Fredrik Backman's Blog, page 80

Jag behöver en ångra-knapp på mitt liv

På vanligt apotek vid normal tid på eftermiddagen.

Jag: Jag skulle behöva något mot snarkning.

Kvinnlig apotekare: (Pekar mot andra änden av apoteket med vad som kanske bäst skulle kunna beskrivas som en fullkomligt enastående brist på entusisasm) Hyllan där borta.

Jag: (Nickar på ett sätt som jag upplever som uppmuntrande men som av den kvinnliga apotekaren eventuellt uppfattas lite mer som jävligt enerverande) Vad finns det för alternativ?

Kvinnlig apotekare: (Suckar som om hon försöker blåsa ut ljusen på en osynlig födelsedagstårta genom näsan i extrem slow motion) Det finns en sorts klämmor. Och en spray, om problemet är allvarligare.

Jag: Kan du rekommendera något?

Kvinnlig apotekare: (Synar mig uppifrån och ner, en aning på ett sätt som får mig att misstänka att hon tänker rekommendera mig en ny klädstil, till att börja med) Hur allvarligt är problemet?

Jag: (Beslutar mig tydligen för att inte lyssna på rösten i mitt huvud som just då skriker åt mig att för helvete inte säga det som den andra rösten i mitt huvud precis har föreslagit) Alltså, för MIG är det ju inget problem. JAG sover som en liten gris. Men min fru börjar ju se ut som en av de där bleka jävlarna i Twilight-filmerna, om du förstår hur jag menar!

(Inte heltigenom bekväm tystnad)

Jag: (Harklar mig) Alltså…jag menar att hon sover ju inte så mycket. Eftersom jag snarkar. Man blir…lite blek. Om man inte får sova.

(Tystnad. Lätt höjda ögonbryn från kvinnlig apotekares sida.)

Jag: (Kliar mig i handflatorna på ett sätt som jag tänker mig ska få mig att se avslappnad och obekymrad ut) Alltså…du vet. Jag menar ju inte en av de fula i Twilight. Jag menar en av de…snygga. Självklart. Min fru hade blivit en assnygg vampyr.

(En, om jag ska vara helt uppriktig, ganska ansträngd tystnad nu.)

Jag: Har du sett Twilight?

Kvinnlig apotekare: (Ser inte exakt ut som att hon har gjort det)

Jag: (Lyfter paketet med näsklämmor och beslutar mig helt uppenbart för att detta är en bra tidpunkt för ett skämt) Jag kan ta klämmorna. Det funkar säkert. Slår ni in paket här? Jag tänkte att det kunde bli en bra bröllopsdagspresent. Det är ju ändå mest för hennes skull, det här!

Kvinnlig apotekare: (Ser ut som någon som definitivt inte tänker göra en lufttrumvirvel.)

Jag: På…skoj. Alltså.

Min fru: (Ropar från entrén till apoteket) Fredrik! Jag går över till H&M bara!

Jag: (Nickar)

Kvinnlig apotekare: (Tittar efter min fru, tittar på mig, tittar efter min fru, tittar på mig, ser ut att fundera över om min fru möjligtvis lider av någon form av synnedsättning) Är det din fru?

Jag: (Lite oklart exakt varför jag säger detta) Jag sa ju att hon var en av de snygga!

Kvinnlig apotekare: (Tittar på mig. Skakar på huvudet.)

Jag: Alltså…jag menar…du vet. Jag fattar att det var ett dumt skämt, det där om att jag inte lider av det. Alltså det är ju mitt problem också. Om hon inte får sova, alltså. Alltså inte bara för att hon ser ut som en vampyr om hon inte får sova utan även för att jaduvet, jag vill ju att hon ska vara lycklig och sådär. Det är ju inget bra att hon inte får sova. Självklart inte. Inte för att det är något fel med vampyrgrejen men…jaduvet. Hon är ju gravid också. Så man vill ju inte hålla henne vaken i onödan. Hon blir ju så grinig.

Kvinnlig apotekare: (Ser ut lite som om jag precis har kallat min fru, gravid i åttonde månaden, för en grinig vampyr.)

Jag: Kan vi börja om det här? Ibland drar jag dumma skämt när jag blir nervös. Det är en sjukdom.

Kvinnlig apotekare: (Tar en flaska från en hylla. Trycker den i handen på mig.) 

Jag: Vad är det här?

Kvinnlig apotekare: Min kollega köpte det här till sin man när han snarkade. Hon är väldigt nöjd.

(Tystnad)

Jag: Och hennes man då?

Kvinnlig apotekare: (Går mot kassan)

Jag: Blev hennes man också nöjd!!!???

(Tio minuter senare. På H&M.)

Min fru: (Pekar på påsen från apoteket) Vad är det där?

Jag: Antingen är det medicin mot snarkning. Eller så är det gift.

Jag har inget EMOT ananas

Jag säger bara att om naturen inte vill att jag ska HATA ananas så borde den verkligen ha gjort något åt att ananas, om den till exempel är uppskuren i bitar och ligger i en skål och det till exempel är mörkt i köket och man inte vill tända lampan för att man inte vill bli utfrågad om vad man gör i köket vid den tiden på natten, ser jävligt mycket ut som ost.

Jag har inget e-m-o-t ananas.

Men om ananas och jag ska ha en fungerande relation så är det fan en jävligt dålig början att jag tror att den är ost.

Det är allt jag säger.

En annan grej som har hänt

Det händer ibland att ogifta människor i min bekantskapskrets frågar om ett ingått äktenskap har någon inverkan på själva relationen i övrigt. Om man börjar kommunicera annorlunda med varandra, eller så. Och det är förstås en omöjlig fråga att svara på med någon form av enkel generalisering. Men om jag ska göra ett försök, och ställa upp någon ytterst enkel jämförelsemodell mellan hur min fru och jag kommunicerade när vi träffades för sex år sedan och hur vi kommunicerar nu, så kan jag kanske börja med att säga att jag är allergisk. Det är väl inte helt klarlagt om det är mot pollen eller bara mot naturen i allmänhet, men jag har en känsla av att jag är en sån som det där trädet i Avatar hade bitchslappat hela vägen till Apoteket om vi stötte ihop med varandra på motorvägen eller så. Och en lite olycklig bieffekt av min allergi är att jag under säsong tydligen börjar snarka rätt högt på nätterna, enligt närsovande medlemmar av familjen.

Eller, ja. Extremt högt, kanske, om vi ska vara petiga. Det kan väl möjligen hända att det en gång, medan vi bodde på Södermalm och hade den där sortens tunna väggar som finns i gamla hus, var en granne som knackade på och bad oss sluta borra mitt i natten.

Men jag har liksom känsliga luftvägar.

Och när min fru och jag var nygifta och nyförälskade och jag började snarka så brukade hon väcka mig på nätterna genom att pussa mig på pannan, och sedan med mjuka viskningar be mig att använda nässpray. Det var som att bli väckt av fjärilskyssar. Inatt hoppade hon över själva ”väcka”-fasen och lät bara nässprayen göra jobbet åt henne. Det var som att bli väckt av en eukalyptyshandgranatsexplosion i bihålorna.

Det är en skillnad. Det är det ju.

Ingen god gärning går ostraffad

Jag vet helt ärligt inte exakt hur det här gick till.

Men det började med att vår son hade en jämnårig lekkamrat här. Och jag skulle vara själv med dem i en timme. Och alla frågade om det skulle gå bra och jag sa att jajajaaa herregud jag har för fan varit ensam med barn förut. Och sen gick alla. Och efter fem minuter började ungarna bråka om nån jävla lastbil. Och jag satt i köket och åt kakor. Så jag gjorde det som alla ansvarsfulla föräldrar gör i den situationen. Jag förklarade för ungarna att de måste lära sig att dela med sig. Och det funkade inte. Så då tog jag lastbilen ifrån dem. Lite som José Mourinho gör med sina fotbollslag, tänkte jag. Liksom ena gruppen mot en gemensam yttre fiende, fattar ni? Exakt. Och en stund senare satt jag i köket och så hörde jag något som välte i andra rummet och när jag kom dit hade en av ungarna kastat en traktor i huvudet på den andra, varpå den andra hade kontrat med att kasta en plasthäst i ögat på den första. Så då tänkte jag att det kanske skulle lugna ner situationen lite om de fick tillbaka lastbilen. Så då fick de det. Och fem minuter senare hörde jag från köket att de bråkade om lastbilen igen. Så då skulle jag gå in och förklara för dem att man måste för fan dela med sig, det är faktiskt det viktigaste som barn i treårsåldern måste få lära sig. Men sen råkade jag öppna dörren lite snabbt och klämde liksom lastbilen mellan dörren och väggen och så gick den sönder. Och så blev det ett jävla liv.

Och sen kom min fru och den andra ungens pappa hem och undrade hur ungarna hade fått de traktor- och hästformade blåmärkena i ansiktena. Och då förklarade jag. Och sen frågade den andra ungens pappa var jag var när allt det här hände. Och då förklarade jag att det viktiga är för fan att ungarna lär sig att DELA MED SIG.

Och sen är jag inte exakt säker på vad som hände.

Men som jag förstår det så är båda ungarna nu i alla fall sams igen och nere vid dammen tillsammans för att mata ankorna med mina kakor.

Ner som en pannkaka

Ja, jag ber givetvis om ursäkt för hela 48-timmarsuppehållet som plötsligt drabbade bloggen. Jag skulle förstås kunna ta den rationella utvägen och skylla på att familjen Backman har tillbringat helgen någonstans långt ute i en av där skärgårdsidyllerna precis i gränslandet där allas mejl alltid har slutat fungera men Instagram fortfarande gör det.

Men, ja. Ni vet.

Vi har faktiskt firat midsommar hemma i år. Med på alla sätt alldeles förträfflig internetuppkoppling.

Saken är bara den att jag är 32 år gammal och väger 100 kilo och i förra veckan testade jag en ny kiropraktor. Så i fredags morse lekte min son och jag med Lego på golvet i vardagsrummet och jag har ägnat resten av helgen åt att försöka resa mig upp.

När jag väl hade lyckats göra det var det mörkt och alla hade gått och lagt sig. Jag trampade på Legot. Min son vaknade av att jag skrek. För att få honom att somna om igen var jag tvungen att först sitta med honom på golvet och bygga Lego.

Fjärde gången detta upprepade sig under ett dygn kom jag i alla fall ihåg att ta med mig mobiltelefonen så att jag kunde ringa min fru och be henne komma med mackor.

Någon borde utveckla någon form av motsvarighet till lavinvarnare för den här sortens situationer.

Bad moon rising

Jag vet inte hur hög procent av den här bloggens läsare som vid ett eller annat tillfälle under sitt fordonsframförandeberättigade liv har kört någon form av bil med någon form av dieselmotor. Jag vet hur som helst i så fall inte heller hur många av de som någon gång har gjort det som någon gång har råkat (det kan till exempel bero på att man är trött eller på att pumparna var opedagogiskt märkta eller till exempel på att det var mörkt och utanför Norrköping och att man höll på att äta två stycken franska hot dogs under tiden och då kan det faktiskt hända vem som helst, rent hypotetiskt!) tanka bensin istället för diesel i dieselmotorn.

Det händer en del dåliga saker när man gör det. Så kan man väl sammanfatta upplevelsen.

Först går det fint en liten bit. Men sen flippar liksom hela systemet ur fullständigt och bilen börjar bete sig helt sjukt bångstyrigt och man kan liksom inte få kontakt med den. Det är som att befinna sig inuti en blåval med bihåleinflammation. Och sen blir det ett jävla liv helt plötsligt, och sen skär sig hela motorn och bryter ihop. Och sen står man där mitt ute i ingenstans och skakar på huvudet och tänker: ”Fan. Det här kommer inte bli billigt.”

Jag vet inte om det har hänt er. Men det finns en avgörande sekund någonstans i hela det här skeendet då liksom hela situationens beskaffenhet plötsligt blir glasklar framför en. Då man med ens inser exakt vad det är som har hänt, och hur det ena ledde fram till det andra och hur det i sin tur ledde fram till att bilen låter som om valfri Rolling Stones-medlem har börjat kräkas i en megafon. Ett moment of clarity, om man så vill.

Det brukar dyka upp ganska exakt efter att man plötsligt ställt sig själv frågan: ”Vänta…nu. Tankade jag diesel eller tankade jag…skit också.”

Hur som helst.

När man är på picknick i en park. Och en törstig treåring utan förvarning rusar fram och tömmer ett svinstort glas med något som man tror är vatten. Och treåringen sätter ner glaset i marken och bara står och andas och blinkar en smula vingligt direkt efteråt. Och närmaste vuxen lutar sig fram och mumlar: ”Oj. Jag tror att det där var Coca-Cola”.

Då är det ungefär samma känsla.

Jag vill inte vara den kritiska rösten här.

Men jag skulle öppna en burk kapris. Som jag skulle ha i mat. För att kunna göra det var jag först tvungen att ta bort ett mjukt plasthölje som satt runt hela burken. Sen var jag tvungen att ta bort ytterligare ett, lite mindre mjukt, plasthölje som satt runt själva locket. Sen var jag tvungen att ta bort två små plastflärpar som satt liksom mer på sidan av själva locket. Sen var jag tvungen att skruva loss själva locket, eftersom det inuti locket satt ett litet aluminiumhölje för hålen som kaprisarna skulle trilla ut ur. Locket satt fast skithårt. När jag till slut hade fått loss locket och pillat loss aluminiumhöljet inuti locket och satt på locket på burken igen så visade det sig att det ovanpå själva glasburken satt ytterligare ett lock. Genomskinligt. I hårdplast. Svinhårt. Så först var jag tvungen att skruva loss det första locket igen, som jag hade skruvat fast skithårt, och sen var jag tvungen att gå och hämta en matkniv för att kunna lossa alla kanter på det här andra locket så att jag kunde bända loss det från själva burken.  Sen fick jag loss det. Sen fick jag fullt med kaprisvatten i hela handen. Sen kunde jag skruva på det första locket igen. Och sen kunde jag äta kapris.

Jag vill absolut inte vara kritisk här eller så.

Men jag känner fan att den där burktillverkaren kraftigt har överskattat vad man är redo att göra för att få äta kapris.

Burn notice

Det kom en norsk tidning till Stockholm idag för att prata om hur det går för Ove i Norge. Det gick okej, tror jag. Eller alltså, själva intervjun gick bra, tror jag. Men efter den ville fotografen ta några bilder. Och, ja. Det gick ungefär så här:

(DISCLAIMER: Den norska terminologin i det här blogginlägget är inte nödvändigtvis vad som sades utan vad jag upplevde. Grammatiken är inte nödvändigtvis riktig grammatik. Den kan vara helt fiktiv grammatik för språk som inte existerar som jag bara har improviserat fram i mitt huvud också. Jag gör sånt när jag blir rädd. Det är en väldigt ineffektiv försvarsmekanism.)

Fotograf: (Pekar med alldeles spektakulär sorglöshet på ett litet staket i slutet av en gräskulle. På andra sidan staketet finns en handledsbred liten avsats på en mur. En och en halv meter nedanför staketet finns någon form av dike. Diket är en dryg meter brett. På andra sidan diket börjar den nedre änden av ett sluttande hustak till någon form av fabriksbyggnad)) Hvis du kan hoppe over dette och hoppe över det bare!

Jag: Ställa mig…varförnåt?

Fotograf: (Med den obekymrade tonen som kanske hade varit rimlig att använda om ”taket” på norska betydde ”marken”) På taket bare!

Jag: Hoppa över…vadåförnåt?

Fotograf: (Med tonen som folk som aldrig har sett mig ”hoppa” över ett staket använder när de ber mig hoppa över ett staket, bara) Gjerdet! Bare!

Jag: Gjerde? Vad är det?

Fotograf: (Pekar muntert på staketet)

Jag: Hoppa över staketet?

Fotograf: (Nickar ivrigt) 

Jag: Du känner verkligen inte mig alls.

Fotograf: (Med tonen som man bara använder om man har en ytterst liberal relation till tyngdlagen) Du hopper over gjerdet och hopper over til taket! Det blir veldig fint lys i bildet!

Jag: Lys?

Fotograf: (Nickar som man gör om man tycker att lys är väldigt viktigt) 

Jag: Du menar att det kommer bli bra ljus på bilden?

Fotograf: (Nickar som man gör om man tycker att bild är väldigt viktigt)

Jag: Det kommer sluta med att jag bryter benet, det är vad fan det här kommer sluta med!

Fotograf: Va?

Jag: Bryta benet. Jag vet inte vad det heter på norska. (Pekar på mitt ben, illustrerar om jag får säga det själv ganska så himla grafiskt hur det bryts)

Fotograf: Åh! ”Brekke beinet”!

Jag: Jag kommer brekke beinet, det är vad fan jag kommer brekke!

Fotograf: (Gör en uppmuntrande rörelse med handflatan, inte helt olik den där rörelsen den där ungen i Rädda Willy gör när han ska få späckhuggaren att fatta att den ska hoppa över den där dammen eller vad fan det nu är) Bare hoppe!

(Ganska ansträngd tystnad)

Jag: (Börjar kliva över staketet i en serie fysiska rörelsekombinationer som för en utomstående på lite avstånd eventuellt kanske hade sett ut som om en full panda försökte lära sig brasiliansk kampsport i ultrarapid) Och nu vill du att jag ska…hoppa över till taket? Det är ju svinbrant!

Fotograf: (Börjar fotografera på ett sätt som faktiskt helt uppriktigt får mig att misstänka att hela klättexercisen är själva målet med bildserien, inte nåt himla ”lys”) Va?

Jag: Svinbrant! Alltså…vafan…taket! Det är ju…”kjempebrant”! Eller vad fan det heter!

Fotograf: (Tittar på taksluttningen) Åh! Bratt!

Jag: Det är svinbratt!!!

Fotograf: (Nickar glatt) 

Jag: (Håller i staketet med ena handen och tittar ner) Det är typ en och en halv meter ner här. Jag väger 100 kilo. Jag vet fan inte vad det blir i norska kilo men när 100 svenska kilo hoppar en och en halv meter ner i ett dike som nån jävla cirkusbjörn så brekker vi fan benen.

Fotograf: Äsch! Hoppe bare!

Jag: (Halkar, sätter mig på röven på avsatsen, med ena handen i änden av staketet och den andra handen runt en stor näve av någon form av grön växt som växer i diket, eller vad det nu är, och som jag nu har fötterna nerkörda i ett hav av)

Fotograf: (Låter för något ögonblick en smula orolig) Hvordan gjorde det?

Jag: Vem?

Fotograf: (Anstränger sig för att prata svenska) Hvordan. G-i-c-k. Det?

Jag: Det gick bra. Tror jag. Jag har lite ont i röven bara.

Fotograf: Va?

Jag: (Nickar mot baken)

Fotograf: (Nickar glatt) Åh! Baken!

Jag: (Nickar lite mindre glatt) 

Fotografen: (Pekar glatt på de gröna växterna som jag håller i handen) Hva kaller du dem på svensk?

Jag: (Tittar på växten, suckar ganska djupt, släpper växten) ”Brännässlor”. Vi kallar dem ”brännässlor”.

(Lång tystnad) 

Fotograf: (Harklar sig. Ler uppmuntrande) Samme i norsk! ”Brennesler”!

(Längre tystnad)

Jag: Det här är verkligen en skitdålig kulturell bro vi håller på att bygga. Jag vill bara att vi ska ha det klart för oss.

Det som ligger närmast hjärtat

Bloggen är som synes lite sen in till sig själv idag, beroende på lite olika saker. En av sakerna är glass och en annan av sakerna är sista säsongen av Sopranos och en tredje sak är att jag har fått lägga rätt mycket tid på att svara på mejl från olika sorters människor på mitt bokförlag för att intyga att jag faktiskt tänker skriva färdigt den där boken som de så ihärdigt fått för sig att jag ska skriva färdigt bara för att jag lovade dem det.

Men den viktigaste anledningen är faktiskt att min svåger var ansvarsfull nog att ta med mig på en hjärt- och lungräddningskurs. En av de stora förtjänsterna med att ha en bloggläsekrets som alltid ser till att bloggens upphovsman är den dummaste i rummet är förstås att jag inte behöver berätta för er vilken bra grej det är, men ni känner mig förstås tillräckligt väl vid det här laget för att veta att jag kommer att göra det ändå så jag skulle uppskatta om ni bara hoppade till och låtsades bli förvånade. Okej? Okej. Så: Himla bra grej det här med hjärt- och lungräddningskurs, serrni. Borde alla gå på, serrni.

Personligen tyckte jag faktiskt att den var så bra att jag har planer på att anmäla mig till ytterligare en kurs, för att lära mig använda en av de där nya hjärtstartarna som har börjat placeras ut i taxibilar och på kontor. Ruskigt bra grej, det också. Jag messade förstås min läkare om det, för att jag tänkte mig att han skulle ge mig beröm för mitt ansvarstänkande, varpå han kort och gott messade tillbaka och frågade hur det var ställt med hälsan hos min vän och kontorskollega N. Jag kände mig tvungen att medge att min vän och kontorskollega N rent allmänt har en hälsostatus som ger nötkärnor komplex. Varpå min läkare messade att han, efter att ha läst på lite i de ska vi säga mer matrelaterade delarna av min blogghistorik, tyckte att det bästa för min hälsostatus vore om jag betalade för hjärtstartaren och lät min vän N gå utbildningen i hur den ska användas.

Det är tydligen den sortens relation vi har nu, min läkare och jag.

Hur som helst gick i alla fall dagens utbildning bra. Min frus enda instruktion var att jag skulle tänka på att jag blivit given två öron och bara en mun eftersom det är meningen att jag ska lyssna dubbelt så mycket som jag pratar. Så jag försökte vara så tyst jag kunde. Det gick relativt bra. Enda gången det var på väg att skeva ur lite var när instruktören pratade om att det första man måste göra om man är först på plats vid en olycka är att utvärdera läget och eventuella faror eller hot som kan hindra en i själva hjärt- och lungräddningen. Och sedan frågade hon kursens deltagare vilka sorters faror eller hot vi kunde tänka oss vara vanligast i sådana fall.

Jag räckte upp handen. Det gjorde tre andra personer också. De fick svara först. De svarade i tur och ordning: ”risken att brand sprider sig, om olyckan är en eldsvåda, varpå offret kanske först måste flyttas”, ”rasrisk, där det kanske finns signaler om att offret fallit från en hög höjd och att till exempel ett tak kan vara på väg att ge vika” och ”bilar, om det rör sig om en trafikolycka, då man kanske först måste säkra omgivningen för den som ska hjälpa offret”.

När turen kom till mig så tog jag ner min hand och mumlade något om att ”jag tänkte säga det där om…brand” och sedan gjorde jag mig själv synnerligen upptagen med att ändra skärmsläckare på min telefon en stund.

Men jag tycker faktiskt fortfarande inte att man ska behöva skämmas för att det enda man spontant kom att tänka på när instruktören frågade om vilka faror och hot man bör vara uppmärksam på var ”vargen”.

Mitt primära sociala utbyte den senaste veckan har skett med en treåring.

Vargen är ett jävligt reellt hot i den åldern.

Jaha. Okej. Visst.

Det var tydligen inte halsfluss.

Det var tydligen ”bara lite ont i halsen”. Så säger de på sjukvårdsrådgivningen. Och så säger de ”jamen det är väl bra att det försvann av sig självt?” när jag frågar varför det plötsligt bara gick över.

”Jamen det är väl bra”.

Så då försökte jag förklara att om en radiooperatör på det amerikanska försvarshögkvarteret noterar en fientlig farkost som plötsligt dyker upp i amerikanskt luftrum utan att identifiera sig, och den farkosten sedan plötsligt FÖRSVINNER från skärmen. Då kommer liksom inte radiooperatörens överordnade i generalstaben eller vad fan det nu heter bara rycka på axlarna lite muntert och säger ”JAMEN DET VAR VÄL BRA ATT DET FÖRSVANN AV SIG SJÄLVT”.

Och då la sjukvårdsrådgivningen på luren.

Jag tänker hur som helst behålla de här halstabletterna med citronsmak som jag köpte på Apoteket igår. Det står på förpackningen att man inte ska äta dem när man inte har ont i halsen men då får de fan komma hit och vrida dem ur mina kalla döda händer.