Fredrik Backman's Blog, page 105

If you liked it then you should have put a ring on it

Okej.

Så det började väl egentligen med att vi köpte en plastgran. Det är väl inte helt klarlagt exakt varför vi gjorde det men jag vill minnas att det var något om miljön och träd och att någon skulle komma hit med allergier och städning och skit. Min fru å sin sida hävdar att det var något om att jag lovade att åka och köpa en riktig gran i tre veckor och sen inte orkade.

Hur som helst.

Vi köpte en plastgran.

Och idag skulle vi packa ner den i lådan igen. Så jag gjorde det. Och min fru stod bredvid och frågade om hon skulle göra det för hon sa att hon visste hur man gör och då sa jag att det visste väl för fan jag också. Det är ingen flerstegsprocess. Det är en gran som ska stoppas ner i en låda. Det är bara det momentet. Det är fysiskt, biologiskt, kemiskt, teoretiskt och hypotetiskt omöjligt att INTE veta hur ”man gör”.

Så vi bråkade om det en stund.

Och sen delade jag plastgranshelvetet i tre delar och då höll min fru på och sa att det nog skulle gå lättare om jag inte pratade i telefon samtidigt. Och då sa jag att jag pratade med bilförsäljaren och då sa hon att vi ska inte köpa någon ny bil och då sa jag att det har för fan inte med saken att göra. Och sen la jag ner de två första delarna av plastgranshelvetet i lådhelvetet och det gick bra. Och då sa jag till min fru att där såg hon och då sa hon att det gjorde hon. Och sen pekade hon på den sista delen av plastgranshelvetet, som händelsevis även var det största delhelvetet, och frågade hur jag skulle lösa det där problemet.

Och då började jag lösa det problemet.

Och jag vet inte om ni har försökt stoppa ner en plastgran i en låda någon gång men man måste liksom hålla skiten i famnen och försöka krama ihop alla grenarna och sen pressa ner den i lådhelvetet innan en av dem fälls ut igen, för då fälls hela skiten ut igen, som ett jävla paraplyhelvete. Ett jättestort grönt paraplyhelvete som sticks. Det är lite som det där programmet med de där veterinärerna i Australien som åker runt och samlar in krokodiler som knallar runt i radhusområden, och så bara får de ett anrop och bara ”bla bla bla mate” och i nästa klipp ränner de runt i shorts i nån IT-konsults gillestuga och brottas med en människoätande Lacostelogo stor som en Peugeot 206 samtidigt som kameramannen mumlar ”vi får hoppas att inte mamman kommer tillbaka medan vi är här bara”.

Så är det. Fast krokodilen har ett svinstort paraply också. Som sticks.

Så till slut sa min fru att jag kanske bara skulle sprätta upp hela sidan på lådan, trycka in hela plastgranen, och sen tejpa ihop lådan runt om. Och då sa jag att det var en fullständigt idiotisk idé. Och sen testade vi det. Och när jag väl hade fått in hela helvetet i helvetet så fick jag ligga på golvet och krama lådan som om den precis hade harklat sig och börjat snegla över golvet efter sina underbyxor och sagt att alltså jo men det här hade ju varit en härlig natt och allting men att nu hade den visst ett möte som den måste iväg på men att den, du vet, den ringer mig.

Och så tejpade min fru hela lådan runtom under tiden.

Och eftersom lådan buktade ut ganska mycket där jag liksom inte riktigt hade lyckats trycka ihop alla plastgransgrenshelvetena fick hon tejpa rätt många varv. Det gick väl åt en och en halv rulle sån där brun isoleringstejp kanske. Så när allt var färdigt insåg vi att nästa år kommer vi behöva skärbrännare och domstolsbeslut om husrannsakan för att öppna skiten igen. Och då sa min fru ”varför gjorde du inte bara som jag sa från början?” och då sa jag ”det är tillverkningsfel på lådan” och då sa hon ”sure” och då sa jag ”käft” och då tittade hon väldigt länge på mig och la huvudet på sned och frågade ”var är din telefon älskling?”.

Och då gick jag och hämtade hennes telefon och ringde min telefon och då började det ringa inne i lådan.

Och nu har jag suttit här i tjugo minuter och funderat på om det är värt det eller om jag bara ska gå och köpa ett nytt telefonhelvete istället.

 

Note to self

Om ni leker kurragömma. Och det är din tur att gömma dig. Och du precis innan du ska springa iväg vänder dig mycket allvarligt och dramatiskt mot den som ska blunda och räkna, och sedan vrålar ”WE WHO ARE ABOUT TO HIDE SALUTE YOU!” i hans ansikte.

Och du själv tycker att det är ganska så fyndigt.

Då kan det vara bra att veta att Gladiator-replikreferenser i samband med kurragömma är fullständigt bortkastade på individer födda på 2000-talet.

Eller, som din fru kommer välja att utvidga gruppen till: ”Normala himla människor”.

Jag skiter i vad de säger

Det har fan ingen som helst betydelse hur stor den är.

Cheesecake är alltid i portionsstorlek.

Känd till namnet

Så jag sa ”Backman”. Och hon sa ”Backuman?”. Och jag sa ”Nej. Backman.” Och hon sa ”Back–MAN?”. Och jag sa ”ja, Backman”. Och då tittade hon på mig och sa ”bara Backman?”.

Och då sa jag ”ja. Bara Backman”.

Och jag vet inte exakt hur insatta ni är i japanskproducerade barnprogram som är populära hos svenska förskolebarn just nu. Men jag tror hur som helst faktiskt helt allvarligt inte att ni kan förstå avgrundsjupet av besvikelse i ögonen på en 5-åring när hon inser att hon i en och en halv termin har trott att min son heter ”Bakugan” i efternamn när han egentligen heter bara Backman.

Jag tror verkligen inte att ni kan det.

Det här var en jävligt dålig inledning på min helg i alla fall.

Hela grisen måste ligga still

Ja. Jag ber om ursäkt för den ytterst svaga blogginsatsen under dagen idag. Jag blev bjuden på lunch. Pulled pork, närmare bestämt. Det är inte så ofta jag äter det, eftersom alla vet att på samma sätt som tyngdlagen stipulerar att saker du släpper kommer falla till marken är det en logisk omöjlighet att laga mat i fem timmar utan att man har ätit upp den innan den är färdig. Det enda sättet jag skulle kunna laga pulled pork på är om någon annan först lagade pulled pork åt mig, så att jag kunde äta den medan jag gjorde mer pulled pork. Som jag sedan kunde äta medan jag gjorde mer pulled pork. Lite som när man var 16 och satt med en kompis på en busshållplats och det var en halvtimme tills bussen kom och man hade cigg men ingen tändare. Så man fick låna tändare av en gubbe som gick förbi, och sen var man tvungen att hålla glöden igång genom att tända en ny cigg på fimpen av den gamla hela tiden tills bussen kom för att inte riskera att bli mer röksugen efter att man släckt den första. Lite som OS-elden.

Okej. Kanske inte exakt som OS-elden. Men det är i alla fall ungefär så min relation till pulled pork ser ut i vuxen ålder.

Hur som helst: Idag bjöd en god vän mig på det. Och då åt jag, som brukligt är, en Obelixportion. Om jag skulle bli biten av en mygga idag och den myggan sedan fryser fast i en bit bärnsten och nån kille med skägg och en äventyrspark om ett par miljoner år gräver upp den myggan så kommer han kunna utvinna dna till att återskapa en hel Fredrik och en hel gris. Så kan man väl sammanfatta det. Jag vet inte exakt vilken sorts äventyrsparksattraktion vi skulle kunna erbjuda men jag tänker mig att vi kanske främst kommer inrikta oss på ordvitsar och jonglering eller så.

I alla fall.

Det var gött.

Och det är därför jag inte har bloggat så mycket idag.

Dessutom har jag fått lära mig varför det heter ”pulled pork”. Det kommer från att köttet tillagas så länge att det är mört nog att bara dra isär med gaffeln, tydligen. När jag fick frågan om jag visste varför det hette så var jag övertygad om att det var för att om du vill försöka ta min tallrik så får du pull it from my cold dead hands.

Och sen fick jag be om ursäkt lite för att jag skrek.

Och sen fick jag be om ursäkt ganska länge för att killen som jobbar med min kompis och försökte duka undan min tallrik för att han trodde att jag var klar tydligen hade tyckt att jag ”uppträdde hotfullt”.

Men är jag vaken så är jag inte klar.

Jag trodde att vi var överens om det vid det här laget.

Något om en film

Hej, hörrni.

Det är jag igen.

Ni är ett par stycken som följer den här bloggen numera. Några av er har tittat in ganska nyligen och några av er har varit med ändå sedan vi sparkade igång det här projektet för tre-fyra år sen eller vad det nu var, på andra platser på internettet än den här. Jag tror att vi är rätt överens numera om att det här inte är ett riktigt jobb, och jag hoppas att ni vet att jag vet det. Innan jag gjorde det här körde jag truck och sanerade getingbon och tryckte väggalmanackor och diskade tallrikar, nu får jag sitta och skriva grejer hela dagarna, och det är helt och hållet beroende på att ni fortsätter dyka upp här och tar del av dumheterna. Att få försörja sig på att skriva är en stor välsignelse och en högst märklig sysselsättning, och jag älskar den verkligen uppriktigt och reservationslöst. Jag älskar den mer än jag älskar Manchester United och andra säsongen av Vita Huset och bacon. ”Fredrik, du hyser en gränslös kärlek till det svenska språket som tyvärr inte alltid är besvarad”, som en god vän så elokvent brukar sammanfatta det.

Jag ville bara nämna för er nu som allra hastigast att jag är förbannat glad för att ni i alla fall låter mig försöka.

Förra året gav jag, som den riktigt uppmärksamme bloggläsaren eventuellt la märke till att jag nämnde i förbifarten tre-fyrahundratusen gånger eller så, ut min första roman. Den heter ”En man som heter Ove”. Jag tror inte att förlaget hade vågat chansa riktigt lika hårt på en skånsk kille med keps som åt upp alla deras wienerbröd på alla möten om det inte hade varit för att några tusen av er stod här varje vecka och intygade att jag var okej. Att jag var med er.

Så den där boken är väldigt mycket er förtjänst. Jag hoppas att ni vet det.

Och det är en ypperligt märklig sak att skriva en roman. Det är ingen som riktigt talar om för en hur man gör. Hur lång den ska vara eller vad den ska handla om eller vad man får och inte får göra inom ramarna för den. Och ska vi vara helt ärliga är det rätt sällan jag har en förbannad aning om vad jag pysslar med över huvudet taget rent generellt. När de möblerade om på vår lokala Ica-butik hade jag huvudvärk i flera veckor, det är på den nivån jag jobbar. Så jag gjorde vad jag kunde. Jag hade en karaktär som jag ville berätta en historia om och min svensklärare på gymnasiet lärde mig att allt man kan göra därefter är att berätta den så bra man kan och så underhållande man kan. Tills den är färdig. Och när den var det så släppte jag den och en och annan av er plockade upp den och läste den och den tillhör er nu. Om ni vill ha den.

Det är så historier funkar. Det är därför jag tycker så mycket om dem.

Imorgon förmiddag kommer en grupp synnerligen vänliga och kompetenta människor på produktionsbolaget Tre Vänner skicka ut ett pressmeddelande om att de har förvärvat rättigheterna att göra film av En man som heter Ove. Det är så att säga slutbossen av märklighet att sitta här och säga det till er. Men jag tror att Ove kommer tycka att det är okej. Jag hoppas att ni kommer tycka det också. Människorna på Tre Vänner gillar historier, och på förra mötet bjöd de på champagne och en chokladask stor som ett matsalsbord och ingen blev sur när man åt från det undre lagret.

Och de gör ordentligt kaffe. Jag hade inte kunnat lämna Ove hos någon som inte gör ordentligt kaffe.

Så, ja.

Jag ville väl bara att ni skulle få veta det först.

Och så ville jag säga tack.

Tack hörrni.

Location. Location. Location.

Min sons förskola har en väldigt stor gård som barnen kan leka på när de är utomhus. På den här gården står ganska många träd. I ett av träden, har det visat sig, flyttade det in en ekorre under jullovet. Den visste förstås förmodligen inte att trädet den hade valt stod på en förskola då. Den tänkte väl, som vi alla gör, att det här verkade ju faktiskt vara ett riktigt fynd på en annars rätt lågintensiv bomarknad så här års. Bra kommunikationer. Ljust och fräscht. Högt i tak. Nära till stadens puls men samtidigt i ett lugnt och skönt område.

Den gick förmodligen och la sig för tio dagar sen eller så med känslan av att ha flyttat till en sömnig förort. Och sedan började förskoleterminen efter nyår. Och så vaknade den på fucking Roskildefestivalen.

Jag stod och tittade på den idag när den satt högst upp i trädet medan sex dussin tvååringar stod längst ner och vinkade frenetiskt åt den. Det var lite som att se en ensam kille sitta ovanpå en baja-maja på bargatan i Magaluf medan fyrtio tequilastinna engelska fotbollshuliganer gungade den fram och tillbaka och skrek språkliga variationer på ”wanker”.

Jag vill alltså inte på något sätt alls bagatellisera situationen för bostadsrättsföreningen i Saltsjöbaden som fick ett tvärbanetåg fickparkerat på gästtoaletten häromdagen.

Men vad det gäller chockdevalverat fastighetsvärde senaste veckan så är de nog faktiskt bara tvåa i länet.

Mina ursäkter för den sparsamma blogguppdateringstakten

Jag har varit upptagen med att vabba här. Och med att försöka ge en 2,5-åring nässpray. Vilket just idag har varit lite som att försöka ge en kungskobra en tungpiercing.

Och sen kom min svärfar hit. Och precis när han öppnade ytterdörren så stod våra nya grannar utanför hissen när jag skrek ”MAN KAN INTE HJÄLPA DEN SOM INTE VILL HJÄLPA SIG SJÄLV FATTAR DU DET ELLER DITT LILLA TROLL!!!???”. Och sen smet min son ut i trapphuset.

Så det har varit en sån dag.

Våra nya grannar har förresten hund.

Nässpraysfläckar är assvårt att få bort från hund.

Note to self

Om du har två goda vänner, vi kan bara helt hypotetiskt kalla dem N och E, som du regelbundet äter lunch med. Och du under förkylningssäsongen rätt ofta blir tvungen att ställa in dessa luncher eftersom din son är sjuk och du är hemma och vabbar. Och detta till slut har hänt så ofta att dina vänner N och E en smula resignerat föreslår att du helt enkelt bara borde ha döpt din son till ”Svepskäl” från första början.

Och du ska äta lunch med dem idag.

Och din son blir sjuk.

Och du har två samtal att ringa. Ett till förskolan för att berätta att din son är sjuk. Och ett till dina vänner för att berätta att ”Svepskäl har feber nu igen”.

Då är det rätt bra om du inte blandar ihop de samtalen.

Så kan vi sammanfatta det.

Jag bara säger att en kvarlämnad lapp och kanske en blomma eller så på kontorssaccosäcken kanske hade varit trevligt

Idag strax innan klockan tolv när jag som vanligt satt själv på kontoret fick jag ett mess av min vän och kontorskollega N. Det innehöll bara ett ord.

”Lunch?”

Jag svarade, som man gör när man alltför ofta numera äter lunch ensam, ”Gärna!”.

En kvart senare stod han utanför kontorsdörren. Nickade kort åt mig. Och så gick vi och åt lunch. Det blev hamburgare. Jag hade ost och bacon på min. Vi drack kaffe efteråt. På vägen tillbaka stannade vi på 7-Eleven. Han köpte en tidning, jag köpte en glass.

När vi kom tillbaka till kontoret lämnade jag lite post i receptionen. Sen gick jag på toaletten. Medan jag var på toaletten fick jag ett nytt sms. Det innehöll bara tre ord.

”Drar hem nu.”

När jag kom ut var han borta. Och nu svarar han inte på mina sms.

Och, alltså. Ni vet.

Det är ju inte det att han hade lovat mig något mer eller så. Inte alls. Vi visste båda två vad det här var. Det var bara lunch. Inget mer.

Men ibland blir jag faktiskt ändå lite sårad när han gör sådär.