Fredrik Backman's Blog, page 92

There is no I in Team! Faktiskt!

Min fru är ute och äter middag med sina kompisar ikväll, så vår son och jag är hemma själva. Och innan hon gick tvingade hon mig att lova att jag skulle se till vi åt riktig mat trots att hon var borta. Vilket jag, faktiskt, uppfattar som en aning kränkande. Jag är liksom också förälder. Och är man ensam hemma med sitt treåriga barn en lördag så betyder det givetvis, för alla rationella och sunt förnuftiga människor, bara en enda sak.

Godismiddag.

Allt annat vore slöseri. Faktiskt.

Tyvärr blev jag lite överexalterad och min fru hörde godismiddagssången från lägenheten när hon stod i hissen så då kom hon tillbaka och tog ifrån mig tre fjärdedelar av godiset innan hon gick igen. Och nu är det slut. Och vår son vägrar dela med sig att godiset som han hann gömma på sitt hemliga gömställe när han fattade vart det här var på väg.

Han är jävligt illojal när det gäller godis, ungen.

Det har han ärvt från henne.

Det var bara ett förslag

Jo.

Jag pratade med en hen i kundtjänsten hos leverantören av vår digital-tv idag. För det heter tydligen så nu.”Digital-tv”. Man får inte säga ”kabel-tv” när man ringer för då förstår inte hennen som svarar alls vad man menar.

Men de har i alla fall tekniska problem med tv-signalen, kom hennen fram till när hennen till slut förstod att jag ringde angående bristen på tv-signal i min tv. ”Tekniska problem, jag får be dig återkomma om problemet kvarstår”, sa hennen och lät väldigt distinkt som hennar på kundtjänsten hos leverantören av vår digital-tv brukar låta när de planerar att inom en ytterst snar framtid slänga på luren.

Så jag påpekade att de har ganska mycket tekniska problem på hennens avdelning nuförtiden. Senast två gånger i förra veckan. Och då försvarade sig hennen genast ganska argt med att det har de inte alls, för normalt sett brukar det faktiskt tydligen vara helt andra avdelningar som har tekniska problem när min tv inte funkar, det skulle jag bara ha väldigt klart för mig.

Och då frågade jag om hennen hade hört det där gamla skämtet ”varför bygger man inte bara hela flygplanet i samma material som den svarta lådan?”. Och då sa hennen ”va?”. Och då sa jag ”för jag tänker mig att alla på din avdelning kanske borde få sparken så att företaget kan låta de som tar hand om fakturaavdelningen ta hand om din avdelning istället, för det har aldrig varit ett enda problem med utskicken av fakturor så fakturaavdelningen verkar faktiskt vara den enda avdelningen hos er som ALRIG har tekniska problem”.

Så sa jag. Jag kanske inte sa det med världens snällaste och mest diplomatiska ton, det kanske jag inte gjorde. Och det var kanske inte så fyndigt eller välartikulerat som man kanske skulle ha kunnat hoppas. Det var det kanske inte. Men jag sa det. Så jag vill bara föra det till protokollet när min fru börjar tjata om att jag måste ”sluta gapa ‘jävla köttmupp!!!” åt folk i kundtjänsten och försöka vara lite mer konstruktiv när jag ringer istället!”.

Det här var mitt sätt att vara konstruktiv. Det var ett konstruktivt förslag. Och när jag var konstruktiv så suckade hennen i kundtjänsten bara som man gör när man är ganska bakfull och mumlade ”men guuud alltså”. Och själva guuudet mumlades faktiskt inte alls på ett speciellt positivt vis, det upplevde inte jag.

Så då skrek jag ”jävla köttmupp!!!”. Och sen blev vi osams.

Men jag gav faktiskt min frus alternativ ett seriöst försök först.

Det är bara det jag vill ha sagt.

Så han kom till kontoret till sist

Och jag hade redan ätit lunch, men han sa att han var hungrig så vi gick och åt en sen andra lunch.

Och jag beställde en hamburgare.

Och då tittade han länge, länge, länge på mig. La huvudet lite på sned. Och sedan sa han ”är du verkligen säker på det?”.

Och då blev jag så jävla förvirrad att jag vände mig till servitören och beställde fisksoppa.

Det är något obehagligt som är på väg att hända här.

Det låg ett par solglasögon i påsen

Nu vet jag inte vad jag ska tro.

Hunger game

Jag vet inte hur psykologiskt intresserade den här bloggens läsare är i största allmänhet, och det ska väl sägas direkt att min egen kompetens inom området sträcker sig till några KBT-sessioner hos en man som var väldigt intresserad av min barndom och kabel-tv-utbudet någonstans mellan att M*A*S*H*-repriserna slutar och Musses Klubbhus börjar. Men vid ett tillfälle under min gymnasietid minns jag att min klass kommenderades att titta på en serie dokumentärfilmer om olika sociala experiment gjorda med barn. De gick nästan alltid ut på att man placerade ett eller flera barn i ett kameraövervakat rum, under en given premiss om något de inte fick göra, för att sedan se vad som hände. Rätt ofta handlade det om något de inte fick äta. Ett exempel jag minns var att ett dussin barn placerades framför en blåbrsmuffin med instruktionerna att om de inte åt muffinsen under den närmaste kvarten så skulle de få två muffins istället som belöning.

Jag förstår att det här kanske är ett konstigt sätt att inleda ett blogginlägg. Men ni vet hur alla alltid frågar hur jag och min vän och kontorskollega N egentligen blev kompisar, eftersom vi är så oerhört olika? Och hur jag, hur mycket jag än tänker efter, inte riktigt kan minnas exakt hur vi lärde känna varandra. Och hur min fru en gång, bara som i förbigående, mumlade något om ”du kanske ingår i något av hans sociala experiment, det hade faktiskt förklarat en hel del”.

Jo.

Det är ju inte det att jag är paranoid eller så.

Men igår skulle min vän N och jag äta lunch vid klockan 12. Men då svarade inte han i telefon. Så jag satt på kontoret till klockan 13 och väntade tills jag var så hungrig att jag eventuellt åt upp en liten bit av min keps, och då messade han och sa att han inte skulle komma. Och sen skrev han att vi kunde äta lunch idag istället, vid klockan 11.30.

Och nu är det idag. Och klockan är 11.45. Och han svarar inte i telefon.

Och jag kan givetvis inte vara 100% säker.

Men jag är nästan säker på att den där påsen som ligger på hans skrivbord inte låg där igår. Och jag kan fan nästan svära på att den är blåbärsmuffinsformad.

Det här är anledningen till att man slutar hänga med folk som inte har barn. Eller, ja. Ni vet. Anledningen till att de slutar hänga med mig.

Min vän E: …så ni borde verkligen se den! En av de bästa dokumentärer jag har sett på länge faktiskt!

Min vän A: Vad sa du att den hette?

Min vän E: ”Jiro–Dreams of Sushi”.

Jag: Jag hängde inte med här, vad sa du att den handlade om?

Min vän E: (Mycket tålmodigt) Den handlar om en 85-årig japansk sushikock som heter Jiro och som har en pytteliten sushirestaurang nere i en tunnelbanestation i Tokyo som har tre stjärnor i Michelinguiden. Och hela dokumentären handlar om hans besatthet av att göra perfekt sushi. Hans son har jobbat som lärling hos honom i hela sitt liv och Jiro tycker fortfarande att han är helt värdelös, oc…

Jag: Åh! Jag vet vilken du menar! Men den handlar väl om sån där nudelsoppa?

Min vän E: (Fortfarande mycket tålmodigt) Den handlar om sushi.

Jag: Nej! Alltså, jag har sett den! Den handlar om sån där ”ramen” eller vad det heter. Den där nudelsoppan. Och hur han är helt besatt av att göra perfekta nudlar!

Min vän E: (En smula mindre mycket tålmodigt) Den handlar om sushi. Den heter ”dreams of sushi”.

Jag: Men neeej säger jag ju! Jag vet EXAKT vilken du menar, jag såg den bara häromdagen och den handlar om nudlar och hur de ska göras perfekta det är jag fan säker på! Och sen är det hans son bara klantar till det hela tiden och sen…fan. Är det inte den?

Min vän A: (Tittar länge och mycket vänligt på mig) Fredrik. Är du säker på att du inte tänker på Kung Fu Panda nu?

(Hyggligt lång tystnad)

Jag: Fan. Det är möjligt att jag tänker på Kung Fu Panda.

Min vän E: (Inte alls så himla tålmodigt) Du tänker på Kung Fu Panda?

Jag: (Harklar mig) Det är…nudlar i den. Och, vafan, du vet. Den utspelar sig i Japan. Jag blandade ihop lite.

Min vän A: Jag tror att Kung Fu Panda utspelar sig i Kina.

Min vän E: (Ganska otåligt, faktiskt) Och du hörde att jag började hela den här konversationen med att säga att jag pratade om en dokumentär?

Jag: ”Dokumentär” är ett ganska jävla flytande begrepp sen hela mitt popkulturella utbud började bestå av barnavdelningen på Netflix.

Kärlek. Den kommer i två delar.

Så.

Å ena sidan så släppte min fru ut all luften ur vår sons uppblåsbara delfinbadleksak efter att han badade förra gången. Och när han tvingade mig att blåsa upp den igen, och jag frågade henne varför i namnet av allt som är dyrt och heligt som hon hade släppt ut luften ur den från första början, så sa hon att delfinen ”var i vägen”. Och när jag, som man gör om man är en lite rationell människa, föreslog att hon då faktiskt kunde blåsa upp delfinjäveln själv den här gången så drog hon gravidkortet och började hålla på om att hon faktiskt bär runt på en människa därinne och bla bla bla och att det minsta jag kunde göra då var faktiskt att blåsa upp delfinjäveln medan hon ”fixade en grej i köket”. Och jag börjar bli fett trött på gravidkortet för det är lite som när folk bara spelade Hwoarang i Tekken 3 och bara körde samma himla spark hela frikkin tiden. Det är så jag känner.

Men hur som helst. Jag blåste upp delfinjäveln.

Och sen kom jag ut i köket, och då visade det sig att min fru hade köpt det här åt mig:

För idag är det nämligen den internationella bulle-med-bulle-dagen. I hela Sverige. Eller åtminstone i hela Skåne. Eller möjligtvis bara i delar av Skåne. Jag vet inte exakt hur utbrett det här egentligen är nu när vi lever i den här fullständiga kulturskymningen där inte alla som ser en chokladboll och en frukostfralla omedelbart begriper vad de har att göra med. Men min fru kom i alla fall ihåg det här, så hon köpte en till mig.

Eller, som hon uttryckte det, ”jag vill visa respekt för din kultur i ditt hemland, även om ni är barbarer”. Och med hemland menar hon Helsingborg. För hon hävdar att det här inte finns någon annanstans. Vilket givetvis är lögn och förbannat ljug men en aning svårt att bevisa eftersom det inte finns i Stockholm och det är egentligen de enda två ställen jag har bott på. Min fru hävdade i flera år att det här bara var någonting jag och min vän R hade hittat på för att legitimera våra matvanor.

Men, ja. I alla fall. Frun, alltså.

Å ena sidan: Delfinjävel. Å andra sidan: Bulle med bulle. Och, ja, ni vet. Det där med att hon föder våra barn också och bla bla bla.

Så jag får väl medge att hon fortfarande ligger på plus här. Det får jag väl.

Men de av er läsare som också har ätit bulle med bulle idag uppmanas här och nu att tala ut eller att för evigt hålla era ärtor! Var åt ni den? Hur gjorde ni den? Hur smakade den?

Vi måste kanske inte prata om Norge. I alla fall inte hela tiden. Och kanske inte med främlingar på gymmet.

Jag vet väl inte riktigt hur vi kom in på det. Eller hur konversation egentligen började.

Men jag började i alla fall prata om Norge med en kille på gymmet. För att den här killen var norsk. Och jag har tänkt mycket på Norge sen igår, och det kändes liksom som ödet. Och när jag hade pratat om Norge med norrmannen en ganska lång stund så mumlade han något om ”mmm, dyrt där” och såg lite ut som man gör när man försöker gå därifrån. Och då förstod jag att han inte alls från Norge. Så då sa jag istället ”men eller hur? Helt sjukt! Hela landet är ju som en enda stor flygplatsbar, det är för fan som att de har en helt egen VALUTA!”.

Och då tittade han ganska länge på mig. Och jag tittade ganska länge på honom. Och jag mumlade ”alltså, de har ju en egen valuta, det fattar jag ju, men du…du vet. Du fattar vad jag menar”.

Och då gick han.

Och det är därför min fru har slutat säga till mig att jag borde komma ut lite mer och träffa mer folk.

För det är det här som händer när jag gör det.

Vi måste prata om Norge

[image error]

Så, det visade sig häromveckan att den där boken jag skrev förra året (”En man som heter Ove”, finns hos din lokala litteraturmånglare och går om den för sitt primära ändamål av en eller annan anledning skulle uppfattas som undermålig även utmärkt att använda som till exempel närstridsprojektil eller iPad-stöd) ska ges ut i Norge. Och jag vet ju (för jag är som en HÖK när det gäller att lägga märke till grejer det ska vi liksom bara ha klart för oss) att det då och då kommenteras på norska i den här bloggens kommentarsfält, och såvida det inte är någon form av avancerad dialekttrollning leder det mig att tro att en eller två av er händelsevis bor i det västra grannlandet. Så jag tänkte bara nämna det.

Någon gång under april har jag förstått att den ska gå att få tag och även om just iPadstödskompabiliteten inte riktigt framgår av pressreleasen så kan man läsa mer om den här om andan skulle falla på.

Om någon av er dessutom inte bara råkar bo i Norge utan dessutom råkar bo i Oslo (som ligger i Norge, jag har kollat) så kan det kanske dessutom vara att betrakta som information eller varning (en smula beroende på er grundinställning till min närvaro) att jag eventuellt tydligen ska dit en liten sväng i maj och, ja. Vad man nu gör. Prata och rita ponnys och äta Snickers och det vanliga. Exakt vilket datum det blir är inte bestämt men ni får veta när jag får veta.

Min son och jag har hur som helst pratat igenom det hela under eftermiddagen och han har gett mig tillstånd att åka. Han är förvisso inte helt införstådd med begreppet ”Oslo” men han är i gengäld ytterst införstådd med begreppet ”presenter”.

Jag har nu undersökt vad Lego kostar i Norge.

Jag tror att jag eventuellt kommer gå minus på det här.

Småbarnsförälderns Iron Man

”Blås upp de här!!!”. Så skrek de. Och nu är de inne i garderoben och letar fram hans jävla Blixten McQueen-badleksak.

Den är dubbelt så stor som delfinjäveln.

Det här är den verkliga anledningen till att alla säger till dig att du måste sluta röka när du får barn.