Fredrik Backman's Blog, page 78

Angående pågående avgående

Jag har alltså semester. Det är därför jag inte har hunnit blogga så mycket, eftersom det här med semester verkligen tar alldeles oresonligt mycket tid. Framför allt de här ”umgås” och ”göra grejer”-grejerna som folk håller på med på semestern är ju verkligen på alla sätt tidskrävande på ett sätt som närmast kan beskrivas som en vuxen motsvarighet till när jag köpte Oblivion till Xbox 360 tre veckor innan en hösttenta på universitetet.

Men som ren uppdatering kan jag nämna att min son idag lyckades få mig att äta sand, av misstag. Ja, misstag av mig. Med flit av honom. Jag har även vistats utomhus i mer än fyra timmar klädd i pikétröja och pilotsolglasögon.

Imorgon planerar jag traditionsenligt, som varje år vid den här tiden, att kompensationssola klädd i armbågshöga diskhandskar och rånarluva samt att stryka min son ur testamentet.

Jag vet inte

De säger ju att alla äktenskap har sina egna gräl. Att det alltid finns något, liksom. Och jag har ju hört det där om att män och kvinnor i andra relationer än vår tydligen bråkar ideligen om att mannen inte fäller ner toalettlocket.

Jag vet inte.

I det här hushållet är det vanligaste grälet i år att min fru tar med sin iPad till sängen, släcker taklampan, och ett par sekunder senare kommer utfamlandes i vardagsrummet med händerna för ögonen och börjar Polyfemos-skrika på mig för att jag har glömt skruva ner ljusstyrkan på skärmen efter att jag tog den utan att fråga och kollade på The Wire på balkongen.

Igen.

Jag antar att det är samma genre.

Jag skiter i vad hon säger

Ja. Jag vet att diskussionen om videovåld och hur barn kan påverkas av det är ett diskussionsämne som förr eller senare kommer dyka upp i stort sett varje gång vi är på en middag med andra småbarnsföräldrar.

Och ja, jag förstår att det är relevant att prata med andra föräldrar om var och hur man ska dra gränser för vad små barn bör och inte bör ta del av i det oändliga tv-utbud som sköljer genom deras barndom. Och ja, jag inser att jämförelserna med vår egen uppväxt, och vad vi tittade på under 70- och 80-talet, är oundvikliga. Och ja, jag begriper att det finns ett stort empiriskt värde i att dela med sig till varandra av sina personliga erfarenheter.

Omogna själar kan bli väldigt direkt influerade av vad de ser på tv. Vi är alla överens om det. Okej. Bra.

Men vår son är liksom med på de här middagarna. Han hör ju vad vi pratar om. Så jag tycker inte att det är lämpligt, bara. Att diskutera det framför honom. Sånt påverkar faktiskt en treåring. Han skäms ju. Jag ser ju det på honom. Han kan knappt möta min blick när det kommer på tal.

Så jag önskar verkligen att min fru någon gång ska tröttna på att berätta den där historien om ”när han stod i vardagsrummet och försökte göra rundsparkar på soffan efter att ha sett Powerpuffpinglorna”.

Med den där tonen som hon använder. Som om de för ett par sekunder ska tro att det är vår son hon menar.

Alla vi känner VET för fan att det var jag nu. Hon har redan berättat det för ALLA.

Det är inte roligt längre.

Och så mycket slog jag mig faktiskt inte.

Utanför boxen

Bostadsrättsföreningen vi bor i bytte alltså internet- och tv-leverantör för ett tag sedan. Det gick inte så jättebra. Eller så gick det lite för bra. Det beror väl lite på hur man ser det. Men vi fick alltså, vilket ju avhandlades ganska grundligt på tidigare plats här i bloggen, rätt många fler modem och digitalboxar än vad som var meningen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem, så jag staplade dem på tv-bänken, ovanpå de modem och digitialboxar som vi redan hade från våra två tidigare internet- och tv-leverantörer. Som man gör. Och sedan slutade den boxen som vi hade kopplat in fungera ett tag, så då kopplade jag in två andra boxar för att se om det var boxen eller signalen det var fel på, och då började den första boxen fungera igen. Och då visste jag inte längre riktigt vilken sladd som var till den och vilka sladdar som var till de andra boxarna. Och jag ville inte dra ut fel sladd utifall att rätt box då skulle sluta fungera. Eller fel. Beroende på hur man ser det. Ni vet. Så jag använde mig av den där jag kommer ifrån djupt beprövade felsökningsmodellen att låta alla vara ikopplade och ställde en byrå i vägen så att man inte kunde se sladdarna.

Sen såg min fru det. Och vi ska ju snart få resultatet av vår fortplantning levererat. Så då lovade jag att jag skulle dra ut alla överflödiga sladdar och rensa bort alla digitalboxar som vi inte använder från tv-bänken under dagen. Och sen gick det två veckor och till slut kunde jag inte googla fram fler obskyra utdöda civilisationer med alternativ tideräkning så imorse var jag tvungen att verkligen göra det, under den här dagen.

Sedan följde en period då jag försökte förklara för min fru att det här faktiskt skulle innebära en hel del alldeles oerhörda logistiska utmaningar, eftersom vissa boxar måste köras och slängas på soptippen medan andra boxar kanske måste packas ner i sina originalförpackningar och sparas i vårt förråd utifall att vår nuvarande tv- och internetleverantör beslutar sig för att kräva tillbaka dem alternativt lägga allihop på vår månadsräkning i fortsättningen.

Jag tänkte att det var ett bra läge att avvakta lite och låta alla boxarna ligga där de ligger.

Min fru tyckte att det var ett bra läge att äntligen ta tag i förrådsstädningen.

Så jag kröp runt på golvet i mitt anletes svett och drog ut alla sladdar till alla boxar som vi inte använder, som den sämsta Fångarna på Fortet-cellen någonsin. Sedan packade jag ihop de som skickats till oss av vår nya leverantör i sina förpackningar, och sedan fick jag gå till affären och köpa asmycket glass för att vår son skulle gå med på att visa var han har gömt alla fjärrkontroller. Och sedan gick jag ner i källaren och öppnade förrådsdörren, och när jag en och en halv timme senare hade grävt fram mig själv ur lampskärms- och gåstols-lavinen som följde på det drog jag ut de representanter av skit som jag kunde få in i bilen och tryckte tillbaka in allt annat skit i förrådet. Pressade igen dörren. Låste förrådet. Kom på att jag hade glömt lägga in de jävla digitalboxarna. Öppnade dörren igen. Gåstols-lavin. Fyrtiofem minuter. Upprepa.

När jag slutligen hade packat bilen full med skit från förrådet att köra till soptippen gick jag upp i lägenheten och hämtade alla digitalboxar och modem och fjärrkontroller och sladdar och skit som också skulle till soptippen och bar ner dem till bilen. Där jag tyvärr märkte att den skiten inte gick att få in i bilen på grund av all skit som redan låg i bilen. Varpå jag var tvungen att ta ut en del av skiten i bilen ur bilen för att få in den nya skiten i bilen. Varpå jag var tvungen att lägga in den första skiten bland all den andra skiten i förrådet.

Lampskärmar. Gåstols-lavin. Ni vet.

Halvtimme.

Pressa igen dörren till förrådet.

Köra till soptippen. Köra runt bland arga män i Volvo V70 0ch leta efter elektronikåtervinningen.

Köra hem.

Och vet ni vad min fru säger till mig efter allt det här? Efter att jag ägnat HELA MIN FÖRMIDDAG åt det här? Va? Vet ni vad hon säger då?

”Fredrik, var är vår dvd-spelare?”

Dansar som om alla tittar

Min fru och jag har varit på Ikea idag. Hon är ju höggravid, så när vi gick förbi stolsavdelningen tänkte jag att det var ett bra tillfälle att få henne att äntligen förstå det här fenomenet som där jag kommer ifrån allmänt refereras till som ”tjock mans boogie”. Vilket alltså är den rörelsekombination som följer då en man med trivselvikt sätter sig på en hög barstol utan att tänka sig för, och därefter genast får hoppa ner igen för att dra upp jeansen och underbyxorna över stjärtskåran.

Beroende på olika faktorer som jeansens passform, den aktuella trivselviktens beskaffenhet och barstolens höjd kan detta förstås behöva upprepas ett halvt dussin gånger eller så under en kväll. Därav ”tjock mans boogie”. Och därav min aversion mot hennes förslag att vi ska köpa barstolar till vårt kök.

Min höggravida fru begrep dock inte över huvud taget alls vad jag menade.

Så nu tänker jag fan också börja gå runt i leggings.

Sluta på topp. Eller åtminstone på vägen ner.

I köpcentrum. Någonstans här i närheten. Ganska vanlig dag.

Jag: (Stiger in i heminredningsbutik) Jaså HÄR är du! Jag trodde att du var på Apoteket.

Fru: (Samtalar med butiksbiträde om någon form av handduk)

Jag: (Lägger eventuellt, vilket jag ibland tydligen har en tendens att inte göra, inte märke till det pågående samtalet som jag inte är involverad i) Sjuk grej då! Jag var inne på Apoteket och letade efter dig, och så gick jag förbi en hylla där det stod sånt där medel mot håravfall, ”Rogaine Forte”. Fast jag läste lite snabbt så jag trodde att det stod ”Rogaine Fötter”.

(Den tystnad som har en tendens att uppstå ganska ofta när ett samtal som jag inte är involverad i avbryts av att jag påbörjar ett helt parallellt samtal)

Butiksbiträde: (Tittar på mig)

Min fru: (Med en lite onödigt lång utandning, faktiskt) Det här är min man.

Jag: Pratade ni?

Min fru: (Möjligtvis en aning mer berättigad lång utandning) 

Jag: Sorry. Jag såg bara det är om ”Rogaine Fötter”. Alltså, jag fattade ju nästan direkt att jag hade läst fel. Men de där sekunderna däremellan hann verkligen ge upphov till en hel del frågor…

(Ljudet av avsaknad av samtal)

Jag: Vad pratade ni om innan jag kom då?

Min fru: Handdukar.

Jag: Åh! Ska vi köpa nya? Jag vill ha en mjuk!

Butiksbiträde: (Med en vänlighet som faktiskt känns helt och hållet genuin) Ja, din fru sa att du var väldigt noga med det.

Jag: Alltså, inte bara mjuk. Jag menar MJUK! Vi har varit i skitmånga butiker där jag bett om en mjuk handduk och så kommer de ut med nåt jävla sandpapper. Jag menar m-j-u-k.

Min fru: Vi vet vad du menar, älskling.

Jag: (Tittar mig omkring i butiken efter något att jämföra med) Jag vill ha en handduk som är som…har du sett James Bond? Den där vita katten som skurken sitter och klappar där. SÅ mjuk!

(Avsaknad av samtal)

Jag: Alltså…jag menar inte att jag vill torka mig med en levande katt. Jag menar bara, som exempel. På mjukhet.

Butiksbiträde: (Med en vänlighet som känns aningen mindre genuin) Väldigt mjuk handduk, ja. Jag ska se vad vi har…

Jag: Jag menar alltså inte att jag vill torka mig med en levande katt. Jag vill bara förtydliga det. Jag uttryckte mig klumpigt.

Butiksbiträde: (Ler vänligt, genuinitetsfaktor oklar) Jag förstår.

Jag: (Istället för att vara tyst) Men om den var död.

(Ganska lång avsaknad av samtal)

Fru: (Tittar på mig) 

Jag: (Harklar mig) Jag menar inte att jag vill torka mig med en död katt. Det vore ju sjukt. Jag menar som mjukhetsfaktor. Som exempel. Att jag inte vill torka mig med en levande katt. Det vore ju…också sjukt.

(Likvärdigt lång avsaknad av samtal)

Jag: Och…klor. Och sådär.

Fru: (Skakar på huvudet)

Jag: Okej. Jag går till ostaffären så länge. Ring när du är klar här.

Jag skiter i vad hon säger

Jag frågade efter en grej. Och hon sa att hon inte visste var den var. Och jag sa ”då är den borta”. Och då frågade hon ”har du letat efter den?”. Och då sa jag ”ja!”.

Och sen visar det sig, flera dagar senare, att hon tycker att ”letat efter den” och ”suttit i soffan och funderat över var den kan vara” är två HELT olika saker.

Och sen är det jag som har ”problem”.

Jaha

Jag har alltså någon form av semester. Vilket väl kan sammanfattas med att jag, till skillnad från när jag jobbar, för en gångs skull har saker att göra och inte bara kan sitta och dricka Dr Pepper och blogga hela dagarna.

Till att börja med har jag ju lovat min fru att rensa förrådet innan hon föder barn. Och eftersom det var innan hon födde vårt förra barn som jag lovade henne det (jag hävdar fortfarande att eftersom vi ändå flyttade ett halvår senare så r-ä-k-n-a-s det som att jag gjorde det) så har det med all önskvärd (och en hel del oönskvärd) tydlighet klargjorts för mig att nu är det dags.

Insidan av vårt förråd ser ut lite som om ett dussin Stormtroopers har rökt gräs och druckit Jägermeister och hamnat i slagsmål med varandra inuti en pytteliten Mio-butik som någon har öppnat i ett tält på Roskildefestivalen. Om man ska sammanfatta det. När jag tittar på det så tänker jag att pyromaner kanske trots allt utgör en del i det naturliga kretsloppet på samma sätt som såna där små insekter som äter döda löv. Det finns grejer därinne som jag är nästan helt säker på inte ens är våra grejer. Det sticker ut tygsjok av gamla sofföverdrag och olika oidentifierade pinnar i olika storlekar och rester av lampskärmar ur hålen i ståltråden som omgärdar förrådet på det där sättet så att man får känslan av att det är så här det skulle se ut om ett biologiskt experiment gick fruktansvärt fel och en Valborgsmässobrasa utvecklade intelligens och ohyggliga superkrafter och man var tvungen att låsa in den som en av velociraptorerna i Jurassic Park.

Jag kan inte tänka mig att det är så här sniglar har det. Det kan jag faktiskt fan inte.

Det kan inte vara meningen att man ska leva så här.

Och, ja. Jag har egentligen inte kommit så jättemycket längre än så. Jag har inte öppnat själva förrådet eller så. Man börjar ju med en ytinspektion, så att säga. Alla vet det. Och nu är min fru och jag osams för att hon vill veta var jag har varit de senaste två timmarna. Och jag säger ju det.

Ytinspektion.

Sounds of the underground

Som allra hastigast vill jag bara ge en kort uppföljning angående den snarkningsproblematik som drabbade det här hushållet för någon vecka sedan. Eller, ja. Den ”drabbade” kanske inte så mycket som den ”kulminerade”. Jag hävdar förstås att det mest handlar om att min fru är lite lättväckt nu eftersom hon är gravid och sådär. Min fru hävdar att det handlar lite mer om att jag låter som om någon maler griffeltavlor i en köttkvarn när jag sover.

Som ren konsumentinformation kan jag hur som helst berätta att den där sprayen som jag köpte på Apoteket, som enligt bipackssedeln skulle bestå av ett ”läkande skum”, kändes exakt som om man sprutade ett läkande skum ner i luftstrupen. Människor som använder den där och kommer tillbaka efter mer behöver fan utveckla en kräkreflex. Upplevelsen att spraya ner det där i halsen var snarlik upplevelsen jag tänker mig att det vore att äta innehållet i en brandsläckare.

Däremot var de här klämmorna, som visserligen ser ut som någon form av tortyrredskap härstammandes från den franska revolutionens glada tånaglardragardagar, en på alla sätt positiv överraskning för min familj. Man trycker liksom upp dem i näsan lite som en sån där tjurringspiercing som alla trummisar hade på 90-talet, så att de vidgar näsborrarna så att hjärnan får mer syre eller nåt sånt skit, och även om de får min näsa att morgonen efter se ut som efter den där gången när jag var fyra år och lärde mig att det sitter en glasruta ovanpå glassfrysen på Ica så sov hela familjen i samma lägenhet inatt.

Vilket, med tanke på hur mycket jag har använt balkongsoffan de senaste veckorna, säkert är till stor glädje för hela bostadsrättsföreningen.

Ja. Det var bara det.

Jag har börjat skriva på en ny bok också.

Och nu ska jag pröva ett nytt jordnötssmörsmärke.

Vad gör ni?

Nu såhär i efterhand

I parken. En bit innan vi kom till den lilla bron över den lilla da mmen.

Treåring: (Utropat som om det är en möjlighet, en fråga, en självklarhet och en order, samtidigt, vilket i sin fulländning endas kan utföras om man är tre år gammal) Klappa vovven!

Jag: Mmm. Men vi måste fråga först. Man får inte bara springa fram och klappa.

I parken. I runda slängar tjugo minuter och fem meter senare.

Treåring: (Får syn på en annan hund) Klappa andra vovven!!!

Jag: Mmm. Ja. Men vi måste fråga först. Man måste fråga innan man springer fram och klappar, eller hur?

I parken. Vid den lilla bron över den lilla dammen.

Jag: Här ska vi gå över.

Treåring: (Tittar skeptiskt på bron. Tittar skeptiskt på mig. Skakar på huvudet.) Måste först fråga!

Jag: Va?

Treåring: (Pekar på bron och följer upp med den sedvanliga Star Wars-karaktärgrammatiken) Måste först FRÅGA! SEN gå över bro!

Jag: Vad snackar du om? Fråga vem?

Treåring: (Ursinnigt) MÅSTE FÖRST FRÅGA!!!

Jag: (Med den uråldriga föräldramässiga konfliktlösningen ”ge upp”) Jajajaaa. Okeeej.

(Tystnad)

Treåring: (Tittar förväntansfullt på mig)

Jag: (Ser mig omkring i parken. Ser ingen. Kommer på en idé. Kommer inte på att det är en dålig idé. Harklar mig.) Ska vi fråga trollet?

Treåring: (Den skeptiska blicken)

Jag: Ja…du vet. Som i Bockarna Bruse? Vi måste fråga trollet om vi får gå över bron, du vet?

Treåring: (Skiner upp som om jag har sagt till honom att bron är en fyrverkeripjäs) JAAAAAAAAA!

Jag: (Känner mig som en svinsmart pappa, förställer rösten) Hallå Trooollet? Får vi gå över din bro?

Treåring: (Ställer sig så nära bron det bara går utan att faktiskt vara på bron och lyssnar)

Jag: (Känner mig som en svinsmart pappa, förställer rösten) Jaaa. Ni får gå över min brooo!

Treåring: (Ser ut som om han har gjort mål i något, springer över bron) 

Jag: (Lite med det där tonläget som den grekiska mytologin eventuellt har ett ord på sex bokstäver för) Jag är fan ett geni.

(Två minuter senare) 

Jag: Vi ska vänster här, gubben.

Treåring: (Tvärstannar) Först fråga trollet.

Jag: Va?

Treåring: (Pekar allvarligt på mig) Först fråga trollet. SEN gå.

Jag: (Tittar på klockan) Jaha. Okej. Fråga trollet då. Men sen måste vi gå hem.

(Två minuter senare) 

Jag: Håll mig i handen nu så ska vi gå över gatan.

Treåring: (Ruskar på huvudet som om han har fått vatten i båda öronen) Först fråga trollet.

Jag: Men vafa…vi behöver inte fråga trollet för att gå över gatan. Trollet äger inte gatan!

Treåring: (På det sättet som man bara förstår att en treåring kan uttrycka sig om man råkar ha fortplantat sig till en egen) Först. Fråga. Trollet.

Jag: Okej. Snälla trollet, kan vi få gå öve…

(Trettio sekunder senare)

Jag: Hoppa upp på trottoaren nu så gå…

Treåring: Först fråga trollet!

(Tystnad)

Jag: Du kan inte rimligtvis mena allvar?

(Tjugo minuter senare)

(Telefon ringer)

Fru: (I telefon) Var är ni?

Jag: Vi är typ vid parken.

Fru: Är ni FORTFARANDE vid parken? Vi ska ju åka nu!

Treåring: (I bakgrunden) Först fråga trollet. S-e-n gå uppför backen!

Jag: (I telefon) Älskling. Jag vill att du, när jag börjar förklara det här, försöker komma ihåg att jag kände mig rätt smart när jag fick idén…