Fredrik Backman's Blog, page 103

You give me lemons

Idag har jag sagt hej då till min bilkille. Och sen åkte jag och tittade lite på den här andra bilen. Den är förstås mycket mindre än flodbilen och har inte alls lika stor motor och den kan ju inte, ja, ni vet.

Det kan den ju inte.

Men den har eluppvärmd ratt.

Så när man sitter i bilkö och äter en hamburgare så kan man liksom lägga den andra hamburgaren på ratten så att den inte blir kall.

Det är ingen flodbil. Det är det inte.

Men om vi ger varandra tid. Om allt vi kan ge varandra är tid.

Jag vet inte.

Men jag kanske kan lära mig att älska.

Hej då, Flodbilen.

I en stad.

Fru: (Pratar om något nästan helt garanterat inte alls lika viktigt i telefon)

Jag: Kolla!!!

Fru: (I telefon) Förlåt, vänta lite. Fredrik skriker om något.

Jag: MEN KOLLA DÅ!!!

Fru: (Kollar. Suckar.) Men herregud.

Jag: Och du sa att ingen kör en sån här i STAN!!!

Fru: (I telefon) Hallå? Nej. Inget. Jag orkar inte förklara.

Jag: (Kikar in genom rutorna) Den har exakt den utrustningen vi skulle ha haft.

Fru: (I telefon) Nej. Herregud. Fredrik vill köpa en ny bil och han fick för sig att vi skulle köpa en helt sjukt stor bil som är det mest opraktiska jag har sett i hela mitt liv. Och nu står det precis en sån här på gatan och han är alldeles till sig.

Jag: Den är inte opraktisk.

Fru: (I telefon) Jo, men han blir ju helt besatt. Han satt och sms:ade med en bilförsäljare en hel lördagskväll om vilken extrautrustning vi skulle ha. Medan vi var bortbjudna på middag.

Jag: Han förstod mig.

Fru: (I telefon) Absolut. Den är jättefin. Men den är ju helt sjukt opraktisk om man bor i en stad.

Jag: Den är inte opraktisk.

Fru: (I telefon) Den är stor som en buss, alltså.

Jag: Den kan köra genom en flod. Det är jävligt praktiskt om man kommer till en flod.

Fru: (Till mig) Va?

Jag: Jag sa att den kan köra genom en flod.

Fru: (Himlar, om jag får vara helt objektiv, lite onödigt högt med ögonen) Jättefint, älskling. Men vi kommer inte köpa en buss.

Jag: Det är ingen buss.

Fru: Den är stor som en buss.

Jag: De kör den. Genom. En. Flod.

Fru: Okej. Det är en flodbuss. Vi ska fortfarande inte köpa den.

Jag: Då köper jag den själv.

Fru: Gör det. Så kan du åka runt i den med din nya familj. De kommer säkert tycka att den är jättekul att fickparkera.

Jag: (Pekar på flodbilen) Den står ju parkerad här!!!

Fru: Man får inte parkera här.

Jag: NÄ MEN SOM EXEMPEL!

Fru: Kan vi gå nu?

Jag: Visst. Visst. Visst.

Fru: (I telefon) Hallå? Ja, förlåt. Fredrik är lite kär i den där bilen. Det är lite jobbigt för honom det här.

Jag: Men vafan lägg av. Jag är inte kär. Det är bara en jävla bra bil!

Fru: Mmm. Men nu måste vi gå om vi inte ska bli helt sjukt sena.

Jag: Men jaaa! Vi går ju nu!

(Tystnad)

Fru: Fredrik?

Jag: Ja?

Fru: Klappade du precis bilen?

(Tystnad)

Jag: Nej.

Onsdag is in the house

Igår bad jag ju, som den riktigt uppmärksamme bloggläsaren händelsevis la märke till, om ursäkt för att bloggen uppdaterades en smula långsamt. Detta möttes av viss kritik från vissa kritiker i vissa kommentarsfält som var av den kritiska åsikten att dessa ursäkter inte kunde ursäktas eftersom ursäkterna störde läsupplevelsen.

Jag ber om ursäkt för det.

Idag ska jag fortsätta redigera manuset till nästa bok. Jag har köpt en ny jättetjock röd tuschpenna och övat hela morgonen på att göra pilar och allting. Primärt tänker jag inrikta mig på min redaktörs tankar kring att slutet av manuset framstår som en smula ”otydligt”. Min vän och kontorskollega N är inte på kontoret den här veckan men har skickat uppmuntrande sms angående just detta med det ytterst koncisa innehållet: ”ALIENS!!!”

Själv är jag en smula inne på mördarrobotar, men de är jättesvåra att rita med min nya tuschpenna.

För att komma till rätta med detta kreativa fartgupp har jag hur som helst varit på gymmet en stund och lyssnat på Sepultura och nu tänker jag ta ett tvåtimmars inspirationsmöte med min kostrådgivare.

Den dåliga ursäkten presenteras i samarbete med den tveksamma bildkvaliteten.

What kind of day has it been

Ja.

Bloggen ber förstås om ursäkt för bloggens totala radiotystnad under dagen. Det är inte bloggens fel, förstås. Det är bokens. Jag har ju ett bokförlag och de har en redaktör och för ett litet tag sedan lämnade jag ett manus till min nästa bok till redaktören och nu har det lämnats tillbaka till mig och nu redigerar jag det.

Eller, ja.

Redaktören har ringat in saker med rödpenna som han tycker är tveksamma och sedan gjort en liten prydlig pil och skrivit ”Tveksamt” i marginalen och nu ringar jag in alla de ringarna med en tjockare rödpenna och gör en lite större pil och skriver ”DU ÄR TVEKSAM!!!” i marginalen.

Det är en slags kreativ process. Kan man säga.

I övrigt kan jag bjuda på en kort topp-3-lista över de absolut jobbigaste sakerna som kan hända med en två och ett halvt-årings låtsaskakor precis när han ska gå och lägga sig. Eller när hans pappa vill göra det.

#3 Jobbig grej

Två och ett halvt-åringen får för sig att han har tappat bort låtsaskakorna. Alla måste hjälpa till att leta. Ingen vet var.

#2 Jobbig grej

Två och ett halvt-åringen får för sig att en av låtsaskakorna har gått sönder. Alla måste hjälpa till att laga. Ingen vet hur.

#1 Jobbig grej

Två och ett halvt-åringen får för sig att hans pappa har ätit upp alla låtsaskakorna i smyg medan två och ett halvt-åringen var på förskolan. Ord står mot ord. Tills två och ett halvt-åringens mamma stiger in i rummet och blir informerad om anklagelsen varpå mamman givetvis gör det som varje vuxen människa gör när hon får höra det från en två och ett halvt-åring. Hon pekar på två och ett halvt-åringens pappa och vrålar ”JAG VISSTE DET!!!”.

Så nu bakar jag låtsaskakor.

Det verkar som om det kommer ta en stund.

The axis of evil

God vän: (Tittar på vår son) Vad gör han?

Min fru: Han låtsas att han har bakat kakor. Och nu delar han ut låtsaskakorna till alla han träffar.

God vän: (Skrattar högt) Låtsaskakor? Gud vad fantasifullt! Ibland undrar man ju verkligen var barn f-å-r alla sina idéer ifrån alltså! Eller hur?

Min fru: (Rycker på axlarna) Just vårt barn har väl inte så mycket val. Bor man i samma lägenhet som hans pappa så finns det ju inte direkt jättestora chanser att man får tag på en riktig kaka.

Jag: Hörru! Jag sitter precis här!

Min fru: (Fortfarande till god vän) Jag antar att kakor för vår son är som enhörningar för andra barn. Något han har hört talas om, men aldrig sett på riktigt.

Jag: Okej. Kul. Jättekul. Nu räcker det.

Min fru: (Med den där rätt onödigt dramatiska biotrailerrösten.) ”What Fredrik sees. Fredrik eats.”

Jag: Det var KOKOSKAKOR! Vem fan äter inte upp alla kakor på en gång när det är KOKOSKAKOR?

(Tystnad. God vän tittar om jag får säga det helt själv och åtminstone ganska objektivt rätt så himla anklagande på mig.)

Jag: (Harklar mig) Dessutom var det mina kakor. För att jag inte fick köpa flodbilen. Det var flodbilskakor. Flodbilskakor får man äta upp på en gång.

Min fru: (Lutar sig fram och viskar till vår son) Om pappa ber om en låtsaskaka så ger du honom bara de brända och sen gömmer du resten på det hemliga stället som mamma har visat dig. Okej?

Vår son: (Tittar misstänksamt på mig, kramar låtsaskakburken i sin famn, tittar på sin mamma och nickar mycket allvarligt.)

Jag: VILKET HEMLIGA STÄLLE!!!???

Note to self

#1 Tuben med tandkräm och tuben med hudlotion ser ut att innehålla samma sak. Men gör inte det.

#2 Smakupplevelsen av hudlotion skiljer sig i allt väsentligt från smakupplevelsen av tandkräm.

#3 Att 2,5-åringen ifråga spottar och fräser och protesterar även när du borstar hans tänder med helt vanlig tandkräm alla andra morgnar, och att du därför inte förstod att du tagit fel tub idag förrän efter aningen längre borstningsinsats än vad som kanske eventuellt kan anses vara helt acceptabelt enligt barnkonventionen, kommer inte anses som en legitim ursäkt när andra vuxna familjemedlemmar ifrågasätter hur det här gick till.

#4 Återuppbyggandet av förtroendekapitalet med 2,5-åringen ifråga kommer, enligt en spontan uppskattning nu under förmiddagen, ta någonstans mellan tiden det tog att få honom att lita på dig igen efter den där gången när du råkade ge honom en pizzabit med chili på för att du trodde att det var paprika och den där gången när du råkade putta honom in i ett träd.

#5 Hans tänder är nu i alla fall enligt förpackningen mjuka, spänstiga, följsamma och har fått tolv vanliga ålderstecken märkbart reducerade. Det måste ju ändå räknas som någonting när vi räknar samman kvaliteten på insatsen i det här föräldraskapet.

Jag ska inte säga att jag bara tänker basera vårt eventuella bilinköp på just precis BARA det

Men jag drog mitt ”vet du var pirater parkerar sina bilar? I ett garARRRge!”-skämt för säljaren av fickparkerarsigsjälv-bilen.

Han skrattade inte.

Så jag skiter i vad min fru säger.

Man kan inte lita på en sån bil.

Söndag

Ja. Jag är ledsen att jag är lite sen in till bloggen idag. Men det har varit en dag av långdragna förhandlingar mellan två jämnstarka parter.

Först krävde jag att vi skulle köpa flodbilen. Och då sa min fru att jag kunde glömma det. Och då sa jag att hon kunde glömma att jag skulle glömma det. Och sen förhandlade vi.

Och sen slutade det med att min fru sa att jag inte fick köpa flodbilen men att jag kunde få kokoskakor och en dubbel biltvätt istället.

Och då sa jag att det kunde hon ju bara glömma att jag skulle glömma att jag skulle glömma. Och sen blev jag förvirrad.

Och sen bakade hon kokoskakor. Och sen stod hon med hela plåten över vasken och höll på om att ”nänänä, men om ingen vill ha de här då så slääänger jag dem väl bara då…”.

Så nu sitter jag i biltvätten och äter dem.

Det går för fan inte att förhandla med en människa som hotar att skada en kokoskaka.

Over troubled water

Min fru och jag har varit och tittat på bilar idag. Eftersom vi behöver en ny bil. Det är tyvärr en lite komplicerad process eftersom min fru har extremt specifik smak när det gäller bilar, eftersom den enda bilen hon tydligen kan tänka sig att ha just nu är den bilen vi har just nu. Och det blir lite komplicerat rent prisjämförelsemässigt då eftersom alla nya bilar jag tittar på är ganska mycket dyrare än att inte köpa någon ny bil. Det är vad min fru kallar ”själva poängen” och jag kallar ”fusk”.

Idag gick hon i alla fall med på att åka och t-i-t-t-a på en bil som jag vill ha. Den är väldigt rymlig. Och svart. Och i reklamen kör de den genom en flod.

Genom. En. Flod.

De kör alltså på en väg först. Och sen bara stannar de till och tittar ut genom fönstret och bara ”den där vägen på andra sidan den här floden ser ju trevlig ut!”. Och sen bara kör de.

Genom.

Floden.

Säljaren och jag pratade väldigt länge om det. Och sen tittade säljaren på min fru och frågade vad hon tyckte och då sa min fru ”exakt när kommer man behöva köra genom en flod?”. Som om det är en relevant fråga. Så då sa jag som det är. Att det kommer vara sjukt bra att ha vid till exempel en zombieapokalyps. Och då sa min fru att det lät inte som ett jättebra argument, och att hon tyckte att den där bilen var alldeles för stor. Och då sa jag att den är faktiskt inte stor den är bara rymlig. Och då sa hon att den verkade alldeles för jobbig att fickparkera. Och sen sa hon att hon hade sett en annan bil som var mycket mindre rymlig och den kunde man bara köra förbi en ledig plats där man ville fickparkera, och sen läste den av platsen med en kamera, och sen tryckte man på en knapp och så fickparkerade den själv.

Och så sa hon till säljaren att hon tyckte att det verkade vara en mer praktisk funktion än flodkörarfunktionen. Och då hade inte säljaren något riktigt bra svar på det. Så då påminde jag min fru om den där gången när hon gick med i den där gruppdeal-sajten på nätet där man fick en massa rabatterbjudanden på allt möjligt skit och hon kom hem en kväll och ville gå en kurs för att ta helikoptercertifikat för att hon hade fått ett sjukt bra pris på det. Och då sa min fru att det är väl ändå en jävla skillnad på helikoptercertifikat och en dum bil. Och då sa jag att hon kan vara dum. Och då sa hon att jag kan vara dum. Och jag tror att det var ungefär då säljaren bara gick och pratade med någon annan men jag är inte säker.

Hur som helst så sa jag att det är ju bara jävligt tråkigt för min fru då när zombieapokalypsen kommer och jag kör genom floden med min bil medan hon försöker fickparkera ihjäl zombiesarna med sin. Och då ryckte min fru på axlarna och sa att det var lugnt för hon tänkte ta sin helikopter över floden, och när hon kom tillbaka efter apokalypsen när alla zombiesarna var besegrade så skulle hon till skillnad från mig inte ha fått några böter eftersom hon hade fickparkerat ordentligt på gatan vid floden.

Och då kom säljaren tillbaka och frågade om vi hade några frågor. Och då frågade jag om viktiga saker som bränsleekonomi och så. Och då lovade säljaren att bilen ”trots att den är väldigt stor och bekväm ändå är väldigt ekonomisk och därför perfekt som långfärdsbil”.

Och då sa min fru att det var bra, ”för om Fredrik köper den här bilen så kommer han bli tvungen att åka väldigt långt väldigt ofta”.

Och då sa säljaren ”hur så?”.

Och då sa min fru ”FÖR ATT DEN INTE KOMMER GÅ ATT PARKERA NÅGONSTANS!!!”

Och då gick säljaren igen.

Och nu är vi hos en annan bilfirma och tittar på en bil som fickparkerar sig själv.

Och här tänkte jag skriva att om Julius Caesar hade varit gift med min fru så hade han ta mig fan aldrig kommit över Rubicon. Men det tänker jag inte göra för då kommer ni bara ”mnnååjoo det hade han ju för hans fru hade ba tagit h-e-l-i-k-o-p-t-e-r-n”.

Så ni kan dra åt helvete.

Allihop.

Vägen till en fungerande relation är att aldrig sluta överraska varandra

Morgon.

Fru: (Kommer ut ur sovrummet) Godmorgon.

Jag: (Sitter i soffan med vår son i knät och äter pizza) Godmorgon.

Fru: Vad gör ni?

Jag: Äter pizzan från igår.

(Uppskattningsvis 20 sekunders paus för eftertanke)

Fru: (Tittar på klockan, tittar på pizzan, tittar på klockan, tittar på mig, skakar på huvudet.) Pizzan. Från igår. Nu?

Jag: Men herregud, du kan inte på fullt allvar efter tre och ett halvt års äktenskap säga att du blir chockad över att jag äter pizza till frukost!

Fru: (Skakar klentroget på huvudet) Skämtar du eller? Efter tre och ett halvt års äktenskap är jag chockad över att det finns pizza kvar i den här lägenheten från IGÅR!!!