Fredrik Backman's Blog, page 82

And so it begins

Idag har vi fått fyra nya brev från vår nya tv-leverantör.

Vi har även fått det här:

Jag har inte beslutat mig för exakt hur jag ska handskas med den här situationen än.

Men just nu lutar jag åt att ringa upp kundtjänsten hos min nya tv-leverantör och vråla ”OH NO YOU DIDN’T!” lite så som Jerry Springer-gäster vrålar det.

En isländsk man som heter Ove

Jag förmodar att detta är goda nyheter för en högst begränsad minoritet av den här bloggens läsekrets. Men Ove flyttar hur som helst tydligen till Island inom kort.

Själv är jag faktiskt helt uppriktigt närmast fanatiskt exalterad inför det faktum att det där strecket genom D:et får det att se ut som en snedvriden hjälm på en av Tengils soldater.

Det var tydligen inte vad förlaget menade när de skickade bilden och frågade om jag hade någon ”input”. Men jag tycker att vi ska fokusera på det som är viktigt här.

Inkoppling. Uppkoppling. Utkoppling.

Min fru och jag kopplar in våra nya internet- och tv-boxar.

Eller, ja.

Ni vet.

Låt oss ta det hela från början.

Vår bostadsrättsförening beslutade sig alltså nyligen för att byta internet- och tv-leverantör. Den nya leverantören utlovades nämligen vara betydligt bättre än den gamla. Framför allt skulle ”servicegraden” vara ”avsevärt” högre och ”installationen” beskrevs som ”betydligt mer okomplicerad”. Detta föreföll förstås för mig som en smula negativt eftersom jag precis, efter ungefär tre års månadsvis återkommande invektivbattles, slutligen hade lyckats nå den sortens gemensam mark med föreningens tidigare internet- och tv-leverantör där vi kommit överens om att jag betalar fakturan punktligt varje månad i utbyte mot att leverantören under åtminstone hälften av månaderna levererar åtminstone 75% av det som de tar betalt för. Det var ett stort steg i rätt riktning, faktiskt. Vi närmade oss ett, i sammanhanget, nästan perfekt system.

Nu måste jag alltså börja om. Vilket alla inblandade givetvis lovade mig skulle bli helt problemfritt. Vilket det givetvis på precis allt sätt också inte alls blev.

Först var vi bortresta när den nya leverantören gick runt i huset och tog upp beställningar. Sedan var vi även bortresta när de nya boxarna levererades, dagen efter. Sedan fick vi ett brev där vi ombads göra en abonnemangsbeställning via brev. Vi gjorde det. Via brev. Sedan fick vi ett nytt brev där vi ombads kontakta en säljare hos den nya leverantören per telefon för att lämna vår abonnemangsbeställning, eftersom vi inte gjort någon beställning via brev trots att vi uttryckligen ombetts att göra detta. Säljaren svarade inte i telefon. Vi fick sedan ett nytt brev där vi uppmanades att, eftersom vi inte kontaktat säljaren via telefon trots att vi i förra brevet faktiskt ombads göra det, kontakta säljaren med vår abonnemangsbeställning via mejl. Vi kontaktade säljaren via mejl. Säljaren svarade inte. Jag fick däremot ett autosvar med hänvisning till leverantörens kundtjänst. Jag ringde denna kundtjänst. Blev där informerad av en mycket sympatisk förinspelad röst om att jag hade blivit tilldelad plats nummer 1 i kön. Jag väntade på plats nummer 1 i 35 minuter. Fick litegrann känslan av att det här med siffran 1 möjligen faller inom en så att säga alternativ tolkning av relativitetsteorin just hos vår nya internet- och tv-leverantör. Blev slutligen framkopplad till kundtjänsten, där en på alla sätt gedigen kvinna informerade mig om att det inte fanns någon beställning på några abonnemang över huvud taget gjord i mitt namn, varken via mejl, brev eller telefon. Jag frågade om jag då kunde få göra en beställning via det telefonsamtal den gedigna kvinnan och jag vid tillfället var involverade i. Det kunde jag få. Om jag väntade medan jag blev framkopplad till en annan kundtjänstavdelning. Det gjorde jag. Jag informerades om att jag där hade tilldelats köplats nummer 1. Det tog 44 minuter. Sedan fick jag tala med en trevlig ung man som förklarade att det visst fanns en beställning gjord i mitt namn. Men bara på internet, inte på tv. Varpå jag frågade om jag i så fall även kunde få beställa tv. Det kunde jag. Men då behövde jag bli tillbakakopplad till den förra kundtjänsten igen, eftersom den här kundtjänsten bara hade hand om nya beställningar och inte tilläggsbeställningar på befintliga beställningar. Så jag kopplades tillbaka till den första kundtjänsten. Jag fick köplatsnummer 1.

Dagen efter fick jag ett argt mejl från säljaren som skulle kontaktas via brev men inte svarade på brev och som därefter skulle kontaktas per telefon men som inte svarade i telefon och som därför skulle kontaktas via mejl men inte svarade på mejl. Hans mejl var ett svar på mitt mejl. Han använde uttrycket ”ASAP” tre gånger och uttrycket ”FYI” fyra gånger på sex rader text. Däremellan framgick det att jag, FYI, inte hade lämnat in någon beställning och att jag måste göra det ASAP. Jag mejlade tillbaka att mejlet han svarade på innehöll en beställning, men att jag eftersom jag inte fick svar på mejlet ASAP hade ringt in en beställning hos två olika kundtjänster istället, och att något ju ändå måste ha skett ganska så ASAP efter att jag skickade mitt mejl eftersom det trots allt låg en beställning på internet hos kundtjänsten. Säljaren svarade inte. Jag ringde kundtjänsten. De kopplade mig till den andra kundtjänsten. Jag fick köplatsnummer 1. 28 minuter senare blev jag bortkopplad.

Två dagar senare fick jag en sms-avisering om att jag hade ett paket att hämta ut på posten. Jag hämtade ut paketet. Det innehöll en tv-box. Det medföljde ett följebrev som berättade att boxen inte kan användas utan ett programkort, som skickats ut till mig i ett separat brev från säljavdelningen. Något sådant brev hade inte kommit, varken ASAP eller på något annat slags SAP. Jag ringde säljavdelningen. De svarade inte. Jag ringde kundtjänst nummer 2. Fick köplatsnummer 1. Väntade 13 minuter. Blev kopplad till kundtjänst nummer 2. Blev informerad om att jag borde ha fått ett brev med programkort. Jag informerade att jag, FYI, inte fått det. ASAP. De sa att detta i så fall garanterat skulle komma ASAP eller åtminstone nästan ASAP. Det kom två dagar senare. Det medföljde ett följebrev som berättade att programkortet till tv-boxen inte kunde användas utan att internetboxen som skickats ut till mig först blivit ordentligt installerad. Någon internetbox hade inte kommit. Jag ringde kundtjänst 1. Köplatsnummer 1. 51 minuter. Kopplad till kundtjänst 2. Köplatsnummer 1. 19 minuter. De informerade mig om att internetboxen FYI redan låg och väntade på mig på samma post där jag hämtat ut det första paketet. Men tydligen hade inte sms-aviseringen för det gått ut ASAP.

Jag åkte till platsen där jag hämtat ut paket nummer 1 och hämtade ut paket nummer 2. Det innehöll ytterligare tv-box. Dagen efter fick jag ytterligare ett brev. Med ytterligare ett tv-kort.

Kundtjänst 2. Köplatsnummer 1. Kundtjänst 1. Köplatsnummer 1. Nytt paket, hädanefter refererat till som paket 3, på posten. ASAP.

Paket 3 innehöll en internetbox. Och en till tv-box.

Nu har vi, såvitt jag kan förstå efter att ha pratat ytterligare en gång med kundtjänst 1 och kundtjänst 2 (samt mottagit ytterligare ett argt mejl från säljaren (vars mejl bara tycks fungera i utgående riktning där det framgår att jag fortfarande inte lämnat in någon beställning): 2 tv-abonnemang, fördelat på tre olika digitalboxar och två olika programkort. Samt två olika internetabonnemang av oklara skäl fördelade på en och samma internetbox.

Och om jag inte vill betala för alltihop blev jag FYI ASAP informerad om att all överflödig utrustning snabbare än någon tillgänglig svamerikansk bokstavsförkortning måste skickas tillbaka till leverantören på min bekostnad. Eftersom det här faktiskt mest var mitt fel.

Vi blev en smula oense om detta, kundtjänst 1 och 2 och säljaren vars mejl bara fungerar i utgående riktning och jag.

Men nu kopplar alltså min fru och jag trots allt in en av internetboxarna och en av tv-boxarna, samtidigt som jag försöker reda ut vems fel det egentligen är att allting inte bara funkar från fucking början någon jävla gång.

Eller, ja. Ni vet. Min fru gör väl egentligen större delen av själva ikopplandet. Jag sköter mest vems-fel-det-är-grejen.

Min fru är ju ändå gravid, liksom. Gravida har sjukt dålig simultankapacitet. Hon hade aldrig kunnat hålla reda på vems fel det här är.

Leaving Las Vegas. Eller, ja. Småbarnsförälderversionen av det, möjligen.

Alltså. Till mitt försvar: Det var för hennes skull.

För, alltså, okej…först av allt: Jag vet inte exakt vilken relation den genomsnittlige läsaren av den här bloggen har till virala reklamkampanjer för fotbollsskor, men för ett antal år sedan cirkulerade det ett klipp där Ronaldinho (min vän N, vars fotbollsintresse i bästa fall kan refereras till som ”marginellt”, nöjde sig med förklaringen att Ronaldinho vid tiden för reklamfilmsinspelningen var fotbollsvärldens motsvarighet till den där grejen där den där schweiziska armborstkillen på 1300-talet sköt ett äpple från huvudet av sin son) står och prickskjuter en boll i ribban från 15-20 meters avstånd, dämpar returen på bröstet och drar tillbaka bollen på volley i ribban, fyra gånger i rad.

Jag minns att jag var jävligt, jävligt, jävligt förbannad på den första personen som berättade för mig att det var trickfilmat. Inte nödvändigtvis för att det spelar någon roll i hela det stora jägar/samlar-perspektivet av den mänskliga evolutionen, kanske, men för att jag gillade tanken på att det där var möjligt att göra. Jag ville inte ha sanningen. Jag ville ha en värld där en snubbe kunde sätta på sig ett par nya dojor och dra bollen i ribban från 15 meter precis som han kände för. Jag ville ha illusionen.

Verkligheten sucks, liksom. Vem fan vill leva där?

Så, ja. Okej. Det är väl kanske ett ganska omständligt sätt att komma in på det här, möjligen. Men min son och jag har ju tillbringat rätt mycket tid tillsammans de senaste tio dagarna. Först var vi i Skåne. Sen var det nationaldag och klämdagar och helg och grejer. Inte för att jag inte älskar honom mer än livet självt eller så, alltså. Men ni vet. Det kommer ju en gräns där man vill åka in till kontoret och vara en vuxen människa och äta cashewnötter och kolla på Sopranos ifred, liksom. Och min son, tja, det är ju inte så att jag tvivlar på att han älskar mig heller, inte alls. Men han tycker ju att jag är en jävla köttmupp emellanåt, det gör han ju. Så när vi kom till förskolan idag var det rätt svårt att helt direkt göra en distinktion kring om det var han eller jag som var mest lättad över att få återgå till vardagen. Och saken är nu den, ska sägas direkt, att min son inte nödvändigtvis i normala fall är någon lättlämnad individ just på förskolan. Det fanns dagar under det första året då jag gott och väl kunde ägna 45 minuter av min förmiddag åt att gå runt och titta på kottar och stenar som var jävligt viktiga för honom helt plötsligt innan jag kunde åka till kontoret. Jag hade förstås kunnat göra som andra föräldrar, och bara gå därifrån trots att han protesterade, men…ja. Nu vet ju både han och förskolepersonalen att jag inte har någonstans att gå sådär värst jätteakut på dagarna. Så jag blev rätt ofta bara kvar. Promenerade runt. Kollade kottar. Pratade om att vagnen är röd, ja vagnen är röd ja, mmm vagnen är röd, vad duktig du är som vet att vagnen är röd, det är en vagn ja, och den är röd, mmm, det är en röd vagn, vad sa du? Det är en vagn ja. Får pappa gå nu? Röd, ja. En röd vagn. Helvete.

Ni vet hur det är.

Men i alla fall. Det där går ju över med åldern. Min son fyllde tre för några veckor sedan och han har väl så att säga nått den där åldern nu där han har insett att jag är en ganska värdelös människa att umgås med. Inte för att det gör förskolelämningen oproblematisk, givetvis, vi kan ju fortfarande hamna i ett bråk på morgonen om vilken skitsak som helst (den blå mössan, hur fan skulle jag kunna veta VILKEN blå mössjävel!?) som får hela lämningen att gå fullständigt konstprojekt.

Men så var det just idag då, när han hade tillbringat tio dagar med sin pappa och han därför verkligen var alldeles euforisk över att äntligen få chansen att hänga lite med folk med vettiga popkulturella referensramar och rimliga matvanor igen. Så när vi kom till grinden släppte han bara min hand och rusade rakt in på gården utan att se sig om en enda gång. Och när jag skrek efter honom vände han sig bara om som allra pliktskyldigast och vinkade och hojtade ”jajaaa! Hejdååå pappa!”

Och sen kunde jag vända mig om och gå. Jag hade inte ens stigit in genom grinden, liksom.

Och ja. Jo. Visst. Det är nog första gången det har hänt. Det är det nog.

Men när jag vände mig om stod det en mamma till ett annat barn där. Och barnet satt fastklistrat som en svinförbannad liten koala runt hennes lår och grät och skrek. Och mamman stirrade på mig, vit i ansiktet. Stirrade efter min son. Stirrade på mig igen, och stammade fram: ”Me…men alltså gör han…gör han sådär…sådär varje dag? Alltså du bara…du bara öppnade grinden och släppte in honom och då bara vinkade han och sprang in och…och det är hela lämningen för dig? Sen kan du bara…bara gå? Alltså har det…har det alltid varit så enkelt för dig?”

Och visst. Då hade jag ju kunnat säga sanningen. Det hade jag.

Men jag tänkte att det var som med Ronaldinho. Att hon hellre ville ha illusionen.

 

Måndag

Min vän N kom precis till kontoret.

Han har tre olika tärningar med sig.

Jag tolkar det som att beslutet om var vi ska äta lunch idag plötsligt komplicerades rätt rejält.

Bloggen ber om ursäkt för söndagens bristfälliga blogguppdatering

Men vi var hemma hos några goda vänner på lunch. Och en av de goda vännerna hade läst en tidningsartikel om någon forskningsrapport som cirkulerar om att vi (jag antar att ”vi” betyder ”mänskligheten”, det brukar göra det när tidningar återger vad som står i forskningsrapporter) äter för mycket kött. Tydligen borde ”vi” hålla oss till portionsstorlekar runt 300 gram kött.

Per vecka.

Här är ett urval av saker min fru hann skrika innan vi var tvungna att gå och hämta ett glas vatten och två värktabletter åt henne:

”300 gram kött i veckan? Fredrik får ut mer än det om han använder tandtråd måndag morgon!”

”300 gram? Jag har hittat större köttbitar än så bakom solskyddet när Fredrik har haft bilen!”

”300 gram! Eller som Fredrik kallar det: Pålägg!”

”300 gram? Det är vad den där Zak Snyder-filmen hade hetat om Fredrik hade regisserat den!”

”300 gram! Fredrik har mer BEARNAISESÅS än så på sin FRUKOST”

Det här fortsatte en stund.

Min fru fick en så kallad ironiskkommentartillsamtidenöverdos, kan man säga.

Jag återkommer när hon har lugnat ner sig lite.

Note to self

I händelse av att du är på grillfest hos några goda vänner, och övriga vuxna är upptagna med att duka av bordet och ta hand om disken i köket, och du sitter kvar i trädgården för att spela klart en ganska viktig match Stickman Tennis i din telefon.

Då är inte ”hålla koll på barnen” och ”veta ungefär var barnen är” samma sak.

Tydligen.

Inte för att det har hänt.

Away From Keyboard Away From Kids

Ja. Bloggen blev tydligen lite hängande här igår. Som den ensamma änden av en utebliven highfive. Det var inte alls meningen, vill jag bara helt kort påpeka. Men det var ju nationaldag och sådär. Grillad kyckling och Carlsberg Hof. Ni vet hur det kan bli. Dessutom råkade jag i något oövertänkt ögonblick medge för min närmaste omgivning att eftersom redaktören på mitt förlag ägnar den här veckan åt att rita röda cirklar och skriva ”E! Det stavas med E!!!” på alla ställen i manuset till min nya bok där ”historien” är stavat som ”historian” så har jag egentligen inte så jättemycket att göra på mitt kontor annat än att äta cashewnötter och titta på Sopranos. Och eftersom den närmaste omgivningen är höggravid och hade en massa ärenden så beslutade den närmaste omgivningen att det var ett ypperligt tillfälle att låta vår son och mig få umgås lite kvalitativt.

Så det har vi gjort. Vilket givetvis har gått ut en hel del över den här bloggens innehåll eftersom den här bloggens primära innehåll handlar om min vardags primära brist på innehåll.

Framför allt har jag, nu när förskolan är stängd i fyra dagar, varit upptagen med att 12-14 timmar om dygnet försöka hitta på saker som på olika sätt kan stimulera, engagera och imponera på en treåring.

Problemet är bara att vi nyligen har varit i Skåne, och på vägen hem längs motorvägen därifrån så råkade min son få syn på något som kallas ”Godisflyget”. Vilket är en godisaffär inuti ett flygplan.

En godisaffär.

Inuti ett flygplan.

Det är RÄTT jävla svårt att imponera på en treåring efter det.

Så det här kan ta ett tag till.

Days of our lives

Idag är ju en dag att fira, förstås. Extra mycket i det här hemmet, av naturliga skäl. Dels för att det är nationaldag, dels för att det är min frus och min första bröllopsdag. Nationaldag/bröllopsdag inte nödvändigtvis nämnd i prioriteringsordning, bör kanske nämnas. Och det bör kanske eventuellt även nämnas att det inte är vår första bröllopsdag, bara vår första bröllopsdag i år. Vi gifte oss ju två gånger av de enkla anledningarna att vi dels hade ett svenskt och ett persiskt bröllop och dels för att jag hade läst att hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och tyckte att det här verkade vara ett praktiskt sätt att blåsa systemet. Lite som att katter har nio liv av samma anledning.

Hur som helst. Min fru sedan 6 juni 2009 visade inte alls vederbörlig uppskattning för att jag imorse hade satt ett foto av hennes ansikte på en utskrift av Jed Bartlets kropp och hade lärt vårt son att marschera runt i sovrummet och vråla ”FOUR MORE YEARS! FOUR MORE YEARS!”

Hon förstod inte den romantiska gesten. Eftersom hon vägrar titta på Vita Huset. Jag förklarade att det är ju det som är romantiken, att hon vägrar titta på Vita Huset och jag behåller henne ändå.

Sedan ägnade vi en ganska stor del av förmiddagen åt att diskutera betydelsen av olika ord i det svenska språket. Till att börja med min användning av ordet ”behålla”. Därefter, tätt följt av det på vår bröllopsdag traditionella tjatet om den traditionella cheesecakefrukosten, diskuterade vi vilket av de två ”traditionella” som borde tas bort ur den ordföljden.

Det slutade med att jag började planera hur jag ska gottgöra den här dagen när vi firar vår nästa bröllopsdag i augusti.

Traditionsenligt, det också.

Säga vad man vill om de där på Trafikverket eller vilka det nu är som bestämmer sånt här

Men alla som någon gång har kört bil från Skåne norrut på E4:an vet ju att det ganska precis halvvägs finns en död snabbmatszon. Den första tredjedelen och den sista tredjedelen av resan kan man som bekant inte kasta en pedagogisk barnleksak genom ett öppet passagerarfönster efter att den spelat ”The wheels of the bus” på 900 decibel för miljonte jävla gången sedan Glumslöv (inte för att vi nu skulle ägna oss åt något sådant i vår familj, givetvis, men om vi gjorde det så hade vi givetvis tagit ut batterierna först, miljön först och så vidare och så vidare) utan att träffa en lokal filial av en hamburgarkedja, men någonstans under den där mittensträckan (vilket är ganska exakt efter att alla i bilen precis kommit överens om ”vi tar nästa” när man kör förbi det sista McDonald’s, och hur fan personalen på DET McDonald’s inte får sparken minst en gång per dag som det inte kommer upp en skylt med texten ”SISTA CHANSEN!” vid avfarten hade fan varit en fullt rimlig inledning på en Agatha Christie-roman, speciellt med tanke på att den döda snabbmatszonen efter det är så lång att det halvvägs in i den dyker upp en skylt med texten: ”Nästa Max-restaurang! 20 minuter!”) är det plötsligt transfettstorka i så många avfarter att man måste stanna och kontrollera att man inte kör en DeLorean.

Och jag säger ju inte att regeringen och riksdagen och kommunen och Trafikverket och vilka det nu är som bestämmer sånt här gör allting rätt. Absolut inte. Jag säger inte att de är felfria. Det skulle aldrig falla mig in.

Jag säger bara att jag tror inte att det är en SLUMP att någon någonstans på någon myndighet kontrollerade den här vägsträckan och beslutade att det var på just den som hastighetsbegränsningen skulle höjas till 120.

Det tror jag faktiskt inte.

Så det måste man faktiskt ge dem. Vilka de nu är.