Fredrik Backman's Blog, page 83

Resa med fienden

Jag antar att ni är bekanta med fenomenet när svenska turister som varit på ett exotiskt resmål i mer än en vecka gärna demonstrativt gapar de få lösryckta ord på det lokala språket som de snappat upp de senaste sju dagarna, för att markera för nyanlända turister från samma städer som de själva att här står minsann inte en turist utan en r-e-s-e-n-ä-r. En som minsann smälter in sömlöst i den lokala kulturen och är du och tjena med infödingarna, va. Oftast tycks ansträngningen med vokabulären visserligen begränsa sig till fraser som ”hej”, ”tack” och ”en öl, tack”. Men ändå. Det är ju viktigt för oss som turister, det där, att få känna oss som en del av omgivningen snarare än bara en besökare i den. Oavsett om vi är i Kenya, Thailand eller på Kanarieöarna.

Jag kan själv ”en öl, tack” på åtminstone ett dussin språk. Och det är ungefär allt jag kan på åtminstone nio av dem. Så jag dömer ingen. Absolut inte. Jag är helt för alla sorters anpassning och integration och att ta seden dit man kommer och så vidare och så vidare.

Men när vi var i en sydsvensk stad av mellanstorlek igår, och min fru köpte jordgubbar på torget, och hon innan hon gick därifrån vinkade till den äldre mannen som sålde dem och glatt utropade ”haujhauj!”. Och han glatt ropade samma sak tillbaka. Och min fru när vi kom tillbaka till parkeringen tio minuter senare kom på att vi nog skulle ha en liter jordgubbar till ändå, och jag promenerade tillbaka. Och den äldre mannen som sålde jordgubbarna lyssnade på mig i fyra sekunder innan hans ögonbryn sjönk snabbt som en japansk aktiehandel och fräste ”jaha, stockholmare va?”. Och han sedan tog tio spänn mer för jordgubbarna av mig än han gjorde av min fru.

Då får det faktiskt räcka lite.

Idag åker vi hem.

Den smaklökslösa familjen

Fru: De är färdiga nu.

Jag: Det är de ju inte. De har knappt fått färg.

Fru: Jo.

Jag: De har knappt fått f-ä-r-g.

Fru: De har fått m-a-s-s-o-r av färg.

Jag: De måste för fan bli lite krispiga.

Fru: De kommer inte smaka någonting, Fredrik!

Jag: Krispig är för fan en smak!

Min mamma: Vad grillar ni för något?

Fru: Halloumi. Men om Fredrik får bestämma så ska vi kunna bjuda in en präst som förrättar ceremonin och sprider askan över havet innan de är färdiga.

Jag: (Med en ängels tålamod) De måste för fan bli lite krispiga.

Min mamma: De ser faktiskt färdiga ut, Fredrik.

Jag: (Möjligen med lite mindre tålamod) Nu slutar du lägga dig i det här mamma!

Fru: (Till min mamma) Om inte Fredrik får grilla allt tills det är kol så gnäller han om det i flera veckor.

Min mamma: (Till min fru) Så har han alltid varit. Det är helt hopplöst. Och om han inte får grilla det då ska han fritera det.

Fru: (Skakar faktiskt med en helt onödigt överdriven grad av uppgivenhet på huvudet) Man känner ingen smak på någonting när han är färdig.

Jag: Krispig är faktiskt en smak!

Fru: (Pekar på grillen) Ta av dem nu Fredrik!

Jag: De är inte färdiga än säger jag ju!

Min pappa: (Stiger ut på altanen) Vad grillar ni?

Fru: Halloumi.

Min pappa: (Tittar på grillen) Du får nog ta av dem nu, hörru. Annars kommer de inte smaka någont…

Jag: KRISPIG ÄR FÖR FAN EN SMAK!!!

Snabbare än sin egen tugga

För de bloggläsare vars vardags funktionalitet inte är direkt beroende av trafiksituationen i Stockholms innerstad kan det eventuellt komma som en överraskning att det sprangs marathon där i lördags. Men det gjordes det. Många var de också. Och trötta. Min vän E, min vän R och jag stationerade oss förstås i lite mer aktiv vila vid en ölservering på Strandvägen för att vinka åt min vän och kontorskollega N, som givetvis deltog i själva i loppet. Jag säger ”givetvis” eftersom min vän och kontorskollega N är en man vars intresse för att springa 42 kilometer en solig lördag givetvis på alla sätt går hand i hand med hans övriga hobbies, som inkluderar att spela ökänt svårbemästrade obskyra musikinstrument som nyckelharpa och japansk bambuflöjt samt att läsa litteratur och se filmer som jag får huvudvärk och rulla-in-mig-i-mattor-ångest av att bara läsa baksidestexten på. Min vän och kontorskollega N, har jag efter fem-sex års vänskap slutit mig till, är helt enkelt inte en person som tycker att det är kul att ha roligt.

Så han sprang marathon. På 3.29.42. Vilket, har jag förstått, är rätt jävla snabbt.

Inte för att inte jag också skulle KUNNA springa ett marathon, alltså. Om jag verkligen ville. Det handlar ju bara om motivation och såna grejer. Vad det nu är för grejer. Bra skor och funktionskläder, liksom. Kan ju vem som helst skaffa.

Visst. Min fru står här och härjar nu om att jag inte ens skulle kunna gå utan mat i tre och en halv timme.

Men det är ju en jävla vadslagning att häva ur sig när jag precis har brett en macka.

Where the streets have no name. Eftersom det ändå inte finns några egentliga gator att sätta namn på.

Kort rättelse:

Jag noterar i kommentarsfältet att flera läsare av den här bloggen är under intrycket att mina föräldrar bor i Helsingborg. Jag vill bara för formens skull påpeka att detta antagande är högst inkorrekt. Helsingborg är vad uppslagsverken refererar till som ett ”samhälle”. Mina föräldrar bor betydligt längre ifrån civilisation och Burger King än så, och betydligt närmare den typen av landskap som Ulf Lundell sjunger sånger om när han är på lite för gott humör.

Söker man konkret vägbeskrivning så är den att man kör söderut tills man ser havet och Spotify börjar hacka.

Det finns hästar också.

Bloggen tillfälligt uppskjuten på grund av orsak

Min treårige son och jag står på ängen utanför mina föräldrars hus. Det finns hästar här. Och man kan bada i havet. Och igår promenerade hans farfar ut på åkern bredvid och tog upp färskpotatis med en spade och sen gjorde farmor färskpotatis-pommes frites av dem.

Min treårige son och jag har därför haft en ganska lång diskussion nu på morgonen om varför i helvete hans mamma och jag beslutade oss för att bosätta honom på en plats där det inte finns hästar och inte finns hav och där man inte kan plocka pommes frites ur jorden.

Jag har försökt med ”barnvänligt och lugnt bostadsområde runt knuten från storstadens puls”. Jag har även testat med ”bra kommunikationer och goda investeringsprognoser”.

Han är rätt förbannad.

Om ni behöver mig så letar jag fler argument på Hemnet.

Baby you can drive my car

Bloggens uppdateringstakt är uppenbart fortsatt undermålig, men idag faktiskt inte främst beroende på skånska skåningar som besöker Stockholm utan på skånska stockholmare som besöker Skåne. Rättare sagt jag själv. Just nu. Detta kan förstås framstå som en smula kontraproduktivt eftersom jag precis hade lyckats få upp en skånsk vän till huvudstaden, men i någon slags inspiration av vad jag bara kan förutsätta är det medeltida Japans tradition att de rivaliserande samurajöverhuvudena skickade sina familjer som gisslan till fiendernas byar för att garantera att inget krig skulle bryta ut så beslutade min fru och jag för några veckor sedan att vi skulle åka till mina föräldrar i Skåne för att fira min födelsedag. Som är idag.

Och, ja. Min fru har velat prata om planeringen för det här ett tag. Jag är medveten om det. Och jag har väl, om vi nu ska vara helt och hållet ärliga, inte varit jätteuppmärksam. Bland annat har hon ju i flera veckor bett mig att berätta hur jag lite mer praktiskt skulle vilja göra med min födelsedag, men jag höll väl på med en eller annan sak på datan just då så, ja. Jag mmm:ade väl mest. Och när vi väl hade beslutat att vi själva skulle åka till Skåne så snart den tillfälligt emigrerade skåningen vi hade på besök hade dragit vidare mot solnedgång och nya äventyr (han skulle till en annan skånsk vän som bor på Valhallavägen, men det kan vara äventyrligt där också ska ni ha klart för er) har jag hyggligt tydliga minnesbilder av att min fru och jag hade en ganska lång diskussion om huruvida vi skulle flyga eller åka bil söderut. Att flyga är ju betydligt smidigare och snabbare, men om man åker bil kan man ta med sig avsevärt mycket mer packning. Min fru röstade på bil av den ena anledningen. Jag röstade på flyg av den andra anledningen.

Min fru ville gärna att jag skulle lyssna på hennes argument.

Och, ja. Det är väl möjligt att jag kollade på Sopranos. Så jag lyssnade kanske inte supernoga på dem. Och sen frågade min fru, väldigt vänligt, om jag inte bara kunde berätta vad jag skulle vilja ha i födelsedagspresent, eller åtminstone hur jag allra helst skulle vilja tillbringa dagen så att hon kunde planera den på bästa sätt. Och då borde jag väl ha gett en klar och tydlig respons på det, eftersom allt annat faktiskt lätt kan framstå som en smula otacksamt. Men, ja. Det är väl MÖJLIGT att jag istället, inte alls lika vänligt, fräste ”lugn och ro!!! Jag önskar mig lite lugn och RO!!!”

Så då gick min fru ner i garaget och packade bilen full med bagage, och sedan flög hon och vår son till Skåne. Efter sig lämnade de en lapp med en ganska lång lista på fler grejer som jag skulle ta med mig men som de inte hunnit packa in själva. Och längst ner på lappen texten: ”Sju timmars lugn och ro på E4:an. Grattis på födelsedagen!”

Man måste se dunken som halvfull

Ja, bloggen har ju blivit lite tidsförskjuten det senaste dygnet. Mest beroende på att en god vän från Skåne är här på besök. Skåningar på besök har en tendens att tidsförskjuta saker och ting. Just den här vännen lämnar dessutom Skåne med intervallet av vinter-OS-arrangemang, och har rent allmänt därför vad lokalbefolkningen i Stockholm kanske skulle referera till som ett lite mer ”kontinentalt förhållningssätt till alkohol”. Kanske framför allt, om man ska vara aningen mer specifik, till alkoholens inköpsplats. Det finns, för den som eventuellt söker en fördjupning i ämnet, en tidigare bloggdokumenterad diskussion med vännen ifråga här.

Igår kväll ringde han från flygplatsen söderöver och frågade om jag ville att han skulle köpa med sig en flaska vin. Jag undrade var han hade tänkt göra det klockan 20.30 en fredag. Han svarade sorglöst ”jag står i taxfreen, de har vin här”. Jag påpekade att jag var hyggligt övertygad om att de inte skulle låta honom köpa alkohol där när han skulle flyga inrikes. Varpå min vän var tyst en stund, och sedan utbrast ”åh fan. Jag tänkte inte på det. Det var ett tag sen jag köpte alkohol”. Innan han efter en aningen för lång paus tillade: ”Du vet. I en butik.”

Det tenderar att tidsförskjuta tillvaron en smula när ett besök av en barndomsvän inleds med den konversationen.

Det är faktiskt mitt barn också

På mödravårdscentralen.

Sköterska: Och allt annat känns bra?

Fru: Ja, absolut. (Klappar sig på magen) Men nu när du säger det så har jag faktiskt känt mig lite svullen runt det här området de senaste månaderna…

Sköterska: (Skrattar högt) 

Fru: (Reser sig småskrockande från britsen)

Sköterska: (Skriver i några papper) Och annars? Hur är det med ryggen och höfterna?

Fru: Det är helt okej. Ingen fara.

Sköterska: (Ler) Och andra gravidkrämpor? Sockersug, till exempel?

Jag: Som FAN!

(Tystnad)

Sköterska: (Tittar på mig) Du har fortfarande sockersug, ja? Vi pratade om det sist ni var här, vill jag minnas.

Jag: Jag går upp på nätterna och letar igenom frysen för att jag tror att hon har gömt muffins därinne. Det är en sjukdom.

Fru: (Suckar lite onödigt djupt, faktiskt) Han klagar väldigt mycket över att han har ont i höften också.

Jag: Jag tror att det kan vara en sträckning. Ryggen känns lite stel också. Och ibland när jag går upp på morgonen så kan jag vara sjukt illamående innan jag har ätit frukost.

Sköterska: Vi är nog klara här för den här gången…

Jag: Tror du att jag liksom har tagit över grejerna som hon borde ha haft? Som i Highlander?

(Tystnad)

Jag: Alltså jag menar inte att…alltså de hugger ju huvudena av varandra i Highlander för att ta över varandras krafter. Jag menade mer…som koncept.

(Tystnad)

Jag: Ärligt nu, hon fick ett HÖGT skratt för ”svullen runt magen” men jag kan inte ens få en highfive för det här?

Kort sammanfattning om att leva med mig

Jag: Har du tagit strömsladden till min dator?

Fru: Vi pratade om det här för fem minuter sedan.

Jag: Har du tagit den eller inte?

Fru: Fem minuter sedan, Fredrik. Vad pratade vi om för minuter sedan?

Jag: Kan du bara berätta var du har lagt den?

Fru: Det gjorde jag. För fem minuter sedan. När jag sa: ”Fredrik, jag tar strömsladden till din dator och lägger den här nu.”

Jag: Här var?

Fru: Jag sa ju det till dig för FEM MINUTER SEDAN!

(Tystnad)

Jag: När under sex års relation och fyra års äktenskap har det någonsin varit ett fullständigt svar på en fråga?

Det var så här folk hade det innan internet. Då var man tvungen att träffa sina vänner och prata med dem för att de skulle veta vad som pågick i ens liv.

God vän: Så…alltså, vadå? Du åt upp kakan?

Jag: Jag åt en BIT av kakan! Jag åt för fan inte HELA!

God vän: Alltså…kakan som förskolan skulle sälja på föräldrafikat?

Min fru: (Harklar sig) Och intäkterna skulle gå till välgörenhet.

God vän: Åt du välgörenhetskakan?

Jag: Måste vi prata om det här igen? Jag har skrivit om det på min blogg. Kan du inte bara läsa där?

(Tystnad)

God vän: Har du en blogg?

(Tystnad)

Jag: Nu blir jag sårad.

God vän: Men alltså…hur mycket av kakan åt du upp?

Jag: Men vafan, en liten bit bara. Hur kan du inte veta att jag har en blogg? Vi har varit vänner i flera år!

God vän: Jag är inte så mycket på internet. Men alltså: Var åt du upp kakan?

Jag: I garaget.

God vän: Vadå i garaget?

Min fru: (Med den onödigt djupa sucken) I garaget på morgonen. Jag bakade kakan på kvällen och kontrollerade att den var hel på morgonen. Sen packade jag in den i folie och skickade den med Fredrik till förskolan. Och då satt han i garaget och åt upp den.

Jag: En bit. Jag åt upp en BIT! Och det var inte bara jag!

God vän: (Tittar på vår son, tittar på mig) Gav du en treåring kaka till frukost?

Jag: Det är exakt sånt här som du hade vetat om du hade läst min blogg!

God vän: Men…alltså…så när de öppnade folien på förskolan så fattades det en stor bit?

Jag: Men vafan! Det är ju inte som att de säljer kakorna HELA! De skär ju den i bitar! Och jag åt EN bit!

God vän: Och du gav en treåring kaka till frukost?

Jag: Jag var tvungen, så att han inte skulle kunna tjalla utan att sätta dit sig själv. Du vet, som när Tony Soprano tvingar Pussy att skjuta den där killen.

God vän: I vad?

Jag: I Sopranos!

God vän: Jag har aldrig sett det.

Jag: KÄNNER VI VARANDRA ÖVER HUVUD TAGET!?

God vän: Men du åt kakan, alltså.

Jag: En. B.I.T.

God vän: Men hur delade du den då? Hade du en kniv i bilen?

Jag: Nämen, du vet. Jag bröt liksom loss den.

(Tystnad)

God vän: Så när de öppnade folien på förskolan så såg det ut som en kaka som typ en stor björn hade slitit en stor tugga ur?

Jag: De fattar väl för fan att man måste KONTROLLSMAKA!

God vän: Men du satt alltså i bilen i ett mörkt garage klockan sju på morgonen och åt kaka som du stulit från välgörenhet. Och du tvingade din son att äta också så att han inte skulle kunna tjalla?

(Aningen längre tystnad)

Jag: Okej. Om du lägger fram det sådär så låter det ju inte direkt som mitt stoltaste ögonblick. Det gör det kanske inte.

(Aningen kortare tystnad)

Jag: Men alltså i ljuset av att du inte har sett Sopranos så kan det inte rimligtvis vara jag som är mest sjuk i huvudet här!