Fredrik Backman's Blog, page 107

Man kan slåss för olika typer av frihet. Faktiskt.

Jag: Var är glassen?

Fru: Men på allvar?

Jag: Ja! Ta fram glassen!

Fru: Du var precis på gymmet.

Jag: Just därför!

Fru: Tredje hyllan. Herregud. Du kunde ju åtminstone ha gått och duschat först.

Jag: (Tar en sked ur lådan)

Fru: De små tallrikarna står i diskmaskinen.

Jag: Behövs inte.

Fru: Du kan inte äta hela paketet Fredrik.

Jag: Ska vi slå vad?

Fru: Vi skulle ha den där glassen när vi får gäster i helgen. Jag köpte den inte för att du skulle stå och vräka i dig hela paketet en tisdagskväll bara för att du tycker synd om dig själv.

Jag: JAG TYCKER INTE SYND OM MIG SJÄLV!!!

Fru: Är det där chokladströssel?

Jag: Ja.

Fru: Du var precis och t-r-ä-n-a-d-e, Fredrik.

Jag: (Håller upp skeden framför henne) Ja! Det kanske jag var! Läkaren kanske kan säga till mig att jag måste röra på mig om jag inte ska få hälsoproblem och att jag skulle må bra av att gå ner lite i vikt men Fredrik Backman tänker äta den här glassen för Fredrik Backman DOESN’T GO DOWN WITHOUT A FIGHT!

(Ganska lång tystnad)

Fru: (Lägger huvudet en aning på sned) Inne i din hjärna, älskling, just nu…så lät det där ganska mycket som talet i Braveheart va?

Jag: Ge tillbaka min sked.

När Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster. Och om han inte gör det så får man vänta på vaktmästaren.

Jag ber förstås om ursäkt för att jag är sen in till bloggen idag igen. Men den här gången, vill jag bara förtydliga, finns det faktiskt synnerligen resonabla anledningar till det.

För ni vet när man delar kontor med någon som visserligen på nästan alla sätt är en trevlig och sympatisk person, men som har den lite opraktiska defekten att han är närmast spektakulärt glömsk och slarvig? Och så ska den här kontorskollegan och man själv gå ut och köpa kaffe strax innan niotiden på morgonen. Och så säger man ”har du med dig dina nycklar?”. Och då säger han ”självklart!”. Och så tar man inte med sig sina egna nycklar. Och så låser kontorskollegan dörren. Och så går man och köper kaffe. Och så kommer man tillbaka till kontoret, och då står kontorskollegan där och pillar med sin mobil och tycks vänta på att man själv ska öppna dörren. Så man bara ”öppna dörren då!” och han bara ”DU kan öppna dörren!”. Och då suckar man och påminner honom om att det var för fan han som låste och tog med sig nycklar. Och då säger han ”åh fan, just det”. Och så börjar han leta i fickorna.

Och sen visar det sig att han har tappat sina nycklar.

På vägen mellan kontoret och kaféet, vilket är en sträcka på ungefär 12 meter, så har han lyckats tappa sina nycklar. Som ett litet barn. Så istället för att gå in på sitt kontor och göra sitt jobb så måste man nu sitta på en pall i receptionen i en timme och vänta på att vaktmästaren ska komma och låsa upp dörren. Och under hela den tiden sitter kontorskollegan ifråga och förklarar muntert och engagerat de finare detaljerna av den slutliga lösningen av NHL-lockouten för en trots att man gång på gång på gång berättar för idioten att man hatar ishockey.

Ni vet när man har en sån morgon?

Ja.

Min vän N har haft en sån morgon idag.

Kort meddelande till signaturen ”Pontus”

Jo.

Du som lämnade en kommentar under inlägget som jag skrev om vår tv häromdagen, med något om att det kunde ha med ”kondensatorerna” eller något att göra och att det går att laga.

Min fru låter hälsa att hon är YTTERST intresserad av att få höra mer om detta.

Typ omedelbart.

Min fru är en smula mindre fascinerad av hemliga handslag än jag. Så kan man kanske sammanfatta det.

Kontoret. Återkomsten.

Min vän N och jag har inte träffat varandra sedan veckan innan jul, så idag var förstås på alla sätt den sortens återkomst som nära vänner och uppskattade kontorskollegor har med varandra efter närmare 20 dagar på varsitt håll.

Vi åt lunch. Vi drack kaffe. Min vän N berättade att han hade varit förkyld över nyår. Jag berättade att jag inte hade varit förkyld över nyår. Sen pratade vi en stund om vem av oss som egentligen har det överlägsna immunförsvaret. Min vän N berättade att han bara blivit förkyld för att han varit ute och sprungit en mil i fem minusgrader. Jag sa att jag hade läst att förkylningar inte beror på kyla utan på virus och att virus faktiskt bara drabbar den med underlägset immunförsvar. Min vän N sa att han också hade läst det, men att det uppenbart var fel. Jag sa att min vän N var ett fel. Min vän N gjorde något som jag fan i mig står fast vid var en rak parallell mellan honom själv och de professionella längdskidåkarna i Tour de Ski.

Och nu tror jag att vi är osams.

Det tog mindre än två timmar.

Saker att hänga upp sig på

I hallen. En morgon.

Fru: Vad skriker du om nu då?

Jag: Men vafan de här galgarna är ju helt värdelösa! Vad är det här för skit?

Fru: (Tittar på galgen jag håller i handen, tittar på jackorna på golvet, skakar på huvudet)

Jag: Allvarligt? De är ju för små! Vad är det för idiot som gör galgar som är så förbannat små att det inte går att hänga upp ett skit på dem? Varför har vi köpt de här!?

Fru: Det är barngalgar. För barnkläder.

(Tystnad av medellängd)

Jag: Åh fan.

Fru: (Pekar in i garderoben) De vanliga galgarna hänger där.

Jag: Jag visste inte ens att det fanns barngalgar.

Fru: Menar du allvar nu?

Jag: (Vederbörligt imponerad) Ja, vafan. Det är ju sjukt smart. Jag har aldrig ens tänkt på det men det är ju helt självklart nu när man ser det. Det är ju skitsvårt att hänga upp barnkläder på vanliga galgar, och så bara kommer nåt geni och gör miniatyrgalgar liksom. Fan briljant.

Fru: Herregud.

Jag: Vadå herregud!? Jag bara säger att det är fan jävligt fantastiskt vad mänskligheten hittar på för att lösa vardagsproblemen i det moderna samhället!

Fru: (Nickar förstående, klappar mig på armen) Älskling. Du vet att mänskligheten även har skickat människor till rymden va?

(Tystnad av mer kränkt natur)

Fru: (Slår ut med armarna) Jag ville bara kolla!

Jag säger bara att vi någon gång måste sätta ner foten och säga nej till det här konsumtionssamhället. Om inte annat så för BARNENS skull. Eller nåt.

Min familj och jag har ägt vår nuvarande tv i snart sex år. Innan den var vår tv var den min tv. Jag köpte den samma dag som jag flyttade till Stockholm, vilket händelsevis var samma dag som jag såg min fru för första gången. Jag ska inte säga att jag på något sätt hänger kvar vid den och vägrar att köpa en ny tv bara av den anledningen, jag erkänner att tv-modellen som sådan eventuellt var en smula daterad redan när jag fick den levererad, men jag tycker faktiskt ändå att inköpsdatumet bär en viss relevans för diskussionen.

Och visst. Visst.

Den här tv:n har det senaste året eller så utvecklat vissa…speciella beteenden. Lite färgskiftningar och en eller annan funktion som har upphört och så. Typ den där grejen som gör att man kan ändra bildformat. Och det kanske är lite svaj i någon högtalare.

Men jag tycker att det ger vår tv karaktär. Den har varit med om något. Den har haft sex olika hemadresser och transporterats i tre olika bilar. Jag har spelat fyra olika upplagor av Fifa på den och sett åtminstone fyra-fem miljarder avsnitt av Bolibompa.

Och visst. Visst.

Fine.

Den här egenheten den har utvecklat nu de senaste två veckorna eller så, där den inte går att sätta igång alls, kan jag väl möjligen böja mig till att medge är en smula opraktisk. Det är den kanske. Men det är ju inte som att den inte GÅR att sätta igång. Allt man behöver göra är att först trycka på powerknappen tills den röda lampan slocknar helt. Sen får man vänta i ungefär en minut, tills den börjar lysa igen. Och då får man trycka på powerknappen igen, men hålla inne den i runt fyra-fem sekunder, tills lampan börjar blinka. Och när den slocknar så väntar man i kanske tio-femton sekunder, och sen håller man inne powerknappen igen tills lampan börjar blinka på nytt. Och då släpper man knappen. Och då börjar den röda lampan blinka grönt. Och efter ungefär en halv minut så sätts tv:n igång av sig själv.

Visst.

Min familj hävdar att det betyder att vår tv är ”sönder”.

Men jag väljer att se glaset som halvfullt.

Vår tv har ett hemligt handslag.

The hero this cake deserves

På middag.

Värdinna: (Tittar på resterna av middagen på diskbänken) Oj. Är det någon som vill ta med sig lite av det här hem?

Min fru: Lite av vad?

Värdinna: Av cheesecaken. Jag gjorde alldeles för mycket, och dessutom var det fyra gäster som inte kom. Det är mer än halva kvar. Jag kommer aldrig få plats med den i kylen, och det känns så himla tråkigt att slänga.

Min fru: Så du…behöver bli av med…cheesecaken?

Värdinna: Ja?

Min fru: (Nickar allvarligt) Jag löser det.

Värdinna: Tar du med den hem alltså? Gud vad bra, jag går och hämtar en låda!

Min fru: (Skakar allvarligt på huvudet) Behövs inte. Ge mig en stor sked bara. (Vänder sig mot matbordet) FREDRIK!

Jag: (Två centimeter bakom henne) Jag är här!

Min fru: (Håller fram sked, pekar på cheesecaken) Lös problemet.

Jag: På allvar?

Min fru: (Nickar) De behöver bli av med cheesecaken. Lös problemet.

(Tystnad)

Jag: (Med biotrailerröst) AND THIS IS A JOB FOR THE ELIMINATO…

Min fru: (Skakar på huvudet) Du får äta hur mycket cheescake du vill. Don’t push it.

Jag skiter i vad de säger

Om alla i Musses Klubbhus är ute och åker tåg. Och Musse hittar tre knappar i loket som styr tutan. Och den första knappen har en bild av ett paket mjölk, och när Musse trycker på den så låter tutan som en råmande ko.

Och sen pekar Musse på knappen med en bild av en varmkorv. Och så frågar han: ”Hur tror ni att den här knappen låter?”.

Då svarar jag.

För det är så jag är uppfostrad.

Det är absolut en smula olyckligt att några av barnen på det här kalaset tog illa upp. Jag håller med om det. Men om Musse frågar så svarar jag. Så är det bara.

Och mitt svar var i alla fall fan betydligt mer logiskt än att man ”tuggar korven” och då låter tutan ”tuuug tuuug!”. Det står jag för.

En. Jag sa att jag skulle sätta upp EN.

Lunch med god vän.

Jag: Nej, men alltså grejen är att för att komma ut i garaget hemma i vårt hus så måste man åka ner i källaren, och sen gå genom tre olika dörrar. Och från ena hållet är det ett låsvred, och från andra hållet måste du använda nyckel. Och på en av de dörrarna så är liksom själva låsvredet sönder. Så om dörren går i lås, och man kommer från garagehållet, så kan man få stå och fippla med det i tio minuter innan man får upp dörren.

God vän: Vad har det med ert bråk att göra?

Jag: Jo men vad fan, jag stör mig ju på det där så in i helvete. Så jag petar alltid in låset och ställer upp dörren, så att man inte behöver vrida om vredet. Förstår du?

God vän: Jag fattar fortfarande inte varför din fru och du har bråkat hela morgonen om det?

Jag: Hon skulle in till stan idag. Och jag skulle till kontoret. Så då åkte hon med mig.

God vän: Och?

Jag: Jo men vad fan grejen är ju att det finns någon jävel i vår trappuppgång som tvunget ska peta tillbaka låset och låsa dörren varenda jävla gång jag ställer upp den.

God vän: Varför det?

Jag: För att det väl är nån förbannad viktigpetter som tycker att alla dörrar i huset ska vara låsta. Jag vet inte. Men varenda gång jag ställer upp dörren så kommer nån och låser den igen. Och sen står jag där när jag kommer hem och snurrar på det där vredet i en evighet innan jag kommer in. Och det…

God vän: Stör dig?

Jag: Ja!!!

God vän: Fortfarande…din fru och du…

Jag: Imorse fick jag nog. Så jag sa till henne att jag skulle sätta upp en lapp.

(Tystnad)

God vän: Okej?

Jag: Exakt! Okej, liksom. Spelar roll? Som om det är en stor grej? Det är det ju inte. Jag sa att jag skulle sätta upp EN lapp om att folk skulle ge fan i låset eftersom det är sönder, och låta dörren stå öppen. Och då började hon messa alla mina vänner om att jag hade fått ”ett återfall”.

(Tystnad)

God vän: Återfall?

Jag: Sluta flina. Det är inte roligt.

God vän: Hur många arga lappar har du satt upp sedan hon och du flyttade ihop egentligen?

Jag: Jag känner fan inte att du fokuserar på rätt saker i den här historian!

Falling down

Så min son fick en massa badleksaker i julklapp av någon. Det är lite oklart vem men jag är inte säker på att det är relevant för historian, så låt oss fortsätta framåt här. Hur som helst: En av prylarna var den här lilla vaddetnuär som man sätter fast med sugproppar på badkarskanten och som sedan ska agera nånsortsprylgrej i form av tidsfördriv för barnet i badet.

Ja.

Jag har som ni säkert begriper inte förstått de exakta funktionerna. Men som ni ser på bilden har man alltså fått med en rutschkana, en palm, någon sorts liten strandhydda, någon form av hjul med en ditmålad inkasol runt en apa. Samt en delfin. Det är lite som en miniatyräventyrspark med svanktatueringstema, kan man säga.

Inget fel med det, givetvis.

Jag försöker inte vara negativ här.

Det är bara det att medan jag stod i duschen idag så kom min son, i traditionen av att 2,5-åringar lever under det distinkta intrycket att badrummet vid alla tider på dygnet är ett gemensamhetsutrymme med öppen-dörr-policy, inrusande med sin leksaksbrandbil och ylade om att jag skulle laga något på den. Så jag böjde mig över badkarskanten för att ta brandbilen. Och så halkade jag. Och satte mig på palmen.

Och eftersom jag tydligen skrek rätt mycket så kom min fru i nästa ögonblick inrusande i badrummet och undrade skräckslaget vad som pågick.

Och sedan fick hon det klart för sig.

Och nu står hon här med vår son i famnen och tjatar om att han kan ha blivit traumatiserad av hela incidenten.

SOM OM H-A-N ÄR OFFRET HÄR!!!