Fredrik Backman's Blog, page 79

Bloggen ber om ursäkt för den helglånga bloggtystnaden

Men det finns ingen barnsång som heter ”Lille ost”, va?

Han sa att det finns en sång som heter ”Lille ost”. Men jag ska inte ljuga för er.

Det börjar kännas som att jag har blivit utsatt för en avledande manöver.

Föräldraskapets USP

Min son är tre år gammal. Det är en rätt speciell ålder, av många orsaker, men kanske i synnerhet för att så mycket förändras i sättet barnet och dess föräldrar börjar kommunicera med varandra. Det här är nämligen, har jag fått lära mig av kvalificerade barnpsykologer, åldern då ett barn ”lär sig att förhandla”. Vilket, har jag också förstått, av många småbarnsföräldrar uppfattas som en oerhört krävande period under uppväxten eftersom förhandlingen oundvikligen tycks leda till konflikter.

Men jag vet inte, jag. Jag börjar tycka att den här åldern är den bästa hittills, faktiskt.

Alldeles nyss gav min son mig allt sitt godis för att få mig att sluta sjunga.

Leka för livet

Jag är inte jättebra på lekplatser.

Imorse när jag var där med min son tog det trettio sekunder för mig att börja hyperventilera och få den där känslan av att vilja rulla in mig i en matta och aldrig komma ut. Att jaga runt en treåring på den där platsen är ju som att jaga en femton kilo tung fjäril i en orkan. Ni vet. Kasta inte den där. Ät inte den där. Sluta försöka sätt eld på kaninen! Klättra  inte in där, du kommer fastna. Sluta skrik. Pappa ser att du har fastnat. Pappa är på väg. Helvete också. Ja ja ja. Sluta skrik. Pappa märker för fan att pappa har fastnat. Spring och hämta hjälp för fan.

Man intalar sig ju att det är så här för alla. Att man inte egentligen är en misslyckad förälder, utan att det bara känns så. Det är en ren överlevnadsstrategi, för att man inte ska adoptera bort sina barn för deras eget bästa. Man hänger upp och ner i den där jävla plastnätsbron och försöker få loss sin sko samtidigt som man ser sin treåring rusa rakt över lekplatsen med en plasthink på huvudet som en gremlin på hallucinogener, och man tänker ”det är säkert så här för alla föräldrar”.

Och det var då jag fick se honom.

Han var helt klädd i vitt. Långt hår. Skägg. Solen bröt precis fram genom molnen, morgonljuset liksom böjde sig ner och kramade honom. Och han var alltså helt klädd i vitt. Helt utan den där typen av fläckar som man får när man ägnat morgonen åt att ramla ner ur plastnätsbroar på lekplatser. Och han hade fyra barn med sig. Fyra. Två av dem var tvillingar. Och först såg allt ut som kaos, givetvis. Som det gör när fyra barn kommer in på en lekplats. Fucking NK-rean, liksom. Men så höjde han bara sin vitklädda arm några ynka centimeter och log genom skägget och sa lugnt ”inte klättra på staketet, Liam”.

Och. Då. Slutade. Liam. Klättra. På. Staketet.

Fattar ni? Och sen höll det på så. Ungarna lekte, liksom, men de rörde sig som en disciplinerad liten frikkin armé. Den där snubben bara höjde ett ögonbryn här, släppte ifrån sig en kort vissling där, och styrde de där ungarna över lekplatsen som ett tv-spel. Och under tiden gick han runt och småpratade med andra föräldrar, skrattade åt folks skämt, berömde deras skötväskor, lagade handbromsen på en annan killes barnvagn. Men till och med när han stod med ryggen mot sandlådan så tycktes han veta exakt var de där fyra ungarna befann sig. Ett höjt ögonbryn. En vissling. Och de visste precis var gränserna gick. Han behövde inte ens höja rösten. De var barn, liksom, fast det var som att se barn med hjärnor. Fattar ni? Det var verkligen helt sjukt. Och efter femton minuter ropade han alla fyra barnens namn i bokstavsordning, och sedan ropade han ”kom nu, nu ska vi gå hem”. Och då k-o-m barnen till honom. Och sedan gick de HEM. Och alla var GLADA.

Jag stod där med sand i underbyxorna och en sko i handen och ett plastspadeformat blåmärke på kinden och bara tittade efter honom. Och min son kom plötsligt och ställde sig alldeles stilla bredvid mig, som om bara själva närvaron lugnade honom. Det var Cesar Millan goes lekplats. Som att se FC Barcelona spela föräldraskap. Och precis innan den där snubben gick så tittade han upp, och våra blickar möttes. Och han log genom skägget. Och gav mig blinkningen och luftpistolen.

Han gav mig blinkningen och luftpistolen. Och det kom liksom ett varmt lugn över mig, förstår ni? Som om mitt samvete hade kissat på sig. Och det kändes som om han ville säga till mig att allt kommer bli okej. Att allt kommer bli bra. Och sedan var han och de fyra barnen borta.

Jag fattar att det kanske inte betyder något för er. Men jag kände att jag måste få prata om det med någon.

Och min fru svarar inte på mina sms längre.

Symboliken i kalabaliken

Man känner inte verkligen sitt barn innan man sett hen slå tån i en tröskel för första gången. Det är allt jag säger.

Det är liksom en alldeles unik blandning, av outhärdlig smärta och samtidigt total oförmåga att faktiskt tro på att en två centimeter hög träbit kan framkalla den, som fyller barnets ögon när det händer.

”Jättesupermegaont” och ”jättesupermegaöverraskad” slåss liksom om herreväldet i den lilla kroppen.

Det är verkligen en sprituell upplevelse. Jag tror att den, för ett barn som växer upp i en lägenhet i Solna, är fullt jämförbar med den där själavandringen som en del stammar från den amerikanska ursprungsbefolkningen skickar ut sina ungar titt som tätt på i tecknad film. Det är en tidpunkt då barnet verkligen lär sig något om livet. Inser att världen inte är en alltigenom okomplicerad plats. Blir medveten om sin egen plats i universum och allting.

Och det är en oerhört speciell upplevelse att som förälder få dela med sitt barn. Att få se hända för första gången. Relationen mellan förälder och barn blir liksom aldrig riktigt densamma.

Speciellt inte om föräldern ifråga inte kan sluta skratta.

Tydligen.

The heart wants what the heart wants

Jag är hemma och umgås med min fru och vår son och min svärfar idag. Som om jag hade haft ett riktigt jobb och plötsligt hade tagit semester, kan man säga. Tyvärr har hela förmiddagen spårat ur lite eftersom min fru och jag började diskutera teater och hamnade i ett stort kulturellt bråk om den symboliska betydelsen i Romeo och Julia. Så min svärfar gick med vår son till lekplatsen så länge. Det går liksom inte att vara i lägenheten när min fru är på det här humöret.

Hon hävdar liksom med envisheten av en av de där fläckarna i Vanishreklamen att Romeo och Julia handlar om förbjuden kärlek, men bara den sorten som finns mellan människor.

Hon är ju ganska enkelspårig, det lilla livet.

Och jag vill självklart inte på något sätt hävda att jag skulle vara intellektuellt överlägsen henne bara för att jag har åtskilliga akademiska poäng från Lunds Universitet. Eller för att jag faktiskt är en ganska beläst person. Eller för att jag helt enkelt bara är intellektuellt överlägsen. Jag skulle givetvis aldrig hävda det. Jag skulle i alla fall aldrig hävda det högt. Eller jag skulle i alla fall aldrig hävda det högt så att min fru hör. Men ja, ni vet hur det är. Har man läst lite litteratur i sina dagar så begriper man ju förstås, om man vågar vara lite fördomsfri och inte så himla inskränkt, att det även finns en djupare dimension i Romeo och Julia.

Den kan till exempel även handla om den förbjudna kärleken till kakor som någon har sagt till en att man inte får äta för att de är bortlovade till ”gäster”.

Tjejer fattar inte Shakespeare.

Det är sättet jag tänker mig att min Hyundai hade berättat ett ”knack knack”-skämt

Det här är ju egentligen inte den typen av blogg som har som avsikt att läsaren av den måste följa bloggen varje dag för att kunna hänga med i den övergripande handlingen. Jag har alltid tänkt mig att den mer ska vara som ett avsnitt av Glamour. Fem-tio minuter, en otrohetsaffär här och en okänd tvilling som plötsligt dyker upp i fönstret där, så är man liksom inne i det igen. En god vän ska alltid kunna ge en ganska komplett resumé av allt som hänt de senaste veckorna på en halv minut eller så. Och sen kan man äta glass.

Det är så jag tänker. Speciellt det där med glassen tänker jag mycket på.

Men hur som helst, idag blir det väl delvis ett undantag, eftersom jag dels tänker referera till de tidigare inlägg jag skrivit på temat ”parkeringsgarage” och dels till de inlägg jag skrivit om ”flodbilen”. Så, helt kort för nytillkomna: Familjen Backman kör en Hyundai. En svart. ”Flodbilen” var en bil som jag ville köpa istället för Hyundaien (i reklamen kör de flodbilen genom en flod) men som av vissa onämnda närstående medlemmar av familjen ansågs vara ”opraktisk”. Eftersom den, om den var aningen större, hade haft prefixet ”USS”. (Genom. En. Fucking. Flod!) Så vi beställde en annan bil istället, som är av normalstorlek och kan parkera sig själv. Den blir också en Hyundai. En svart. Men det är egentligen inte jätterelevant för den här historien. Men, ja, så var det det där med parkeringsgaraget också då: Jag hade alltså en plats i ett parkeringsgarage precis under min vän N:s och mitt kontor (som Batman) fram till i vintras, då det tyvärr skulle blixtrenoveras (vilket betyder att beslutet kom blixtsnabbt, själva renoveringen hade utförts snabbare om man låtit naturlig erosion göra jobbet) och jag fick byta parkeringsplats (inte alls som Batman) till ett parkeringsgarage som ligger ett par minuters promenad från kontoret (sjukt obatman).

Ja, det är väl egentligen bara det ni behöver veta. Så låt oss gå vidare till själva historien.

Alltså: Det här nya parkeringsgaraget har en ganska trång nerfart. När jag kör ner med Hyundaien, som ändå är en bil som om den varit en människa hade varit urusel på latinamerikansk dans eftersom den helt saknar höfter, har jag någon decimeter på varje sida om ytterspeglarna. Vilket givetvis är ganska gott om plats, lite beroende på vad man jämför med (man skulle ju kunna jämföra med flodbilen, men låt oss spara det till om en stund) men eftersom nerfarten går i en ganska brant sväng hamnar man i slutet av den ändå i en vinkel där man i stort sett, om man skulle vilja, ganska omöjligen kan backa tillbaka upp till porten om anledning till detta av någon anledning skulle uppenbara sig. Och även om man skulle reda ut själva backandet utan att bilen ser ut som rekvisita i en Vin Diesel-film efteråt, så kommer man ändå inte ut genom garageporten, eftersom de två knapparna som garaget utrustats med för just detta ändamål är placerade dels på utsidan av garageporten och dels på väggen strax innan uppfarten (som alltså är det som för en liten stund sedan refererades till som ”nerfarten”, fast från andra hållet) nere i garaget.

Kort sammanfattat: Har du väl börjat köra nerför nerfarten (eller uppför uppfarten) så kan du inte stanna på vägen. För då kommer du inte ut ur bilen eftersom du inte kan öppna dörrarna.

Detta är normalt sett givetvis inte ett problem. Det är, om jag ska vara helt uppriktig, inte något jag ens övervägt förrän imorse. Det var nämligen först imorse som jag la märke till att i slutet av nerfarten, precis där garaget börjar, har någon placerat en dörr. Och bakom denna dörr har någon placerat ett fläktrum. Och inne i fläktrummet hade någon idag placerat en herre. Och herren hade placerat sin verktygslåda på golvet i garaget. Och sedan hade herren lämnat dörren till fläktrummet öppen. Och av anledningar som passerar logistisk logik på så många sätt att det kan ge en Ipren huvudvärk har någon arkitekt med en känsla för infrastruktur som bara en mor kan älska under vad jag bara kan förutsätta var det glada 1980-talets glada garagebyggardagar beslutat att denna dörr ska öppnas utåt. Mot garaget.

Så där stod jag alltså imorse. Eller satt, rättare sagt. I Hyundaien. I kanske 45 graders nerförsvinkel vriden i full vänstersväng med någon decimeter på varje sida till respektive vägg. Med fläktrumsdörren uppställd exakt så mycket att jag inte kunde köra vidare ner i garaget utan att antingen A) spontantatuera högra framlyktan med en fläktrumsdörr, eller B) riskera att klämma ihjäl den herre vars ärende inne i fläktrummet inte helt omöjligtvis ju skulle ha kunna föra honom att stå precis bakom dörren.

Jag övervägde förstås att tuta. Men alla som någon gång har tutat inne i ett ekande parkeringsgarage vet att det, gentemot en herre i ett fläktrum som inte alls är beredd på just det, är en handling på gränsen till något som FN hade velat bjuda dig på en enkelbiljett till Haag för. Så jag la växeln i neutral och gasade lite försiktigt istället. För jag tänkte att detta kanske kunde väcka fläktrumsherrens uppmärksamhet. Det gjorde det inte. Så jag öppnade takluckan och ställde mig på sätet och ropade ”HALLÅ?” istället. Jag tänkte att han skulle höra det. Det gjorde han inte.

Medan jag stod där och tittade ut genom takluckan reflekterade jag som hastigast över prospektet att klättra ut genom den, rulla över motorhuven på Hyundaien som han i A-Team-introt, för att sedan rundsparka igen dörren lite lagom demonstrativt sådär.

Men, ja, ni vet. Jag är 32. Min kiropraktor hade blivit asförbannad.

Så jag ropade ”HALLÅ?” ett par gånger till. Tänkte att nu måste väl ändå fläktrumsherren höra mig. Det gjorde fläktrumsherren inte.

Jag satte mig tillrätta i Hyundaien en stund och övervägde att försöka rulla fram lite försiktigt och liksom putta igen dörren med nosen på Hyundaien, så som jag tänker mig att jag hade gjort om jag varit med i Robot Wars. Men sen tyckte jag att jag såg fläktrumsherren genom dörrspringan vid gångjärnen, och då tänkte jag att han kanske skulle kunna göra illa sig och att då hade det här väldigt raskt kunnat eskalera till vad min vän N brukar referera till som ”en potentiellt lysande lokaltidningsrubrik”.

Jag övervägde att tuta igen. Men beslutade mig för att detta nog trots allt, sett till att fläktrumsherren förmodligen skulle bli först svinrädd och sedan asförbannad, vore ganska oartigt.

Så jag satt kvar i bilen och läste Sportbladet och lyssnade på country och tänkte att förr eller senare måste ju ändå fläktrumsherren bli klar med vad det nu var han sysslade med därinne i fläktrummet. Det måste ju ändå finnas ett begränsat antal saker man kan ägna sig åt i ett fläktrum med dörren öppen, tänkte jag.

Det fanns det tydligen inte. För det blev han inte.

Men efter fem-sex minuter kom det en Lexus körande inifrån garaget. När den fick se den öppna dörren tutade den ihållande i ett dussin sekunder. Tills fläktrumsherren kom utspringande, i tur och ordning svinrädd och asförbannad, och blängde ursinnigt på mig. ”DU KAN VÄL FÖR FAN ROPA!!!” ropade han åt mig. Och sedan stövlade han tillbaka in i fläktrummet och stängde dörren efter sig.

Och sedan tutade Lexusen på mig och så fick jag backa hela vägen uppför uppfarten och ut genom garageporten så att den skulle komma förbi.

När jag kom ner i garaget igen var dörren till fläktrummet öppen igen.

Och, ja. Det är väl egentligen hela historien. Jag stod där en stund och sedan blev fläktrumskillen klar med vad det nu var för slags fläktrumsrelaterad aktivitet han gjort sig själv upptagen med. Han blängde ganska missnöjt på mig. Smällde igen dörren och gick. Och sedan parkerade jag och gick till kontoret och åt cashewnötter och kollade på Sopranos.

Och, jo. Jag förstår förstås helt och hållet att det här kanske inte på rak arm framstår som en jätteviktig historia att delge mänskligheten i hela jägar/samlar-perspektivet.

Men jag bara säger att om min fru bara hade låtit mig köpa flodbilen så hade jag inte haft det här problemet.

För den hade aldrig kommit ner i garaget från första början.

Min fru och den selektiva hörseln

Jag: Visst. Sure. Jag fattar att du tror att du ska få mig att erkänna att jag tog kakor ur frysen. Men det gjorde jag inte!

(Tystnad)

Jag: Och även om jag GJORDE det så hade jag inte berättat det. Det är för fan en hederssak. Som omertà. En vuxen man får ta vad fan han vill ur frysen. Det som händer i frysen stannar i frysen!

(Tystnad)

Jag: Eller, vafan. Du vet. Det som händer i frysen stannar inte i frysen. Om det är kakor.

(Tystnad)

Jag: Inte för att jag tog kakor, alltså.

(Tystnad)

Jag: Men som exempel.

(Tystnad)

Jag: Det som stannar i frysen stannar i frysen. Eller vafan, det som stannar i frysen händer i frysen.

(Tystnad)

Jag: Det som är kaka i frysen händ…

(Tystnad)

Jag: För helvete. Du vet vad jag menar!

(Tystnad)

Jag: Jag tänker inte ta hela den här skuldbeläggargrejen, bara. Fattar du? Vill jag ha en kaka så tänker jag äta en fucking kaka. Jag är en man. Jag äter fan hur många kakor jag vill, fattar du?

(Tystnad)

Jag: Alltså, jag menar inte att vara otrevlig. Men, du vet. Mitt blodsocker. Jag blir på dåligt humör.

(Tystnad)

Jag: Det är ju egentligen mest ditt fel för att du bakar så jävla goda kakor.

(Tystnad)

Jag: Men jaaa! Jag veeet att de är till gästerna i helgen. Jag fattar att det är det du tänker säga nu, så du behöver inte ens öppna munnen. Jag fattar att det är därför du gömmer dem längst in i frysen. Men om du inte gömde dem längst in så skulle jag ju inte väcka dig när jag letar efter dem. Har du tänkt på det, eller?

(Tystnad)

Jag: Okej. Förlåt för att jag åt upp kakorna, då. Jag borde inte ha gjort det. Det är en sjukdom.

(Tystnad)

Jag: Men det som inte stannar i frysen har aldrig varit i frysen. Eller, alltså, det stannar…

(Tystnad)

Jag: Älskling?

(Tystnad)

Jag: Älskling!?

(Tystnad)

Jag: Men helt allvarligt nu. Du kan somna medan jag PRATAR med dig men om jag öppnar EN jävla kaklåda i frysen så vaknar du som om jag har satt eld på lägenheten!? Är det så vi ska leva nu?

Gå ner. Ge upp.

Min fru vaknar av att jag rotar i frysen. Hon ropar och frågar vad jag gör. Jag svarar att jag gör ingenting. Hon somnar om. Vaknar en kvart senare av att jag rotar i frysen. Hon ropar och frågar vad jag gör. Jag svarar att jag gör INGENTING säger jag ju. Hon kommer ut i köket, kisar mot mig, kisar mot frysen, och frågar mycket misstänksamt exakt vad fan jag håller på med. Jag tittar länge på henne. Hon tittar länge på mig. Och jag suckar och erkänner att jag ska ta lite is bara, eftersom jag brukar sitta ensam i köket på nätterna och smygdricka sprit.

Vi har kommit till punkten i vår relation nu när den förklaringen bär med sig färre negativa konsekvenser för mig än att bara vara ärlig och säga att jag letar efter kakor.

Unbreak my news

Det visar sig att den exakta tiden som min vän J och jag kan föra en intensiv konversation som han tror handlar om bilar och jag tror handlar om ost är lite mindre än sex minuter.

Det är, nu när jag tänker efter, inte en särskilt exakt tid alls.

Men jag var upptagen med att tänka på ost.

Jo. Förresten.

Jag har kommit på hur man sätter in bilden igen nu!

Bild på person.