Fredrik Backman's Blog, page 85

Jag tycker faktiskt att vi ska hålla oss till saken, här.

Okej. Jag ska inte säga att jag är helt säker på att jag hängde tillbaka den i badrummet. Det ska jag inte.

Men det började alltså med att jag duschade imorse. Och när jag var färdig så kom jag på att jag inte hade någon handduk, eftersom jag hade lagt min handduk i väskan igår efter att jag hade duschat på gymmet. Så jag ropade på min fru. Och sen blev det en diskussion mellan mig och henne om varför jag inte hade tagit upp min handduk ur träningsväskan och hängt upp den i badrummet när jag kom hem, utan bara låtit den ligga bland mina svettiga träningskläder så att hela väskan förmodligen stank vid det här laget.

Och sen hade vi en diskussion kring att jag glömmer ”allting” precis ”jämt”. Vilket jag ganska bestämt hävdade att jag fan inte alls gör.

Och det var ungefär då som jag kom på att min handduk faktiskt inte alls låg i min väska. Eftersom jag tog ut alla mina träningskläder ur väskan igår när jag kom till kontoret eftersom jag inte ville att de skulle ligga och lukta i väskan. Så jag la dem i bakluckan på bilen. Och sen glömde jag dem där när jag kom hem.

Och då hade vi en diskussion kring vår bil en stund.

Och sen kom jag hur som helst på att det borde ligga en annan handduk på golvet bredvid min sida av sängen i sovrummet, eftersom jag la den på sängen för ett par dagar sedan efter att jag duschat, eftersom jag gillar att duscha ganska varmt och då blir det liksom för varmt att byta om i badrummet så då byter jag om i sovrummet, och eftersom det tycks ganska uppenbart att jag sedan glömde hänga upp handduken i badrummet igen så borde det betyda att jag sparkade ner den på golvet när jag gick och la mig på kvällen.

Och då hade vi en diskussion om varför hon aldrig ger mig beröm när jag löser mysterier. När de gör de på tv blir hon minsann imponerad.

Och då sa min fru att hon vägrade hämta handduken eftersom jag aldrig lär mig. Och då sa jag att i så fall tänkte jag gå ut dyblöt och hämta den själv och då skulle det bli vatten i hela lägenheten. Och sen bråkade vi rätt länge om vem av oss det egentligen var som inte förhandlade med terrorister.

Men till slut hämtade min fru handduken åt mig, efter att jag lovat dyrt och heligt att hänga upp den i badrummet igen när jag var färdig.

Så jag torkade mig och satte på mig kläder och sa hej då till min fru och vår son och sedan körde jag till kontoret. Och för en stund sedan så ringde jag min fru för att fråga en grej om en hantverkare som ska komma hem till oss i nästa vecka, och då stod min fru ute någonstans. Kanske på balkongen. Kanske på gården. Det var lite svårt att avgöra. Men det lät i alla fall som att hon pratade med några andra småbarnsföräldrar. Och jag är inte helt och hållet säker på vad de pratade om, men det lät som att en av föräldrarna utbytte erfarenheter kring potträning av småbarn med en annan av föräldrarna. Jag tyckte mig uppfatta att saker som ”ja, man måste ju verkligen vara envis” och ”gud, den här tiden frestar ju verkligen ens tålamod till bristningsgränsen” yttrades.

Och jag ska väl inte säga att min fru skrek, direkt. Men jag upplever det som att hon i alla fall höjde rösten när hon svarade ”ja, men barn LÄR sig ju i alla fall vanligtvis att inte blöta ner sängen när man har tjatat på dem i SEX ÅR!!!”

Och, alltså. Jag ska väl inte på rak arm svära på att det var till mig hon sa det. Det kanske var till de andra småbarnsföräldrarna. Det kanske inte alls var en pik.

Men jag tänker för säkerhets skull åka hem och kontrollera att jag inte lämnade handduken på sängen när jag åkte hemifrån idag. Så ni vet.

Om ni inte hör av mig på en stund.

Eller någonsin.

This ain’t a love song. (Det är i själva verket reklam.)

Jo, hörrni, bara som allra hastigast:

”En man som heter Ove” släpps som pocket sista maj. Och om man bor i Stockholm och inte har något bättre för sig lördag 15 juni så signerar jag böcker på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan från klockan 14. Det behöver inte vara pocketen av just den boken, alltså. Jag signerar andra böcker också. Fast helst böcker jag har skrivit, alltså. Men om man väldigt gärna vill kan jag säkert signera andra böcker också. Och om man inte vill så signerar jag ingenting alls. Det är inget tvång eller så. Även ponnys och raffar och dylikt är helt valfritt. Om man inte gillar mina böcker finns det väldigt många riktiga böcker i butiken också. Man behöver inte ens prata med mig. Man kan bara gå in och handla och låtsas som att jag inte är där. Man gör som man vill.

Men jag är där, i alla fall.

Det var bara det jag skulle säga.

Och man behöver förstås inte bo i Stockholm. Man kan bo någon annanstans men besluta sig för att komma hit på besök. Man kan till exempel gå på Gröna Lund eller besöka någon av stadens vackra parker. Det finns även bra fransk hotdog på Odenplan.

Nu är jag klar.

Inte det skarpaste verktyget i ordförrådet

Okej, bara för att vara tydlig här: Jag säger inte att det svenska språket är otillräckligt. Det skulle faktiskt aldrig falla mig in. Tvärtom, jag tycker att svenskan generellt får oförtjänt mycket kritik för sin brist på exempelvis bra adjektiv. Svenskan har verkligen en alldeles utmärkt uppsättning adjektiv. Jag tillhör verkligen inte den där falangen av befolkningen som hävdar att engelska är ett så mycket ”rikare” språk, jag anser å det bestämdaste att det finns en uppsjö högst användbara lokala meningsbyggnadsalternativ för vem som helst med lite tid och engagemang över.

Så det är inte alls så jag menar.

Jag säger bara att den där självlysande ärrbildningen som vuxna män med en vikt någonstans mellan ”trivsel-” och ”över-” utvecklar strax under naveln dagen efter att vi monterat Ikea-möbler och skärpet liksom har skurit in i magen, den borde ha ett namn. Det borde finnas ett ord.

Det hade verkligen underlättat.

Till exempel när man står i duschrummet på gymmet och en jämnårig herre i duschen mittemot har det. Och man själv har ett likadant. Och man vill kommunicera det så att han förstår att vi båda två har byggt Ikea-möbler. Och inte så att det framstår som att man pekar på och berömmer hans…ja.

Ingen press eller så, Svenska Akademien.

Men en enkel fackterm hade varit bra.

Till nästa gång.

Jag skiter i vad hon säger

Att man har potatissallad på Billy’s panpizza är INTE samma sak.

Vatten. Möt kvarn.

Jag har försökt få min fru att ta reson här. Men hon härjade något om att hon inte tänker ta kulinariska direktioner från någon som en gång hällde bearnaisesås och rostad lök i en skål filmjölk för att han hade slut på flingor. (INTE samma sak!) Och sen började hon läsa kommentarsfältet och då blev det nåt tjafs om att alla som var emot salt på rabarber var såna som inte ens hade testat. Och sen dök det upp fler iranier och nån från Indien och de var ju på hennes sida och då kom hon liksom upp i varv.

Och sen var det nån med signaturen ”helsingborgare” som skrev att man kan ha salt på alla grönsaker och frukter som är sura. Och jag är uppväxt i Helsingborg. Och längre upp fanns det någon som påstod att salt på tomater är en skånsk sedvänja. Och sen, ja. Ni fattar.

Det är lite svårt att få stopp på henne nu.

Hon har komponerat en sång om hur inte ens mitt eget folkslag är med mig. Hon har dansmoves och allting.

Jag känner mer och mer att jag borde ha gett fan i att ta upp det här från första början.

Öppen fråga. Stängd diskussion.

Min fru är ju, som möjligen har framgått på denna plats tidigare under vinjetten ”män är från Mars, kvinnor är från Teheran”, född i Iran. Det bjuder faktiskt, i ärlighetens namn, långt färre kulturkrockar i det här hemmet än vad man kanske inledningsvis kan föreställa sig. Det är i all uppriktighet avsevärt vanligare att mitt skånska ursprung ställer till med missförstånd och konflikter bland lokalbefolkningen i Stockholmsområdet än att hennes persiska ursprung gör det. (Hon har ju till exempel aldrig försökt börja slåss med en servitör som rättade hennes uttal av ”aubergine”, eller slagit sönder en sån där röststyrd gps mot en cementstolpe i ett parkeringsgarage i Göteborg, eller…ja…någon av de andra sakerna som jag då och då eventuellt har ägnat mig åt.)

MEEEN med jämna mellanrum händer det ju ändå, att det är min fru som är konstig. Och just nu sitter hon här framför mig och äter rabarber med salt på.

Rabarber.

Med salt.

På.

Hon saltar även apelsiner. Och gurka. Jag tror att vi har pratat om det tidigare här på bloggen, men just de sakerna har jag lärt mig att leva med. Men rabarber? Det är fan inte civiliserat. Och hon hävdar bestämt att det är helt normalt. Att alla gör det.

Gör alla det?

Jag är jävligt, jävligt tveksam till att alla gör det.

Den gamblande hustrun

Jag: Alltså en av mina bloggläsare hittade en så SJUKT cool grej på näte…

Fru: Nej.

Jag: Vadå nej?

Fru: Nej. Du får inte köpa den.

Jag: Jag har inte ens sagt vad det ÄR än!!!

Fru: (Rycker på axlarna, byter kanal på teven) Jag älskar dig. Men vi har varit tillsammans i sex år. Gifta i fyra. Haft barn i tre. Jag beräknar oddsen och svarar nej redan nu.

Shotgun!

Det talades alltså om helikoptrar, och läsaren ”LP” var snabbare än ett Twitterflöde under en schlagerfinal med kommentarsfältsshoutouten till Scandimatic.se

Det finns helikoptrar där.

Det finns även en Batmobile där.

En B-a-t-m-o-b-i-l-e.

Så nu är det väl bara en fråga om att reda ut maxviktsgränsen för den tilltänkta publiken. Helikoptern på Ica Maxi har en maxviktsgräns på 45 kilo, jag vet inte om det är något slags riktvärde rent allmänt för den här sortens maskiner.

Den tilltänkta publiken om jag köper Batmobilen väger 95. 98 om det är efter frukost.

Fly away

På en av de lokala stormarknaderna i kommunen där min familj och jag bor finns en blå helikopter av den där typen som barn kan sätta sig i och åka upp och ner i 45 sekunder eller så utplacerad.

Den är blå av Slush Puppie-nyansen. Den är kanske 80 centimeter bred och knappt två meter lång. Den blinkar och låter en aning som en robot från framtiden kanske skulle göra om man råkade spilla Jägermeister och Red Bull i den i ett tält på Roskildefestivalen när man stoppar pengar i den. Och den gillar pengar. 45 sekunder av upp-ner-blinka-låta kostar tio spänn. Och en gång är liksom aldrig tillräcklig.

Jag förstår att allt det här kanske inte är information ni behöver. Men jag tänker mig att någon i läsekretsen kanske sitter på specialkunskaper just kring helikopterkarusellbranschen och kan identifiera den och eventuellt även ge mig någon slags bollpark på vad en sådan där helikopter skulle gå lös på om jag skulle vilja köpa en bättre begagnad.

Inte för att jag tänker köpa en.

Men jag har räknat lite på antalet gånger vi har handlat mat det senaste halvåret och det hade ju varit intressant att veta hur långt min kapitalinvestering så här långt hade tagit mig om jag lagt det som handpenning istället.

Word feud

Okej. Så det visar sig att ”muffins” och ”cupcakes” inte är samma sak.

Jag har alltid varit under intrycket att det är samma sak, att det har fungerat lite som när människor som har halsduk på sig inomhus säger ”pork” istället för ”fläsk”. Men detta är alltså tydligen fel. Muffins och cupcakes är tydligen två helt olika saker. Jag har tillgodogjort mig den informationen. Jag har googlat. Och jag har bett om ursäkt för missförståndet.

Nu tycker jag att vi ska fokusera på att reda ut vilken av dem det egentligen är jag får skäll för att jag har ätit upp här.

Det är inte rimligt att jag inte åtminstone fick äta upp den ena sorten.