Fredrik Backman's Blog, page 110

Öga för öga

Fru: (Från badrummet) Men FAN Fredrik!

Jag: Vad?

Fru: Du har använt min tandborste igen!

Jag: Har jag ju inte!

Fru: Har du ju!

Jag: Inte!!!

Fru: (Viftar med sin elektriska tandborste, med mitt borsthuvud fastsatt på) Ju!!!

Jag: (Tittar på tandborsten, harklar mig) Åh. Du menar så. Okej. Jo det var jag. Batteriet var slut i min så jag bytte borstar. Och sen glömde jag kanske byta tillbaka.

Fru: Då har du ju använt min tandborste!

Jag: Neeej. Jag har använt själva elmaskinsgrejen. Och satt på min borste istället. Det är fan inte samma sak.

Fru: (Viftar med min elektriska tandborste) Varför kan du inte bara använda din egen!?

Jag: Batteriet var slut säger jag ju.

Fru: (Viftar ganska demonstrativt med batterilddaren)

Jag: Ja, jo, visst, men när jag väl ska borsta tänderna är det ju lite sent påtänkt att börja ladda den, eller hur?

Fru: Så då använder du bara min istället?

Jag: Jag bytte ju borstar!

Fru: Nu har du gjort slut på mitt batteri!

Jag: (Pekar demonstrativt på batteriladdaren)

Fru: (Kastar demonstrativt batteriladdaren på mig)

(Tystnad)

Jag: (Pekar på frus tandborste) Hann du borsta tänderna innan du märkte att det var min borste?

Fru: (En smula oproportionerligt upprörd om jag får vara helt objektiv) JA!!!

(Tystnad)

Jag: Sååå…egentligen så är det faktiskt, rent tekniskt, DU som har lånat MIN tandborste då. Så egentligen är det jag som borde vara sur.

(Längre tystnad)

Fru: (Skakar på huvudet)

Jag: Det var värt ett försök.

Jaha.

Så jorden gick inte under.

Men jag vaknade imorse och hade jättejätteont i halsen.

Så det är fan 1-1.

Knappt.

Jag vill inte låta självupptagen men det är svårt att känna att det inte var lite det här mayaindianerna menade

Fru: (Snyter sig)

Jag: Vad gör du?

Fru: Snyter mig.

Jag: Helvete också.

Fru: Förlåt?

Jag: Jag sa ”helvete också”. Du är sjuk!

Fru: Herregud jag snöt mig bara.

Jag: Herreguda inte mig! Du vet mycket väl hur det här funkar! (Pekar på vår son) Först blir han sjuk. Och tre dagar senare blir du sjuk.

Fru: Han är ju frisk nu.

Jag: Men han blev sjuk för tre dagar sen!

(Tystnad)

Fru: (Nickar eftertänksamt) Det har du nog faktiskt rätt i…

Jag: Helvete också!!!

Fru: För då kommer du bli sjuk om…

Jag: Tre dagar! Det slår aldrig fel!

Fru: Det är på julafton alltså.

Jag: Jag kommer vara sänkt till långt efter nyår!

Fru: Vad ska du göra?

Jag: Va?

Fru: Men tiden som du har kvar? Nu när du vet.

Jag: Du menar som om jag fick reda på att jag bara hade tre dagar kvar att leva?

Fru: (Rycker på axlarna) Oookej. Du behöver kanske inte bli dramatisk.

Jag: Nej men vadå! Du har ju rätt. Jag blir alltid m-y-c-k-e-t sjukare än ni! (Pekar på vår son) Och han var j-ä-t-t-e-sjuk i förrgår!

(Tystnad)

Jag: Jag ska lämna mitt bokmanus i januari. Jag måste skriva färdigt det!

Fru: (Låter inte jätteengagerad) Du kanske kan komma ihåg att betala elräkningen också då, om du ändå ska sitta vid datorn.

Jag: Shit. Jag hade ju tänkt lämna in min dator på lagning. Den har strulat som fan på sistone.

Fru: Var det inte nåt med bilen i mellandagarna också?

Jag: Jo, det var nåt från servicen som skulle göras. Jag har glömt vad. Jag måste kolla det.

Fru: Det hade varit toppen om du gick ut med källsorteringen också.

(Lång tystnad)

Fru: Och dina föräldrar kommer ju i nästa vecka, så vi skulle behöva kolla i förrådet eft…

Jag: Det här är den sämsta bucket listen NÅGONSIN!

 

Jag ska inte säga att jag är hundra procent säker

Men det var några ungar i 4-5-årsåldern på gården utanför vårt hus som byggde en snögubbe igår kväll.

Och jag gick förbi och råkade få ögonkontakt med en av deras föräldrar. Och det kändes liksom som att jag borde säga något. Som om det förväntades av mig. Så jag sa ”vad fin den är”. Och då sa en av ungarna ”den heter Hugo! Den ska visa vägen till vårt hus åt tomten!”. Och då nickade jag och sa ”vad fint, då får vi hoppas att det inte blir plusgrader innan dess då”. Och då tittade en av föräldrarna på mig lite som om att så kunde jag för fan inte säga. Och då skulle jag styra upp situationen så jag harklade mig och sa ”ja, du vet, de sa på tv att det eventuellt kunde bli plusgrader, jag menar bara så att inte Hugo töar inatt, menar jag”.

Jag tänkte att det skulle få mig att låta omtänksam.

Och sen gick jag. Och det kändes liksom inte som att stämningen var helt bra när jag gjorde det, men jag tänkte att det är säkert bara som jag inbillar mig.

Och det är egentligen först nu som jag inser att jag eventuellt kan ha sagt ”dör” istället för ”töar”.

Jag börjar bli rätt säker på att jag i alla fall inte sa ”töar”.

Jag skiter i vad de säger

Om någon säger att de ska äta en ”tonfisktortilla”.

Och jag då tar för givet att det är en sorts tortilla som är gjord av tonfisk.

Och det sedan visar sig att de menar en helt vanlig tortilla, men att de tänker lägga tonfisk i den istället för kött.

Då är det fan INTE jag som har sjukast fantasi.

Vänner. Presentera dem aldrig för varandra.

På kontoret.

Jag: (I telefon) För att det är tradition!

Min vän N: Vem pratar du med?

Jag: E.

Min vän N: Om vad?

Jag: Om vårt traditionella julbord.

Min vän N: Vilket traditionella julbord?

Jag: Det traditionella julbordet som du, jag och E går ut och äter varje år eftersom vi inte har några jobb och därmed inga kollegor.

Min vän N: E har väl ett jobb med kollegor?

(Tystnad)

Jag: (I telefon) NU ja!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att han har ett jobb med kollegor.

Min vän N: Jag sa ju det.

Jag: NU ja!

Min vän N: Till skillnad från när?

Jag: Förra året! När vi började traditionen att gå ut och äta vårt traditionella julbord. Då hade han inget jobb med kollegor.

Min vän N: Vi åt väl för fan inget julbord förra året?

Jag: (I telefon) Nej för att du inte BOKADE något nä!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att vi inte åt något julbord förra året.

Min vän N: Det var det jag sa.

Jag: För att E inte BOKADE något nä!

Min vän N: Så vi har en tradition att inte gå ut och äta julbord?

Jag: (I telefon) Vi har en tradition att du lovar att boka julbord och sen inte GÖR det!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att vi har en tradition att inte gå ut och äta julbord.

Min vän N: Det var det jag sa.

Jag: (I telefon) Det gjorde du INTE!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att vi har en tradition att han delegerar uppgiften att boka julbord.

Min vän N: Vem delegerade han uppgiften till?

Jag: (I telefon) Nej!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att han delegerade uppgiften till mig.

Min vän N: Så då är det ditt fel?

Jag: NEEEEJ!

(Tystnad)

Jag: (I telefon) Du har ingen respekt för traditioner!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att det är mitt fel.

Min vän N: Då är vi överens.

Jag: Jag är inte överens!

Min vän N: Det känns traditionsenligt.

Jag: (I telefon) D-u kan vara traditionsenlig!!!

Min vän N: Va?

Jag: E säger att det är traditionsenligt att det är mitt fel.

(Tystnad)

Jag: Ni kan dra åt helvete båda två.

Min vän N: Jag tycker att det är tråkigt att du inte har något respekt för våra traditioner.

Jag: Käft! (I telefon) Nej, inte du. Jag sa till N. Vad sa du? Men vafa…KÄFT sa jag!

Min vän N: Va?

Jag: E hälsar att han tycker att det är tråkigt att jag inte har något respekt för era traditioner.

Min vän N: Jag sa ju det.

Jag: Han också.

Min vän N: Det är en tradition vi har.

Jag: (I telefon) N säger att det är en tradition ni har.

Min vän N: Hälsa och säg att det var trevligt att inte äta julbord med honom i år också.

Jag: (I telefon) N hälsar att det var trevligt att inte äta julbord med dig i år också.

(Tystnad)

Jag: E hälsar att det är ömsesidigt.

Min vän N: Då så. Låt oss göra om det här nästa år.

Jag: (I telefon) Hallå?

(Tystnad)

Min vän N: Vad hände?

Jag: E la på luren.

Min vän N: Bra. För jag har lunchplaner så jag måste dra nu.

Tre års äktenskap. Jag fattar faktiskt inte varför vi måste ha den här diskussionen om och om och om igen då.

Fru: (Tittar på vår son och mig) Vad äter ni?

Jag: Filmjölk och flingor.

Fru: Jag trodde att du sa att flingorna var slut.

Jag: Det gjorde jag.

Fru: Men det var de inte eller?

Jag: Jo.

Fru: (Tittar ner i min tallrik) Så vad är det du har i filen?

Jag: Du vet hur man ibland ställer frågor, och sen inser man att man egentligen inte vill höra svaret?

(Tystnad)

Fru: Vad har du i filen Fredrik?

Jag: Ignorance is bliss liksom. Vet du vad jag menar?

Fru: (Tittar på vår son) Du har inte gett honom vad det nu är du äter väl?

Jag: Alltså. Så här är det. Saker och ting här i världen består av atomer. Och det betyder att de kan ändra tillstånd. Vatten, till exempel, kan bli is. Och det är liksom inte samma sak. För om det var det så skulle ishockey och vattenpolo vara samma sport. Förstår du?

(Tystnad)

Jag: Så is kan bli vatten. Och sen kan vattnet bli ånga. De har allihop börjat som samma sak, men de är ändå tre helt olika saker. Olika tillstånd. Är du med?

Fru: (Petar med skeden i min tallrik) Det är Dajmkulor, eller hur?

Jag: Det är Dajm-f-l-i-n-g-o-r.

Vad jag har gjort

Först av allt: Tack alla ni som kom förbi Bokia i Farsta idag. Extra tack för lussekatterna, den extra stora påsen skumtomtar, chokladasken och den griljerade julskinkan.

Min marknadschef, min redaktör och jag hade till att börja med vissa svårigheter att hitta rätt butik inne i köpcentrumet, varpå marknadschefen fick syn på två uniformerade poliser som stod och förhörde en ung man i ett hörn, och prompt marscherade dit och frågade dem efter vägen till Bokia. Polismännen såg mycket förvånade ut. Min redaktör och jag försökte insinuera för marknadschefen att det eventuellt inte ingår i utbildningen på polishögskolan att ge vägbeskrivningar till Bokia, men marknadschefen tyckte att det lät fullständigt oresonligt. Så det slutade med att poliserna följde med henne till en karta och tillsammans hjälptes åt att guida oss rätt.

Skattepengar well spent.

Min redaktör ägnade resten av tiden åt att äta en kyckling & mozarella-smörgås med omdömet ”den här mackan gjorde mig mycket nöjd” (min redaktör är en kille i ungefärlig storlek av den sjukt stora killen i gamla Burt Reynolds-filmen Benknäckargänget, så det ska rätt mycket till för att en macka ska göra honom nöjd) och marknadschefen drack kaffe (marknadschefens kropp består till ungefär 60% av kaffe) och försökte med högst begränsad framgång förklara för kunder som frågade henne efter helt andra böcker än mina att hon faktiskt inte jobbade i butiken. Att kunderna hela tiden frågade just henne om hjälp hela tiden bedömer jag bero till ungefär 50 procent på att hon ser väldigt hjälpsam ut och till ungefär resten på att jag konsekvent sa till folk som kom in i butiken att hon jobbade där.

På vägen hem lyssnade vi på Pantera i bilen vilket gjorde min redaktör ”stressad”, så då höjde jag volymen tills han lovade att sluta insinuera att jag är Sandra Bullock.

Det gick åt helvete.

Men min fru hade köpt julmust när jag kom hem så allt som allt var det ändå en bra dag.

Vad har ni gjort?

Kasta sten i sjöhus

Ja, jag är alltså på väg till Farsta idag för att förstöra andrahandsvärdet på främmande människors böcker. Min redaktör ska med. Jag ville bara som allra hastigast titta in här först för att tacka alla er läsare som mejlat mig senaste veckan för att berätta att filmen The Lake House (som vi ju tidigare samtalat om som hastigast om här) tydligen i själva verket är en remake på en sydkoreansk film som heter ”Il mare”.

Det visar sig alltså att jag, vilket jag inte tänker vara sen att låta min redaktör få veta i de allra mest bestämda ordalag, INTE är Sandra Bullock.

Så att alla bara har det jävligt klart för sig.

Jag är i själva verket Jun Ji-hyun.

Hon sjunger och dansar också. Hon är typ sjukt stor i Asien.

Så jag tänker inte sitta här och ta skit från någon.

Ha det klart för er.

Onsdag på ett kontor

Min vän N och jag övar på att förolämpa varandra.

Min vän N:s bästa hittills är ”yo mama so fat her patronus is a cake”. Min bästa hittills är ”yo mama so fat her daemon is a fridge”.

Vi hade inte jättemycket kompisar när vi var små.