Fredrik Backman's Blog, page 84

Gone fishing

Jag stod i en sån där food court i en galleria idag. I kö till en restaurangservering. Den sorten som bara serverar fisk och skaldjur. Eftersom min läkare har sagt åt mig att jag ska försöka variera min diet. Och tydligen räknas det inte att man har ett rotationssystem för lunchhamburgarmenyn på Texas Longhorn. Så jag stod där i kön till den där havsrestaurangen. Och jag ser inte jättebra på långt håll. Eller, ja, på något slags håll egentligen. Och mina glasögon låg i bilen. Och restaurangmenyn satt uppe på en tv-skärm ovanför disken. Och skärmbakgrunden var rosa och den blinkade liksom lite då och då. Och menyn var på engelska.

Och det är klart att det i efterhand var helt och hållet logiskt att det stod att en av rätterna var ”crabfish”.

Men det fanns några sekunder där, bara som allra allra allra hastigast, där jag kisade mot den och trodde att det stod ”kebabfisk”.

Jag hann tänka väldigt mycket under de där sekunderna.

Kasta glas i stenhus

Jag träffade en bekant på vägen hem idag. Han hade med sig sin dotter, som är i samma ålder som min son. De hade bråkat hela dagen eftersom hennes föräldrar försöker få henne att sluta använda napp och hon vägrar. Så jag tänkte att jag skulle hjälpa till. Eftersom det ibland är lättare att göra sig kvitt ett beroende om man har en utomstående tredje part som hjälper till att sätta missbruket i relation till hur det påverkar missbrukarens omgivning. Jag har läst om sånt här.

Så jag satt ner och förklarade pedagogiskt för den lilla flickan att jag vet precis hur hon känner det, för jag slutade snusa för några år sedan. Och sedan slutade jag igen för kanske ett år sedan. Och jag älskade verkligen att snusa. Ibland behövde jag en snus för att kunna somna. Ibland åt jag med snusen inne. Snuset var min vän. Snuset svek aldrig. Det fanns liksom ingenting ljuvligare i livet än att unna sig en riktigt stor snus när man var proppmätt efter en stor måltid, eller när man precis stigit upp ur ett salt havsbad på sommaren, eller när man öppnade den första ölen på farsans nybyggda altan. Det var en så enkel sak, men den skänkte så stor glädje. Varje gång man stoppade in en snus så kändes det liksom som en liten klapp på axeln. Som att någon sa till mig: ”Det här är du värd, Fredrik!”.

Jag älskade verkligen att snusa.

Och, ja. Vi kom väl egentligen inte speciellt mycket längre än så, för hon och hennes farsa skulle med bussen. Och hon hade fortfarande nappen i munnen när de gick.

Och nu vill jag verkligen, verkligen, verkligen börja snusa igen.

Tillfälligt konklavbrott

Bråket om var min vän och kontorskollega N och jag ska äta lunch har nu pågått så länge att vi tvungna att avbryta det för lunch.

Eller, det var ju inte exakt så det var, visserligen. Min vän och kontorskollega N sa att han skulle gå på toaletten. Och sen tog han sin tärning och gick. Och nu har det gått en halvtimme.

Och jag börjar misstänka att han har gått och ätit lunch utan mig.

Universi Dominici Gregis

Den här bloggen är tyvärr tillfälligt uppskjuten.

Det låter dramatiskt, jag förstår det, men det har visat sig att en av de tre restauranger som min vän och kontorskollega N har sanktionerat för vår gemensamma lista över acceptabla lunchalternativ har stängt.

De bygger inte om. De har stängt.

För evigt.

Och om man inte tycker att det är allvarligt nog för att vrida upp Homeland Security-färgschemat till solskaderöd så delar man inte kontor med min vän och kontorskollega N. Min vän och kontorskollega N tycker inte om att byta lunchrestaurang. Min vän och kontorskollega N är högst skeptisk till nymodiga lunchintryck. Dessutom är det väldigt viktigt för min vän och kontorskollega N att vi bara har exakt tre sanktionerade lunchrestauranger att välja på eftersom min vän och kontorskollega N genom att på trottoaren utanför vårt kontor kasta en i London inköpt T12-tärning brukar besluta vilken av de tre restaurangerna vi ska äta på.

Man skulle kunna tro att man skulle kunna lösa problemet genom att hävda att 12 faktiskt även är delbart på två.

Men då känner man inte min vän och kontorskollega N.

Man måste ha tre restauranger. Tre restauranger måste man ha.

Nu har min vän och kontorskollega N hur som helst låst kontorsdörren och dragit ner persiennerna och beslutat att ingen jävel kommer vare sig in i eller ut ur det här rummet innan vi har enats om en ny tredje restaurang. Rent konkret innebär det att jag googlar restauranger i närheten och att han vrålar ”NÄÄÄJ!!!” och kastar japanska musikinstrument omkring sig.

Så bloggen är tillfälligt uppskjuten.

Jag antar att min vän och kontorskollega N har någon form av planerat system för uppsläppande av vit rök över kontorsbyggnaderna runt Odenplan när vi har nått ett beslut.

Vejkäschön

Av anledningar övergående både mitt och min förlags förstånd har jag ikväll, såvitt jag kan avgöra, skrivit färdigt min nästa bok. ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Min fru har läst den. Hon klappade mig på huvudet och sa att ”den är jättebra älskling, men den är ju lite…speciell”. Jag vet inte exakt hur jag ska tolka det. Men, ja, jag är i alla fall typ färdig nu. Vi ska korrekturläsa och redigera lite. Jag ska in på förlaget och vråla invektiv och kasta kontorsmaterial omkring mig och gapa att jag ska se till ”varenda jävel härinne är KÖRD i den här branschen!!!” medan vi diskuterar omslag och typsnitt och marknadsföringsstrategier och sådär. Sen kommer de ringa min fru och ta mötet med henne istället medan jag går och äter glass. Det är lite tradition.

Hur som helst så innebär det här att jag inte kommer ha så värst mycket för mig i juli i år. Det har ganska precis slagit mig. Så jag nämnde som hastigast för min fru att jag tänkte ta semester. Och då frågade hon ”hur då…semester?”. Och då sa jag att jag har faktiskt inte haft en riktig ihållande semester på sex år. Jag har haft någon vecka hit eller dit, men aldrig en sån här fyraveckorsgrej som jag har lagt märke till att en massa andra människor med riktiga jobb har.

Och då sa min fru ”är du allvarlig?” och då sa jag ”som en hjärtattack!”. Och då sa hon ”du ska ha semester?” och då sa jag ”ja”. Och då sa hon ”från ditt…jobb?”. Och då sa jag att jag inte uppskattade de där luftcitationstecknen. Och då sa hon okej. Fast hon lät liksom lite sarkastisk. Och då blev jag sur och höjde rösten och började argumentera lite om att jag minsann också för fan förtjänar lite chillaxtid och ledigt och att bara för att jag har ett lite annorlunda jobb så ska fan inte det exkludera mig från att ha semester.

Och då sa min fru ”okej”.

Och nu har hon gjort en lista på alla grejer vi ska passa på att ta tag i under min semester. Rensa förrådet och fixa balkongen och göra om i barnrummet och köpa grejer inför förlossningen och rengöra bilen invändigt. Och när jag sa att det inte lät så semestrigt direkt så sa hon att det är sånt här människor med riktiga jobb gör på sin semester. Och då sa jag att vi kunde väl åka ut på landet någonstans till något litet hus nära naturen och bara slappa och sådär, för jag hör om folk som gör det stup i kvarten och det instagrammas utav bara helvete därifrån så det verkar sjukt soft.

Och då ringde min fru min farsa och nu har han gjort en egen lista för deras hus i Skåne.

I jämförelse med att jag kunde ha ägnat juli åt att sitta på mitt kontor och äta godis och titta på Sopranos så medger jag att jag möjligen gick lite back på det här. Det gjorde jag eventuellt.

Jag kommer behöva jobba hela hösten för att vila upp mig efter den här semestern.

Reklam. (Eftersom det aldrig riktigt blir som man tänkt sig.)

Jo. Hej. Det är jag igen.

Jag tjatade ju lite hål i huvudet på alla inblandade häromveckan om att jag signerade 1000 ex av pocketversionen av ”En man som heter Ove”, och att de skulle släppas till försäljning 31 maj. Anledningen till att jag sa just 31 maj var att mitt bokförlag hade sagt till mig att det var väldigt viktigt att jag skrev just 31 maj eftersom det var just då böckerna skulle släppas till försäljning. Och en bra grej med bokförlag är att när bokförlag säger att något definitivt kommer inträffa så kan man vara helt och hållet säker på att det på alla sätt som är möjligt kommer bli exakt så på exakt inga sätt alls.

Så det visade sig idag att böckerna inte släpps 31 maj. De släpps idag. Eller möjligen igår. Det verkar inte vara exakt klarlagt inom de olika distributionsleden.

Såatte.

Om någon av er skulle vilja köpa ett signerat ex av ”En man som heter Ove” i pocket kan ni alltså göra det. På Adlibris, genom att klicka här. När ni känner för det. Om ni känner för det. De kostar 45 spänn. Om man vill ha ett ex som jag inte kladdat i först kan man köpa en osignerad för samma pris. Om man inte vill så har Adlibris precis som brukligt många andra böcker som jag varken har skrivit eller skrivit i.

Jag är ledsen för det här med datumförvirringen.

Det är väl tur att TV3 inte har kommit på realitykonceptet med en career swap-variant mellan bokförlagsanställda och barnmorskor, i alla fall. Låt oss vara tacksamma över det.

Bloggen återgår i vanlig ordning strax till sin ordinarie brist på program.

Att skåda givna hästar i munnen

Vår son ska gå till tandläkaren på sin treårskontroll nu i veckan. Det har helt naturligt lett till en del nervositet här hemma under helgen, vilket man faktiskt måste respektera. Tandläkarskräck är faktiskt allvarliga saker. Speciellt när den är min.

Och det är faktiskt inte det att jag är rädd för tandläkare. Det är för fan inte som att jag är rädd för ostron eller reningsverk heller. Jag gillar bara inte de förstnämnda speciellt mycket och har ingen lust att tillbringa en måndagsförmiddag på det sistnämnda. Jag tycker inte att man ska behöva bli behandlad som en kriminell här hemma bara för det. Men idag när vi träffade några bekanta så skulle givetvis min fru berätta allt det här, och säga att hon är med hos tandläkaren som ”moraliskt stöd” till mig snarare än till vår son.

Och då var jag kanske en smula otrevlig. Det är möjligt att jag var en smula otrevlig. Och det bad jag om ursäkt för. Jag gillar inte tandläkare bara. Det är ett lite känsligt ämne för mig.

Men våra bekanta hade en engelsk vän med sig. Så min fru vände sig till honom och skulle berätta historian på engelska. Och visst, i efterhand hävdar hon att hon översatte det till ”moral support”.

Men jag är fan rätt säker på att hon sa ”moron support”.

Inte för att någon räknar poäng, alltså.

Det är liksom ingen tävling. Jag är liksom inte sjuk i huvudet.

Men ändå: Det var jag som köpte blommorna. Jag som körde bilen. Jag som betalade hotellfrukosten.

Han lämnade fram kortet.

Jag beställde blommorna igår. Jag gick upp tidigt idag och gjorde kaffet. Jag gick ut och hämtade blommorna. Betalade blommorna. Köpte kortet. Skrev kortet.

Han lämnade FRAM kortet. Det var hela hans arbetsinsats.

”Världens finaste son” och ”världens bästa kille” hit och dit. Vafan. Jag vet att han är tre år gammal och jag vet att det inte är någon tävling men jag kan ju ändå uppleva att han får lite oförtjänt mycket av credden här. Det är allt jag säger.

Love is all around

Nej. Visst. Det var kanske inte ett system från början.

Men jag duschade. Jag glömde handduken på sängen. Handduken blötte ner sängen. Dagen efter duschade jag igen. Torkade mig med en annan handduk. Som jag sedan glömde på sängen, men ovanpå den handduken som jag glömde där dagen innan. Så att den blev blöt istället för sängen.

Det var inte exakt meningen. Det var det kanske inte. Så det var kanske inte ett system från början.

Men nu är det ett system.

Jag hade inte hängt upp handduken i badrummet

Låt oss sammanfatta det med att jag inte hade hängt upp handduken i badrummet.