Fredrik Backman's Blog, page 98

Lite kort om såsnachossallad, bara.

Nå. Eftersom det nu uppstod vissa frågeställningar runt de senaste två inläggen i den här bloggen angående exakt hur man bäst ska använda sig av sås, vill jag bara som hastigast förtydliga att jag alltså använder sås när jag gör varma mackor. Det går säkert bra att använda den i till exempel sallad eller så också men jag är fostrad i den kulinariska skola som säger att en sallad egentligen bara är en macka som inte är färdig, och jag tycker att man ska slutföra det man har påbörjat cause mama didn’t raise no quitter liksom, så jag håller mig till mackor.

Men visst, jag är liksom inte fanatisk på något sätt. I händelse av extrem nödsituation, det kan ju till exempel utbryta ett sista förödande kärnvapenkrig som ödelägger jorden och lämnar spillrorna av mänskligheten att irra runt i en apokalyptisk öken, kan absolut undantag för själva brödet medges. Det kan ju till exempel vara så att allt bröd dog i kärnvapenkriget. Och i så fall kan man kanske göra en sallad, då. Om det handlar om mänsklighetens överlevnad och så vidare.

Och i så fall tycker jag att man ska använda ganska mycket sås. Och ganska mycket ost. Och som jag nämnde i kommentarsfältet under ett av de föregående inläggen så tycker jag att det perfekta verktyget för att tillaga en ordentlig sallad i är en ordentlig smörgåsgrill. Och visst, det kommer alltid finnas några rättshaverister därute som kommer börja härja om att ”mjäähää! Var skaru få smörgåsgrillen ifrånrå!? Va?”. De små liven. Men ni och jag begriper ju bättre, eftersom det kommer finnas smörgåsgrill efter kärnvapenapokalypsen eftersom precis när kärnvapenapokalypsen sätter igång och de sista överlevande människorna flyr ner i skyddsrummen så kommer någon vråla ”skynda er! Ta bara med det viktigaste!”. Och smörgåsgrill är det viktigaste. Så fuck you, liksom. Det kommer finnas smörgåsgrill.

Och om man nu ska göra en sallad i en smörgåsgrill så tycker jag gott att man kan börja med grönsaker. Till exempel lök, som är en grönsak. Jag gillar rostad lök, men det kan man säkert göra som man vill med. Om man tar vanlig lök kan man säkert bara låta den ligga lite längre i smörgåsgrillen. Sen brukar jag börja min sallad med en ordentlig grund av kanske två-tre sorters ost som smälter bra. Det är bara att lägga den direkt på järnet i smörgåsgrillen, vi känner ju varandra, liksom. Det behöver inte vara så himla formellt då, tycker jag. Och när osten börjar bubbla som kanske sjätte-sjunde gradens brännskada ungefär så häller jag på lagom mängd sås. Och sen ganska mycket rostad lök. Och sen lite riven skinka eller bacon eller rostbiff eller lite lammfärs eller valfritt annat Disney Channel-karaktär-relaterat pålägg. För det är viktigt att ha lite protein i sin sallad också. Och sen mer ost och mer sås. Och sen lite mer ost. Och lite beroende på smak och preferens kan man strunta i att ha på mer ost efter det, men jag brukar lägga på lite extra för better safe than sorry brukar jag tänka.

Och sen smäller man bara ihop smörgåsgrillen och väntar tills det börjar lukta lite bränt och personen man delar bostad med kommer ut och hotar med skilsmässa, ungefär. Och då öppnar man locket och kollar lite, och om inte salladen har bränt ihop till en sammanhängande massa då så kan det vara så att man behöver mer ost. I så fall kan man slänga in mer ost. Och sen väntar man lite till. Salladen ska när den är färdig se ut lite som om man kanske tänker sig att en korv har varit på en all-you-can-eat-ostbuffé och på vägen hem råkar korven av misstag trilla ner i en marschall och börjar brinna och då är det en rådig medborgare med stort civilkurage som ser det och genast släcker korven genom att köra över den med sin bil, och om man tänker sig konsistensen och texturen på framdäcket på den bilen strax efteråt då så är det ungefär där man ska befinna sig om salladen ska bli riktigt bra.

Eller så kan man tänka sig att en människa helt och hållet gjord av ost har fastnat med handen i smörgåsgrillen. Det funkar också som riktmärke.

Jag personligen gillar att lyfta hela salladen i ett stycke ur smörgåsgrillen när den är färdigbränd, och sedan bryta den i mindre bitar och doppa i mer sås och kanske lite mer rostad lök. Som en slags såsnachos.

Tyvärr kan jag inte visa exakt hur det går till eftersom jag, som bloggen avhandlat som hastigast tidigare, hade en smörgåsgrillsrelaterad experimentincident i början av min frus och mitt äktenskap och jag har så att säga varit på en icke tidsdefinierad smörgåsgrillstimeout sedan dess.

Men det är inte så noga hur man gör, egentligen. Jag tycker att en sallad är väldigt mycket en smaksak, faktiskt. Det viktiga är bara, som i all matlagning, att man inte fuskar med basingredienserna. Och att man inte snålar med osten. Man får inte ta osten med sig in i himlen, brukar jag säga.

Ja. Det var bara det.

Jag ska äta lunch nu.

Okejokejokej. Visst. Fine. OKEJ!

Nu håller min fru på om att jag ”hajpat” den och att ”sååå god är den liksom inte”. Och kom inte här och säg att jag inte sa Batman i så fall. Ni drog på er det här själva.

Men jag säger det nu direkt: Om det här på något sätt går ut över mina varma mackor, då kommer jag hålla var och en av er personligen ansvariga.

Var. Och. En. Av. Er.

P-e-r-s-o-n-l-i-g-e-n.

Det går bra för signaturerna ”Katarina” och ”Jonas” att göra sina vad-var-det-jag-sa-danser nu. Men håll det civiliserat. Det är inget jävla disco det här.

The sås that got away

Jag tänkte lägga upp en bild av såsen här.

Men sen läste jag kommentarerna under förra inlägget.

Och jag kan inte hantera det här. Det är för mycket press nu.

Antingen kommer jag lägga upp en bild på såsen och så kommer ni bara ”määäh! SÅÅÅ god är den faktiskt inte! Alltså den är typ GOD men den är liksom inte SÅÅÅ god liksom!” och sen kommer det liksom bli tredje Batman-filmen all over again. (Förutsatt att ni hade extremt höga förväntningar på tredje Batman-filmen som sen inte riktigt infriades exakt hela vägen, inte nödvändigtvis för att filmen på något sätt inte var oreserverat fantastisk utan bara för att den inte var exakt så fantastisk som ni hade förväntat er inne i er hjärna vilket förstås ingen film egentligen kan vara eftersom ingen film någonsin kommer kunna triumfera över det visuella epos som är den mänskliga fantasin men hur som helst det går i alla fall förstås bra att i fall av upplevd Batman-eufori varandes exakt så hög som förväntat istället ersätta ”Batman-film” i exemplet ovan med valfri annan film. Eller bok. Eller låt. Eller människa.)

Eller så kommer jag lägga upp en bild av såsen och så kommer två eller tre av er köpa den nästa gång ni handlar och med tanke på hur få exemplar det redan verkar finns i omlopp av den här såsjäveln så kan jag helt enkelt inte ta den risken.

Det är inte det att ni inte är värdefulla för mig eller att jag inte verkligen uppskattar att ni läser det jag skriver och ser till att jag kan försörja mig, verkligen inte, jag är tacksam av hela mitt hjärta för att ni gör det.

Men jag har den där såsen på mina varma mackor.

Det är ni eller mina varma mackor.

Keyser Såzen

Telefonsamtal, någon gång i nådens år 2013.

Fru: Är du kvar på Ica Maxi?

Jag: Ja.

Fru: Kan du se om du hittar den där salladsdressingen?

(Den sortens tystnad som uppstår när jag överväger att låtsas som att samtalet bröts)

Fru: Jag hör att du andas.

Jag: Du vet att jag inte kommer hitta den där jävla såsen!

Fru: Men herregud hur svårt kan det vara? Jag hittade den ju…

Jag: EN gång ja! Av en SLUMP!

Fru: Du kan väl fråga nån?

Jag: Det gjorde jag förra gången! Och förra gången igen! Och förra gången före det! Och du vet mycket jävla väl hur det gick!

Fru: Men du, drama queen, en av gångerna hittade de den faktiskt.

Jag: På lagret ja. Efter en HALVTIMME!

Fru: Du kan väl fråga i alla fall?

(Den sortens tystnad som uppstår när jag överväger att släppa telefonen på marken och springa)

Fru: Jag hör att du andas, Fredrik.

Jag: Okejokejokej! Jag ska fråga!

(Lägger på luren)

Jag: (Djupt andetag) Ursäkta…

Ung man ur personalen: Ja? Behöver du hjälp att hitta något?

Jag: Jag letar efter en sås.

Ung man ur personalen: Okej. Har du kollat borta vid såshyllan?

Jag: Ja.

Ung man ur personalen: (Nickar mycket förstående) För det är där vi brukar ha såserna.

Jag: Mmm. Men det här är en speciell sås.

Ung man ur personalen: (Nickar inte riktigt lika förstående) Förlåt?

Jag: Alltså, min fru var här en gång och skulle köpa en salladssås. Och så hittade hon ingen som hon ville ha bland såserna. Så hon tänkte strunta i det. Och så, medan hon gick runt bland grönsakerna, så stod det bara en sås där. Fattar du? Som någon bara hade lämnat. Och det var precis den sorten hon ville ha, men hon hade aldrig hört talas om märket. Men hon tänkte att vafan, så hon köpte den. Och så tog hon hem den, och så var det den BÄSTA jävla salladssås som någon av oss hade ätit!

Ung man ur personalen: O…kej.

Jag: Den var även asbra på varma mackor!

Ung man ur personalen: Vet du vad märket heter?

Jag: Det är ju det som är GREJEN! Vi glömde kolla, och sen råkade jag slänga flaskan. Och så hade vi ett stort bråk om det. Så jag åkte tillbaka hit och letade överallt och den fanns i-n-g-e-n-s-t-a-n-s. Och nästa gång jag kom hit så bad jag två olika av dina kollegor att leta, och jag beskrev flaskan och allting, och ingen av dem hade någonsin hört talas om en flaska som såg ut så. Men så gången efter det när jag var här så frågade jag en annan av dina kollegor och hon bara ”jag tror att jag såg en sån på lagret”. Och så försvann hon en stund, och så kom hon tillbaka med EXAKT EN SÅN!!! Fattar du?

Ung man ur personalen: Så…om du bara berättar vad den heter…så…

Jag: Men det är ju det som är GREJEN! Din kollega var helt ”alltså det är så sjukt, jag har aldrig sett det här märket inne i butiken, men det stod en ensam flaska som någon hade ställt på fel hylla ute på lagret!”. Den här såsen är som den där jävla maskinen i början av Big, fattar du!?

Ung man ur personalen: Så…du kollade inte vad den hette?

Jag: Jooo! Jag fotade den!

Ung man ur personalen: Vad bra, så…

Jag: Det är ju det som är GREJEN!

Ung man ur personalen: Förlåt?

Jag: Jag råkade radera bilden!

Ung man ur personalen: Okej.

Jag: Det är en lång historia.

Ung man ur personalen: Så…

Jag:Men det är typ som en caesardressing. Och den är i en plastflaska som är typ så här hög. Och den har typ en lite gulorange etikett och jag tror att den kanske heter något med ”Boss” eller ”Chef” eller nåt sånt. Och min fru tror att den är amerikansk. Så den kanske står på er amerikanska hylla?

Ung man ur personalen: Jag vet inte om vi har någon amerikansk hylla.

Jag: Okej. Jag chansade bara. Men ni kanske har mer än en såshylla?

Ung man ur personalen: Jag tror inte det. Men jag kan hjälpa dig att leta.

(Telefon ringer)

Jag: Hallå?

Min fru: Hej, hur går det?

Jag: Inte svinbra.

Min fru: Men har du frågat någon då?

Jag: Ja. Han letar just nu.

Man ur personalen: (Dyker upp bakom en hylla, håller upp två olika såser) 

Jag: Nej, tyvärr.

Man ur personalen: (Ser olycklig ut) Jag ska ringa en kollega.

Min fru: Hittade han den?

Jag: Nej. Han ska ringa en kollega nu.

Man ur personalen: (Går iväg runt ett hörn och försvinner)

Jag: Men vafan.

Min fru: Försvann han?

Jag: Ja.

Min fru: Började du snacka om det där med att du tycker att den här dressingen är som maskinen i Big?

Jag: Ja.

Min fru: Du måste verkligen sluta förklara saker med grejer ur Big, Fredrik.

Jag: Vänta, jag ser en annan kille som jobbar här nu! Jag ringer tillbaka! (Lägger på luren) Ursäkta?

Annan man ur personalen: Ja?

Jag: Hej! Jag letar efter en sås!

Annan man ur personalen: Har du tittat på såshyllan?

Jag: (Hyperventilerar)

Annan man ur personalen: (Ser en aning orolig ut) Är det någon…speciell…sås?

Jag: Det är en slags caesardressing. I en plastflaska. Gulorange etikett. Något med ”Boss”. Jag tror att den är amerikansk. Jag vet inte vad den heter.

Annan man ur personalen: (Nickar förstående) Jag ska gå och titta!

Jag: Ska jag vänta här eller?

Annan man ur personalen: (Försvinner runt ett hörn)

(2 minuter passerar)

(Telefon ringer)

Jag: Hallå?

Min fru: Men älskling, strunta i det om du inte hittar den. Så viktigt är det inte.

Jag: Är du inte klok? Nu har jag fan lagt ner all den här tiden! Nu är det fan mitt mission!

Min fru: Men de kanske inte ens har den i sortimentet längr…

Jag: Vänta! Killen i affären kommer tillbaka nu!

Annan man ur personalen: (Dyker upp runt ett helt annat hörn än det han försvann runt) Var det den här?

Jag: JAAA! Det är EXAKT DEN!!!

Annan man ur personalen: Så bra. Då får jag önska dig en trevlig dag.

(Annan man ur personalen försvinner runt samma hörn som han kom ifrån)

Jag: (I telefonen) JAG HAR DEN JÄVLA FLASKAN!!!

Min fru: Jajaja, jag hör dig. Sluta skrik. Frågade du var den stod nu eller?

(Ganska lång tystnad)

Min fru: Alltså, han som hittade flaskan, du frågade väl honom var den stod?

(Den sortens tystnad som uppstår när jag börjar gå mot parkeringen för att kunna sätta mig i bilen och skrika svärord ganska högt)

Min fru: Och killen hann försvinna nu eller?

(Alla andra sorters tystnad)

Min fru: (Suckar djupt) Jag hatar att erkänna det här. Men den där salladsdressingen ÄR faktiskt lite som maskinen i Big nu…

Morgonen. Så som den förflutit.

”Kollade på ganska många avsnitt av tecknade Transformers. Åt frukost. Lämnade av vår son på förskolan.”

Ja. Min fru gick alltså tidigt till jobbet idag. Och när hon messade mig runt 11 och frågade om allt gått bra under morgonen så var det den där redogörelsen jag lämnade.

Och då messade hon tillbaka: ”I den ordningen?”

Ni fattar hur sånt känns. Ibland är det faktiskt jävligt sårande att min egen fru inte har större förtroende för vad jag faktiskt sysslar med på mitt kontor på dagarna än så.

Visst, just den här gången hade hon visserligen rätt.

Men som princip.

Som princip, är allt jag säger.

Side orders

Fru: Kan du vara snäll och duka bordet, Fredrik? Gästerna kommer om tjugo minuter.

Jag: Absolut. Men jag ska inte hjälpa till med maten då?

Fru: Jag tror att det blir bättre att du dukar bordet.

Jag: Men jag kan hjälpa till med maten. Säg vad du vill att jag ska göra bara.

Fru: Jag skulle vilja, jättemycket, att du dukar bordet.

Jag: Vafan. Det är inte som jag inte kan laga mat! Säg vad jag ska göra!

Fru: Men det är lugnt. Verkligen. Jag är nästan färdig. Du kan duka bordet, bara.

Jag: Vafan? Så nu FÅR jag inte hjälpa till med maten?

Fru: (Helt onödig suck och den där grejen med ögonbrynen) Okej! Visst! Gör salladen då!

Jag: Salladen?

Fru: Är det en fråga?

Jag: Neeej!

Fru: Okejokej, herregud. Du behöver inte höja rösten. Du kan ta den där skålen.

(Tystnad)

Fru: (Helt onödig ton i rösten) Snälla säg inte att du tänker fråga vad det är i en sallad nu.

Jag: Men lägg av! Jag kan för fan göra en sallad…

(Tystnad)

Jag: (Tittar i kylskåpet)

Fru: Vad letar du efter?

Jag: Inget.

Fru: (Helt onödig imitation av peppig programledare i typen av tv-program där folk ska svara på allmänbildningsfrågor och/eller klä ut sig i spandexoveraller och trilla ner i en swimmingpool) Om du tänker på…s-a-l-l-a-d…vilken ingrediens skulle du välja som din…första…ingrediens…då?

(Tystnad)

Fru: (Helt onödig suck igen) Du tänker säga ”bacon” nu, eller hur?

Jag: Men lägg av. Jag vet för fan hur man gör en sallad!

(Tystnad)

Jag: (Rensar luftrören en aning) Jag tänkte säga bröd.

(Tystnad)

Jag: Sen bacon.

(Tystnad)

Jag: Sen ost. Och sås. Och rostad lök. Och mer ost. Oc…

Fru: (Nickar onödigt uppgivet) Hur skulle det vara om du bara dukar bordet och sen går och gör en macka till dig själv, och sen har vi den här diskussionen igen?

Jag: Jag kan acceptera det som kompromiss för den här gången.

Who watches the watchmen

Jo. Som vi avhandlat en smula tidigare i den här bloggen (här, om man ska vara helt precis) har ju tv:n i det här hushållet utvecklat vissa tekniska egenheter på sin ålders höst som gör att  man numera måste gå igenom en så diger lista på- och av-tryckningsprocedurer innan den har värmt upp och börjat släppa ifrån sig rörliga bilder att man när man är färdig inte längre är riktigt säker på huruvida man har slagit på Disney Channel eller av misstag råkat bli medlem i något från en Dan Brown-roman.

Och medan den övriga familjen i den blinda kommersialismens namn propagerat för att vi bara ska gå ut och köpa en ny tv har förstås jag, i egenskap av det här hemmets enda röst av något som helst förnuft, givetvis stått bakom tv:n och försvarat den in i det sista. Eller, ja. Jag har stått framför tv:n. Och de har sagt till mig att flytta mig. Men ni fattar symboliken. Tyvärr stängde dock tv:n av sig igår mitt under Scooby Doo-maratonet på Cartoon Network, och ni förstår ju vad det innebär.

Man kan inte jobba med någon som stänger av Scooby Doo.

Visst, visst, jag vet att varje gång man har en etisk diskussion nuförtiden så ska någon kasta in argumentet ”man kan inte dra alla över en kam, man kan inte döma kategoriskt”, och sen ska någon annan gå helt ”mmmnellerhur! Var ska man dra gränsen liksom? Va? Har’u tänkt på de äller!?”, och då säger jag att gränsen går när någon stänger av Scooby Doo. Där har ni min gräns. Där har man fan förverkat sin rätt att existera i ett civiliserat samhälle.

Så idag åkte vi till elektronikmarknaderna för att köpa en ny tv.

Min fru och vår son hade förstås i samråd med min far och min svärfar gjort en fullständig behovsanalys och satt upp en budget och gjort prisjämförelser och skit. Jag gjorde istället det som varje lite rationell och medveten konsument gör. Jag gick och frågade en säljare. Och när han frågade ”vad hade du tänkt dig?” så svarade jag ”det finns en bil som jag vill ha och i reklamen kör de den genom en flod, jag vill ha en tv som lämpar sig för att titta på den sortens reklam”. Och då visade säljaren mig en tv ”med Smart-funktion” som har internet och som man kan slå av och på med röstkommando. Man bara ställer sig i vardagsrummet och vrålar ”ON!” så slås tv:n på. Och sen bara ”OFF” så slås tv:n av.

Fattar ni.

Som K.I.T.T.

Så jag frågade säljaren om tv:n var lite som K.I.T.T. Tyvärr sa säljaren att han inte kunde svara på det. Och sen pratade han lite om hur prisvärd tv:n i alla fall var och vilken fin bildkvalitet den hade. Och sen pratade vi lite om huruvida den kanske i själva verket var mer som en Transformers-tv. Eller det var väl mest jag som pratade om det, om vi ska vara helt ärliga. Men ni fattar för fan symboliken. Så jag frågade hur som helst, som man gör, om han trodde att man kunde programmera om de där röstkommandona så att man istället för ”ON” kunde skrika ”AUTOBOTS! ROLL OUT!”. Och han sa att han skulle gå och kolla det.

Och sen gick han.

Och jag stod kvar och insåg att den där tv:n egentligen inte alls är så mycket K.I.T.T. som man först tror eftersom den inte pratar tillbaka. Fast sen tänkte jag att på sätt och vis gör den ju det, eftersom den visar olika tv-program. Fast då flöt jag liksom tillbaka till Transformers för det är ju så Bumblebee kommunicerar. Och då blev det på något sätt jävligt filosofiskt alltsammans. Är det vi som tittar på tv:n, liksom, eller är det tv:n som tittar på o-s-s. Fattar ni?

Och sen kom inte säljaren tillbaka.

Och nu har tydligen min fru beställt en tv på nätet istället eftersom jag tydligen ”inte går att diskutera med”.

Men jag ska köpa den där förbaskade Bumblebee-tv:n ändå om det så är det sista jag gör för den kommer bli perfekt i flodbilen när jag sitter i biltvätten och äter choklad. Jag ska bara köpa flodbilen först. Och choklad.

Först choklad.

Vi hörs imorgon.

Du kan vara en del av lösningen eller en del av problemet

Jag: Fan.

Fru: Vad?

Jag: Inget.

Fru: (Med den nyfikna och samtidigt instinktivt anklagande tonen, vilket jag måste berömma henne för att hon efter snart sex års träning kombinerar med perfektion) Vaaad?

Jag: Inget. Jag tappade min mobil, bara.

Fru: (Tittar på marken vid mina fötter) Var då?

Jag: Det är komplicerat.

Fru: (Tittar på mina jeans) Du tappade den inuti ditt byxben, eller hur?

Jag: Jag tänker inte svara på den frågan eftersom svaret kan komma att skada mig själv.

Fru: Du tänker inte svara på den frågan eftersom svaret kommer innebära att du måste erkänna att du behöver nya jeans.

Jag: Det är ju det jag säger.

Fru: Älskling. Jag älskar dig. Men du måste köpa nya jeans.

Jag: Jag har precis gått in de här så att de sitter perfekt!

Fru: Du har haft de där jeansen typ sen vi träffades.

Jag: Det är ju det jag säger!

Fru: (Massera-tinningarna-grejen) Du har så stora hål i FICKORNA på de där jeansen att du tappar din MOBIL genom dem! Du MÅSTE fatta vad det betyder!!!

(Medellång tystnad)

Jag: Att j…

Fru: (Skakar på huvudet) Det betyder att du måste köpa nya jeans. Det betyder inte att du måste köpa en större mobil.

Jag: Jag är för fan inte dum i huvudet! Det var inte det jag tänkte säga!

(Aningen längre än medellång tystnad)

Jag: Okej. Det var lite det jag tänkte säga.

(Aningen kortare än medellång tystnad)

Jag: Eller så kan ja…

Fru: Om du säger att du ska köpa ett sånt där mobilaxelhölster så orkar jag int…

Jag: Det var inte det jag tänkte säga!!!

Jag skiter i vad de säger

Sushi-restauranger borde ha bearnaisesås.

Jag säger inte att de tvunget måste erbjuda det på menyn.

Men de borde fan i alla fall ha det åt folk som frågar.

The blogg that wasn’t there

Jo, det gick alltså en hel dag helt utan blogginlägg här igår. Det var ju fredag så jag förutsätter att de allra flesta av er kanske hade bättre saker för er än att uppmärksamma det, men jag ber förstås om ursäkt för det ändå, även om jag egentligen inte har något ursäkt för det. Jag hade bara möten med folk som ville att jag skulle göra grejer, varpå jag fick förklara att jag inte ville göra deras grejer eftersom jag ville göra andra grejer. Det gick väl sisådär, kan man väl säga. Så det slutade med att jag fick skriva en massa grejer. Tydligen måste man göra det när man har skrivit grejer om att man skriva grejer i olika kontrakt och grejer.

Och sen åt jag andra lunch och sen åkte jag hem och kollade på Disney Channel tills min son kom hem från förskolan och krävde att få byta kanal.

Och då gick jag och skrev lite mer grejer.

Så, ja. Men jag släpper den där boken i höst i alla fall, som jag har tjatat om en del här. Så om ni händelsevis skulle få för er att läsa den då och ännu mer händelsevis skulle tycka om något i den så kan ni ju tänka på den där dagen när jag inte bloggade något och komma ihåg att det eventuellt var då jag skrev det där något istället.

Hur som helst.

Senast vi hördes av ni och jag så skrev jag om hur min familj lekte världens långsammaste jävla kurragömma med mig. Och jag gjorde ganska klart och jävla tydligt att jag satt i en garderob utan kakor. Och på min Facebook skrev jag klart och tydligt:

[image error]

Ni skickade inga kakor.

Så nu vet vi ju i alla fall var vi har varandra, ni och jag.

Nu. Vet. Vi.