Fredrik Backman's Blog, page 104

Kalle och chokladtvätten

När min fru och jag köpte Hyundaien för några år sedan fanns det en serie extratillbehör som tillval. Bland annat dvd-skärmar som placeras i ryggen av förarstolen och passagerarstolen så att baksätespassagerarna kan kolla på film medan man kör. Vi köpte inte det, eftersom vi inte riktigt förstod poängen. Visst, det hade varit sjukt soft att kunna pacificera vår avkomma med en lagom dos Pippi Långstrump under långresor, Astrid Lindgren funkar ju under gynnsamma omständigheter lite som att mentalt skjuta Carfentanil med blåsrör på 2,5-åringar. Problemet är ju bara att bilbarnstolen är vänd åt fel håll, så han hade ändå inte sett något. Så vi struntade i det.

Hur som helst. Idag tvättade jag bilen på vår lokala bensinmack och om man tog det stora tvättprogrammet så fick man en Aladdin-ask på köpet. Lite som när man säger ”om du badar nu så får du godis sen” hemma. Fast här fick man godiset i förväg.

Och det var faktiskt först när jag satt i baksätet och åt choklad inne i biltvätten och den där svinstora borsten rullade över rutorna som jag insåg att de där dvd-skärmarna ju hade varit jävla trevliga att ha ändå. För jag gillar att sitta i baksätet när bilen står i biltvätten för det får mig att känna mig som att jag är jätterik och att min limousin har hamnat mitt i en fruktansvärd storm och nu har min privatchaufför sprungit ut för att hämta hjälp och jag vet inte om han kommer komma tillbaka. Och lite då och då hör jag något konstigt ljud och då vänder jag mig panikslaget om och vrålar ”VEM DÄR!?”.

Jag är rätt dålig på att vara ensam. Kan man säga.

Och sen tänkte jag i alla fall på att det borde finnas bensinmackar som erbjöd tvättprogram vars längd baserades på längden av ett avsnitt av ens favorit-tv-serie. Och så kunde man sitta där i baksätet och äta choklad och när vattnet forsar över bilen så känns det som att det regnar och att man sitter inuti sitt biltvättsfort.

Det skulle bli lite som ett hjärnspa för småbarnsföräldrar, tänker jag mig.

Så jag tänkte en hel del på det. Och sen tänkte jag lite på ost. Eftersom chokladen tog slut. Och sen tänkte jag en del på att om jag kände någon som hette Sten och ägde en kemtvätt så skulle jag vara där varenda dag och försöka övertyga honom om att döpa om den till ”Stentvättat”.

Och ibland tänker jag på att jag kanske skulle behöva någon sorts hobby.

Kort pressmeddelande

Strax efter klockan 22 ikväll lämnade jag, odramatiskt och utan våldsamheter, fortet.

Det var en lång belägring men jag höll mina murar rakryggat och ärorikt. Eller åtminstone ihopkrupen i en slags halv skräddarställning och med rätt mycket cheesecakesmulor i skäggstubben.

Till slut fanns det dock sorgligt nog inget annat val än att kapitulera eftersom min fru öppnade kylskåpsdörren och hotade att slänga alla pålägg om jag inte ”skärpte mig och gick och bäddade sängen igen”.

Och jag skiter i vad ni säger.

Hade de hotat Orlando Bloom med påläggen i Kingdom of Heaven så hade han också gjort det rätta.

Nu ska jag äta en macka. Och imorgon ska min son till förskolan så då är det faktiskt slut på lekandet och tramsandet. Och då tänker jag göra det som varje vuxen och ansvarsfull människa hade gjort i den här situationen.

Bygga fort på kontoret.

Stone by stone. A castle is built.

I telefon.

Jag: Jag måste ställa in lunchen idag. Grabben är sjuk.

God vän: Aj fan. Så det är vab på gång alltså?

Jag: Ja. Typ.

God vän: Vad gör ni då?

Jag: Konstruerar ett fort.

God vän: Vad betyder det?

Jag: Vafan du vet väl vad ett fort är?

God vän: Alltså…vadå? Av täcken och stolar och sånt?

Jag: Visst, om jag ska förklara det på amatörnivå. Visst.

God vän: Så ni bygger en koja?

Jag: Vi konstruerar ett fort.

God vän: Varför säger du inte bara ”koja” så att man fattar?

Jag: Det är såna som du som tar hantverksstoltheten ur fortkonstruktionsbranschen, vet du det?

God vän: Åååkej. Blir det bra då?

Jag: Vilket?

God vän: Fortet.

Jag: Så in i helvete bra ska du veta. Förutom att grabben klättrade på det i början så att det rasade. Men det är lugnt nu för jag byggde upp det igen och förstärkte fundamenten

God vän: Det är kanske inget jättebra fort om det inte tål att klättras på va?

Jag: Du är ingen jättebra vän. Har du tänkt på det?

God vän: Okej. Whatever. Men ingen lunch alltså?

Jag: Nej.

God vän: Får du bygga kojor när du vabbar förresten?

Jag: Va?

God vän: Är inte det typ arbete? Man får väl inte jobba när man vabbar?

Jag: Det hade ju bara varit jobb om jag typ jobbat som fortkonstruktör i vanliga fall.

God vän: Ja. Kanske. Men du kanske kan få rut-avdrag om du hyr in en professionell kojbyggare?

Jag: Fortkonstruktör. Och i så fall är det rot-avdrag.

God vän: Keep telling yourself that.

Jag: Vänta lite, jag har ett samtal på andra linjen.

God vän: Va?

(Knapptryckande)

(Tystnad)

Jag: Hallå?

God vän: Hallå?

Jag: Vänta lite. Skit också.

God vän: Hallå?

(Knapptryckande)

(Tystnad)

Fru: Hallå?

Jag: Åh, hej älskling! Jag hade ett samtal på andra linjen bara.

Fru: Hur går det?

Jag: Med telefonsamtalet på andra linjen?

Fru: (En aning avvaktande) Mmm, det är ju jätteintressant verkligen, älskling. Fast jag tänkte kanske lite mer på hur det går för dig och vårt…barn.

Jag: Ja! Jo! Vabbandet ja! Det går bra, tack.

Fru: Vad gör ni?

Jag: Konstruerar ett fort.

Fru: (Suckar) Du menar att ni bygger en koja?

Jag: Nu lägger jag på.

Fru: (Onödigt lång utandning) Men allting är bra i alla fall? Mår han bättre eller?

Jag: Vem?

(Ganska spänd tystnad)

Fru: (Ganska pedagogiskt) Varför är du hemma idag, älskling?

Jag: Jag vabbar.

Fru: Just det. Och vem är det som är sjuk om du vabbar?

Jag: Vårt…barn?

Fru: (Inte så pedagogiskt) Och hur MÅR vårt barn?

Jag: Jaha, du menar honom. Jo men vad fan. Han mår bra.

(En smula mer eftertänksam tystnad)

Fru: Han sover, eller hur?

Jag: Ja. Han har sovit i typ tre timmar.

Fru: Var då?

Jag: I sin säng.

Fru: Så när du sa ”vi bygger en koja” så menade du egentligen…

Jag: Fort! Vi konstruerar ett f-o-r-t!

Fru: Du sitter inne i kojan just nu och pratar i telefon va?

(Tystnad av mer distinkt typ)

Jag: Jag har ett samtal på andra linjen.

Fru: Hur mycket cheesecake finns det kvar?

(Tystnad)

(Lång serie ganska hårda knapptryckningar)

God vän: Hallå?

Jag: Hallå?

God vän: Vad håller du på med?

Jag: (Eventuellt oproportionerligt aggressivt) DU! Jag äter cheesecake i mitt fort och jag behöver FAN INTE FÖRSVARA DET FÖR NÅGON!!!

Äta kakan och ha den kvar

Alltså. Det är en rätt lång historia. Och jobbigt att prata om.

Det är ju alltid det.

Men det började väl med att jag hittade bilderna i hennes mobil, faktiskt. Jag antar att det ofta är så man får veta det. Hon hade skickat dem i ett mms och skrivit ”ses imorgon! Och oroa dig inte, Fredrik misstänker inget!”. Vår son och jag hade varit ute och handlat och gjort ärenden och vi kom hem tidigare än planerat. Hon stod i duschen. Vår son ville kolla på Youtube, och jag råkade radera appen eller nåt sånt skit i min telefon så jag tog hennes av en ren slump och då var messet öppet och där var alltihop.

Sanningen.

Och jag ville väl egentligen inte ens höra någon förklaring just då. Man vill ju inte det. Man är arg och sviken och känner sig förnedrad och dum. Och man vet ju redan vad försvarstalet kommer bli. ”Det bara hände”. ”Det ena ledde till det andra”. ”Jag tänkte inte på konsekvenserna”. Och det är inte ens första gången det händer heller. Förra gången var den där kvällen när jag var bortrest och hon skulle ut med sitt tjejgäng. ”Det var en impulsgrej”, sa hon då.

Och jag blev sårad då. Det blev jag verkligen. Av smygandet och känslan av att hon gått bakom min rygg. Av sveket mot oss. Mot det jag trodde att vi var för varandra. Och det var en tuff period efter det, det var svårt att våga lita igen, men vi gick vidare. För familjens skull.

Så som man gör.

Så, ja. När jag hittade de där bilderna idag av en nygjord cheesecake som hon inte berättat för mig om, då…ja.

Det brast för mig, helt enkelt. Det gjorde väl det.

Och när jag sedan fick reda på att hon bara hade gjort den där cheesecaken för att jag skulle kunna äta den så att jag inte skulle äta upp morotskakan som hon också hade gjort och som hon ska ta med hem till släkten när vi ska dit imorgon, då…ja.

Jag vet inte vad jag ska säga.

Nu har jag ju jävligt dåligt samvete för att jag drack upp hennes Fanta häromdagen.

Det har jag ju.

Och lite för att jag hade ätit upp ungefär halva morotskakan när hon kom ut ur duschen och förklarade allt det här.

Dagens ungdom

Jag säger inte att de är ignoranta, alltså. Inte alls.

Jag säger inte heller att de är dumma i huvudet. Inte på något sätt. Verkligen, verkligen inte.

Jag tänker inte gå igång med nåt tjat här om att det var bättre förr eller att dagens barn är bortskämda eller att på min tid fick man liksom faktiskt vänta i kanske upp till en och en halv minut medan modemet ringde till internettet innan man kunde ladda ner lite hederlig pornografi på diskett och sälja på rasten i skolan nästa dag för att kunna köpa Tropicana och hockeykort.

Det är inte det som är poängen här. Och jag tänker inte moralisera. Absolut inte alls.

Men det är liksom ändå 2013 nu. Fattar ni? Den här generationen som växer upp nu har teknologiska möjligheter och filosofiska perspektiv alla tidigare generationer bara kunnat drömma om. Och det är ett ansvar likväl som en rättighet. Det är allt jag säger.

Och jag säger liksom bara att ibland borde de, just därför, lära sig att höja blicken, ungdomarna. Se de vidare perspektiven. Möta världen och våga diskutera sådant som verkligen betyder något. Inte bara sjunka ner i ett enda litet datorspel och tro att det plötsligt utgör allt centralt och väsentligt i universum.

Det är allt jag säger.

Och så borde de lära sig att respektera sina äldre. Det är fan också något som borde nämnas. Respektera sina äldre och inte mumla ”meeen mupp!” åt sina äldre när deras äldre ställer en enkel fråga om vilken de tror skulle vinna en fight mellan en Minecraft-zombie och en World of Warcraft-zombie.

Bara för att man är åtta år gammal är det faktiskt ingen ursäkt för att fly undan de viktiga frågorna i livet.

Jag hade inte så mycket kompisar i lågstadiet. Jag har inte det nu heller.

Jag: (Ganska självsäkert) Okej. Så man spelar online alltså?

Åttaåring: (Helt oförstående) Va?

Jag: (Lite mer tveksamt) Online? Man spelar…online?

Åttaåring: (Himlar med ögonen) Mmm. Visst. Man spelar (gör luftcitationstecken) ”online”.

Jag: Varför gör du sådär?

Åttaåring: Vadå sådär?

Jag: Luftcitationstecken.

Åttaåring: Vad är det?

Jag: (Gör luftcitationstecken) 

Åttaåring: Vad håller du på med?

Jag: Det är ju du som håller på!

Åttaåring: (Ganska surt) Du behöver typ inte bli sur!

Jag: Jag är för fan inte sur!!!

Åttaåring: Nänä. Sure. Du är inte (gör luftcitationstecken) ”sur”.

Jag: Nu gjorde du det igen!

Åttaåring: (Slår ut med armarna lite som en underarmstatuerad man i Italien skulle göra) Vaaad!?

Jag: (Lutar mig fram över bordet) Cita-tions-teck-en!!!

Åttaåring: (Lutar sig fram över bordet) Jag. Vet. Inte. Vad. Det. Är!!!

Jag: Så du vet hur fan man använder dem för att håna folk men du vet inte vad fan det är?

Åttaåring: Alltså vad snackar du om?

(Lång tystnad)

Jag: (Djupt andetag) Okej. Berätta mer om de där zombiesarna nu då.

Åttaåring: (Rycker om jag får säga det helt objektivt faktiskt ganska nonchalant på axlarna) Men vad är det du inte fattar då?

Jag: Men vafan kan man ha zombiesarna bland djuren bara sådär? Är de snälla liksom?

Åttaåring: (Uppgivet) Zombiesarna?

Jag: Ja! Äter de inte upp djuren?

Åttaåring: Öh. Va?

Jag: Öhva inte mig! Svara på frågan!

Åttaåring: (Tittar på klockan, lägger pannan mot bordsskivan) Alltså ibland börjar de ju brinna och då måste man fixa dem för en gång började en av mina zombies brinna och sen sprang han mot mitt staket och det var av trä så då började det brinna och då måste man slänga zombien i vattnet.

Jag: Som du gjorde med vargarna?

Åttaåring: (Djupt, djupt, djuuupt andetag) Mmm. Typ. Fast vargarna kommer ju upp igen.

Jag: Ur vattnet?

Åttaåring: Fast på andra sidan.

Jag: Andra sidan vad?

Åttaåring: Vattnet!

Jag: Och vad gör man då då?

Åttaåring: Slänger i dem igen.

Jag: Varför det?

Åttaåring: De hade varit dumma.

(Mycket lång och mycket eftertänksam tystnad)

Jag: Men zombiesarna är snälla alltså?

Åttaåring: Sure. De är ”snälla”.

Jag: KAN DU SLUTA GÖRA SÅDÄR ELLER!!!???

Bloggen tillfälligt inställd

Jag råkade precis fråga en åttaåring om ”det här Minecraft funkar typ som WoW?”.

Och efter ungefär tjugo minuter, när åttaåringen slutligen var färdig med att himla med ögonen, så började åttaåringen förklara för mig vad Minecraft är.

Det verkar ta en stund.

Och nu hade jag huvudvärk

Jag står bland fyra barn i 2,5-årsåldern. Det första barnet har en sak. Det andra barnet tar saken. Det första barnet blir argt och pekar på saken och skriker ”hade den!”, såvitt jag förstår för att klart och tydligt åberopa tidigare äganderätt. Men det andra barnet viftar då demonstrativt med saken för att poängtera att nu är det faktiskt det här barnet som har saken istället, tittar sedan på mig och pekar på sig själv och protesterar med orden ”hade den!!!”.

Det tredje barnet lägger sig då plötsligt i och vill också ha saken, utan att ens tidigare ha haft saken, vilket det framför med orden: ”HADE den!”.

Varpå det första barnet ursinnigt svarar ”hade DEN!” och det andra barnet vildsint fäktandes med armarna framhärdar ”HADE DEN!!!”.

Vid det laget lägger sig det fjärde barnet i och tar saken med våld från det andra barnet, med argumentet ”h-a-d-e den”. Varpå barn ett, barn två och barn tre i en mun lyckas förklara att de har saken, brukade ha saken, blev ifråntagna saken, vill ha tillbaka saken respektive kommer försöka ta saken i framtiden. Alla enbart med hjälp av två ord:

Hade den.

Ni vet hur folk som nyss har blivit föräldrar alltid tjatar om att barnen ”hjälper oss att leva i nuet?”.

Det är bullshit.

Barn lever hela sina jävla liv i pluskvamperfekt.

Min vän N:s och min relation. I sammanfattning.

(Telefonsamtal)

Jag: Tja.

Min vän N: Tja.

Jag: Var är du?

Min vän N: Var är DU?

Jag: Jag är på kontoret. Var är du?

Min vän N: JAG är på kontoret. Var är DU?

(Spänd tystnad)

Jag: Du är verkligen på kontoret, eller hur?

Min vän N: Ja.

Jag: Skit också. Jag är hemma och kollar på Mash, men jag trodde inte att du var på kontoret heller.

Min vän N: Det är jag inte heller. Jag är också hemma.

Jag: Men FAAAAAAN då!!!

Min vän N: Du har ingen kyla i såna här situationer, det är ditt problem.

Jag: Vad står det nu?

Min vän N: 21-4 till mig.

Jag: Ska du till kontoret imorgon?

Min vän N: Ska du?

Jag: Ja. Ska du?

Min vän N: Tror det.

Jag: Då syns vi då.

Min vän N: Yup.

(Slut telefonsamtal)

Menande för livet

Min familj och jag var på bio idag. Hela familjen. Med barn och kusiner och allting. Och nu är det lite dålig stämning.

Inte på grund av filmen alltså, det ska väl sägas nu direkt kanske. Filmen var på alla sätt trevlig. Men vår son satt och sov i knät på min fru under sista halvan av den, och vid ett tillfälle så sträckte sig min fru över vår sons kusin som satt emellan oss och räckte mig en flaska Fanta och nickade menande åt mig. Så då drack jag upp den.

Och sen visade det sig att det tydligen inte var det som menades med den menande blicken. Det som menades var att min fru bara hade den ena handen ledig eftersom vår son satt och sov på hennes andra arm, och därför ville att jag skulle ö-p-p-n-a hennes Fanta åt henne.

Så nu hävdar hon att jag faktiskt borde ha lärt mig att fatta hennes menande blickar efter tre års äktenskap.

Och jag hävdar att hon borde ha lärt sig. Punkt.

Och efter det här tippar jag väl lite löst på att det kommer uppstå ett följdbråk angående att hon faktiskt förklarade det här för mig när jag hade druckit halva flaskan. Och då drack jag upp den andra halvan ändå. Och visst, det var kanske dumt. Det var det kanske. Men jag tänker vidhålla att det, i likhet med den där filmen Double Jeopardy med Tommy Lee Jones och hon den andra, är ganska självklart att när man inser att man ändå kommer bli straffad för själva brottet så kan man lika gärna begå det ordentligt.

Och allvarligt talat liksom. Halva filmen hade gått.

Vem f-a-n har en oöppnad Fanta när halva filmen har gått!?

Ska vi diskutera vem som är ”omöjlig att ens ha i NÄRHETEN av läsk!!!” så tycker jag nog faktiskt ändå att vi ska börja där.