Fredrik Backman's Blog, page 109

Låt oss fokusera på att jag inte kom hem med svartrot för det var det jag höll i innan jag frågade hon i kassan

Fru: Köpte du ingefära?

Jag: (Pekar på köksbänken, möjligtvis en smula oproportionerligt nöjd med mig själv) Jaaa! Där!

Fru: Varför låter du sådär?

Jag: För du trodde inte ens att jag visste vad ingefära ÄR. (Pekar möjligen, möjligen lite onödigt dramatiskt) Men det v-e-t jag. För den är d-ä-r!

Fru: (Med den skeptiska tonen) Huuur…mycket ingefära köpte du, exakt, älskling?

Jag: En!

Fru: En vad?

Jag: En…bit.

Fru: (Håller upp biten) Det här är typ ett kilo ingefära.

Jag: Det var stora bitar.

Fru: Varför bröt du inte av en liten bit?

Jag: Det kan man ju för fan inte göra!

(Tystnad)

Jag: Kan man det?

Fru: Du har aldrig köpt ingefära förut va?

Jag: Det är för fan klart att jag har köpt ingefära förut!!!

(Tystnad)

Jag: Okej jag har kanske inte köpt jättemycket ingefära jätteofta förut.

Fru: Man bryter av en liten bit.

Jag: Jag trodde att det var portionsförpackat.

Fru: De är ju inte förpackade. De ligger löst.

Jag: De har skal. Det är en sorts förpackning. Och jag visste inte hur mycket du behövde.

Fru: (Viftar med biten, skrattar) Vad trodde du att jag behövde typ ett kilo ingefära till?

Jag: Vad man nu har ingefära till!!!

(Tystnad)

Fru: (Nickar på ett sätt som faktiskt inte ser helt och håller uppriktigt ut) Som till exempel vadå?

Jag: Ingefärsjuice eller ingefärspaj eller ingefärsmos eller vad fan man nu använder det till.

Fru: Vet du ens vad ingefära är Fredrik?

Jag: JAAAA!!!

(Tystnad)

Jag: Okej jag vet inte exakt vad det är.

(Tystnad)

Jag: Okej jag har ingen aning.

Jag är inte geometrist. Men.

Mitt bokförlag har skickat ut en julkorg till alla sina författare. Fylld med choklad, ost och korv. Det är förstås på alla sätt ett makalöst initiativ, och majoriteten av innehållet är förstås redan slut.

Det enda som är kvar är den här korven.

Den fyrkantiga korven.

Och jag är inte fördomsfull. Jag vill bara göra det jävligt klart för alla nu här direkt. Jag är open minded så det bara sjunger om det. Kom inte och säg något annat.

Och det är inte som att jag inte kommer ÄTA korven liksom. (Det är, om vi ska vara helt och hållet petiga rent tempusmässigt, inte som att jag inte redan HAR ätit den liksom.)

Jag säger bara att det inte riktigt känns rätt. Jag tycker att korv ska vara rund. Eller cylindrisk. Beroende på vilket håll man ser den ifrån. Så är det bara. Det har faktiskt alltid varit så och jag fattar inte varför vi ska behöva ändra på det med en massa nymodigheter.

Det känns som om den här korven är gjord av en död Lego-gris. Det är allt jag säger.

Och, ja. Sen råkade jag eventuellt säga det så att ungarna hörde.

Så nu har jag två problem. Fyrkantig korv och att ungarna har blivit helt sjukt känsliga med sin Lego-bondgård.

Okej, ett problem då.

Jag har ätit upp det andra nu.

The family that pays together, stays together.

Jo.

Vår spis beslutade sig under julhelgen, hastigt men helt utan övriga punchlines, för att det var dags att börja tänka på refrängen och begav sig till den där stora bondgården på landet dit hundvalpar, gosedjur och spisar beger sig vid pensionsåldern för att springa runt i gräset och grädda saker på medeltemperatur .

Så vi fick helt enkelt bege oss ut på familjeäventyr till de allmänna handelsplatserna idag för att införskaffa en ny.

Eller, ja. Jag själv var ju förstås mest med för att bära grejer och för att vid behov åka runt och leta parkering. Min fru och min farsa skötte som vanligt själva handlandet. De var tyvärr en smula missnöjda med det faktum att spisen som till sist valdes ut såldes i den där typen av elektronikbutik där personalen ihärdigt informerar en om att det absolut inte går att pruta, för det innebar att de bara fick ner priset med drygt 25%. Plus gratis försäkring. Och förlängd garanti. Och ett par ugnsformar. Och en halv påse andra grejer som jag inte riktigt begrep vad det var. Innan vi skulle gå ville jag fråga om en sån där läskmaskin som jag har sett på reklamen men då tittade säljaren först på farsan och sen på min fru och sen såg han ut lite som om han tänkte gå in i ett rum längst ner i butiken och stänga dörren bakom sig och vråla in i en kudde.

Så jag lät bli.

I bilen på väg tillbaka pratade farsan och min fru om hennes jobb och pensionsfonder och vilket som egentligen är det bästa försäkringsbolaget. Väl hemma borrade de upp två hyllor i hallen, lagade torktumlaren och just nu håller de på att skruva ihop några Ikea-möbler som jag inte riktigt har brytt mig om att ta reda på vad de är.

Själv har jag ätit choklad, läst ikapp mitt Twitter-flöde och spelat en halv säsong Football Manager.

Det är som min vän E brukar säga.

Min fru är litegrann sonen min farsa aldrig fick.

Så där ja

Än så länge har vi den här morgonen alltså kunnat konstatera att fjärrkontrollerna, den stora gröna skålen, vattenkokaren, mina glasögon och hans mammas telefon INTE blinkar när de kastas i golvet.

Säga vad man vill om barn.

Men de är jävligt metodiska när det gäller empirisk forskning.

Bollen är rund. Allt annat är ömtåligt.

Min frus svärföräldrar är här på besök. Och det är förstås, som det alltid är, delade procentsatser välsignelser och förbannelser. Framför allt när en av julklapparna de hade med sig var en studsboll.

Som blinkar.

Om man kastar den i golvet.

Så nu står min farsa och instruerar sin sonson noggrant, noggrant, noggrant att ”kasta bollen allt vad du orkar i golvet så BLINKAR den!”. Och 2,5-åringen bredvid honom kastar bollen allt vad han orkar i golvet. Och då blinkar bollen. Och då berömmer min farsa honom. Och ni vet hur barn ser ut precis i såna där ögonblick när de har lärt sig något nytt, och de helt plötsligt börjar titta sig omkring i lägenheten och utvärdera varje föremål på varje hylla med helt nya förväntningar?

Mmm.

Nu säger farsan till honom att kasta bollen i golvet igen.

Men nej. Nej. Jag ser inte alls hur det här skulle kunna gå fel.

Inte alls.

Having a ball.

Jo

Grejen är ju liksom att varje gång min 2,5-årige son har fått en idé de senaste sex månaderna och frågat mig om vi kan göra något, och jag inte riktigt har varit säker på att vår försäkring täcker det eller inte har haft några mynt på mig eller helt enkelt inte har orkat, så har jag lovat honom att vi ska göra det en annan dag.

För det är så man gör med barn när man har hamnat i tillräckligt många retoriska återvändsgränder om leksakshelikoptrar och snögubbar och hundvalpar och de där små svinhårda jävla studsbollarna som man får i de där automaterna i entrén till Ica Maxi och som jag får springa runt och riskera livet i parkeringsgaraget för att få tag på sen. Man säger att vi gör det här en annan dag. Det funkar lite som politik efter ett tag. Man ljuger liksom inte, men man ger inga löften heller. ”En annan dag” är småbarnsförälderns motsvarighet till ”vi kommer tillsätta en utredning och uttömma alla alternativ”.

Och, jo. Det har faktiskt funkat helt okej, än så länge.

Ända tills idag, faktiskt.

För tydligen berättade någon för honom imorse att idag är annandagen.

Så det här kommer ta en stund.

Jag skiter i vad de säger

Allt jag gjorde var att fråga hur länge Max har öppet på juldagen.

”Grinch” är fan att ta i då. Det tycker jag faktiskt.

Julen. Fortsättningen.

Så min son lärde sig att köra den radiostyrda bilen.

Och sen körde han den lilla jäveln rakt in i mitt osttorn.

Och då skrek jag. Och då sprang han.

Och sen kallade min fru oss för ”the fast and the furious”.

Och resten av dagen har jag ägnat åt att försöka få henne att sluta highfajva sig själv över hur fyndigt det var.

Det går inte skitbra. Det gör det inte.

Ghost rider

Min son fick en radiostyrd bil i julklapp.

Eller, ja. Han fick en bil i julklapp. Det tog ungefär en kvart innan han förstod att den var radiostyrd och att hans mamma satt och höll i kontrollen. Fram tills dess var han helt ärligt rätt jävla freaked out eftersom han trodde att någon hade gett honom en besatt spökbil skickad till jorden för att döda oss alla.

Men efter en kvart listade han alltså ut hur det låg till, och då ordnade allt upp sig och julefriden lade sig åter över hushållet.

Min fru hävdar förstås att det tog ytterligare tio minuter innan jag fattade att biljäveln var radiostyrd, men det är givetvis bara en elak lögn för att få mig att framstå som en idiot.

Hon håller ju på så, min fru. Hon tycker att det är roligt att få mig att känna mig dum liksom. Som om jag inte fattar, liksom.

Men jag vill bara göra förbannat klart att jag kom faktiskt på det samtidigt som min son. Möjligen en minut senare.

Två, max.

Hisstillverkare har inga barn

Jag vet det för om hisstillverkare hade haft barn så hade hissar haft en ångra-knapp.