Fredrik Backman's Blog, page 88

Vänta nu

Jag: (Står i hallen och tar på mig jackan)

Fru: (Ser frågande ut) Vart ska du?

Jag: Till kontoret.

Fru: Idag?

Jag: Va?

Fru: Ja? Är ert kontorshotell ens öppet idag?

Jag: Varför skulle det inte vara öppet?

Fru: Det är röd dag.

Jag: Det är torsdag.

Fru: Ja. Och Kristi himmelsfärds dag.

Jag: Är det idag?

Fru: Ja.

Jag: Och vadå? Då är folk lediga?

Fru: Jag är ledig både idag och imorgon.

Jag: Va?

Fru: Mmm.

Jag: Vad fan är det för jävla hippieföretag du jobbar på?

Fru: Jag tror inte att någon på ditt kontorshotell jobbar idag heller.

Jag: På riktigt?

Fru: Mmm.

Jag: Så du är ledig hela dagen?

Fru: Ja, jag har planerat alla ärenden idag. Först ska jag gå ut med all källsortering, och sen ska jag köpa blomjord till balkonglådorna och sen ska jag lämna mattan på kemtvätt och sen ska jag till Ikea.

Jag: Åh fan.

Fru: Men snälla Fredrik, sluta se så förvånad ut. Nästan ALLA är lediga idag!

Jag: På riktigt?

Fru: Ja!

Jag: Hela dagen?

Fru: Ja! Ska inte du vara ledig också?

Jag: Jag har inte funderat på det.

Fru: Har du något speciellt att göra på kontoret?

Jag: Alltså, inte egentligen. Men det har jag ju egentligen aldrig.

Fru: Du kanske skulle unna dig en ledig dag då?

Jag: Tycker du det?

Fru: (Nickar övertygande) Absolut! Du var ju precis i Norge och det var ju en slags jobb, kan man säga.

Jag: Det VAR faktiskt ganska ansträngande!

Fru: (Klappar mig på armen) Så klart att det var. Så klart att det var. Jag tycker att du ska ta en ledig dag. Det är du värd.

Jag: Alltså, nu när du säger det. Jag har känt mig lite utarbetad på sistone.

Fru: (Klappar mig på huvudet) Det kommer ändå inte vara någon på kontorshotellet. Din vän N kommer säkert också vara ledig.

Jag: Jag tror att han är bortrest, han pratade något om att åka till landet.

Fru: Exakt. Eftersom det är långhelg med röd dag och klämdag.

Jag: Jag kanske ska ta ledigt jag också då…

Fru: Det är du VÄRD, Fredrik!

Jag: Ja! Det är jag fan! Du har rätt, älskling. Jag tar ledigt!

Fru: (Nickar nöjt och dunkar mig i ryggen) Bra! Om du börjar med att gå ut med källsorteringen och bära ner mattan i bilen så åker vi till Ikea sen!

(Lång, lång, lång tystnad)

Jag: Vad hände nu?

Okej.

Jag gick och tog en macka. Och när jag kom tillbaka såg min telefon ut så här.

Jag ska erkänna att jag underskattade dragningskraften i norsk litteraturmemoribilia. Jag ska försöka inleda någon form av massiv övertalningskampanj av det norska förlaget och den norska tullen och se exakt hur många t-shirts/bokmärken/pins jag kan lägga vantarna på, men jag kan väl säga redan nu att det berömda vattnet kanske tagits en smula över det mindre berömda huvudet i det här fallet.

Så jag drar lott bland mejlen, och fördelar pryttlarna så rättvist jag förmår. Känns det okej för alla?

Jag tror att det kanske finns klistermärken också.

Om jag såg tjock ut så beror det på att Norge lägger på fem kilo

Jo, jag är hemma, tackar som frågar. Jag har försökt förklara för min son varför jag var i Norge igår, men vi fastnade lite i förklaringen om vad ”Norge” är. Han verkar i alla fall ganska bestämd i uppfattningen om att jag i fortsättningen borde se till att få min royalty utbetald direkt i Lego, vilket onekligen hade sparat en del tid i taxfreebutiken på flygplatsen imorse och säkert hade gjort kraven på förklaring angående min frånvaro betydligt mindre anklagande.

Men jag fick hur som helst träffa Erlend Loe, som är ansvarig för några av de roligaste romanformuleringar jag läst i skandinavisk litteratur alla kategorier, igår. Det var väldigt stort för mig. Även om den scenintervju vi delade på förlagets event under en period fastnade en smula i de norsk-svenska uttalsnyanserna av ordet ”bollar” respektive ordet ”baller”, efter att jag försökt förklara att jag var ett stort fan av Loes böcker och att framför allt episoden i ”Naiv. Super.” där huvudpersonen är på jakt efter en perfekt boll har levt vidare i mig under lång tid efteråt. Jag upplever att vi klarade oss ur den retoriska återvändsgränden åtminstone hyfsat. Det är i alla fall vad jag tänker fortsätta intala mig själv.

I övrigt vet jag fortfarande inte exakt varför de har två röda gubbar vid varje övergångsställe i Oslo. Jag förstår inte heller riktigt logiken i att det är fullkomligt trafikhalal i Norge att fickparkera bilen rakt mot färdriktningen på vilken sida av gatan man vill, oavsett från vilket håll man kommer körande. Men jag gjorde mitt bästa för att inte lägga mig i det alltför mycket.

Under eftermiddagen skickade det norska bokförlaget iväg mig för att vara med i ett radioprogram hos den i grannlandet alldeles oöverträffat populära Anne Grosvold, vilket när jag väl kom dit även visade sig vara ett tv-program. Jag var så att säga lite mer radioklädd, i t-shirt och jeans med den där sortens patina som gör att jag numera måste ha dem på mig varje gång jag reser någonstans eftersom min fru annars kommer slänga dem medan jag är borta, medan alla andra som satt i väntrummet utanför studion var allvarliga män i mörk kostym. Efter att ha kontrollerat ett halvt dussin gånger med personalen på plats att jag verkligen befann mig på rätt plats blev jag upplyst om att inslaget före inslaget med mig var en debatt om den norska statsekonomin. Och att en av männen i kostym i soffan bredvid mig var Norges finansminister. Jag funderade rätt länge på att fråga honom om han händelsevis visste något om det här med de två röda gubbarna. Men det blev liksom aldrig riktigt läge. Det stod en skål Twist-blandning på bordet och finansministern tog den sista Dajmen precis när jag skulle ta den och jag tror att han märkte det.

Jag upplevde stämningen mellan finansministern och mig som en smula spänd efter det.

Väl tillbaka på förlaget visade det sig dock att marknadschefen på förlaget efter en hink vin av norsk normalstorlek kunde dra sig till minnes att de trafikansvariga i Oslo nog helt enkelt köpt in enhetliga trafiksignalsystem för både biltrafikanter och gångtrafikanter, för att kunna vända på dem om en av dem gick sönder, och därför använder samma ljusmoduler för båda. Eftersom biltrafiken har tre ljus, och gångtrafikanter bara två, slängde man helt enkelt därför på en extra röd gubbe. För säkerhets skull, så att säga. Tydligen kunde det eventuellt även ha något att göra med att det inte är förbjudet att gå mot rött ljus i Norge. Det är liksom mer bara en rekommendation. Exakt vad det hade med saken att göra föreföll lite oklart eftersom marknadschefen sedan bytte samtalsämne till folkmusik och olika sorters knarrande brädor i hallen i sitt hus, men det framkom i alla fall att det har funnits politiska förslag på att införa samma regel för biltrafiken. Och Erlend Loe berättade att han en gång fått parkeringsböter i Sverige för att han parkerade mot färdriktningen. Jag har stora förhoppningar om att det är en anekdot jag någon gång kommer få stor användning för.

Och jo, förresten, jag fick lite norska Ove-t-shirts och Ove-pins och Ove-bokmärken också. Jag vet inte riktigt om det är något som någon kan ha rimlig användning för, men om någon av er ändå skulle råka känna att existensen helt enkelt inte är riktigt komplett utan en norsk Ove-t-shirt eller en norsk Ove-pin eller ett norskt Ove-bokmärke kan ni förstås mejla Backmanland@hotmail.com och skriva ”t-shirt”, ”pin” eller ”bokmärke” i ämnesraden beroende på preferens. Så ska jag försöka skicka iväg så många jag kan.

Ja.

Det var väl bara det.

Nu: Andra frukost.

Gone west

Jo, jag är alltså i Norge.

Det har möjligen inte framgått att jag skulle hit men nu är det alltså så.

Norge.

Om man vill komma och säga hej eller ha en ponny eller sådär så går det bra runt 19-snåret i Cappelen Damms lokaler. (Någon form av vägbeskrivning finns säkert här). Om man bor i Oslo, alltså.

Om man händelsevis inte bor i Oslo kan jag berätta att de har två röda gubbar vid övergångsställena här. En ovanför den andra. Bara en grön gubbe, men två röda. Det tycks högst oklart även för norrmännen som bor och jobbar här varför det ligger till på detta sätt, men så är det i alla fall. Dubbelt så mycket röda gubbar som gröna. Ove, vars bok jag alltså är här för att göra vad det nu är man gör när man släpper böcker i Norge med, hade förmodligen kunnat finna förbuds-påbuds-ration tilltalande. Det norska förlaget har även tryckt t-shirts och tillverkat lifesizekartongfigurer av Ove, vilket Ove med allra största sannolikhet hade funnit fullständigt idiotiskt. Men jag finner det trevligt.

En av kartongfigurerna fick jag bära runt halva centrala Oslo idag eftersom en fotograf på en av dagstidningarna prompt ville ha med den på alla bilder som hon hade beslutat sig för att vi behövde ta av mig innan vi kunde förvänta oss att lyckas ta en där jag såg acceptabel ut för dagstidningspublicering. Det kändes lite som det där jobbet som jag sökte när jag var i tonåren där man skulle gå runt på Kullagatan i Helsingborg utklädd till en varmkorv och dela ut flyers för ett gatukök. Jag fick aldrig jobbet, eftersom jag ansågs underkvalificerad. Vilket möjligen säger en del om hur min anställningssituation hade sett ut nuförtiden om inte individer med tveksamt omdöme hade beslutat sig för att ge mig pengar för att hitta på saker och skriva ner dem. Men ändå. Jag tänker mig att det är så det hade känts.

I övrigt tycker jag om Oslo. Det är väldigt mycket svenskar här, vilket känns tryggt på det där sättet som det känns tryggt att det alltid är minst en skåning med i alla svenska barnprogram.

Och alla norrmän äter inte smörgåsar till lunch. Det finns de som äter helt vanlig lunch också. Lunch med mat i. Jag fick fiskkaka och ris vilket var trevligt eftersom jag tror att om fisken själv hade fått välja så hade den velat bli en kaka. Det är ett fint sätt att få leva vidare på, tycker jag. Reinkakation.

Ja.

Jag har alltså inte jättemycket att göra just nu.

Och jag har öppnat minibaren på hotellrummet.

Men ni sitter och läser det här. Så ni vet. Vi är två i den här båten. Minst.

Kanske inte e-x-a-k-t som varmkorvskostymen då.

 

Ner, ner, nerför backen ner

Väldigt sent igår kväll.

Jag: (Ser på min telefon att jag har ett missat samtal från min vän E) Fan!

Min fru: (Vänder sig om i sängen) Vad?

Jag: Jag har ett missat samtal från E!

Min fru: (Himlar med ögonen på det där sättet så att det syns i mörkret) Mmm. Okej, älskling. Men du kanske kan ringa din kompis imorgon och fråga vad han ville.

Jag: Det var förmodligen viktigt.

Min fru: (På det där sättet så att det verkligen låter som att hon inte alls menar det) Säkert.

Jag: Du förstår inte. E ringer nästan aldrig mig. Om det är något skickar han ett sms. Han ringer bara om det är extremt viktigt. Om det har hänt något.

Min fru: Mmm. Men om det verkligen var viktigt hade han nog lämnat ett meddelande.

Jag: Inte om det var extremt viktigt. Om det händer något extremt viktigt så har man inte tid att lämna meddelanden.

Min fru: (På det inte alls uppmuntrande sättet) Men herregud gå och ring honom då. Men sluta prata med mig. Det är mitt i natten!

(Tystnad)

Jag: Han svarar inte.

Min fru: (Svarar inte)

Jag: Tänk om det var viktigt!

Min fru: (Svarar verkligen inte)

(Natt som passerar)

(Morgon som gryr)

(Dag som passerar)

Min fru: (I sängen strax efter att vi lagt oss) Fick du tag på E?

Jag: Ja.

Min fru: Var det så viktigt som du trodde?

Jag: Ja!

Min fru: (För några ögonblick faktiskt uppriktigt orolig) På allvar? Hade det hänt något?

Jag: Jaaa! Alltså grejen var att E satt på bussen igår, du vet där han bor, det är ju en helt sjukt lång gata som går genom hela den delen av stan. Och grejen är ju att hela gatan är en backe. Alltså inte asbrant, men ändå, det är en stadig lutning hela vägen. Och vi har diskuterat det där flera gånger, E och jag, att det är jävligt ovanligt att man ser en så lång backe. Att vi hade sett det som en jävla möjlighet om vi var typ i tolvårsåldern.

Min fru: (Ser lite ut som att hon undrar vad jag pratar om) Vad pratar du om?

Jag: Jo! Men så igår, så satt E på bussen, på väg hem. Och det var jättevarmt ute. Och precis längst ner i backen så stiger det på en helt sjukt tjock unge i tolvårsåldern med en skateboard under armen. Och han sätter sig bredvid E och lyssnar på svinhög musik i lurarna och svettas och käkar Snickers. Och du vet, när han berättar den historian så tänker ju jag det som alla tänker i den situationen: Hur kan en unge som är ute och åker skateboard hela dagarna ändå vara så sjukt tjock?

Min fru: Kommer det här leda någonstans?

Jag: Ja! För vet du vad som händer när bussen stannar vid busshållplatsen allra längst upp i backen?

Min fru: (Suckar lite onödigt djupt om jag får säga det själv) Ungen stiger av och åker skateboard nerför hela backen?

Jag: UNGEN STIGER AV OCH ÅKER SKATEBOARD NERFÖR HELA BACKEN!!!

(Tystnad)

Jag: Tjocka ungar, alltså. De är fan genier.

Min fru: Och det var det här E ringde dig för att berätta igår?

(Aningen längre tystnad)

Jag: Okej. Din vänskapskrets och min vänskapskrets har kanske inte EXAKT samma uppfattning om ”det var viktigt” då.

Det fanns en kurva på en bana i Forza Motorsport 3 på Xbox 360 som var EXAKT så här och jag hade fan EXAKT samma problem då

Jo. Min vän N och jag har ju bytt kontor. Tillsammans med varandra. Inte med varandra. En missuppfattning som enligt vad jag förstår har spridit sig exakt ingenting alls på internet den senaste tiden. Men hur som helst. Här är vi nu.

Jag är ju inte så speciellt jättebra på att hantera det här med förändringar. Det har eventuellt framgått här då och då. Jag tycker möjligtvis inte själv att tillståndet tar sig så värst dramatiska uttrycksformer mer än att jag ogillar att resa och ogärna provar nya pizzor, men min fru hävdar att när de möblerade om på vår lokala Ica-butik hemma i Solna för något år sedan så var hon tvungen att göra de där testerna från tv-reklamen för att vara säker på att jag inte hade fått en stroke. Så det fanns väl möjligen anledning för delar av min omgivning att oroa sig över hur det här med nytt kontor skulle arta sig.

Det visar sig att det har artat sig alldeles utomordentligt, faktiskt. Jag slängde tre flyttlådor med skräp eftersom min vän N tvingade mig. Eller, ja. En låda skräp och två lådor sladd, om man ska vara petig. Och de två lådorna sladd har jag väl egentligen inhyst hos en av kontorsgrannarna i utbyte mot två påsar godis. Och den där lådan skräp har jag väl egentligen mer förflyttat till en liten vagn som jag fick låna av en av receptionisterna. Så det är väl mer så att jag inte har slängt så mycket alls utan mer omfördelat det till två lådor sladd i ett kontor som inte är mitt och en vagn med skräp härinne.

Men bortsett från det.

Jag tror att det kan bli bra det här.

Mitt enda problem just nu är att jag när jag ska ut från kontoret oundvikligen krockar med någon sorts palm. Det låter kanske inte som ett problem om man betraktar världsalltet lite mer filosofiskt, det gör det kanske inte, men det börjar seriöst fucka med min mojo.

Precis utanför vårt kontor har vi nämligen en vägg, som är aningen längre än väggen på vårt kontor, vilket gör att jag på vägen ut från kontoret till kaffemaskinen måste passera en slags snävt vinklad omvänd S-kurva. Och mitt i den står den här sortens palm.

Jag har gått rakt in i den ett halvt dussin gånger nu. Och alla andra gånger har den liksom rivit mig på armen. Om det här fortsätter kommer jag få jobba i såna där kläder som folk som tränar polishundar har.

Nänä.

Visst.

Det är kanske inte ett jättestort problem. Det är det kanske inte.

Men ni har läst hela det här blogginlägget. Ni lever fan inte så jävla komplicerade liv ni heller.

Sorts palm.

Mack lämnade Blixten. Mac lämnar mig.

Så det var tyst här igår.

Det berodde inte på att jag inte hade något att säga. Det berodde bara på att jag inte kunde.

Min dator och jag hade ett bråk. Eller, ja, ni vet. Det är ju aldrig bara ett bråk, det är alltid bara en liten del av flera större bråk. Så vi har väl egentligen gått igenom en fas, min dator och jag. Speciellt den senaste veckan. Det började, som det alltid gör, med ingenting speciellt. Jag tror inte ens att vi själva vet vad vi blev oense om. Men det fortsatte, som det alltid gör, med att allt gammalt skit som man har gått och hållit inom sig i flera år kom upp till ytan.

Det finns bråk man liksom aldrig blir klar med i en relation. Man kommer bara överens om att pausa dem.

Jag har inte velat prata om det, för jag har hoppats att det skulle vara som de andra gångerna. Man gör ju så. Förnekar. Alla förhållanden har ju bråk, liksom. Högljudda eller tysta. Passionerade eller kalla. De finns där alltid. Man lever ju så nära inpå varandra, delar allt, vet allt, tills man är en del av varandras organiska vävnad. En emotionell cyborg. Så man bråkar, och det går över. Man slår i dörrar, gör val, ändrar sig, ber om ursäkt, stannar kvar. Lär sig varandra. Älskar genom. Ut på andra sidan. Man slipar kanter. Det går över.

Skyller bucklorna på kollektivtrafiken. Eller på att barnen välte den från köksbordet. Försöker låtsas att allt är bra. Men det har väl varit annorlunda den här gången, tror jag.

Jag tror att jag hela tiden har vetat att det är annorlunda den här gången.

För, ja. Ni vet. Om ni har barn och de någon gång har stoppat något i munnen som de inte borde ha stoppat i munnen och ni har panikkört dem till akuten mitt i natten och fått den där trötta blicken från en AT-läkare som inte uppskattar era Grey’s Anatomy-referenser ett enda dugg, då vet ni ju. ”Den kommer ut den naturliga vägen”. Det är så de alltid säger.

Det kanske tar ett par dagar. Kanske en vecka. Men den passerar genom systemet. Kommer ut den naturliga vägen.

Och, nej. Jag vet ju med en handfull undantag egentligen inte alls vilka ni är som läser den här bloggen. Och jag vet inte alls hur länge ni har hängt här i snitt. Men för två och ett halvt år sedan ungefär, den 19 oktober 2010, så var min dators och mitt förhållande fortfarande ganska nytt. Jag ska inte säga att vi var nyförälskade kanske, men ni vet. Vi skrattade och älskade fortfarande ibland, det gjorde vi ju. Och jag skrev ett blogginlägg den där dagen om hur en av min sons vaggvise-cd:s (namngiven av en marknadsavdelningsperson någonstans vars kärlek till det engelska språket i allmänhet och dess traditionella användning av bindestreck i synnerhet dessvärre inte var besvarad och därför kallad ”Sömniga Sånger – 10 klassiska vaggvisor i sing-a-long-version” men av mig i tid och evighet enbart refererad till som ”The Skiva of Death”) fastnade i min dator.

Jag tog datorn till en butik och de sa att det skulle krävas en ganska omfattande operation för att få ut den. Skulle ta minst sex veckor. Och jag tänkte väl att jag skulle ta det när jag hade lite tid över. Och man får ju aldrig det. Tid över. Så det blev aldrig av.

Den kommer väl ut den naturliga vägen, tänkte jag.

Och så gick dagarna, veckorna, åren, och den där dysfunktionella cd-spelaren blev liksom en del av charmen i vår relation. Det blir ju alltid så. Sakerna man stör sig på mest i början av ett förhållande växer till sakerna man inte kan leva utan till sist. Sprickorna, systemfelen, karaktärsbristerna, det där som bara är vårt. Det där som bara vi får se tillräckligt ofta för att lära oss att hata dem. Man älskar dem till sist. För att de är våra.

Och det var bra. Vi var lyckliga länge. We had a good run. Verkligen.

Det var kanske inte ens vi som förändrades, det kanske var världen runt omkring oss. Vi växte åt olika håll. Fick nya behov. Närde separata drömmar. Började ha mindre tålamod med varandra. Jag höjde rösten oftare, den vägrade kommunicera, jag förlorade behärskningen, den stängde ner. Vi blev överhettade båda två. Började visa våra sämsta sidor för varandra.

Men alla bråkar ju. Det är så man tänker. Det går över. Det är så man säger till sig själv.

Och en dag gör det inte det längre.

Först började det komma massa gnälliga felmeddelanden om fläkten. Jag tog allt personligt. Båda vände taggarna utåt. Det tog längre och längre tid för oss att komma igång, fortare och fortare att stänga av. Vi förlorade respekten för varandra. Jag höjde rösten oftare, och en dag för någon vecka sedan slutade vi väl helt enkelt bara prata. Den började öppna program utan att fråga mig först. Sen stängde den av muspekaren. Jag blev förbannad. Den slutade svara. Jag började stänga av den genom att bara hålla nere powerknappen trots att det står i instruktionsboken att man inte får göra så annat än i nödfall.

Hela vår relation blev som att mata duvor på ett minfält. Man vet inte exakt när, man vet inte exakt hur, men man vet att det förr eller senare kommer gå åt helvete för alla inblandade.

Och man måste våga erkänna när det är över. Man måste orka acceptera när det inte går över längre.

Så vi skiljdes idag. Det var väldigt odramatiskt när vi väl kom dit. Det är ju alltid det. Så svårt att hålla ihop, så lätt att inte göra det. En kille i blå pikétröja på Apple Store i Täby Centrum skötte själva ceremonin. Några papper skrevs under, iPhoto-biblioteket delades upp och kopierades.

Vi åkte hem tillsammans, min nya dator och min gamla dator och jag. Jag startade upp den gamla en sista gång innan jag ens hade packat upp den nya, jag vet inte ens riktigt själv varför. Muspekaren fungerade inte, så jag satt bara där och tittade på den. Det var ju ändå den där datorn jag startade den här bloggen med. Det var den datorn jag skrev mina två första böcker, och nästan hela min tredje, på. Jag ville väl bara titta på den en sista gång, antar jag. Försöka ta med mig de ljusa minnena av våra bästa dagar därifrån. Komma ihåg när vi var lyckliga.

”We had a good run”, viskar jag.

Och när jag trycker på powerknappen för sista gången så väser cd-läsaren till. Något skrapar därinne. Muspekaren på skärmen hoppar några steg.

Och sedan skickar den ut den här. Den naturliga vägen.

Jag tror att den försökte säga hej då.

Ditt och mitt. En grundkurs.

Som framgick av blogginlägget från gårdagen var det ju alltså tänkt att jag skulle hjälpa min vän N att flytta alla hans böcker från vårt gamla kontor till det nya. Man kan väl, såhär lite i efterhand, eventuellt tillstå att jag inte per definition så mycket ”hjälpte” min vän N att göra det som jag ”inte alls gjorde det”. Så kan man väl sammanfatta det.

Det visade sig att jag hade glömt byta däck på bilen. Och glömt lämna min deklaration. Ni vet hur det är.

Som kompensation för detta sket följaktligen min vän N, som möjligen framgick av blogginlägget strax före det här, i att flytta mina grejer under morgonen då han flyttade sina egna. Varpå han, när jag kom till kontoret och vi hade pratat färdigt om armborst, noga bad mig att betrakta det nya kontoret och att begrunda att det ”aldrig kommer vara mer trivsamt här än innan du flyttar in din skit”.

Jag tyckte att det var orättvist.

Varpå min vän N släpade med mig till vårt gamla kontor och visade mig hur det såg ut nu när alla hans saker var utflyttade och enbart mina saker återstod.

Jag tog en bild.

Min vän N påstår att det är fusk att jag tog den när jag redan hade flyttat ut 75 procent av min skit.

Vilket givetvis är helt och hållet en lögn.

Jag hade kanske flyttat ut max hälften.

Resten av grejerna tänker jag klandra Håkan för.

Speciellt sladdarna och Burger King-påsarna är fan classic Håkan.

Reflektionstid

Runt 9.45 imorse.

Jag: (Stiger in på vårt nya kontor) Tjena.

Min vän N: (Sitter vid sitt skrivbord, omgiven av sina bokhyllor, allt perfekt placerat och uppskruvat och i alldeles total avsaknad av alla grejer som fanns på det gamla kontoret som tillhörde mig) God förmiddag.

Jag: Du säger ”god förmiddag” på det där sättet som folk gör som har varit på kontoret sedan väldigt tidigt på morgonen.

Min vän N: Jag har gjort i ordning min halva av kontoret.

Jag: Jag ser det. Jag ser också att du helt sket i att ta hit alla mina grejer.

Min vän N: Jag tänkte göra det. Men jag blev upptagen.

Jag: Med vad?

Min vän N: (Pekar ut genom fönstret) Ser du det där?

Jag: (Tittar ut genom fönstret) Det är en finare utsikt än på förra kontoret.

Min vän N: (Pekar en aning mer irriterat) Jamen det DÄR!

Jag: Vilket?

Min vän N: (Ser ut som han gör när han pratar med mig i största allmänhet i mer än 30 sekunder) Kommer du ihåg att jag berättade för dig att jag har som ambition att du och jag ska komma på hur man tar sig upp på taket på den här kontorsbyggnaden, och sedan placera ut en utemöbelssoffgrupp däruppe.

Jag: Du tjatade om det en hel dag, så det är ganska svårt att glömma.

Min vän N: (Suckar så som man gör när man förklarar något för ett mycket litet barn) Och du förstår att själva poängen med det inte primärt var att vi skulle utnyttja utemöbelssoffgruppen som rekreationsområde utan att människor som arbetar i kontorsbyggnader som är högre än vår skulle titta ut genom fönstret och tänka ”vem faaan har baxat upp den där svinstora utemöbelssoffgruppen upp på taket på den där kontorsbyggnaden”?

Jag: Du gjorde det ganska klart för mig. Ja. Jag förstod det som att det var därför du involverade mig i planen. För att jag skulle bära möblerna.

Min vän N: (Pekar argt ut genom fönstret) Ja! Och titta DÄR!

Jag: (Tittar ut genom fönstret) Åh fan.

Min vän N: Det är någon som har tagit sig upp på taket på kontorsbyggnaden mittemot vår och placerat ut en utemöbelssoffgrupp där!

Jag: Jag ser det.

Min vän N: (Sätter händerna beslutsamt i sidorna så som Stålmannen hade satt händerna beslutsamt i sidorna i den här situationen) Vi måste etablera kontakt med personerna som har gjort det.

Jag: Okej.

Min vän N: Vi turas om att vakta här tills de kommer upp. Sedan kommer vi använda oss av burktelefon.

(Tystnad)

Jag: Va?

Min vän N: (Ger inte helt och hållet intrycket av att det är mig han pratar med längre) Vi kommer behöva ett sätt att få deras ände av burktelefonen över gatan. Vi kommer eventuellt behöva ett armborst.

(Längre tystnad) 

Jag: Hur tidigt var du här imorse egentligen?

Min vän N: (Börjar utveckla ett ganska ambivalent kroppsspråk) Runt sex.

(Längst tystnad)

Jag: Och hur många koppar kaffe har du druckit sedan dess, på ett ungefär?

Möblemanget ifråga syns strax mellan tredje och fjärde fönsterraden från vänster. Det mest oroväckande med historian i övrigt är att det skulle vara mer förvånande att i det här läget få veta att min vän N inte äger ett armborst än motsatsen. 

Sharing is caring

Den som händelsevis har följt den här bloggen på någon form av regelbunden basis de senaste åren har eventuellt lagt märke till att jag delar kontor med min vän N. Och det har kanske även framgått att min vän N har exceptionellt mycket böcker i stora bokhyllor på vårt kontor. Han har faktiskt så mycket böcker i bokhyllor på vårt kontor att man vid en uträkning av hur många dagar N faktiskt är på kontoret-hur många böcker N har på kontoret-ration ganska snabbt kan föranledas att misstänka att N inte använder vårt kontor så mycket som ett kontor som ett förråd.

Hur som helst.

Idag ska vi flytta till ett annat kontor.

N har precis tittat mycket allvarligt på mig och ganska anklagande förklarat att riktiga vänner faktiskt inte delar upp saker på det gemensamma kontoret i ”ditt” och ”vårt”.

Så om ni inte hör av mig på ett par dygn så är det därför.

Det var bara det jag ville säga.