Fredrik Backman's Blog, page 102

Note to self

Den lilla flaskan med nässpray och den lilla flaskan med den där sprayen som man tinar upp dörrlåset på bilen med när det har frusit är inte alls speciellt lika.

Du kommer aldrig kunna hävda i efterhand att det här var för att flaskorna är väldigt lika.

In the sick of it

Ja. Jag skulle ju ägna dagen idag åt att åka in till kontoret för att ställa min vän N till svars för dagen igår.

Tyvärr är dock dagen idag inställd på grund av sjukdom.

Och inte, som brukligt är, min sons sjukdom. Utan min egen. Jag tänkte först att det kunde kallas ”Fab” istället för ”Vab”, eftersom det är Fredrik som är sjuk. Fast jag uttalar det inte ”Fabb” som man uttalar ”Vabb” utan ”Fäääb” som man uttalar ”fabulous” när man pratar om till exempel en hatt. Men sen nös jag och det kom rätt mycket slem och det kändes inte så fab hur man än uttalar det. Och sen insåg jag att ”Vab” trots allt står för ”vård av barn” i den ordningen vilket i så fall skulle innebära att det här borde kallas ”Vaf” och inte ”Fab”. Och bortsett från att jag tror att ”waffe” betyder ”vapen” på tyska kände jag inte att jag hade speciellt mycket att hämta där.

Så nu tänker jag hur som helst äta Alvedon och sitta i sängen och jobba lite med min nästa bok. Eftersom jag tänker att när den är färdig så kan jag marknadsföra den med att den ”till stora delar är sjukskriven”.

Jag är inte jättebra på att vara ensam.

Måndag

Min vän och kontorskollega N och jag skulle äta lunch idag. Och jag kommer ställa honom till svars för det. Förr eller senare.

Jag satt på kontoret med inget annat än första frukost och andra frukost och en Snickers i magen ända till strax efter klockan 13 och väntade. Och då ringde jag honom. Och då sa han att han redan hade ätit lunch och att vi aldrig hade bestämt att vi skulle äta lunch.

Det är det absolut värsta han någonsin har gjort mot mig. Och jag kommer ställa honom till svars för det. Det ska han bara ha jävligt klart för sig.

Och visst. Visst. Min fru säger att om DET är det absolut värsta min vän N har gjort mot mig så har vi nog ändå haft en rätt så himla problemfri vänskap, men det är inte det faktum att han åt lunch med någon annan som gör ont. Det är att han ljög om det. Att han fullständigt iskallt förnekade att vi ens hade bestämt att vi skulle äta lunch över huvud taget.

Det är sveket som gör ont. Och jag kommer ställa honom till svars för det.

Saken var nämligen den att jag messade honom strax efter andra frukost och skrev ”lunch?”. Och då svarade han: ”Får se. Har möte. Får bli sen lunch i så fall.” Och då svarade jag: ”Vid 13-tiden?”.

Och då svarade inte han. Och då har man fan bestämt.

Alla vet fan det.

Så vid 13.10 ringde jag honom och undrade var han var. Och då hade han redan ätit lunch.

Sveket, fattar ni? Det iskalla jävla sveket.

Och sedan kom han insläntrande till kontoret vid klockan 14. Som om ingenting ens hade hänt. Fattar ni? Och då hade jag förstås planerat att jag skulle ställa honom till svars men tyvärr hade jag redan varit och hämtat lunch då. Och restaurangen mittemot vårt kontor har en grej på menyn som heter ”Vasalåda”. Det är tre sorters korv och potatismos och bacon och sås. Och de säger inte ”take away” på den där restaurangen, de säger ”i låda”. Så när de skriker ut beställningen till köket så lägger de till ”-låda” på slutet om man ska den med sig. Så när de skrek min beställning så skrek de ”en Vasalådalåda!”.

Och det är sås och bacon och potatismos och tre sorters korv.

Och det går fan inte att vara arg när man äter Vasalådalåda och den är det. Alla vet fan det. Så jag kunde inte ställa min vän N till svars innan jag hade ätit upp Vasalådalådan.

Och när jag hade ätit upp Vasalådalådan och skulle ställa min vän N till svars så gav han mig en chokladboll stor som ett äpple. Och det går fan inte att vara arg då.

Och när jag hade ätit upp chokladbollsäpplet och skulle ställa min vän N till svars så hade han gått hem.

Men förr eller senare kommer jag ställa honom till svars.

Förr eller senare.

Skruven är lös

Idag. I den omedelbara närheten av en omonterad Ikea-möbel.

Jag: Vilken jävla skruv är det då?

Fru: Den här.

Jag: Var fan ska den sitta då?

Fru: Där.

Jag: Nej!

Fru: Jo.

2,5-årig son: Hade den! (Plockar upp en skruv från plastpåsen och håller den hårt i famnen) Min!

Fru: (Pekar på instruktionerna åt mig) 

Jag: (Pekar på möbeln) Det var ju det jag sa!

Fru: (Skakar på huvudet) 

Jag: (Tittar på instruktionerna) Okej då. Det var inte exakt det jag sa…

Fru: (Skakar på huvudet)

Jag: (Pekar på en skruv) Jag menade att det var en sån där skruv.

Fru: Mmm. Säkert.

Jag: Det gjorde jag ju! Men de borde för fan ha namn på skruvarna så att man vet vad man letar efter. Den där borde heta F-skruv.

Fru: (Lite onödigt frän i tonen) Mmm. Eller så bara läser man instruktionerna.

Jag: (Pekar på bilden som visar alla skruvar som är med i paketet) Den där är A. Den där är B. C. D. E. Fattar du? F-skruv. Det hade varit det pedagogiska sättet att göra det här på!

Fru: Det pedagogiska sättet hade varit att göra en instruktion med bilder, tycker jag. (Låtsas se sådär onödigt dramatiskt överraskad ut) Nämen…vänta nu…det är ju precis det de HAR GJORT älskling!!!

(Den sortens tystnad som jag antar uppstår strax innan skilsmässor)

Jag: Kul. Jättekul. Var är skruvjäveln då?

Fru: (Till 2,5-årig son) Kan mamma få den där skruven gubben?

2,5-årig son: Nej.

Fru: Snälla?

2,5-årig son: Nej. Hade den. MIN!

(2,5-årig son håller så hårt han bara kan i skruven och rusar ut ur rummet)

(Tystnad)

Jag: Han kommer garanterat springa och lägga den på sitt hemliga gömställe nu.

Fru: Japp.

Jag: Fan. Fatta att han gömde fjärrkontrollen där och vägrade ta fram den och att jag fick gå och köpa en ny innan du upptäckte var det var.

(Rätt obehaglig tystnad)

Fru: Vad snackar du om?

Jag: Det hemliga gömstället.

Fru: JAG vet inte var det är. DU vet väl var det är?

Jag: Det var för fan du som snackade om att ni skulle gömma hans låtsaskakor där!

Fru: Det är ju kakgömstället!!!

(Tystnad)

Jag: Det är inte samma ställe?

Fru: Nej!

Jag: Nu när du säger det så borde jag kanske ha listat ut att du inte heller visste var det var eftersom vi fortfarande inte har hittat fjärrkontrollen.

Fru: Ja!!!

Jag: Men vafan…varför trodde du att j-a-g visste var det hemliga gömstället var då?

Fru: FÖR ATT DU BARA SATT HÄR HELT LUGNT NÄR HAN SPRANG IVÄG!!!

Jag: Åh.

(Tystnad)

(Ljud av 2,5-årig son som rusar runt i andra änden av lägenheten)

Jag: Skit också.

Fru: (Gömmer ansiktet uppgivet i händerna) He’s taking the F-skruv to Isengard.

The bil that got away

Min vän E: Så det blir ingen flodbil?

Jag: Nej.

Min vän E: Men den här andra ni tittar på då? Har den några tricks?

Jag: Rattvärme.

Min vän E: Det vill man ju faktiskt ha.

Jag: Faktiskt. Och den har rumpvärme i baksätet. Och den fickparkerar själv.

Min vän E: Åh fan.

Jag: ”Aktiv parkeringsassistans” eller nåt sånt kallas det. Man trycker på en knapp och så berättar den om man får plats i luckan. Och sen frågar den om man vill att den ska parkera åt en. Och sen behöver du bara sitta där och chilla.

Min vän E: Okej.

Jag: Och den har inbyggd navigator. Och sån här ”aktiv farthållare” så att du kan ställa in att du alltid ska ligga till exempel fem meter bakom bilen framför. Så om du ställer in farthållaren, och du kommer ifatt bilen framför, så lägger sig bilen automatiskt fem meter bakom i samma hastighet som den bilen.

Min vän E: Om man lägger ihop alla de funktionerna så borde den alltså kunna köra din son till dagis själv?

Jag: Det heter förskola.

(Tystnad)

Min vän E: Det känns som om den här bilen borde veta det om den ska vara värd pengarna va?

Jag: (Försöker låta bli att låta som om jag försöker låta bli att gråta) Flodbilen hade vetat…

Så.

Min fru och jag var på Ikea idag. Jag vill inte prata om det för det känns fortfarande jobbigt. Men på vägen hem stannade vi hur som helst på en restaurang av kolgrillstypen. Jag åt en ”mixgrilltrallrik”. Den bestod av lammkotlett, fläskkarré, nötfärsspett och grillad kyckling.

Och jag pekade på tallriken och sa till min fru att den var som ett all-star-avsnitt av alla vår sons favoritkaraktärer på Disney Channel.

Jag står fortfarande fast vid att jag tycker att det var ganska roligt.

Men visst. Visst.

Fine.

Jag borde kanske ha försäkrat mig om att det inte satt barn vid bordet intill oss när jag sa det. Det borde jag kanske.

Guilt by association

Så vår son och jag satt i soffan och kollade på film på datorn.

Och jag hade ställt ett stort glas Schweppes bitter lemon på armstödet.

Och vår son satt på det armstödet.

Så min fru sa till mig att jag borde flytta glaset innan vår son välte det och jag fick Schweppes i hela datorn. Och jag sa att det var lugnt. Och hon sa att sure att det är lugnt. Och jag sa att vår son kommer inte välta ut glaset och då sa hon ”ska vi slå vad?”.

Och då sa jag visst. Och då sa hon visst.

Och sen välte vår son nästan ut glaset men jag hann fånga det. Och då sa hon ”där ser du!” och då sa jag ”såg du! Som en KOBRA!”. Och då sa hon ”mmm, visst, verkligen” men det lät inte som att hon menade det. Och sen sa jag ”det är lugnt” och då sa hon ”jag garanterar att du har hela datorn full av Schweppes inom fem minuter”. Och då sa jag ”äh” och då sa hon ”mmm” och då sa jag ”du kan vara mmm” och då sa hon ”skyll inte på mig sen när glaset välter” och då sa jag ”skyll inte på mig sen när det INTE gör det”.

Och sen satte jag tillbaka glaset på armstödet på soffan. Bredvid vår son. Och då frågade min fru om jag aldrig lär mig och då sa jag att jag lärde mig för fan precis att jag är snabb som en kobra. Och då såg hon ur sådär som hon gör när jag vet att om ungen välter glaset nu så kommer jag aldrig få sluta höra det. Och sen sa hon till mig att det kanske var bättre ändå att jag ställde glaset på bardisken in mot köket istället och då gjorde jag det.

För jag ville inte starta ett bråk.

För det är sådan jag är.

Jag är ingen bråkstartare.

Och en stund senare så behövde jag ladda datorn så då gick jag och hämtade laddsladden. Och sen skulle jag ta en kaka så jag ställde datorn på bardisken. Och sen snubblade jag över laddsladden.

Och nu har jag Schweppes och kaka i hela datorn.

Och nu har min fru och jag bråkat i ungefär två timmar om vems fel det är.

Jag skiter i vad de säger

Det är fan inte ”märkligt” att åka till en biltvätt när man provkör en bil.

Det är så här jag provar bilar.

Uppdatering #2

Jag tycker om kvinnan som pratar i navigatorn.

Hon talar om för mig att jag har kört fel.

Men det känns liksom inte som att hon dömer mig.

Uppdatering

Jag säger inte att jag säger något med det.

Men den här andra bilen har utdragbara mugghållare i baksätet. Och man drar ut mugghållarna ur ett nedfällbart armstöd i mitten.

Jag kan ha min chokladask där när jag tvättar bilen.