Fredrik Backman's Blog, page 100

Av fyllon får man höra sanningen. Av barn får man höra vad som helst.

Jag vet inte om det stämmer det där som alla tjatar om att inuiter har hundra olika ord för ”snö”.

Men även om det gör det så har inuiterna fortfarande inte en lingvistisk jäkla sportsmössa mot hur många olika ord du kan få i ett rum med ett halvt dussin 2- och 3-åringar som försöker uttala ”Madagaskarpingvinerna”.

Än så länge är det vad jag har lärt mig denna lördag.

Den ironiska restaurangen

Min redaktör på bokförlaget och jag hade möte idag. Han bjöd mig på lunch på ett steakhouse.

Vi åt ribs.

När man beställer ribs på just det steakhouse som vi var på just idag serveras man två våtservetter vid sidan av tallriken. Så att man ska kunna torka sig om händerna efteråt eftersom man blir ganska flottig på fingrarna av att äta ribs. Våtservetterna ligger förpackade i en plastförpackning.

Man kan inte öppna plastförpackningen om man är flottig om händerna.

Och visst. Det är väl kanske inte inledningen på Kafkas ”Processen” kanske.

Men det var jävligt jobbigt just då.

Call and response

Jag: HA!!!

(Tystnad)

Jag: HAAAAA-UUUAAA!!!

Son: (Skriker osammanhängande)

Fru: (Kommer utspringande i köket) Vad håller ni på med!?

Jag: (Pekar på vår son) Han välte säcken med källsorteringen!

(Tystnad)

Jag: Men jag fångade den. Med foten!

(Tystnad)

Jag: (Demonstrerar hur jag gjorde) Fattar du? Swoosh bara, ut med foten. Snabb som en kobra!

(Tystnad)

Jag: Alltså, om kobror hade haft…fötter. Men du fattar vad jag menar.

(Tystnad)

Jag: Okej, det välte ut två mjölkpaket ur säcken. Men jag lobbade i dem i säcken igen. Härifrån!

(Tystnad)

Jag: Jag vet att det är lite mjölk där på golvet men jag ska torka upp det.

(Tystnad)

Jag: Men alltså jag stod här borta. Och han välte säcken där borta. Och jag hann fånga den på foten. Lite som en kobra ändå!

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig)

(Tystnad)

Jag: Vi kommer ha en diskussion nu om varför jag inte har gått ut med källsorteringen än va?

(Tystnad)

Jag: (Pekar på vår son) Han välte den.

Talking shop

Så jag stod där. Skulle försöka förklara vad jag behövde. Hade egentligen ingen aning. Och han torkade sig lite trött med en trasa om händerna och kliade sig på tribaltatueringen och tog upp någon form av avbitartång och muttrade en massa tekniska termer som jag inte begrep. Och sen frågade han något om ”sort?”. Och jag är ju inte direkt bekant med de exakta modellbeteckningarna eftersom jag aldrig var så speciellt intresserad av den här typen av grejer under min uppväxt som jag antar att han och hans polare var. Men jag ville inte låta korkad genom att säga fel. Så jag sa ”röd?”.

Och han tittade på mig lite som om jag var ludd som fastnat i hans overalldragkedja och skakade på huvudet sådär som folk som tycker att jag är lite dum i huvudet gör när de tycker att jag är lite dum i huvudet. Och sen ställde han en serie frågor som allihop började med ”ska’ru ha” och följdes av ord jag bara hört engelsmän på tv använda och avslutades med ”import?”.

Och sen pratade vi en ganska lång stund om att ”kvalitet kostar va”. Eller han gjorde i alla fall det.

Och då harklade jag mig och mumlade något om att det kanske var bäst att han bestämde, trots allt. För det är ju han som är proffs på sånt här. Och sen tror jag att jag fick ur mig ”jag litar på dig”.

Och då grymtade han något som jag inte riktigt hörde och sedan försvann han in i rummet bakom disken. Bankade med något i fem minuter. Kom tillbaka ut. Och sa att det skulle bli 1100 spänn.

Och då kunde jag inte säga nej för jag hade ingen aning om vad det var han hade gjort. Så jag bara sa ”tack så jättemycket!” och betalade. Och han nickade och sa ”håll dem upprätt tills du kommer hem, ha dem i ljummet vatten och gör nya snittytor imorgon”. Och jag nickade och låtsades att jag fattade vad det betydde.

Så jag skiter i vad de säger.

Innan det fanns bilar var blomsterhandlare världens bilmekaniker.

Vi kopplar bort buren

Ibland tänker jag på hur jag såg på livet när jag var, säg, i tonåren. När jag tog studenten. När världen låg öppen för mig och framtiden var mitt ostron eller vad fan det nu heter.

Ibland tänker jag på om jag kunde åka tillbaka i tiden och träffa mig själv som 18-19-åring och fråga ”hur tror du att ditt liv kommer se ut 2013?”, bara. Förstår ni hur jag menar?

Jag vet förstås inte exakt vad mitt 18-19-åriga jag skulle ha svarat. Men jag tror hur som helst inte att det hade varit att jag skulle sitta 05.45 på alla hjärtans dags morgon och bli utskälld av en svinförbannad 2,5-åring för att jag ”HADE SÖNDER HUNDEN” i Toca Boca Hair Salon.

Inte för att det är något fel med det, alltså.

Jag säger bara att jag tror inte att det är det mitt 19-åriga jag hade svarat.

Thunderbolt

Vid ungefär den här tiden på året för drygt ett decennium sedan satt jag på en väldigt liten bar i östra Thailand tillsammans med en grupp ansiktstatuerade engelsmän i en berusningsgrad som i de flesta civiliserade kulturer föranleder kontroll angående eventuell registrering av organdonation och tittade på en cricketmatch med kommentatorer som jag så här i efterhand har en aning svårt att avgöra talade ett språk av indiskt eller pakistanskt ursprung.

Det var alldeles sensationellt obegripligt. Och det verkade inte finnas någon som helst övre tidsgräns för hur länge det hela kunde pågå. Ibland stod alla på teven bara still och småpratade med varandra i en lång stund, men sedan plötsligt kastade någon en boll och i nästa sekund flög det lite pinnar all världens väg och alla engelsmän exploderade upp ur sina stolar och vrålade ”WÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!” och spillde sina drinkar på mig.

Det finns ingen speciell poäng med den historian.

Men min son och jag har tittat på Pokémon-maraton på en av barnkanalerna ikväll. Och det kändes ungefär likadant.

Fast här hade alla jeansförsäljarfrisyr och lite då och då dök det upp en panda som spydde is.

Jag kan inte påminna mig om att de hade det i cricket.

Word feud

Jo. Det visar sig alltså att någon, någonstans, någon gång, troligtvis under den senaste veckan eller så, har lärt min son ett nytt ord.

”Akta”.

Det kan förstås, ur en 2,5-årings perspektiv, primärt användas som förkortning av ”kan du vara snäll och akta dig så att jag kan ta den där kakan?” eller ”man måste akta vovven så att man inte råkar måla på den med tuschpenna”.

Men ganska tidigt imorse, när jag körde honom till förskolan i det väderlag som norrlänningar kallar ”högsommar” och resten av världen kallar ”en helvetes massa snö”, och jag var trött sådär som man är när dagen har börjat klockan 05.45 med att en 3D-animerad Musse Pigg vill lära en dansa, beslutade sig min son för att sträcka sig en aning ur bilstolen och kasta en plasthelikopter allt vad han orkade in i rutan i bildörren.

Samtidigt som han skrek ”AKTA!!!”.

Jag förmodar att han menade att helikoptern skulle akta sig. Att det var någon form av lek.

Jag är inte dum i huvudet.

Men jag var lite trött.

Så när jag sitter här nu en stund efter att jag falsettskrek ”AKTA VAAAD!?” samtidigt som jag instinktivt var nära att styra in bilen i ett buskage av normalstorlek, och fortfarande har som ett tryck över bröstet och liksom en metallisk smak i munnen.

Då är jag inte helt säker på att min son inte i själva verket har utsatt mig för sitt elakaste practical joke hittills.

Det är jag faktiskt inte.

Sämsta. Tv-spelsuppdraget. Någonsin.

Jag ägnade större delen av kvällen igår och i stort sett hela morgonen imorse åt att leta efter mina nycklar. Jag gjorde allt det som man gör när man har tappat bort något: Jag försökte tänka ut var jag hade haft dem senast, jag försökte återskapa de föregående sex timmarna i rewind i minnet, jag letade i alla fickor i alla jackor. Och sedan började jag skylla på folk och anklaga dem för att ha gömt eller stulit dem. Min fru och min son och min vän N och en tjej med stora hörlurar på andra sidan gatan från mitt kontor när jag skulle köpa lunch som såg jävla misstänkt ut, främst.

Det var tjejen med hörlurar som såg misstänkt ut. Inte lunchen. Men ni fattar förbannat väl vad jag menar så försök inte nåt skit med mig här.

Hur som helst så fick jag till slut låna min frus nycklar imorse så att jag skulle kunna kommer ner i garaget till bilen, för min fru sa att jag säkert hade tappat ut dem ur jackan när jag steg ur bilen. Vilket givetvis var en fullständigt idiotisk idé. Och som givetvis just därför visade sig stämma.

När jag kom ner i källaren satt det nämligen en stor handskriven lapp på garagedörren med texten: ”Nyckelknippa upphittad. Återfås mot beskrivning.”

Så jag ville i alla fall bara säga att anledningen till att det inte har kommit något blogginlägg här idag förrän en bra bit efter klockan 11 är att det där med att beskriva en nyckelknippa fan inte är så himla lätt som man tror.

Själen kanske glömmer men kranskärlen minns för evigt

Okej.

Min fru och jag var på bio. Vår son var hemma hos sin kusin. När vi kom tillbaka för att hämta honom frågade min svåger om filmen var bra. Och då sa jag att den var helt okej. Och då frågade han vad den handlade om.

Och innan vi går vidare i den historian vill jag bara först berätta att jag flyttade till Stockholm 2007. Min fru och jag träffades på våren och på sommaren flyttade vi ihop. Eller hon säger att det var mer som att jag lurade henne och sen bara vägrade gå hem. Men resultatet blir ju detsamma vilken version av sanningen man än väljer att hålla sig till. Så låt oss kalla det att vi flyttade ihop. Hur som helst så bodde vi det året och året efter, som de flesta nyblivna sambopar gör i Stockholm, i en rad olika andrahandslägenheter. En av dem låg på Södermalm. Och alldeles bredvid porten till huset låg en Sibylla-grill. Och när jag säger bredvid så menar jag alltså inte runt hörnet, utan jag menar fucking precis fucking bredvid. Jag menar att jag hade kunnat leka inte nudda mark och fan ta mig från porten till grillen utan att förlora. Och ni kanske tror att det betyder att det bara var en vanlig Sibylla-grill och att den bara råkade ligga nära och att det är därför jag romantiserar den men just då, just där, så var den något mer. Det var inte en Sibylla-grill så mycket som det var vad C.S. Lewis hade skrivit om en Sibylla-grill om han hade skitit i att skriva om garderober och skrivit om Sibylla-grillar istället. Jag åt där nästan varje dag. Fast utan nästan. De frågade aldrig om jag ville ha allt på, de frågade bara om jag ville ha något extra. Det var den sortens plats. En magisk plats. En plats i skenet av en lyktstolpe där vad som helst kunde hände. Där man kunde bli vem man ville. Efter ett tag fick jag mobilnumret till en av killarna som jobbade där och kunde sms:a ner min beställning. Och när jag hämtade den så sa de ”hallå gubben!” och ingen har någonsin kallat mig gubben förut. Det var speciellt. En gång när jag gick på kryckor så hjälpte en av killarna mig att bära maten hem. Som när de där ungarna i Maffiabröder bär Henry Hills mammas varor hem från mataffären ”out’a respect!”. Fast med ett Super Cheese Bacon Meal med bearnaisedipp och såna där chicky bits och en Bamse med mos och mycket bostongurka och rostad lök istället. Och för att han var snäll, mest. Men ändå. Det var en väldigt speciell tid i mitt liv, bara. Det är bara det jag menar. Och jag kommer alltid minnas den där lägenheten just för sättet som den och Sibylla-grillens dofter helt enkelt till slut inte gick att särskilja. Man visste inte längre var den ena slutade och den andra började. Hela mitt liv var ett Super Meal.

Ja, min fru var förstås där också. Det var ju speciellt det också, förstås. Nyförälskade och allt. Jag försöker liksom inte på något sätt förringa det.

Men jag bara säger.

Vi hade en Sibylla-grill praktiskt taget u-t-a-n-f-ö-r vår port. Och jag kunde sms:a min beställning.

Och de kallade mig ”gubben”.

Så om min svåger frågar mig vad filmen handlade om då säger jag att först var det en massa närbilder på pilgrimsmusslor och sen åt de fisksoppa och sen fick en kille en svinstor citronpaj helt själv och sen i slutet sprang en annan kille genom Stockholm i slow motion och då sprang han förbi min Sibylla-grill. Och då började jag fan nästan gråta. Fast utan nästan.

Och jag skiter i vad min fru säger.

Det var relevant för min recension.

Dealing and wheeling

Så jag ville att min son skulle ta på sig pyjamasen. Men han ville titta på film. Och sen ville jag att han skulle borsta tänderna. Men han ville rita i mitt ansikte med en vattenfast tuschpenna. Och sen ville jag att han skulle gå och lägga sig i sin säng. Men han ville gå och lägga sig i soffan. Och sen ville jag att han skulle sova. Men han ville att jag skulle läsa en bok. Och sen ville jag att han skulle sova. Men han ville att jag skulle sjunga en sång. Och sen ville jag att han skulle sova. Men han ville äta kakor.

Och jag ville också äta kakor.

Så. Ja.

Jag vill bara förklara med det att vi nu äter kakor som kompromiss.

Det är viktigt att barn får lära sig att kompromissa.