Fredrik Backman's Blog, page 87

Talk the talk

Min son har kommit in i den del av treårsåldern då ungar får för sig en massa skit om att de aldrig ska få hjälp av någon utan bara göra allting själva hela tiden. Jag kallar det Martin Timell-åldern. Det är förstås både bra och dåligt, som alla de andra åldrarna, det ska jag medge. Dåligt när det tar sex och en halv timme att komma iväg till förskolan på morgonen eftersom treåringar i allmänhet inte direkt är fysionomiskt lämpliga att försöka självekipera ett par galonbyxor med hängslen, men bra på kvällen när jag står och äter en skinkmacka och har ganska mycket stark senap på fingrarna och min son ska borsta tänderna.

Tyvärr har ju inte riktigt treåringar kopplat hela processen kring tandborsten och dess funktioner. Eller rättare sagt: Inte kopplat att munnen består av fler tänder än de två längst fram i överkäken och att ”tandborstning” förväntas involvera aningen mer hantverk än att bara suga i sig tandkrämen som om det var det sista längst ner i en Calippo och vråla ”KLAR!!!”.

Och jag hade ju som sagt stark senap på fingrarna. Så jag försökte förklara för honom hur han skulle göra. Visade liksom ytligt demonstrativt runt min egen mun och försökte specificera hur han skulle borsta tänderna längst in i käken och sådär. Jag upplevde att jag var relativt pedagogisk och tydlig. Och det fick resultat. Jag väckte helt uppenbart entusiasm.

Tyvärr var entusiasmen aningen felriktad och resultatet lite mer i detalj att min son nu har tandborstat hela huvudet. Utvändigt.

Min fru kom in och fick se alltihop och nu håller hon på och tjatar om att det är en jävla tur att jag inte jobbar som flygledare i en av de där filmerna där de får ett sånt där nödlarm om att piloten har blivit sjuk så att flygledaren måste ”snacka ner” en passagerare som aldrig har flugit förut. Eller, ja. Jag tror i alla fall att det var det hon sa. Jag var rätt fokuserad på min skinkmacka och lyssnade eventuellt inte jättenoga.

Och nu skrapar hon tandkräm från vår sons hårbotten och muttrar något om att det tydligen är ”en del av problemet”. Och jag försöker förklara att jag faktiskt bara uppmuntrade hans kreativitet. Man ska göra det som förälder. Det står på internet.

Och jag är i alla fall rätt jävla säker på att jag skulle kunna snacka ner en skinkmacka. Om det var det som behövdes.

Detta har hänt

Mitt skrivbord är, för första gången sedan min vän N och jag skaffade kontor tillsammans, ganska välstädat och inte fyllt av läskburkar, X-Men-tidningar och arga brev från olika myndigheter. Det beror förstås inte på att jag har genomgått en personlighetsförändring utan bara på att jag inte har packat upp mina flyttkartonger sedan vi bytte kontor än. Tyvärr råkade jag säga till min vän N att det ”faktiskt är skitenkelt att ha ett välstädat skrivbord om man VILL!” eftersom han håller på och beter sig som om det är nån jävla konstform.

Så då slog han vad med mig om att jag inte skulle kunna hålla mitt skrivbord så här välstädat i en vecka. Och då sa jag ja. Och då ställde han som villkor att jag i så fall inte fick lägga min skit i flyttkartonger och ha kartongerna på golvet för det var fusk. Och då sa jag ”HA!” för jag förvarar ju mina flyttkartonger inne hos en av våra kontorsgrannar lite på obestämd tid. Men sen kom den kontorsgrannen in och sa att jag inte kunde ha flyttkartongerna därinne längre för de var tydligen inte helt överens med mig angående vad som kan vara rimligt att förvänta sig i ”obestämd tid” när någon säger ”kan jag ha de här inne hos er en liten stund bara?”.

Så då blev det ett slags problem.

Men sen kom en som jobbar på kontorshotellet hit och bad oss att tömma vårt postfack, eftersom vi ska byta postfack. Och då sa jag att jag kunde göra det om jag i utbyte kunde få låna en av de där vagnarna som de har maten på när de får catering till konferensanläggningen i andra änden av huset. Och då fick jag det. Men jag var tvungen att lova att jag skulle lämna tillbaka den idag. Men både ni och jag vet ju att det är jättelång tid kvar av den här dagen. Så nu har jag slängt en massa skräp som låg i flyttkartongerna. Och allt viktigt skräp som jag inte vill slänga har jag lagt på vagnen. Och skrivbordet är fortfarande rent.

Och när jag tömde postfacket så upptäckte jag att jag hade fått två paket. I ett av dem låg det en klocka från läsaren ”Jonas aka Ogräs”, för han hade läst det där blogginlägget om att jag skulle köpa en ny klocka och att jag ville ha en som var hållbar och svart. Så då SKICKADE Jonas en klocka till mig som var hållbar och svart. Fattar ni? Herregud. Om du läser det här Jonas, tack som fan! Jag började nästan gråta. Och sen skulle jag ta en bild på klockan men då visade det sig att efter att jag tappade min mobil i en grej häromdagen så funkar inte den så bra längre. Och med ”inte så bra” så menar jag ”inte alls”. Fast sen upptäckte jag att man kan ta tid på grejer med min nya klocka. Och sen upptäckte jag att i det andra paketet som jag hade fått så låg det godis. Så nu tar jag tid på hur lång tid det tar för mig att äta upp godiset.

Så jag tycker ändå att allt, sett lite i det större perspektivet, har löst sig till det bästa.

Min vän N säger förstås att jag redan har förlorat vårt vad men han vet ju inte vad han snackar om. Det är inte ett stökigt skrivbord om det är fullt av g-o-d-i-s.

Godis kan aldrig vara stökigt.

Alla vet detta.

Note to self

Om du är på en väldigt stor parkeringsplats i norra Stockholm där parkeringen kostar 45 kronor i timmen. Och den medelålders mannen framför dig i kön till automaten ser ut att vara på väldigt dåligt humör och bär på en plastpåse full av enkronor.

Och det regnar.

Då kan det vara läge att där och då aktivt överväga om det inte är värt eventuella böter att bara gå därifrån.

Kläderna och mannen

Jag hade skjorta på mig på kontoret idag.

Och visst. Det är inte jätteofta jag har skjorta på mig. Det är det inte.

Det fanns egentligen ingen speciell anledning till att jag hade det idag eller så. Jag hade lite bråttom imorse bara. Alla svarta t-shirtar var i tvätten. Jag tycker inte att det är en så stor grej. Min fru tyckte förstås att det var en stor grej, och en av våra grannar hajade till lite i trappuppgången, och en av receptionisterna på jobbet frågade om jag hade något stort möte eller så. Men det var faktiskt ingen stor grej. Och det är ju inte så att jag ALDRIG har skjorta på mig, liksom. Det händer faktiskt med jämna mellanrum.

Men jag kan möjligen erkänna att en ledtråd om exakt hur långa de där mellanrummen i regel är kan ha varit att när min vän N steg in på kontoret idag så tvärstannade han i dörröppningen, såg ut som om han började svettas lite, och utbrast kränkt ”firar vi något eller? Du kunde ju ha hört av dig!!!”.

Jag funderar på att gå dit i kostym imorgon.

Men min fru säger att jag i så fall först måste konsultera med min vän N:s hjärtläkare.

Okej. Men jag var lite trött.

Så jag kom till kontoret. Och så skulle jag gå på toaletten. Och när jag väl kom in på toaletten så insåg jag att jag fortfarande hade jackan på mig. Och det är sjukt varmt inne på toaletterna, så jag tänkte att jag skulle hänga av mig jackan. Och så såg jag väl mig bara omkring som allra hastigast och så fick jag syn på en krok. Och så tänkte jag att fan vad smart och ordnat och organiserat det här kontorshotellet är ändå när de faktiskt tänker på att den här situationen kan uppstå och därför har satt upp jackkrokar inne på toaletterna.

Och, ja. Sen visade det sig att det inte var en krok utan den där metallgrejen som sitter under tvålbehållaren. Och min jacka var tydligen precis tillräckligt tung för att all tvål skulle rinna ut.

Så det var inte en skitbra början på den här måndagen. Det var det kanske inte.

Men jag var lite trött. Jag insåg det då. Man måste faktiskt inse sina begränsningar.

Så nu har jag ätit lösgodis och kollat på Sopranos resten av förmiddagen.

Och jag skiter i att min vän N säger att jag faktiskt inte jobbar som långtradarchaufför. Mitt yrke är också ett yrke där det kan vara farligt att jobba vidare om man inte har vilat ut ordentligt först. Jag skulle faktiskt kunna råka skriva vad som helst.

 

Jag försökte bara mötas halvvägs här. För fan.

Så vi skulle äta lunch. Och jag frågade kvinnan bakom disken om de hade några mackor. Och hon sa att de bara hade sallader. Och då frågade jag ”INGA mackor?”. För jag ville vara säker. Och hon sa ”bara sallader”. Och hon var lite kort i tonen, det kände jag faktiskt. Så jag frågade vad det var i caesarsalladen. Och då sa hon ”sallad, kyckling, parmesanost, bacon och brödkrutonger”. Och då sa jag att jag gärna ville ha oskurna brödkrutonger i en mackstorlek som jag måttade ganska tydligt i luften med handflatorna, och att jag gärna ville ha bacon, ost, kyckling och caesardressing på.

Och då blev hon sur. Eller hon blev i alla fall det när jag började peka på ingredienserna och förklara hur hon skulle göra. Då blev hon sur. Och jag tyckte inte riktigt att hennes surhet stod i proportion till mitt pekande för jag försökte faktiskt bara hjälpa till. Men visst. Okej. Det är möjligt att de där grejerna j-a-g sa sedan inte riktigt stod i proportion till vad det var vi bråkade om. Det är det väl. Och det bad jag om ursäkt för när hon hade hämtat sin chef och det började bli sjukt dålig stämning.

Men jag upplever faktiskt ändå att det var hon som började vara oflexibel här.

Antingen är man en del av problemet eller så är man en del av lösningen.

Och jag skiter i vad folk som känner mig säger. Jag är så in i helvete lösningsorienterad.

Om jag hade en salladsbar och det fanns någon sorts förbud mot att servera mackor i salladsbaren så hade jag till exempel tillverkat alla take away-påsar av bröd.

1000 ord. Eller något mindre.

Det läggs ju inte upp så värst mycket bilder i den här bloggen. Vilket den uppmärksamme bloggläsaren eventuellt lagt märke till. Nu har det ju dock hänt sig så att det kanske lagts upp aningens fler bilder än vanligt den senaste tiden, vilket väl med den tidigare utgångspunkten noll bilder inte är någon gigantisk ökning rent visuellt men ändå lik förbannat är det procentuellt.

Detta har följts av kommentarer från er läsare. Jag har inte räknat fördelningen exakt men jag bedömer dessa reaktioner som spontant varandes en kommentar angående bildens innehåll för varje nio kommentarer som handlar om bildens kvalitet. Tydligen uppfattas alla bilder som jag tar med min mobilkamera som ”immiga”. ”Det ser ut som om du har baconflott på linsen” är en så vanlig kommentar att sajtens spamfilter numera blockerar den. På Twitter var det en tjej som skrev att hon gillade min blogg för att bilderna i den var så ”realistiska”. Det tog lite för lång tid innan min fru klappade mig på armen och förklarade att det inte nödvändigtvis var en komplimang till mig som fotograf.

Så nu har jag faktiskt börjat ta lite illa upp av det här. Speciellt av alla mejl som kommer där folk ger mig tekniska råd kring vad jag kan ha gjort med kameran i telefonen för att ha sönder den. Den kanske inte ens är sönder. Har ni tänkt på det?

Jag har dessutom läst en massa andra bloggar och när de inte lägger upp några bilder på ett par dagar så klagar alla läsare över att de inte lägger upp några bilder. Det är ALDRIG någon av er som klagar på att jag lägger upp för lite bilder!

Eller, ja. Okej. När jag glömmer den där svartvita bilden där jag ser mätt ut som jag har lovat att jag ska lägga in längst ner i varje inlägg så att ingen får för sig att jag ser ut som i den tecknade slimfitversionen här ovanför i bylineheadern, då påpekar ni ju det. Direkt. Och det har kommit en del mejl om det nu också. Men det har visat sig att den bilden ligger i min gamla dator och jag vet inte hur man får ut den.

Den där cd-skivan blev sittande där i två och ett halvt år. Så det är lite svårt att bedöma potentialen för mätt-bilden.

Jag tog en annan bild som jag tänkte lägga upp här nu men jag tappade mobilen i en grej.

Och jag brände mig på ugnsgallret när jag skulle ta ut min macka.

Rent generellt har inte den här söndagen börjat jättebra.

Var man kan vara när man vill vara någonstans och är här men känner att man har varit här tillräckligt länge och inte vill vara här längre

Jo, någon gång längre bak i den här bloggens historik minns jag att vi diskuterade tips på andra bloggar än den här. Och det händer ju med högst ojämna mellanrum att någon frågar mig om jag själv tar del av de sociala medier som jag ju faktiskt helt samvetslöst utnyttjat för min egen försörjning de senaste fyra-fem åren eller så, och vilka sorters sociala medier jag i så fall konsumerar. Och det har väl i och för sig inte hänt alldeles precis nyligen att någon har ställt just den frågan, men låt oss nu inte vara så petiga med det, okej?

Vi föreställer oss att jag har fått frågan. Och att jag i så fall svarar. Och i så fall svarar jag, just för tillfället, det här. Så om det händelsevis skulle råka vara så att ni har varit här och är trötta på att vara här, då tycker jag att det här är bra platser att bege sig till istället. Jag upplever att det är en service som den här bloggen för att kunna ha någotsånärt gott samvete över att ta upp er värdefulla tid i tid och otid behöver kunna tillhandahålla.

Så känner jag.

Såatte.

Nu kör vi:

1. Bloggens vän Jonas Cramby har släppt en ny kokbok. ”Texas BBQ”. Om hur man grillar. Hela boken handlar om det. Olika grillade grejer. Jag upplever inte att det är ett koncept man kan gå helt och hållet fel med. I synnerhet inte om man är Jonas Cramby. Jag tycker alltså att ni, om ni är in the market för en ny grillbok, ska kolla in den hos närmaste litteraturmånglare. Nu är visserligen inte böcker ett socialt media per definition. Och det var väl i och för sig det vi skulle prata om här. Men låt oss inte hänga upp oss på detaljer. Läs boken och grilla något från den och bjud någon på middag. Det är jättesocialt. Det räknas. Så tänker jag. Mer om den i Jonas egen blogg här.

2. Bloggens kontorskollega, här i bloggen lite mer känd som ”min vän N”, har också en blogg. Den är lite som den här bloggen hade varit om en mycket smartare person hade skrivit den och inte alls skrivit om samma saker som den här bloggen skriver om, kan man säga. Det har ju hänt förut att det har länkats härifrån till min vän N:s blogg, och i vanlig ordning följs det av en disclaimer att de av er som upplever att er egen inre bild av min vän N kan förstöras av att få veta att min vän N faktiskt har en verklig identitet och knallar omkring i tillvaron och tycker och tänker grejer helt obeorende av oss andra bör låta bli att klicka på länken. Red pill, blue pill, ni vet. Jag lägger mig inte i det där. Men OM ni nu känner att min vän N verkar vara mer sympatisk än personen på bylinebilden strax ovanför det här inlägget och känner er redo att så att säga move on i livet, då kan ni klicka här. Han har skrivit om Arnold Schwarzenegger idag. Bara en sån sak.

3. Cafe.se, där ni alltså just nu befinner er, fick för en liten tid sedan tillökning i form av en filmblogg, kallad Filmbiten. Den uppdateras ofta. Den håller reda på exakt när det kan tänkas dyka upp en ny superhjältefilm men gottar också ner sig i projekt som ”Perks of being a wallflower” vilket väl får sägas vara en liten avstickare från stora vägen i filmsammanhang. Och man gillar ju film liksom. Och den är välskriven och har en sympatisk ambitionsnivå. Och mannen på bilden strax ovanför den heter Johannes Hobohm och han ser ut som om någon precis har berättat för honom var det finns ett hemligt förråd fyllt med glass och fyrverkerier. Jag tycker att vi ska stödja den sortens initiativ.

4. Jag har förstått att det här med podcasts är stort bland kidsen nuförtiden. Man försöker ju hänga med, liksom. Och eftersom det här i alla fall officiellt beskrivs som en blogg om att försöka ha familj, även om jag ju rent generellt i likhet med mitt liv i övrigt verkar ha lite svårt att hålla mig till saken, så tänkte jag ge en shoutout (kidsen säger så, jag hänger med) till Nisse Edwall och hans vapendragare Manne, och deras Pappapodden. Väldigt mycket för att jag har det stora nöjet att ha träffat Nisse ett par gånger AFK (jag har sett Pirate Bay-filmen, jag är jävligt nere med ungdomen nuförtiden ska ni veta) och han är en sådan där person som man hur mycket man än försöker liksom inte riktigt kan tycka illa om. Det är förstås jävligt irriterande, vilket borde kunna leda till att man faktiskt borde kunna tycka illa om honom bara av den anledningen, men just som man börjar försöka känna så så brukar Nisse bara ge en en kram. Och han är jävligt bra på att kramas, den där jäveln. Och det går ju liksom inte att tycka illa om bra kramare. Det är oerhört provocerande, alltsammans. Den där Manne verkar också svintrevlig. Jag kan dock inte gå i god för exakt hur bra han är på att kramas. Men podden är väldigt trevlig. Självklart. Jag har förstått att det är så kidsen kallar det, ”podden”. Och jag har förstått att kidsen laddar ner sånt här från iTunes men det gör man säkert som man vill med.

5. Ja, och nu sitter ni förstås där och muttrar att vafan, det här är ju bara folk du känner. Så om det inte rubbar era cirklar för mycket tänkte jag slänga in någon som jag inte alls känner över huvud taget, men som jag har en förbannad massa respekt för: Johanna Frändén. Hon är en av de absolut mest läsvärda sportjournalisterna jag vet alla kategorier, och utöver den briljanta symbolhandlingen att dyka upp i EM-studion i Julia Tymosjenko-frisyr i somras har hon även en blogg här. Om man gillar fotboll tycker jag verkligen att man ska läsa den. Och om man inte gillar fotboll tycker jag nog gott att man borde göra det ändå.

6. I övrigt rent i allmänhet sådär läser jag gärna Hanna Fahl i DN, lyssnar på Morgonpasset och PP3 i P3 med stor behållning och tycker fortfarande att Annika Lantz är fantastisk. Jag tyckte också oresonligt mycket om Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”-trilogi och Karolina Ramqvists ”Alltings början” eftersom jag hoppas att såna som jag blir en aning mindre skitstövlar av att människor väldigt olika oss själva berättar historier för oss som vi inte hade fått höra annars. Och så har jag, på direkt order från min vän N, plöjt igenom hälften av James Clavells samlade utgivning och nu känner jag tydligt att jag behöver någon form av svärd.

Ja, det var väl det jag kom att tänka på just nu. Kommentarsfältet är öppet för andra tips på vad man kan läsa, lyssna eller titta på nu när det har blivit den där sortens väder ute som gör att man bara vill sitta inomhus med en bra fläkt och en stor macka. Vad rekommenderar ni?

Vad jag pratar om när jag pratar om Norge. I Norge.

Jo. Jag var ju alltså i Norge. Jag förstår att den här bloggen kanske vid det här laget börjar framstå som att den handlar oproportionerligt mycket om Norge med tanke på att jag bara var där i ett dygn. Men, tja. Jag kommer inte ut så mycket. Och just nu är jag lite upptagen med att klistra ihop OCR-nummer.

Så jag tänkte bara säga att om det nu skulle vara så att någon av er har A) Grundläggande läsförståelsekunskaper i Norska, och B) Alldeles på tok för mycket fritid, så finns det en intervju här där jag pratar om vad jag nu pratade om medan jag var i Norge.

Det finns bilder också.

Jag ser ganska mätt ut på dem.

Det beror till stor del på att folk sa till mig att de inte äter lunch i Norge så jag för-åt en del innan jag satte mig på planet. Och sen visade det sig att det fanns lunch i Norge i alla fall. Och då ville man ju liksom inte vara oartig. Men jag har varit på gymmet idag. Så jag jobbar på det. Det finns i alla fall ingen ljudupptagning i intervjun så vi behöver inte debattera huruvida jag pratar för mycket eller för lite skånska den här gången. Men som kuriosa kan jag väl nämna att jag gjorde det i början och då sa alla ”va” eller vad de nu säger på norska hela tiden så efter det försökte jag anstränga mig för att inte göra det. Vilket slutade med att jag fick skäll på Twitter för att jag inte pratade skånska längre.

Det är komplicerat. Livet.

Och, ja. Det var väl bara det jag tänkte säga.

Okej, det var lite mer än jag tänkte säga egentligen. Men ni fattar principen.

Jag vet kanske inte mycket om mycket. Det gör jag kanske inte.

Men jag vet att personen som uppfann lamineringsmaskinen hade barn i treårsåldern.

Det kan jag fan garantera.