Fredrik Backman's Blog, page 106

En fru. För att man behöver någon som förstår.

I helgen. På kafé med annan familj.

Bekant: …så nu prövar vi att äta väldigt LCHF-inspirerat hemma. Gör ni något speciellt sådär med maten?

Min fru: Hur menar du?

Bekant: Nämen alltså tänker ni på vad ni äter?

(Tystnad)

Min fru: Fredrik tänker väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket på vad han äter. Speciellt på vad han ska äta alldeles strax.

Jag: (Pekar på menyn, möjligen lite för entusiastiskt) De har cheesecake!

Min fru: (Till bekant) Men jag antar att det inte var det du menade?

Söndag

Så jag äter ost.

Innan jag gjorde det så blev jag utskälld av en 2,5-åring. Han fick en leksakskassaapparat i julklapp. Den ser ut så här.

Det medföljde en rejäl hög plastmynt i olika storlekar när man öppnade paketet. De ser ut så här.

Plastmynten ska, som varje rimligt förnuftig person begriper, stoppas i lådan med för nämnda mynt avsedda fack som trycks ut ur leksakskassaapparaten när man trycker på knappen där det står ”open”. Tyvärr är det inte precis där något barn i hela universum som får just den här leksakskassaapparaten NÅGONSIN kommer stoppa ett enda av de för ändamålet avsedda plastmynten.

Detta beror på att leksakskassaapparaten även är utrustad med ett litet leksaksvaruband till vänster. Med en liten leksaksvaruavdelare som går att dra fram och tillbaka. Och för att man ska kunna dra leksaksvaruavdelaren fram och tillbaka så finns det en tunn springa längs hela vänstersidan av leksakskassaapparaten.

Så om man vänder på leksakskassaapparaten så ser den ut så här.

Och om ni undrar hur många procent av de 2,5-åringar som blir presenterade för alternativen: A) Stoppa plastmynten i lådan längst upp till höger i bild som uppenbart är konstruerad för just plastmyntsistoppande, eller B) Stoppa plastmynten i den här konstiga springan så att de hamnar inuti leksakskassaapparaten och sedan inte går att få ut igen utan hjälp av den nationella jävla insatsstyrkan, och sedan väljer alternativ A, så är svaret 0 procent.

N-o-l-l jävla procent av de tillfrågade 2,5-åringarna väljer alternativ A.

Så efter att min son och jag haft en 20 minuter lång diskussion om vems fel det här egentligen var så enades vi om att det var mitt.

Och efter att jag försökt få ut alla mynten genom att sticka in en matkniv i springan (den som lärde mig att det skulle funka på spargrisar när jag var liten kan för övrigt dra åt helvete) insåg jag att det enda sättet att få ut alla mynten igen var att skruva isär hela leksakskassaapparaten.

Vilket förstås hade varit ganska enkelt om inte just den här leksakskassaapparaten tillverkats i Helvetet och förseglats av Djävulen själv med Ondskans Sigill enbart i syfte att splittra familjer och krossa varje rationell småbarnsförälders vilja att leva.

För det första är skruvarna på baksidan av den här skiten nämligen så små att dess primära användningsområde i vanliga fall lär vara att skruva ihop trasiga atomer. För det andra är de nedsänkta så djupt i plasten att man inte kommer ner med skruvmejseln utan att handtaget tar i.

Så det jag till slut fick göra var att ta loss själva metalldelen av mejseln från handtaget, tejpa fast den på en ätpinne, och sedan sänka ner mejseln i plasten och snurra på ätpinnen tills jag skruvat ut alla skruvarna.

De var åtta stycken till antalet.

Och när jag äntligen gjort det, tagit ut alla leksakspengarna och skruvat ihop hela leksakskassaapparaten igen, så gick min fru förbi och frågade vad jag gjorde. Och då förklarade jag. Och då såg hon inte imponerad ut. Och då påpekade jag exakt vad jag hade gjort här i detalj igen. Och då klappade hon mig på huvudet och sa ”mmm, verkligen, det är det här Ocean’s 11 borde ha handlat om egentligen”.

Men det kändes inte som att hon menade det.

Och sen kom min son tillbaka med leksakskassaapparaten och var arg igen för att han hade stoppat något annat skit i den där förbannade springan som han nu inte kunde få ut. Och först trodde jag att det var fler av de där leksaksmynten. Och sen när jag skulle skruva isär leksakskassaapparaten så insåg jag att det inte alls var det han hade stoppat in där.

Det var metalldelen av skruvmejseln.

Så då väntade jag tills han hade somnat och sen tog jag de här två bilderna av leksakskassaapparaten för att vi skulle minnas det här tillfället när han blir äldre och sen tog jag ner leksakskassaapparaten i källaren och slog sönder hela jävla skiten med en hammare av normalstorlek.

Och nu äter jag ost.

Men jag kom i alla fall ihåg den jävla vispgrädden

I telefon.

Fru: Var är du?

Jag: I bilen.

Fru: Kan du stanna vid affären och köpa lite grejer på vägen hem?

Jag: Vad för grejer?

Fru: (Räknar upp tre-fyrahundra grejer) 

Jag: Okej.

Fru: Och laktosfri vispgrädde!

Jag: Okej. Kan du sms:a en lista eller?

Fru: Verkligen? Det är bara några grejer.

Jag: Är jag savant eller? Sms:a en lista!

Fru: Okejokejokej.

Jag: Okej.

Fru: Åh, innan jag glömmer det: Kan du med dig breven som ligger i handsfacket i bilen också?

Jag: Ja.

Fru: Tack älskling!

Telefonsamtal. Tio minuter senare.

Fru: Är du i affären?

Jag: Ja.

Fru: Kan du köpa (räknar upp en eller två miljarder grejer) också?

Jag: Kan du inte bara sms:a en ny lista?

Fru: Okejokejokej.

Jag: Okej.

Fru: Och glöm inte den laktosfria vispgrädden!

Telefonsamtal. En halvtimme senare.

Fru: Hej!

Jag: Hej.

Fru: Är du hemma snart eller?

Jag: Ja.

Fru: Jag tänkte bara eftersom det tar så lång tid…

Jag: (Möjligen en aning irriterat) Ja! Men det snöar och blåser fan halv storm ute och det är svinkallt! Så ursäkta mig att det tar lite tid!

Fru: Okejokejokej. Förlåt.

Jag: Jag korsar typ bara Nordpolen med din laktosfria vispgrädde här men förlåt mig för att jag är långsam!

Fru: Okej. Ta det lugnt. Jag bara undrade. Förlåt.

Jag: Okej.

Fru: Okej.

I hallen i vår lägenhet. Fem minuter senare.

Fru: Hej!

Jag: Hej.

Fru: Kom du ihåg att köpa (räknar upp tre-fyrahundra grejer)

Jag: Ja.

Fru: Och (räknar upp en eller två miljarder grejer) också?

Jag: Ja.

Fru: Och vispgrädden?

Jag: Ja.

Fru: Laktosfri?

Jag: Ja.

Fru: Du behöver inte låta så sur.

Jag: Jag är inte sur!

Fru: Tog du upp breven som låg i handsfacket i bilen också?

(Ganska lång paus för eftertanke) 

Jag: Skit också.

Fru: Du glömde breven?

Jag: På sätt och vis.

Fru: Va?

Jag: Jag glömde en grej vid affären.

Fru: Du menar i affären?

Jag: Nej. Jag menar vid.

(Tystnad)

Fru: Du glömde b…

Jag: JAG GLÖMDE BILEN VID AFFÄREN!

The parking knight rises

Det är fredag, det snöar och blåser ute, och jag vet inte om ni minns att jag för en tid sedan berättade för er att jag nyligen blev av med min garageplats i huset där min vän N och jag har vårt kontor.

Jag ska inte ljuga för er, jag älskade den där garageplatsen. När man hade parkerat bilen där så kunde man ta en hiss hela vägen upp till receptionen på vår kontorsvåning. Smack upp bara. Som Batman. Det har varit ett par hårda veckor sedan dess. Det har varit en lång och hård vinter och vi har alla fått göra stora offer.

Det har kort och gott varit arbetsförhållanden som ingen hjälte som Gotham City förtjänar med självaktning stillatigande skulle ha accepterat.

Så, ja. Jag vill att ni är de första som får veta det här. För jag tycker att vi har den relationen, ni och jag. Att vi står varandra så nära nu. Jag vill helt enkelt ta det här tillfället att helt odramatiskt tillkännage för er alla att bloggen kommer genomgå vissa dramatiska förändringar från och med idag. Det finns inget annat sätt att säga det på så jag tänker bara säga det rakt ut:

Jag har idag fått en ny garageplats.

Tack.

Den ligger fyra minuter och fjorton sekunders promenad från min vän N:s och mitt kontor. Och visst, idag när min vän N skulle gå med mig dit för att jag skulle köra honom hem eftersom det var kallt som ett snögubbshjärta ute och min vän N var rädd att förfrysa cynismen om han skulle tvingas promenera hela vägen hem, så påminde min vän N mig om hur mycket bättre det var när jag hade garageplatsen i samma hus som kontoret. Så att man kunde ta hissen hela vägen ner från kontoret. Som Batman. Och sen gnällde han över att de fyra minuterna och fjorton sekunderna kändes jättelånga och att om den här garageplatsen hade varit en restaurang så hade vi aldrig ätit lunch där. Och sen ägnade vi ungefär hälften av de fyra minuterna och fjorton sekunderna åt att diskutera vad som är minst Batman: Att behöva förklara för invånarna i Gotham City att superskurkarna kom undan eftersom man hade fyra minuter och fjorton sekunder till Batmobilen, eller att komma tillbaka efter en hård dags nemesisjagande och behöva cirkulera runt i trekvart och leta parkeringsplats eftersom det är en jävla städdag på gatan utanför kontoret. Och sen sa min vän N att det är faktiskt inte så jävla Batman att bli utkörd ur Batman-grottan för att den ska renoveras i ett halvår. Och då sa jag att det är fan inte så jävla Batman att behöva skrapa rutor heller.

Och sen stod vi still på gatan utanför mitt nya garage och tjafsade om det en stund.

Och sen gick vi in i garaget. Och ner till min bil. Och när vi hade satt oss i den så kom min vän N på att han inte hade gått till jobbet idag. Han hade kört bil. Och han hade parkerat sin bil exakt fyra minuter och fjorton sekunder från mitt garage. På gatan utanför vårt kontor.

Och då berättade inte jag för honom att jag visste det redan när vi gick från kontoret.

För det kändes inte som något Batman hade gjort.

Jag ber om ursäkt för att jag är sen in till bloggen. Igen.

MEN NÅGON HÄRINNE BESTÄMDE SIG JU FÖR ATT FÖRSTÖRA HELA MIN MORGON!!!

[image error]

Den kreativa processen

Jo. Jag ska alltså skriva en ny bok.

Jag har lämnat in ett manus idag, faktiskt.

Tyvärr är det lite försenat. Och inte riktigt färdigt. Eftersom jag har varit lite upptagen med att spela Football Manager de senaste veckorna. Dessutom skickade jag mejlet med manuset till min redaktör imorse men glömde att attacha själva manuset.

Jag fick reda på det nu, eftersom jag skickade ett sms till honom och påpekade det. Och han skickade ett sms tillbaka och berättade att det inte gjorde något, eftersom han ändå inte kollat sin mejl på hela dagen eftersom han har tittat på Veronica Mars.

Jag förstår givetvis att ingen av den här informationen på något sätt är det minsta betydelsefull för någon enda människa i hela världen.

Men mitt bokförlag har sagt att de tänker släppa den här boken i september. Så om den skulle bli försenad i ett par månader eller några år eller så, då vill jag i alla fall inte att ni kommer och säger att jag inte varnade för det i god tid.

Kort meddelande till oroliga läsare som hört av sig under eftermiddagen

Det var inte jag.

Jag åt biffgryta idag (den var utmärkt, tackar som frågar) och sen spelade jag lite Football Manager på mitt kontor.

Ledsen att jag inte svarade.

[image error]

[image error]

 

Handla utanför lådan

En kväll.

Jag: Men vafan. Har vi inga popcorn?

Fru: Om vi har det så ligger de i lådan du rotar i just nu.

Jag: Det ligger inga här.

Fru: Då har du ätit upp dem.

Jag: Men vafan då kunde jag ju ha handlat nya när jag var i affären!

Fru: Varför gjorde du inte det då?

Jag: För att jag trodde att vi hade hemma!

Fru: Förlåt? När har det någonsin hindrat dig förut? Du har köpt popcorn tusen gånger när vi redan har det hemma bara för att du aldrig kollar i lådan innan du går till affären.

Jag: Ja. Exakt. Så den här gången köpte jag inga för att jag visste att om jag gjorde det och sen kom hem och det låg popcorn i lådan så skulle du börja tjata om att jag borde ha kollat i lådan innan jag gick.

Fru: Men det låg ju inga popcorn i lådan.

Jag: Nej. Men det visste ju inte jag. Så jag tog för givet att det gjorde det eftersom du alltid tjatar om att det gör det när jag har köpt nya.

Fru: Men varför KOLLADE du inte bara i lådan innan du gick hemifrån då?

Jag: Försök inte byta samtalsämne!

Min vän N sammanfattar sin vän F

Jag: Vad är det för skillnad på en cello och en kontrabas?

Min vän N: (Tar av sig hörlurarna) Förlåt?

Jag: Jag har tänkt på det, bara. Och du kan ju asmycket om instrument och sånt skit. Så vad är det för skillnad?

Min vän N: (Tar ett djupt andetag) För att förklara det på ett sätt som du förstår så skulle jag sammanfatta det med att en cello förhåller sig till en kontrabas som en Whopper till en Double Whopper.

(Tystnad)

Jag: Det var faktiskt en sjukt bra förklaring.

Min vän N: (Nickar och sätter på sig hörlurarna igen) Tala med Backman på Backmans vis och de lärde på latin. Det är mitt motto.

Ja.

Jag ber förstås oreserverat om ursäkt för den givetvis på alla sätt oacceptabelt blogglediga förmiddagen som jag tydligen tog mig friheter med hur som helst här idag.

Men det har efter en lite komplicerad mejlväxling imorse visat sig att när jag skrev på kontraktet med mitt bokförlag för min nästa bok (det var när de fortfarande gillade mig, en bit innan vi hade haft de där första planeringsmötena och deras ekonomiavdelning började prata om att tvångsinförliva en ”wienerbrödsklausul”), och de var väldigt noga med den där passagen om ”manusinlämning 9 januari”, då…ja.

Då MENADE de alltså verkligen 9 januari.

Jag har liksom varit under intrycket att det mer var en cirkatid. Som när man ringer och säger att man är sen och man bara ”jag är där om två minuter” trots att ingen i den jävla världshistorien någonsin har varit där på jävla två minuter. Ett talesätt mer än någonting konkret, tänkte jag.

Men de menade, har framkommit i inte alls speciellt otydliga ordalag under morgonen, alltså 9 januari. Lite mer exakt.

Så jag kommer behöva ett par timmar här idag att, ni vet.

Skriva en bok.