Fredrik Backman's Blog, page 90

Reklam. (Vi måste prata om Oslo.)

Jo, hörrni, vi pratade ju om Norge för ett tag sedan. Och jag sa att jag skulle återkomma angående när jag ska dit. Så jag gör det nu. Återkommer alltså. Oslo åker jag inte till förrän 7 maj. Men, ja. Det är alltså då jag ska dit.

Det norska förlaget som ger ut den synnerligen sympatiske författaren Erlend Loes böcker har nämligen på mer eller mindre stabila omdömesgrunder beslutat sig för att även ge ut mina böcker. Och de har någon form av litet event på kvällen den 7 maj där Erlend Loe pratar och signerar böcker. Och jag kommer vara där också. Och…ja. Göra vad det nu är de vill att jag ska göra. Svara på frågor och rita ponnys. Min fru har bett mig att försöka uppföra mig. Jag ska göra så gott jag kan.

Man kan läsa mer om adress och tid och sådär på förlagets Facebook-sida här.

Någon munter själ på det norska förlagets säljavdelning fick dessutom lite feeling och tryckte ett gäng Ove-t-shirts. De ser ut så här:

Jag tror att de första som kommer på den där grejen 7 maj får en tröja. Vilket ju är bra om man till exempel spiller senap på sin egen eller så medan man är där. Sånt kan ju hända. Inte för att jag vet om det kommer finnas senap där alltså. Men, ni vet. Som exempel.

Hur som helst. Jag tänkte försöka stjäla med mig några tröjor hem så om det är någon på lite mer icke-norska mark som ändå vill ha en Ove på norska att gå runt i när det är tvättdag eller spela innebandy i eller så någon gång så kan vi kanske lotta ut dem här på bloggen när jag kommer hem.

Ja. Det var bara det.

Tack för att jag fick störa.

Nu: Andra lunch.

Med vänner som jag

Så jag låg på golvet i vardagsrummet och läste Sportbladet på telefonen. Och så blev jag lite hungrig. Så jag skulle resa mig upp och gå till köket. Och precis när jag satte armbågen i golvet så halkade jag och föll framåt i en slags halv framstupa sidoläge och någonstans under den processen råkade jag slå mig själv i ögat med telefonen.

Och nu vet jag inte vem av mig jag ska vara mest förbannad på.

Varningssignaler

Min vän N och jag har tänkt rätt mycket på varningsblinkers idag.

Eller, nåja. Vi har väl kanske i ärlighetens namn tänkt mest på människorna som använder varningsblinkers. Vi har ju vårt kontor på en ganska liten gata med ganska höga byggnader vars tillgång på parkeringar vida understiger gemene mans uppenbara behov av att transportera saker till och från nämnda byggnader. Så det stannar väldigt många bilar här utanför varje dag. Ibland dubbelparkerade, ibland på handikapplatser, ibland bara mitt på gatan, och jag ska erkänna att det faktiskt inte stör mig alls. Vilket är ganska märkligt, eftersom allting i hela världen i regel stör mig alltid. Men av någon anledning uppskattar jag en viss parkeringsanarki i min vardag. Jag finner den uppfriskande. Jag tänker mig att William Wallace hade varit en felparkerare om han inte hade berövats den rent århundrademässiga och geografiska möjligheten.

Det är bara just varningsblinkersen vi tänker på idag, min vän N och jag.

De tjatade ju mycket om det där på körskolan, att man inte får använda varningsblinkers för att man har parkerat lite olämpligt. Att man bara får använda dem vid motorhaveri eller fara eller till exempel om man har en björn i bilen och den håller på och är en jävla röv och häller ut öl överallt och vägrar ha säkerhetsbälte och sånt skit. Det är ett riktigt exempel. Jag hittar inte på det. Det är visserligen möjligt att min körskollärare hade en kompis som hette Björn som var lite av en röv. Och min körskollärare luktade ofta minttabletter på söndagsmorgonlektionerna och drack jävligt mycket sportdryck och ville helst att vi skulle öva dragläget i industriområden. Men ändå.

Jag har ju efter det ändå alltid tänkt mig att folk som parkerar fel helt medvetet och sätter på varningsblinkersen helt enkelt gör det för att vinna sympati. ”Ja, jag har parkerat fel, jag vet, förlåt, men snälla jag har en jävla jobbig kille som heter Björn här i bilen och han spyr överallt och jag behöver bara en jävla break okej?”. Det är så jag tänker mig att det går till.

Min vän N, däremot, börjar nu helt plötsligt invända att det kanske inte alls är så. Att det kanske i själva verket är mer av ett fuck you, världen. Här kommer jag, liksom. Jag har parkerat fel. ”WHATCHA GONNA DO BOUT IT PUNK!?”

Förstår ni?

Vi har debatterat det här hela dagen. Det är en sorts klassisk good cop-bad cop-diskussion. Eller okej, det är det väl egentligen inte. Men det är en sorts är glaset halvfullt eller halvtomt-diskussion.

Eller okej. Det är det väl egentligen inte heller. Men jag upplever ändå att min vän N har en betydligt mer cynisk hållning gentemot sina medmänniskor än vad jag har. Jag är mer en sorts leva låta leva-kille.

Eller. Okej.

Min vän N är egentligen inte här.

Det är bara jag.

Min vän N ska till Las Vegas någon gång den här veckan. Det var så han sa i förra veckan. ”Jag ska till Las Vegas någon gång i nästa vecka”. Som om jag delar kontor med Charlie Sheen. Så det gav upphov till min nya sms-sällskapslek ”Kontor eller Vegas?” som jag har spelat med min vän N varje morgon den här veckan. Och idag svarade han inte. Så jag antar att det blev Vegas idag.

Jag börjar hur som helst fundera på om jag behöver skaffa fler vänner. Jag funderar på det och så funderar jag på varningsblinkers.

Det har på det hela taget varit en ganska långsam dag.

Jag tror att det var såna här dagar min fru hade i åtanke när hon förbjöd mig att ha barskåp på kontoret.

Det var bara en fråga

Jag: (Pekar på kokosnöt på köksbänken) Är det där kokosnöt?

Fru: Ser det ut som kokosnöt?

Jag: Ja.

Fru: Då är det nog mycket möjligt att du är något på spåren där, älskling.

Jag: Du behöver inte vara spydig.

Fru: (Suckar) Du pekade på en kokosnöt och frågade om det var kokosnöt. Om jag inte får vara spydig då så måste vi faktiskt skilja oss. Så är det bara.

Jag: Visst. Fine. Jag undrade bara om du hade ställt den bredvid skålen med lime med flit.

Fru: Jag ska använda den i ett recept. Och…va? Varför skulle jag ha ställt den vid limen med flit?

Jag: Du vet. Som i låten.

Fru: Vilken låt?

Jag: The lime in the coconut-låten. Jag och min vän E brukade brukade lyssna på den skitmycket när vi var yngre. Eller, ja. Du vet. Vi hade en period.

Fru: Förlåt? Du och E hade en period där ni lyssnade på…vad?

Jag: Du vet. ”She put the lime in the coconut and drank them both up”.

Fru: (Ser inte exakt ut att veta)

Jag: Men skärp dig! (Sjunger ”She put the lime in the coconut and drank them both up, put the lime in the coconut and drank them both up”, inklusive oh-oh-oooh-delen efter refrängen)

(Tystnad)

Fru: Mår du bra?

Jag: Har du inte HÖRT den? Den är med i Reservoir Dogs!

Fru: Nej. När då i Reservoir Dogs?

Jag: Under eftertexterna.

(Tystnad)

Jag: E och jag brukade intressera oss mycket för eftertextsmusik när vi var yngre. Eller, du vet. Vi hade en period.

(Tystnad)

Jag: Den är skriven av en kille som heter Harry Nilsson. E tog reda på det.

(Tystnad)

Jag: Man tror att han är svensk först, men egentligen var han amerikan. Han dog 1994. Även känd för låten ”Without you”. Vi Wikipediade honom.

(Tystnad)

Jag: Du vet, för det gnagde oss som fan vad låten handlade om. Det är ju en märklig refräng.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Så efter ett tag tänkte vi att det kanske var bokstavligt. Bara ”she put the lime in the coconut and drank it all up”. Att det kanske betydde att det var sjukt gött.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Det var det inte.

Fru: (Suckar) Ni testade?

Jag: Vi hade en temavecka.

Fru: Ni hade en…vad?

(Längre tystnad)

Jag: Vi hade rätt mycket fritid innan vi fick flickvänner.

(Ännu längre tystnad)

Jag: Okej, men det är bara en slump att kokosnöten står vid limen alltså?

Fru: Älskling, det är vid såna här tillfällen som din vän E:s flickvän och jag verkligen funderar över om ni behöver umgås mer eller om ni behöver umgås betydligt mindre.

Jag mår bättre idag. Tackar som frågar.

Allergireaktionen var tydligen övergående. Svullnaden i ansiktet har lagt sig något och mitt huvud har återgått till en mer Vernon Dursley-inspirerad form.

Bloggen kommer därför nu med stor hast återgå till sitt normala program. Att gnälla över förkylningen.

Jag skiter i vad de säger

Om man jobbar på sjukvårdsrådgivningen och frågar mig vilka symtom jag upplever i samband med den allergiska reaktionen, och jag svarar att mitt ansikte ser ut som den där killen som exploderar i slutet av ”Big trouble in little China”. Och man säger att man inte förstår vad det betyder.

Då är jag faktiskt inte säker på att man är lämplig att jobba inom sjukvården.

Jag står för det.

Jag ”ifrågasätter inte deras expertis”. Jag säger bara att de inte vet vad fan de pratar om.

Jag har fått en liten allergisk reaktion. Det är inget allvarligt, speciellt inte om man jämför med min förkylning, som ingen jävel verkar ta på allvar alls.

Men jag har svullnat upp lite i ansiktet. Blivit lite rödflammig över bröstet och sådär. Så min fru ringde sjukvårdsrådgivningen. Och jag sa faktiskt inte till dem att de kunde dra åt helvete. Jag sa bara att de verkade lite jävla inkompetenta. Det var allt jag sa.

De frågade vad jag hade ätit. Och jag berättade vad jag hade ätit. Och det tog en stund. Och då sa de att det kan vara en allergisk reaktion mot ost.

Och då är man fan inkompetent.

Jag känner ost. Jag har levt hela mitt liv med ost. Ost hade fan aldrig gjort så här mot mig.

Sextusen kalla

Ja. Det är sant att jag är väldigt, väldigt, väldigt förkyld.

Och ja, det är sant att jag har varit förkyld väldigt många gånger de senaste två åren och att det varje gång har berott på att min son har dragit hem en massa baciller från förskolan.

Tills nu.

För det här är första gången som jag är sjuk utan att min son har varit sjuk. Och det här är första veckan sedan han började förskolan som jag kan minnas att alla i hans förskolegrupp är friska samtidigt. Så den här gången kommer inte smittan därifrån.

Och det här är den värsta förkylningen jag har haft på säkert tio år. Den riktigt vidriga sorten. Med febern och slemmet och huvudvärken som känns som om min skalle är en skål full med vatten som en jävligt packad kille med dialekt för tio minuter sedan slog vad med sina polare om att han skulle kunna bära nerför en källartrappa utan att spilla. Och halvvägs ner släckte hans polare lampan.

De jävlarna.

Så, visst. Ja. Okej.

Det är sant att jag är vansinnigt förkyld. Och det är sant att jag lämnade vår son på förskolan imorse. Och ja, det är sant att jag säkert blötnös riktigt ordentligt en eller två gånger medan jag var där.

Men jag vill fastslå säga här och nu att om någon kommer och påstår att jag mumlade ”payback’s a bitch” åt två förskolebarn som råkade stå i närheten när jag snöt mig efteråt så är det INTE sant.

I alla fall inte helt och hållet.

Säga vad man vill om min frus svärföräldrar

Men de är rätt bra på att köpa presenter.

Det är de faktiskt.

Bra grej att veta

Om man är väldigt förkyld och en smula skånsk så är tydligen ”kaustiksoda” det ord i det svenska språket som är absolut mest omöjligt att begripa för personalen på vår lokala Ica-butik.

Den enda rimliga synonym jag kunde komma på var ”propplösare”.

När man är förkyld och skånsk hjälper inte det jättemycket.