hund!

(Tystnad)

(Ytterligare tystnad)

(En aning mer tystnad)

Jag: Du driver med mig nu, eller hur?

Fru: Vad fick dig att börja ana det?

Jag: Jag går och byter skjorta.

Fru: (Lite för muntert) Jag laddar batteriet i kameran!

The kids are alright. Deras gosedjur, däremot.

Vi har ju tidigare, lite i förbigående, diskuterat det här med gosedjur. Mer specifikt min sons gosedjur. Mer specifikt hans gosedjurshund. För han har alltså en gosedjurshund som han är väldigt fäst vid. Sådär fäst som bara 2,5-åriga barn och Audi-ägare kan vara vid saker.

Han är faktiskt så fäst vid den att vi på allvar blev skräckslagna vid det plötsligt uppkomna (helt teoretiska) domedagsscenariot att den, gud förbjude, skulle försvinna. Och då menar jag alltså inte ”försvinna” som när raffen fick åka till den där bondgården, utan försvinna på riktigt. Av misstag. När min vän R fick sitt första barn köpte vår gemensamma vän O en kanin till henne, och när hon glömde den på en buss blev O tvungen att efter en lång serie komplicerade korrespondenser köpa en hel låda såna kaniner från en distributör i Tyskland för att ungen inte skulle få veta att kaninen var borta. (Och ett halvår senare råkade min vän R överhöra sin dotter när hon förklarade för en bekant att det här var ”nya ninen” eftersom ”gamla ninen kom bort på bussen”, men det är en helt annan historia och 47 andra kaniner i en låda i min vän O:s källarförråd.)

Så. Vi gjorde alltså det som varje ansvarsfull och kärleksfull förälder gör i den situationen. Vi köpte en exakt likadan vovve och förberedde oss för att blåsa skiten ur vår unge.

Och det gick förstås, som sådana saker har en tendens att göra i det här hushållet, lite åt helvete. Gamla vovven sover i sängen och nya vovven sover med fiskarna. Eller åtminstone på golvet. Vi har ju pratat om det tidigare.

Hur som helst.

Jag ville i alla fall bara i sammanhanget visa en bild av nya och gamla vovven. Bara som en jämförelse, liksom.

För ni vet hur folk alltid säger ”vi ärver inte jorden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn”?

Det här är en bild av en vovve som har bott i en leksaksbutik, och bredvid en exakt helt och hållet identisk vovve som har levt i en 2,5-årings våld under en begränsad tidsperiod.

Jag är fan inte säker på att vi ska lämna tillbaka jorden till den här generationen. Det är allt jag säger.

Tydligen så menar de verkligen vad de säger när de skriver ”vattenfast märkpenna” men jag vidhåller att det inte nödvändigtvis var skitlätt för mig att veta

Så vi var på en sån här brunchgrej. Och det var en massa andra familjer där. Och det var några av dem som vi aldrig har träffat förut. Och, ja ni vet. Jag kan ju eventuellt ha lite svårt ibland att vara social i sådana sammanhang. Jag är ju liksom inte direkt svinbra på att umgås med människor jag inte känner om jag, ja ni vet. Måste vara nykter. Och där.

Så jag hängde lite med alla ungarna inne i ett annat rum istället. Och det funkade faktiskt bra en rätt lång stund. De andra föräldrarna bara ”gud vad snäll du är som passar barnen!” och ungarna lekte och jag kollade på Studio 60 on the Sunset Strip i mobilen. Alla vann.

Och, ja. Det är väl lite svårt att sortera exakt vad av det jag gjorde sedan som var den sämsta idén.

Själv håller jag det som ganska jämnt mellan att jag A) lät några av ungarna måla med en ganska tjock blå tuschpenna, B) att jag lät dem måla med den på varandra, och C) att det var lite min idé. (Ungar gillar att måla, och jag tänkte att det skulle vara en bra övning i samarbete, och jag tänkte att det i alla fall var bättre att de målade på varandra än på tapeterna, och vafan det är en lång historia men jag hade faktiskt de allra bästa intentionerna när det hände.)

Min fru lutar däremot en smula åt att det var D) när ungarna stod i badrummet en stund senare. Och en av de andra papporna blev rätt arg när det upptäcktes att den blå färgen inte gick att tvätta bort. Och han stod med sin ganska helt och hållet blåmålade treåriga dotter i famnen och såg ganska upprörd ut och röt ”färgen har för fan satt sig i HUDEN!”. Och jag då lite instinktivt ropade ”som hon i X-Men!!!”.

Det hade tydligen varit bra om jag inte hade låtit riktigt så entusiastisk när jag gjorde det.

 

Något annat.

Det är lördag morgon och både ni och jag har läst tidningarna. Igår gick alltså en ung man in på en lågstadieskola med skjutvapen i händerna. Ingen av oss vet varför han gjorde det, ingen av oss vet varför någon skulle göra det. För de allra flesta av oss går det inte ens att omfamna insikten att det har hänt när våra egna barn ligger och sover i sina sängar eller sitter en meter bredvid oss i soffan och tittar på Lilo & Stich 2.

Idag kommer vara en dag fylld av debatter kring politik och vapenlagar. Jag har inte kompetensen att uttala mig om något av det, och det har aldrig varit den här bloggens roll heller. Ni som har hängt med här ett tag vet att jag har skrivit en del om min relation till vapen, om att jag blev skjuten under ett rån för några år sedan, och det är möjligt att det gör det svårare för mig att sortera mina känslor. Jag vet inte.

Den här bloggen är mest en plats för skämt och dumheter. Imorgon kommer den vara det igen. Men just idag tror jag att vi kanske ska ta en paus.

Ni som hänger här är i de allra flesta fall smartare människor än jag. Jag vet det. Jag vet också att ni kommer från väldigt olika bakgrunder och att ni har vitt skilda politiska åsikter och ideologiska tillhörigheter. Jag hoppas att vi även fortsättningsvis försöker respektera det. Men just idag tror jag att vi åtminstone kanske kan enas kring att barn förtjänar bättre. Att barn alltid förtjänar bättre. Så även om ingenting som någon av oss säger eller gör idag kan förändra någonting av det som hände igår så kan vi kanske under några timmar i alla fall låta det här obetydliga hörnet av internet agera anslagstavla för de som verkligen försöker.

Så: Vi pratade som hastigast om Musikhjälpen igår. Ni vet att min fru och jag är varma anhängare av Läkare utan gränser. Jag vill även nämna Kvinnojourerna, som just nu ger barn väldigt nära oss skydd och bostad när de flyr från våldsamma vuxenrelationer, och Bris som förmodligen får väldigt många samtal från rädda barn som har sett nyheterna istället för Bolibompa nu på morgonen.

Och här finns information om hur man blir blodgivare. Jag vet att det är lätt att tänka att vissa saker inte händer här, och att det inte gör någon skillnad. Men jag förlorade mycket blod när jag blev skjuten. Det gjorde skillnad för mig. När saker väl händer så gör det skillnad.

Jag är medveten om att var och en av sakerna jag nämner här ovan omgärdas av stora politiska och ideologiska debatter. Jag respekterar det. Vi kan prata om det imorgon. Men just idag kan vi låta deras länkar ligga här och kanske se om det finns något vi kan göra för att hjälpa de som försöker hjälpa andras ungar. Det gör ingen skillnad för det som hände i USA igår, men det kanske gör det någon annanstans längre fram.

Det går bra att fylla på med andra organisationer och initiativ i kommentarsfältet.

Vi hörs igen imorgon.

Spela den brae!

Det kom ett flertal mejl under såväl första som andra lunch idag från läsare av den här bloggen som hade skänkt pengar till Musikhjälpen strax efter förra inlägget, för att få önska ”What’s new pussycat”.

Sedan kom det ett flertal mejl från andra läsare som berättade att de hörde ”What’s new pussycat” på radion MEDAN de läste inlägget ifråga.

Såååatte.

Jag ville bara säga att Musikhjälpen är ett alldeles utomordentligt initiativ att skänka en slant till, om ni har en över. (Pengarna går till rent dricksvatten till barn i utsatta områden av världen, ett raktigenom enastående ändamål.)

Och att min vän N gärna vill höra ”Cowboys from hell” med Pantera.

 

Katt and run

Kontoret. Vanlig dag.

Jag: (Stiger in genom dörren. Tittar på min vän N) Nämen, är du här så här tidigt?

Min vän N: (Svarar inte)

Jag: (Buffar min vän N i sidan, sjunger ”What’s new pussycat”) Wöö-uuööö-uuööö-uuuö!

(Lång tystnad)

Min vän N: Sjung inte den låten.

Jag: Varför inte?

Min vän N: Jag hatar den låten.

Jag: Det är omöjligt att hata den låten.

Min vän N: (Ser ganska arg ut) Jag hatar den. Sjung den aldrig igen.

Jag: Men kom igen nu. Hur kan du hata What’s new pussycat? Va? Hur går det ens till?

Min vän N: (Suckar) Vill du att jag ska berätta det för dig?

Jag: Ja.

Min vän N: (Vänder sig om och ser ut lite som om han ska berätta var han har begravt Tommy DeVito) Lovar du att vara tyst då?

Jag: Ja.

Min vän N: (Ser en aning hotfull ut, om jag ska vara helt ärlig) Och inte hålla på och avbryta och tjattra en massa strunt under tiden?

Jag: Det kan jag inte garantera.

Min vän N: (Pekar på mig lite som E.T. hade gjort om han var med i maffian)

Jag: Okejokejokej. Herregud. Jag lovar!

(Utvärderande tystnad)

Min vän N: (Drar ett djupt andetag) Okej. Är du bekant med programplaneringen på Animal Planet?

Jag: Va?

Min vän N: (Otåligt) Animal Planet säljer inte reklam.

Jag: Okej, men vad har det me…

Min vän N: (Maffia-E.T.-fingret)

Jag: Förlåt.

(Tystnad)

Min vän N: (Djupt andetag) Animal Planet säljer inte reklam. Men de har ändå reklam-p-a-u-s-e-r.

(Tystnad)

Min vän N: (Med tillbakahållet ursinne) Inte sällan för programmet du just då tittar på.

(Tystnad)

Min vän N: (Slår ut med armarna) Så man sitter och tittar på ett program. Och så bryter de det programmet för reklam. För att visa reklam om programmet du just då tittar på. Vars hela budskap går ut på att programmet du just nu tittar på kommer visas på Animal Planet på onsdag klockan 19.00. MEDAN DET ÄR ONSDAG OCH KLOCKAN ÄR 19.15 OCH DE VISAR JUST DET PROGRAMMET!

(Längre tystnad. Eventuell hyperventilering.)

Min vän N: (Sammanbitet) Jag följer ett program som heter ”Must love cats”.

(Plats där jag verkligen, verkligen, verkligen försöker behärska mig)

(Plats där detta går åt helvete)

Jag: ”Must love…cats”?

Min vän N: (Ser ut lite som om jag inte vill ha problem med det) Har du problem med det eller?

Jag: N…ej.

(Tystnad)

Jag: Men vad har det med låten att gö…

Min vän N: (Maffia-E.T.-fingret)

Jag: Förlåt.

Min vän N: (Djupt andetag) Inte nog med att Animal Planet bara visar reklam för sina egna program. De har dessutom inte speciellt många program. Så de visar samma reklam v-a-r-j-e gång det är reklampaus. Så under pausen av Must love cats visar de reklamen för Must love cats. Om och om och om och om och om och om och om och om och om igen.

Jag: Alltså jag fa…

Min vän N: OCH DÅ SPELAR DE DEN DÄR JÄVLA LÅTEN!!!

(Lång, lång, lång tystnad)

(Min vän N tittar på mig)

(Jag tittar på min vän N) 

Min vän N: (Med de smala misstänksamma ögonen) Tänker du göra en grej av det här eller?

Jag: Jag vet inte ens var jag ska börja.

 

Jag skiter i vad de säger

Det var jag som lagade maten.

Om jag blir bortbjuden på middag. Och jag blir informerad i förväg om att det kommer bli vegetarisk gryta. Och jag tar med mig egen salami. Då var det jag som lagade maten.

Den var trasig, och jag lagade den.