Fredrik Backman's Blog, page 94

Team hen

Min fru är ju, som möjligen har framgått som hastigast här på bloggen då och då den senaste tiden, en smula gravid. Och alla ni som någon gång har väntat barn i närheten av era släktingar vet förstås att det, av genetiska anledningar vida överskridandes mitt kompetensområde att kunna förklara, har en förmåga att när som helst kunna locka fram Las Vegas-djävulen ur till och med den allra mest timida morbror/farmor/nästkusin/svåger/brylling/helt okänd person i kön på Ica Maxi.

Att gissa könet på andras ofödda barn var helt enkelt det nya svarta innan svart var det.

Och, ja, såväl vår svenska som vår persiska släkt är förstås därför nu sådär exalterade över sina respektive jagharALLTIDrätt-representanter som bara släkt oavsett etniskt ursprung kan vara. Den svenska släktens experter kör mycket på det gamla husmorsknepet att man, utifrån formen på min frus mage, ska kunna avgöra om det är en pojke eller en flicka. Den persiskas släktens husmorsknep är däremot lite mindre hands-on och lite  mer call-and-response-inspirerat, kan man säga. Enligt tradition i Iran smyger man nämligen upp bakom den blivande modern och kastar salt i hennes hår när hon inte ser. Och på sättet hon borstar bort det ska man sedan kunna avgöra om det är…ja. Ni hänger med.

Man får väl sammanfatta det som att både svenska och iranska husmödrar har, ska vi säga, ett rätt avslappnat förhållande till det här med vetenskapliga belägg. Och att de 100-procentiga metoderna av någon anledning utslaget över ett par år har en ganska skarp tendens att ha rätt ungefär 50 procent av gångerna.

Men när vi har varit hos den iranska släkten är min fru i alla fall sjukt bra att ha i närheten när man äter popcorn.

Bortsett från att hon välter skålen om hon vänder sig för snabbt.

Hej, sommartiden!

Jag vill ha tillbaka en timme av mitt liv!

Ja, du vet. Som det gamla skämtet, du vet. ”Hej sommartiden! Jag vill ha tillba…”. Du vet.

Ja, jag förstår att du kanske har hört det ganska ofta förr. Men jag wikipediade ”sommartid” igår. Så jag har väl ett ganska uppdämt behov av att prata om det här nu, kanske.

Förlåt.

Men, jo, nu när vi ändå pratar om det: Om möjlighet föreligger skulle jag även vilja ha tillbaka de 45 minuter det tog mig att komma på hur jag skulle ställa om klockan i bilen. Det var ett litet helvete i år också, ska du veta. Den där George Vernon Hudson kan fan dra åt helvete för det. Ja, jag sa ju att jag wikipediade. Visste du att du bara har funnits i Sverige sen 1980, eller? Jag föddes i juni 1981, så jag tillhör den första generationens sommartidsbarn. Det är sånt jag har tänkt på sen igår, och jag tänker mig att det till exempel kanske är därför jag alltid kommer för sent till allting.

Men, ja. Klockan i bilen i alla fall, den var ett helvete. Eller ja, okej, nu visade det sig förstås just den här gången att den hade en sommartidsfunktion som man kunde slå on eller off och den var i off-läge så när jag väl fattade det och slog om den till on så ställde klockan om sig själv automatiskt. Det är ju bra att veta till en annan gång. Eller, ja, det hade ju varit det om det inte var för att det tog 45 minuter att komma på det och för att vi ska byta bil i sommar. Så det var ju lite sent påtänkt att hitta den funktionen nu. Och nu när vi pratar om det så upptäckte jag faktiskt bara häromdagen att vi har ställbar ratt i den här bilen också. Det hade ju varit bra att veta lite tidigare. Typ för tre år sedan när vi köpte den. Vi har även kylskåpsfunktion i vårt handskfack, förresten. Det hade ju till exempel varit sjukt bra att veta i vintras när någon tutade på en i en bilkö och man tänkte ”fan, nu skulle man ha haft en snöboll!”.

Men, ja. Hur som helst. Just det är väl kanske egentligen inte ditt fel. Det är det väl kanske inte.

Och klockan är i alla fall omställd nu. Och bilen är nytvättad. Jag gillar egentligen att göra det själv men idag var min fru och vår son med också. Så för att fördriva tiden gjorde jag min Jurassic Park-imitation av den där scenen när det regnar och alla sitter i bilarna utanför stängslet och T-Rexen kommer. Fast istället för att bita sönder bilen som T-Rexen gjorde jag så bet jag rätt så himla dramatiskt och illustrativt i en chokladask. Och då sa de till mig att lägga av. Du vet hur det är. Familjer uppskattar inte kultur, liksom. De vill bara sitta med sina himla iPads. De vill aldrig bara umgås, fattar du?

Och jag hade valt stora tvättprogrammet. Så för att fördriva resten av tiden berättade jag för dem exakt i detalj hur det gick till när jag skulle ändra klockan i bilen till sommartid och hittade den där sommartidsfunktionen och hur onödigt det var eftersom vi ska byta bil i sommar och nu kommer jag ändå inte veta hur man ställer in klockan i den. Och sen läste jag högt från Wikipedia-artikeln om sommartid. Så att vi skulle kunna diskutera den gemensamt som en familj.

Och, ja. Nu vill min son ha tillbaka en timme av sitt liv. Plus ungefär 20 minuter. Plus sin chokladask.

Och min fru masserar tinningarna och mumlar något om ”sex år, jag vill ha tillbaka sex år”.

Det här är fan sista gången de får åka med till biltvätten.

Jag säger inte att jag inte älskar att ha barn

Jag säger bara att det är ungefär när de fyller tre som man slutar räkna födelsedagarna uppåt och börjar använda dem mer som en nedräkning tills det är dags för dem att flytta hemifrån.

Akta rygg

Min fru går igenom en gravidfas där hon har väldigt ont i ryggen. Fasen började i eftermiddags. Så nu ligger hon på golvet i vardagsrummet i timmar åt gången eftersom det tydligen är det enda som hjälper.

Detta har fått henne att inse att hon vill meddela världen att världen behöver någon form av fabriksproducerat iPad-stöd anpassat för gravida kvinnor som ligger på rygg på vardagsrumsgolv. Hon bad mig framföra det.

Det har även fått henne att skaffa en del rätt specifika åsikter om skicket på mina strumpor.

Och skicket på mina fötter.

Samt om kvaliteten på min dammsugning.

Men låt oss fokusera på iPad-stödet.

För allas skull.

It’s my party

Jo. Bloggen ber förstås i vanlig ordning om ursäkt för de drygt 36 bloggtysta timmarna eller vad det nu blir. Men det har ju firats påsk här. Och i år sammanföll påskfirandet i rättan tid med ett lite för tidigt 3-årskalas och ett lite försenat persiskt nyårsfirande. ”Synergi”, som folk med halsduk i reklambranschen kallar sånt. Eller ”tre tårtor”, som jag kallar det.

Det tog lite tid.

Men det jag lärde mig av de samlade upplevelserna efter detta Kinderägg till fest är väl, i avslappnat icke-kronologisk ordning:

1. När man äter ägg och kaviarmacka-frukost dagen efter ett påskfirande med en nästan treåring är det essentiellt för den goda stämningen i hushållet att man avlägsnar resterna av de målade äggskalen innan treåringen ifråga kommer ut i köket. Insikten att pappa, tydligen, har dödat och ätit upp ”Ubbe” är, tydligen, inte en bra början på morgonen för en nästan treåring. Att ifrågasätta vem fan som målar ett ägg och sedan DÖPER ägget är, tydligen, inte exemplariskt föräldraskap. Att gå in lite mer i detalj på var kycklingar kommer ifrån för att avleda uppmärksamheten är det, tydligen, inte heller.

2. När man beställer mat till tre dussin persiska släktingar från en persisk restaurang kan det vara bra att veta att de där grillade tomaterna som alltid finns med i menyn som tilläggsalternativ är den persiska motsvarigheten till Janssons Frestelse på det svenska julbordet. Om du beställer dem är det i-n-g-e-n som äter dem, men om du inte beställer dem vänder sig den första släktingen över 35 i buffékön chockat mot dig med en röst som spricker mellan ogripbar sorg och djupaste anklagan och flämtar ”inga…tomater?”.

3. Säga vad man vill om Blixten McQueen, men han har ju i alla fall förenklat livet för alla gäster på alla barnkalas överallt alltid och för evig tid intill strömlinjeformens rand. Hade det inte varit för, janivet, den hyggligt ogenerade fullfrontskapitalismen i produktutvecklingen, hade det funnits något rent filosofiskt Sovjetunionenromantiskt över hela konceptet faktiskt: En figur. På alla leksaker. Till alla barn. I hela världen. För evigt

Men då hade förstås Blixten behövt vara en Lada. Det hade kanske inte blivit lika bra ballonger.

Hur som helst.

Nu: Tårtfrukost.

Finnes: Hjärterum. Sökes: Stjärtdito.

En bra grej med att min fru är gravid är att vi kommer få ett barn till.

En dålig grej med att hon är gravid är att när det barn vi redan har kommer och lägger sig i vår säng mitt i natten så har hon lärt honom att han måste ligga på min sida, eftersom ”mamma redan har ett barn på sin sida”.

Jag visste att det här skulle slå tillbaka mot mig.

Jo.

Jag skulle skriva ett blogginlägg här för ungefär två timmar sen.

Men tyvärr åkte jag hiss med min son för ungefär två timmar och fem minuter sen. Och när vi steg in i hissen så frågade jag min son om han ville trycka på knappen. Och då sa han nej. Och då frågade jag en gång till om han ville trycka på knappen. Och då sa han nej. Och då frågade jag en gång till, riktigt riktigt riktigt klart och tydligt, om han var SÄKER på att han inte ville trycka på knappen. Och då sa han nej.

Så då tryckte jag på knappen.

Och, ja.

Alla ni som någon gång har tillbringat tid tillsammans med ett nästan treårigt barn i en hiss förstår förstås exakt hur de senaste två timmarna av mitt liv har sett ut. Men för de av er som eventuellt händelsevis inte har några nästan treåringar i den direkta bekantskapskretsen kan jag ge följande ledtråd:

De vill alltid trycka på knappen.

Fucking. Jävla. Alltid.

Ingen speciell anledning

Jag tänker lite på det här med sociala kontrakt. Tysta överenskommelser mellan främlingar om hur man förväntas bete sig under vissa omständigheter för att samhället ska bli uthärdligt att samexistera i. Min fru och jag var ju ute i lördags. Som folk. Och jag är ju inte ute jätteofta, och när man inte är det så är det rätt svårt att inte bli rätt osäker när man är det. Man blir så att säga aldrig så medveten om de där sociala kontrakten som när man inte riktigt har en aning om vilka de är. Och det blir rätt förvirrande när saken man gått ut för att göra är att sitta inne och titta på standup. För ett av de viktigaste sociala kontrakten på standup är att man inte ska skratta för högt. Vilket jag inte alls häver ur mig som en värdering eller någon form av personlighetsanalys, det är helt enkelt bara något som alla som sätter sig ner på sin plats i en stolsrad där avståndet till främlingen i raden framför är sådant att ni i rätt många kulturer skulle anses behöva gifta er efteråt för att inte dra skam över byn relativt omedelbart blir instinktivt medvetna om. I en lokal som hade fått ditt säte i ett Ryan Air-plan att framstå som en panoramavy ur Life of Pi finns det ett lika omedelbart som oundvikligt socialt kontrakt mellan dig och främlingarna omkring dig att era skratt från och med nu och i 90 minuter framöver är att betrakta som instrument i en symfoniorkester. Vi kommer bli tvungna att behöva spela på dem i samma tonart och i samma tempo för annars kommer vi bli tvungna att behöva döda varandra. Om 10 000 människor går till samma plats för att skratta förutsätter det helt enkelt ett solidariskt ansvar att inte låta sitt eget skratt konsumera de andras skratt. Och när någon då ändå gör det så betraktar vi per automatik den individen som en hänsynslös egoist och när vi kommer hem efteråt och någon frågar hur det var på standupen så fräser vi ”det satt en jävel framför mig och skrattade högt HELA JÄVLA FÖRESTÄLLNINGEN och det förstörde fan HELA JÄVLA UPPLEVELSEN för mig!”.

Och då frågar personen som ställt frågan ytterst försiktigt ”men…är det inte meningen att man ska skratta på standup?”.

Och då fräser vi ”DET ÄR FÖR HELVETE ETT SOCIALT KONTRAKT!!!”

Man kan aldrig vinna den diskussionen.

Det är som att försöka förklara att det är störigt med den där gubben på gymmet som alltid svettas så mycket på alla maskiner. Eller att det var jobbigt på den där konserten med den där tjejen som stod bredvid dig och sjöng med i alla låtar. Eller att du är trött på att aldrig kunna dricka sprit i en bar utan att någon blir outhärdlig full och ska börja hålla på.

Eller, vänta nu. Jag kanske skulle kunna förklara det med fyllo-liknelsen.

Jag skulle kunna försöka med det, nu när jag tänker på det. Jag ska fundera lite mer på det.

Och nu när jag googlar så inser jag att jag eventuellt har missuppfattat den exakta betydelsen av ”socialt kontrakt”.

Det här blogginlägget är inte på väg någonstans.

Jag har bara inte haft så mycket att göra idag.

Inte för att jag känner mig ensam eller så. Inte alls.

Men man vet att det är en rätt långsam dag på kontoret när jag är själv här från klockan åtta och jag får ett enda telefonsamtal på hela förmiddagen.

Och det är från min fru.

Och hon, när jag svarar, säger ”åh, skit också, då ringde jag fel”.

För SISTA gången!

Nicke Nyfiken tappade bort munken själv.

Han hade munken, och sen tappade han bort den.

Jag vet inte hur det gick till men apan är ju helt uppenbart sjukt oansvarig så det är väl för fan inte direkt en chock att han fumlar bort sina snacks. Han hade munken, han tappade bort den, och han kommer med all sannolikhet hitta den igen innan avsnittet är slut. Eftersom han alltid gör det. Eftersom det är en tecknad film. Varken du eller jag kan påverka vad som händer i den. Pappa har inte ett skit med filmen att göra. Pappa har aldrig träffat den här jävla Nicke Nyfiken. Det är en påhittad figur och filmen är på låtsas.

Okej?

Okej.

Så sluta spring till din mamma och vråla att ”PAPPA ÅT APANS KAKA!!!” så fort apjäveln börjar försöka skylla ifrån sig.

Jag är trött på att du tar för givet att det alltid är mitt fel.