Fredrik Backman's Blog, page 96

Otacksamhet är världens lön

Jag vet inte om vi har pratat om Santiago Canizares tidigare på den här bloggen. Det har vi säkert. Jag pratar ju, enligt somliga delar av min omedelbara familj, oproportionerligt mycket om Santiago Canizares. ”Tjatar”, till och med.

Och visst. Visst. Fine. Det gör jag kanske. Men en bra anekdot är liksom en bra anekdot, och det tänker jag inte be om ursäkt för.

Och, jo, för den som eventuellt lyckats missa tidigare oombedda anekdotreferenser är Santiago Canizares alltså den spanska fotbollsmålvakt som på försommaren 2002 råkade välta en liten after shave-flaska i glas från översta hyllan i sitt skåp i omklädningsrummet och gjorde det som alla som något gång sysslat med fotboll i fem minuter i något som helst sammanhang reflexmässigt gör. Han försökte dämpa fallet genom att fånga upp den med foten. Vilket tyvärr, på något sätt som jag förutsätter att diplomerade partikelfysiker fortfarande försöker reda ut de exakta detaljerna kring i statligt finansierade universitetsavhandlingar världen över, ledde till att han skar av en sena i foten på en av glasskärvorna.

Och Canizares var ju, som ni vet, reservmålvakt för det spanska landslaget under tre europamästerskap och tre världsmästerskap. Men världsmästerskapet i Japan/Sydkorea 2002 var det enda han någonsin blev uttagen till som förstamålvakt. Han hade förmodligen fått spela alla matcher. Det spelades ett par veckor efter att den där after shave-flaskan föll från hyllan. Canizares satt hemma med en gipsad fot upplagd på soffbordet.

Och jag bara säger.

Om jag nu sitter i vår soffa. Och vår son står upp på armstödet. Och hans mamma säger till mig att akta honom så att han inte halkar och trillar ner. Och han just då halkar och trillar ner. Och jag då med en kobras sylvassa reflexer får ut mitt ben under honom och liksom fångar honom i fallet med foten som en sån där utstickande trädgren som räddar karaktärer i tecknad film som precis har fallit över ett stup gör och sedan sakta och fint sänker ner honom i säkerhet på golvet.

Och han då tackar mig genom att bita mig i tån och skratta och springa iväg.

Då skiter jag i vad hans mamma säger.

Då är det fan i mig berättigat med en Santiago Canizares-anekdot. Då har jag förtjänat den.

Having a ball

På Ica Maxi.

Jag: (I telefon) Du vill ha…vadförnåt?

Fru: Tennisbollar.

Jag: Skämtar du med mig?

Fru: (Djup suck) Om jag hade skämtat hade jag sagt…(djupare suck) nej, jag orkar inte hålla på så här med dig idag. Bara köp tennisbollar.

Jag: Vad ska du ha tennisbollar till?

Fru: Vad brukar man ha tennisbollar till?

Jag: Tennis.

Fru: Och mer?

Jag: Vaddå mer?

Fru: (Onödigt lång inandning och sedan minst lika onödigt lång utandning) Jag ska tvätta ett täcke.

Jag: Med tennisbollar?

Fru: Men herregud, jaaa! Har du aldrig tvättat ett täcke?

Jag: Varför skulle man tvätta täcken? De har ju lakan på sig.

Fru: Köp tennisbollar bara.

Jag: Du är allvarlig?

Fru: (Den där inandningsgrejen igen) De jämnar ut stoppningen i täcket i torktumlaren.

Jag: Det låter ju helt sjukt.

Fru: Bara köp tennisbollar.

Jag: Jag vet inte var de har tennisbollar här.

Fru: Fråga personalen då.

Jag: De kommer ju tro att jag är helt sjuk i huvudet.

Fru: Varför skulle de göra det?

Jag: ”Öh, hej! Har ni tennisbollar för jag behöver tvätta!”

Fru: Men för helv…alla använder tennisbollar när de torktumlar täcken. Och du behöver ju ändå inte berätta för personalen vad du ska ha bollarna till! Och om du måste det så…herregud…säg att du ska spela TENNIS då!!!

(Plats för eftertanke)

Jag: Okej. Jag köper att det kan funka.

(Plats för efterspaning av personal)

Kvinna ur personalen: Kan jag hjälpa dig?

Jag: Ja!!!

Kvinna ur personalen: Ja?

Jag: Jag letar efter tennisbollar.

Kvinna ur personalen: (Nickar som om detta inte är någon konstig fråga alls) Ja, det har vi här borta på sport och fritid. Ska du tvätta din jacka eller?

Jag: Va?

Kvinna ur personalen: (Tittar aningen mer tveksamt på min jacka) Ja, det brukar vara det man ska tvätta. Jackor eller täcken.

Jag: Vad är det för fel på min jacka?

Kvinna ur personalen: Va?

Jag: Det är ett täcke! Vi ska tvätta ett täcke!

Kvinna ur personalen: (Nickar en aning avvaktande) Okej…men tennisbollar finns här i alla fall. (Pekar)

Jag: Jaha. Tack då.

Kvinna ur personalen: (Nickar en smula skeptiskt. Vänder sig om och går.)

Fru: (I telefonen) Hittade du tennisbollar?

Jag: Ja.

Fru: Perfekt!

Jag: Hon i personalen frågade direkt om jag skulle tvätta min jacka.

Fru: Ja?

Jag: Varför frågade hon det?

Fru: (Lite onödigt trött i rösten) För att du har en dunjacka. Man använder tennisbollar för att torktumla dunjackor. De jämnar ut stoppningen. Precis som med täcken.

Jag: Men varför tog hon för givet att jag skulle tvätta min jacka? Jag kunde ju ha tvättat vad som helst. Vad är det för fel på min jacka?

Fru: Bara gå och betala tennisbollarna nu.

Jag: Och…vafan…vänta nu…varför trodde hon att jag skulle TVÄTTA?

Fru: Men herregud, ska du bli kränkt över det nu också?

Jag: Vadå k-r-ä-n-k-t!? Varför trodde hon inte att jag skulle spela TENNIS! Jag hade fan MYCKET VÄL kunnat vara på väg för att spela TENNIS!

Fru: Nu lägger jag på.

Det finns förmodligen ett syndrom om det här

Jag trodde bara att det var choklad. Okej? Jag visste inte att det var gravidchoklad. Jag visste inte ens att det FANNS något som heter gravidchoklad. Och visst. Visst. Absolut. Man kan liksom älta det fram och tillbaka om man vill. Det kan man.

Såg jag att det var choklad, liksom?

Ja.

Var det helt vanlig choklad?

Ja.

Var jag vid tillfället medveten om att det inte var min choklad?

Ja.

Var jag vid tillfället medveten om att min fru är gravid?

Ja.

Var jag vid tillfället medveten om att chokladen eventuellt kunde tillhöra min gravida fru, då det föreföll sannolikt eftersom den låg i vår kyl och inte tillhörde mig eftersom jag redan hade ätit upp min?

Ja.

Var jag medveten om att parametrarna att det är hennes choklad och att hon är gravid per definition innebär att det är gravidchoklad?

Nej.

Var jag medveten om att konsekvenserna för chokladstöld gällandes gravidchoklad är AVSEVÄRT jävla mycket grövre än konsekvenserna för helt vanlig chokladstöld?

Nej.

Är jag medveten om det nu?

Jo, tack.

Försökte jag försvara mig med det där ur äktenskapslöftena om att ”dela allt i nöd och lust”?

Ja.

Fick jag lära mig ganska snabbt att det INTE gäller gravidchoklad?

Ja.

Fick jag köra till affären väldigt sent på kvällen och handla mer choklad?

Ja.

Försökte jag dra ett skämt för kassörskan om att jag var där för att jag ätit upp min frus choklad?

Ja.

Skrattade kassörskan?

Inte så jättemycket, nej.

Var jag dum nog att tillägga ”ja, du vet, hon är gravid, du vet hur de blir”?

Ja.

Skrattade kassörskan?

Inte så jättemycket, nej.

Fräste kassörskan ”ÅT DU UPP DIN GRAVIDA FRUS CHOKLAD!!!???” och såg ganska arg ut?

Ja.

Borde jag ha lagt märke till att kassörskan var gravid innan jag sa ”du vet hur de blir”?

Eventuellt.

Ringde jag upp min vän R, som har två egna barn, på vägen hem för att jag hoppades att han skulle förstå min sida av det här?

Ja.

Förstod han min sida av det här?

Inte så jättemycket, nej.

Skrek han ”ÅT DU UPP DIN GRAVIDA FRUS CHOKLAD ÄR DU HEEELT DUM I HUVUDET!!!???”?

Ja.

Är jag helt dum i huvudet?

Det lutar åt det, ja.

Har jag lärt mig min läxa nu?

Ja.

Och vad är läxan?

Alltså…jo…men du vet. Vafan. Förlåt. Jag zonade ut lite där efter att vi började prata om choklad.

Var är chokladen du köpte i affären?

Den…gick åt.

Men för helvete?

Jajaja. Förlåt.

Tänker du åka tillbaka till affären och köpa mer choklad till din fru nu?

MEN VARFÖR TROR DU ATT JAG VÄNDER BILEN?

Du behöver inte höja rösten.

DU behöver inte höja rösten!

Idiot.

DU är idiot!

Vem av oss var det som åt upp sin gravida frus choklad?

Okej. Jag är idiot då. När stänger affären?

Två myror är fler än en elefant

Så.

En grej med att min fru är gravid är ju hela den här grejen med att hon ”äter för två” nu.

En dålig grej med det är att när jag har ätit upp min choklad, och sedan äter upp all annan choklad också, då är jag tydligen inte bara skitstöveln som har ätit upp min frus choklad utan även skitstöveln som har ätit upp mitt barns choklad.

Och nu vaknade vår son också och ville veta varför alla stod i köket och skrek om choklad. Så nu är han också förbannad.

Sånt här skit berättar de inte för en på biologilektionerna i skolan.

Crawl through a river of shit and come out clean on the other side

Så vi ska till mödravårdscentralen på kontroll den här veckan. Och i eftermiddags träffade vi några bekanta som också väntar barn och så pratade vi lite om det. Och jag sa bara att jag gillar att komma till de där kontrollerna tidigt, för då hinner man gå runt och prata lite med andra farsor i väntrummet först. För jag tycker att det är artigt att man gör det. Och det här är ju vårt andra barn, så man är ju lite mer relaxad den här gången så att säga, man kan njuta mer av själva situationen. Och ibland är det farsor i väntrummet vars partners väntar första barnet och jag kommer ju liksom ihåg precis hur det var, hur nervös och osäker man kände sig och så, så jag brukar sätta mig bredvid dem och komma med lite goda råd och så. För att, ja ni vet, få dem att känna att de inte är ensamma liksom.

Och så skulle jag förklara för våra bekanta idag hur jag såg på min funktion i väntrummet vid sådana tillfällen, så jag sa ”ni vet, som i den där filmen”. Och så kom jag inte på vad filmen hette först, men jag menade Nyckeln till frihet, och att det var lite som när Red tog Andy Dufresne under sina vingar och lärde honom hur man överlever innanför murarna.

Men jag hann bara säga ”ni vet, som i den där filmen” så nickade min fru genast väldigt förstående och utbrast ”ja! Poltergeist!”.

Vi har lite olika versioner av vad som hände förra gången vi var på mödravårdscentralen.

Kan man säga.

Visst. Fine.

Det är möjligt att ”som en jävla florist som inte säljer blommor!!!” var en lite väl öderdriven liknelse.

Men jag vidhåller att en bensinmack som inte säljer fransk hot dog bara med ytterst god vilja och en total brist på respekt för lite hederliga kulturella traditioner kan anses vara en bensinmack alls.

Hedningar.

Frozen yogurt

Jag är alltså i Skåne. Jag körde bil hit.

Jag ska köra tillbaka till Stockholm idag.

Så.

Fuck you, naturen.

Fuck you en himla massa.

Rocky road

Ja. Det skulle ju ha varit ett blogginlägg här. Men jag har kört bil och det är svårt att blogga när man kör bil. Och sen var jag på ett bibliotek och gav väldigt långa svar på frågor som ingen egentligen hade ställt tills de ansvariga slutligen harklade sig lite ursäktande och avbröt mig och tyckte att nu kanske det ändå fick lov att räcka lite. Och sen ritade jag ponnys medan min vän R stod i ett hörn och berättade för alla som ville lyssna och några som inte ville om den där gången när han och vår vän O var 13 och åkte till Göteborg och kollade på Kiss och min vän R fångade Ace Frehleys handduk.

Och det gick bra, alltihop, tackar som frågar. Man fick kaffe på biblioteket och jag åt en klase fanska hot dogs under bilresan ner. Och efter visst tumult gick min vän R med på att byta ut den sletna pizzan mot en sleten kombinerad hamburgar- och nachostallrik på den lokala sportbaren framför Barcelona-Milan. Och min vän R åt tills han var sviddamidd. Vilket för den dialektalt utmanade kanske enklast kan översättas till ”svettmätt”.

Och nu ska vi äta glass.

Men i väntan på att den här bloggen slutar tro att det ska vara semester jämt och ständigt och tar sig i kragen och börjar jobba lite bjuder jag er som inte redan delgivits det en pausryss. Vilket är en slags pausfågel fast i form av en Youtubekompilation av olika ryska soldater som sjunger signaturmelodin till SpongeBob SquarePants.

För man kan faktiskt inte vara på dåligt humör medan man tittar på ryska soldater som gör det.

Reklam

Jo. Jag ska köra lite bil imorgon. Och äta en sleten pizza med min vän R i Helsingborg. Vilket i regel (men inte alltid) är en helt vanlig pizza fast man äter den med min vän R. (Ibland är den sleten på riktigt om man väljer fel pizzeria men det är litegrann en annan historia). Och när min vän R är hungrig pratar han skånska bred som en sexfilig motorväg och då används ”sleten” som ett slags språkligt prefix framför alla slags ord som har med mat att göra.

Det är möjligen ett sidospår till vad det här blogginlägget egentligen skulle handla om, jag är redo att erkänna det.

Men hur som helst: När jag ändå är i Helsingborg för den sletna pizzans skull kommer jag nu händelsevis, som jag ju tjatade om för någon vecka sen, även sitta ett par timmar på Rydebäcks bibliotek och prata om vad det nu är man pratar om när man ska prata om sina böcker på ett bibliotek. Det börjar klockan 18. Och efteråt ritar jag ponnys. Om man vill. Det är inte obligatoriskt på något sätt. Men om någon av er råkar vara i närheten och verkligen inte har något bättre för er så kan ni ju komma förbi och säga hej, om andan skulle falla på. Jag är inte helt insatt i hur systemet med biljetter fungerar men om man ringer Rydebäcks bibliotek så reder de trevliga människorna där alldeles säkert ut det åt en. Och man kan köpa böcker på plats också, om man vill. Och man behöver inte få några ponnys alls i dem om man inte vill. Och det är inte alldeles omöjligt att man kommer kunna få en sleten kopp kaffe också.

Och, ja. Det var väl bara det egentligen.

Tack för er uppmärksamhet.

 

Läsa saga. Pausa. Läsa saga. Pausa.

Jag vet inte hur många av er som händelsevis läser den här bloggen då och då som händelsevis själva har fortplantat er de senaste åren. Men som en kort resumé kring hur det är att ha små barn bör det påpekas att en tydlig konstruktionsdefekt med små barn är att de väldigt gärna vill läsa böcker innan de är förmögna att lära sig att läsa själva. Vilket förstås rent evolutionstekniskt är fullständigt förödande för deras små huvuden, trots att man gång på gång försöker övertyga dem om att man till exempel kan kolla på film istället eller gå och måla med tuschpenna på en vägg någonstans så att pappa får ligga på golvet och spela Robot Lab i lite himla lugn och ro. Men lyckligtvis för barnen och olyckligtvis för föräldern, är detta något som naturen redan förberett och löst på ett fiffigt sätt genom att i själva familjebildningsprocessen redan på ett tidigt stadium introducera konceptet ”förälder” för barnen. En förälder är lite som en sån där lampa som man kan tända och släcka genom att klappa händerna.

Så vi läser böcker nu. Alltså. Min son och jag.

Vilket väl visserligen är trevligt på många sätt. Det är inte det. Jag försöker inte vara antiintellektuell här nu eller så. Det är väl för jävla bra att barn vill läsa böcker säkert. Absolut. Det är inte det. Inte alls.

Det är bara det att ytterligare en konstruktionsdefekt med små barn är att de alltid måste läsa allting i ett svep. De är som såna där gamla dvd-spelare som inte kunde pausa en film i mer än en minut utan att stänga av sig och återgå till huvudmenyn så att filmen började om från början igen. Så om du börjar läsa en bok med ett barn, och sedan av en eller annan anledning måste pausa en liten stund (oftast för att barnet, helt orelaterat till bokens handling, plötsligt vill prata lite om en grej som hände på förskolan idag och känner att det centrala för den historian är att först väldigt ingående redogöra för vilka färger alla väggarna på hela frikkin förskolan har), då måste du börja om hela bokjäveln från början sen.

Hela. Bokjäveln.

Varje. Gång.

Och min son och jag har nu slutligen nått något av ett moment 22 gällande just denna förutsättning för vårt sagoläsande. Eftersom min son promt insisterar på att vi ska läsa Spöket Laban – Stor och duktig. Och ungefär halvvägs in i Spöket Laban – Stor och duktig händer det här.

Och när jag har hämtat en kaka så måste vi börja om.

Och sen kommer vi dit igen.

Och när jag har hämtat en kaka så måste vi börja om.

Och sen kommer vi dit igen.