Fredrik Backman's Blog, page 99

Meddelande till min familj

Ni sa kurragömma.

Och jag ville liksom inte vara en dålig farsa.

Och ni vet mycket väl att det enda stället i den här lägenheten där jag ens i teorin kan gömma mig är i den stora garderoben med skjutdörrar i hallen. Ni vet det mycket väl. Så nu står jag härinne. Jag har stått härinne i en kvart. Och ni borde ha hittat mig nu. Ni borde ha hittat mig nu för det här är det enda stället jag kan gömma mig på. Och nu är det mörkt härinne och något har fastnat i skjutdörrshelvetena så att jag inte kan öppna dem. Och jag har nackspärr och jag börjar bli kissnödig.

Och om jag får reda på att ni inte letar efter mig just nu så kommer ni få igen för det här.

Ni kommer få igen för det här som fan. Jag säger det nu med en gång.

Ni sitter därute och äter kakor, eller hur? Jag vet för fan att ni sitter därute och äter kakor. Sluta screena mig när jag ringer!

Ni ska få igen för det här.

Don’t call it a comeback

Jo. Som några av er lite mer rutinerade bloggläsare händelsevis kanske kan dra er till minnes så brukade vi ju i bloggtidens begynnelse sysselsätta oss med något som kallades ”Bloggfika” här på bloggen. Vilket som koncept ju bara, i all sin enkelhet, gick ut på att en engagerad grupp läsare på frivilligbasis träffades i bloggens kommentarsfält varje torsdag vid 20.00 och diskuterade ingenting särskilt alls. Lite som chattande funkade på den där tiden runt 90-talets mitt när internet fortfarande var fullt av regnbågsfärgade enhörningar och alla var sams med varandra hela tiden.

Och jo, för att komma lite till saken här så försvann aldrig bloggfikat. Det flyttade bara hemifrån. Det fanns en ganska lång rad tekniska anledningar till det som vi väl inte behöver härja igenom här en gång till (lite för att det är tråkigt och lite för att jag inte, ni vet, fattar) men bloggens vän TexasSwede byggde ett eget hus till Bloggfikat på en egen webbadress i ett jättetrevligt område med bra kommunikationer och härliga grönområden fast ändå med stadens puls runt knuten. Och så började alla hänga där istället.

Så jag tänkte bara nämna det här lite kort och okomplicerat, att om några av er läsare har en sån där kväll ikväll där det helt enkelt inte är något bra på internet och ni känner för att bara prata lite om ingenting särskilt alls med människor som ni inte har någonting gemensamt med mer än att de också på oklara grunder läser den här bloggen på regelbunden basis, då är ni alltid välkomna dit.

20.00 ikväll (och alla andra torsdagar). På http://bloggfika.net/

Det var bara det.

Hepp hepp.

Ja. Jo. Visst.

Men jag bara säger att det är viktigt för barn i vår sons ålder att få lära sig att uttrycka sig verbalt. Att de får öva sig på att argumentera. Att de verkligen får lära sig att ta konsekvenser och stå till svars och kommunicera på ett bra och moget sätt. Att de får FÖRKLARA saker och ting, liksom. Speciellt för andra barn.

Förstår ni? Exakt. Det är allt jag säger. Att det är viktigt, sånt.

Och imorse hade någon byggt en snögubbe precis utanför staketet till förskolan. Och alla ungarna stod precis innanför och tittade på den. Och så gick jag förbi och vinkade till vår son, och då ropade han ”hej då pappa” så att alla de andra ungarna hörde.

Och sen skulle jag köra ut bilen från parkeringen och då råkade jag backa på snögubben.

Det kommer han få förklara.

Jag har Anna Wahlgren-metoden. Han har Obi-Wan-metoden.

Så det började med att han sov i vår säng.

Sen började jag låta honom somna i vår säng, och när han gjort det bar jag in honom till hans säng. Och efter någon timme vaknade han, kom in i vårt rum igen och somnade om i vår säng. Och när vi hade hållit på så ett tag så fick han fortfarande somna i vår säng, men sen bar jag in honom till hans säng, och när han vaknade och kom in i vårt rum igen så följde jag med honom tillbaka till hans rum och så sov vi båda två i hans säng resten av natten.

Och när vi hade hållit på så ett tag så började jag träna honom på att somna i sin egen säng. Så i början låg jag i hans säng tills han somnade, och då smög jag upp och gick och la mig i hans mammas och min säng. Och några timmar senare vaknade han och kom in i vårt rum, och då följde jag med honom tillbaka och så sov vi båda i hans säng resten av natten.

Och när vi hade hållit på så ett tag så började han vänta tills jag hade somnat i hans säng. Och sen smög han in i vårt rum och somnade bredvid sin mamma i vår säng. Och några timmar senare vaknade jag och gick in i vårt rum, och sen sov vi båda två i hans mammas och min säng resten av natten.

Och när vi hade hållit på så ett tag så började han följa med mig tillbaka in till hans säng när jag vaknade på natten, och så sov vi där i någon timme, och sen smög han upp och gick tillbaka in i sin mammas och mitt rum och sov i vår säng resten av natten.

Och nu har jag sovit ensam i hans säng de tre senaste nätterna utan att vakna en enda gång.

Det var faktiskt först imorse som jag insåg att ungjäveln Jedi Sleep-trickat mig.

Cry meme a river

Min fru, som tydligen är väsentligt mer i synk med vad de hippa kidsen på gatan är nere med nuförtiden än jag, introducerade mig ikväll för fenomenet ”Harlem Shake”.

Det är tydligen vad de hippa kidsen på gatan kallar ett ”meme”. Vilket tydligen uttalas ”meem” eller ”miim” men tydligen absolut inte ”miimii”. (Som om DET var så JÄVLA idiotiskt jämfört med de andra två alternativen!!!)

Nåväl. Min favorit av Harlem Shake-varianterna är hur som helst de norska militärerna.

Efter snart två års morgonlämnande på den kommunala förskolan skulle jag vilja säga att det är en i alla avseenden perfekt tolkning av hur ett dussin förskolebarn reagerar kollektivt på gråt.

Först börjar en. Och lyckas du inte neutralisera den jäveln inom 15 sekunder, då blir det så här.

Don’t tjöt the messenger

Jag: (Ganska upprymt) Hej!

Man på postkontor: (En aning mindre upprymt) Hej.

Jag: Det var jättelänge sen jag var på ett postkontor.

Man på postkontor: (Ser inte ut att uppleva att den sortens generella upplysningar kräver någon särskild respons)

Jag: Jag visste knappt att det fortfarande f-a-n-n-s postkontor längre, liksom! Jag trodde att alla skickade allt med e-mejl eller Kevin Costner nuförtiden.

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig)

(Tystnad)

Jag: Jag skulle vilja skicka ett rekommenderat brev.

Man på postkontor: (Nickar med ett existensminimum av engagemang) Har du brevet med dig?

Jag: (Håller upp brevet) Jag tror att jag behöver ett kuvert.

Man på postkontor: (Ser lite ut att göra himla-med-ögonen-motsvarigheten till såna där människor som kan sova med ögonen öppna)

Jag: Är det något speciellt kuvert eller så?

Man på postkontor: (Kisar en aning misstänksamt) Hur menar du med speciellt?

Jag: Alltså…måste det också vara…rekommenderat?

(Tystnad)

Jag: Alltså…okej, jag vet inte exakt vad ett rekommenderat brev är. Det är första gången jag skickar ett rekommenderat brev. Och jag har inte skickat brev på ganska länge. Jag är lite…uppspelt.

Man på postkontor: (Tar ett lite onödigt djupt andetag) Det är vanliga kuvert.

Jag: Hur funkar det här med rekommenderat brev egentligen?

Man på postkontor: (Blinkar lite onödigt länge) Hur menar du?

Jag: Alltså, är det sånt här man ser på film där de trycker det i handen på folk och vrålar ”YOU’VE BEEN SERVED!”?

Man på postkontor: (Tittar på kön bakom mig, tittar på mig) Det är delgivning du tänker på, tror jag.

Jag: Gör ni sånt?

Man på postkontor: Jag tror att det är polisen som gör sånt.

Jag: (Gör miniatyr-Kennet-Andersson-pistoler för att accentuera att jag försöker vara lite rolig) Kan man delge någon ett rekommenderat brev då? Så att man sätter hela skattesystemet i arbete på en gång liksom?

Man på postkontor: (Tittar på mig med en blick blank som en nyspolad skridskorink)

Jag: (Harklar mig) Ett vanligt kuvert då, tack.

Man på postkontor: Vilken storlek?

Jag: Normalstorleken.

Man på postkontor: (Ser trött ut)

Jag: (Känner tydligen att detta är en bra tid att dra ytterligare ett skämt)

(Plats för skämt.)

(Plats för respons.)

På vårt kontorshotell, 20 minuter senare:

Min vän N: Vad gör du?

Jag: Letar efter receptionisten.

Min vän N: Varför det?

Jag: Jag behöver skicka ett rekommenderat brev. Jag hoppas att hon kan göra det åt mig när hon ska till posten.

Min vän N: Var inte du på posten i förmiddags?

Jag: Jo. Men det visade sig att jag behövde skicka ett rekommenderat brev till.

Min vän N: (Lägger huvudet på sned) Hände det något på posten, Fredrik?

Jag: Äh, vafan. Jag drog ett ”det här känns som att köpa kondomer”-skämt när personalen frågade mig om storleken på kuvert. Nu i efterhand kändes det lite opassande. Så jag vill helst inte gå tillbaka.

Min vän N: (Skakar mycket långsamt på huvudet)

Jag: Jag blev lite uppspelt.

Min vän N: (Gnuggar sig över ögonlocken)

Jag: Men vafan! Jag fick panik. Det var komplicerat. Och det blev jättelång kö bakom och vafan…jag visste inte exakt hur det gick till att skicka ett rekommenderat brev. Och…du vet. Det är fan som att jag inte kan stå på ett postkontor och ha en normal konversation utan att dra idiotiska skämt liksom. Nån jävla nervositetsstörning.

(Tystnad)

Min vän N: (Masserar tinningarna)  

Jag: (Gör miniatyr-Kennet-Andersson-pistolerna) Det är som att jag lider av POST-traumatisk stre…

Min vän N: Om du avslutar den där meningen så går jag hem.

Sjunde gradens

Okej. Sjätte kanske.

Och det kanske inte syns jättebra på den här bilden.

Men ni fattar fan vad jag menar.

Lördagskvällen. Så som jag kommer ihåg den.

Jag gjorde pizza.

Jag brände mig lite.

Det var ingen stor grej.

Lördagskvällen. Så som min fru kommer ihåg den.

Min fru: (I telefon) Ja, är det sjukvårdsupplysningen? Hej. Jag ringer angående min man. Han har bränt sig lite.

Min fru: Han gjorde pizza och skulle lyfta ut plåten.

Min fru: Förlåt. Det är min man som skriker här i bakgrunden bara.

Min fru: Han skriker att det var en jävla skitkvalitet på grytvanten, tror jag. Det är lite svårt att avgöra. Han pratar väldigt bred skånska när han har gjort illa sig. Och sen är det något om ”sjunde gradens brännskada”. Finns det ens så många grader eller?

Min fru: Äh. Jag tror inte att det är så farligt. Det är han som är lite känslig och tvunget ville att jag skulle ringa er och fråga bara.

Min fru: Just nu sitter han med handen i en chipsskål fylld med kallt vatten och dricker smärtstillande.

Min fru: Han åt upp chipsen först.

Min fru: De smärtstillande? Nä, jag ville ge honom en Alvedon eller något men han känner sig inte så cool när han äter piller. Så nu dricker han whisky istället.

Min fru: För att inuti hans söta lilla huvud så är väl det här Mad Men.

Min fru: Förlåt. Själva brännskadan? Äh, han är lite röd om fingertopparna. Men han håller på och skriker om att han inte kommer ha några fingeravtryck när kvällen är slut.

Min fru: Eller hur? Det tänkte jag också på!

Min fru: Förlåt, nu gapar han igen här. Vänta lite. (Till mig) Vad skriker du om älskling? Mmm, men sköterskan och jag pratade bara om att du skulle kunna bli en sjukt bra superbrottsling om du inte har några fingeravtryck!

Min fru: Men liiilla gubben, det är klart att vi tar det här på ALLVAR. Man kan väl få skämta lite?

Min fru: (I telefonen) Ja hallå? Ursäkta. Min man blir lite känslig bara.

Min fru: Nej, alltså det har nog inte så mycket med själva brännskadan att göra. Han börjar bli full bara. Han blir väldigt känslig när han blir full.

Min fru: Han har druckit två eller tre små whisky.

Min fru: Nej, jag vet. Men han tål inte jättemycket alkohol.

Min fru: Förlåt, nu skriker han igen. (Till mig) Vad är det älskling? Va? Jajaja, okejokej.

Min fru: (I telefon) Hej igen. Ja, förlåt. Nä, det var inget speciellt. Han säger att han har druckit jättemycket mer än det jag sa, bara. Och att han faktiskt har typ sjunde gradens brännskada på handen och att det är för jävligt att jag inte bryr mig. Och att han inte alls är full. Och sen var det nåt om att jag aldrig verkligen har förstått honom. Jag lyssnade inte så noga. Men tycker du att vi ska åka in till akuten eller?

Min fru: Okej. Jag ska säga det till honom. Vänta lite.

Min fru: (Till mig) De säger på sjukvårdsupplysningen att om du kan äta upp pizzan så är det nog ingen fara med brännskadan. Men om du inte känner att du klarar av att äta upp pizzan för att det gör så ont i handen så ska vi åka in till akuten.

Min fru: (I telefon) Han valde pizzan.

Min fru: Mmm, absolut. Jag tror att den största utmaningen nu blir att få honom att inte bli så full att han somnar med handen i en chipsskål full av vatten så att han kissar på sig.

Min fru: Förlåt? Nej, han skriker här i bakgrunden att det är en myt det där med att man kissar på sig, bara.

Min fru: Verkligen? Okej. Men han får sova på skinnsoffan inatt ändå för säkerhets skull, tror jag. Tack för hjälpen!

Note to self

Ledande barnpedagoger har i omfattande forskning kommit fram till att barns lust för lärande i hög grad stimuleras av att deras prestationer inte bedöms med värderingsord av vuxenvärlden. Istället för att säga ”vilken fin teckning!” eller ”vad duktig du är på att bygga Lego!” så ska man prioritera tillrop som ”jag tycker att det är skojigt att måla, tycker du också det?” och ”visst är det kul att bygga Lego med sina kompisar?”.

Det uppmuntrar barnets vilja att uttrycka sig kreativt. Tydligen.

Likaledes uttrycker de ledande barnpedagogernas forskningsrapporter att man ska undvika att vara negativ. Man ska till exempel inte rätta barnet om det sjunger en sång fel och man ska inte begränsa barnet om det vill skulptera lera när man egentligen hade kommit överens om att man skulle teckna.

De ledande barnpedagogerna har skrivit detta i böcker.

Och olika människor i din yttre bekantskapskrets som har läst dessa böcker kommer berätta detta för dig om och om och om och om igen på det här barnkalaset.

Och de kommer allihop ta för givet att du då fattar att detta INTE gäller om ungen ifråga målar med tuschpenna på en tapet.

Och, jo. Visst. Sure.

Det hade ju varit bra att veta innan du glatt hojtade ”visst är det roligt att måla med tuschpenna på tapeten?” till den där ungen som målade med tuschpenna på tapeten.

Men nu vet du.