Fredrik Backman's Blog, page 97

Kort meddelande till personen som var vid källsorteringen strax före mig

Du gjorde ditt bästa, i alla fall. Det är det viktigaste.

Man kan inte göra mer än sitt bästa.

Nä. Men alltså.

Vi är hemma nu. I civilisationen och wi-fi-täckning. Jag är ledsen för den högst oacceptabelt låga uppdateringstakten den senaste veckan. Det ska bli bättring på det nu, hoppas jag.

Jag har hur som helst druckit väldigt mycket citronläsk och bränt mig på näsan. Och det är skönt att vara hemma igen för jag behöver nya shorts och jag försökte köpa det där vi var men de hade inga i min storlek så till sist föreslog min fru att jag bara skulle köpa byxor i den största storleken de hade istället. Det blev inte samma sak. Det blev mer som leggings.

De hade korta ben och dåligt wi-fi där vi var men citronläsken var världsklass. Så kan man väl sammanfatta det.

Nu ska jag i alla fall ta en glass och gå och lägga mig, men imorgon tänkte jag lägga upp en jättesuddig bild på en skylt som förbjuder armborst i handbagaget och kanske berätta anekdoter om vad min vän N skriver med stor rödpenna halvvägs in i böcker om Japan som han ger mig som läsuppgift när jag ska på semester. Och jag kommer vara på kontoret och ha keps och allt kommer vara precis som vanligt.

Okej? Okej. Då syns vi då.

First rule of frukostbuffé

Första morgonen slåss alla om borden närmast fönstren.

Andra morgonen slåss alla om borden närmast juicemaskinen.

We’re gonna need a bigger dance

Jag: Jo!

Fru: Nej.

Jag: Jo!!!

Fru: Nej.

Jag: JOOO säger jag ju!

Fru: Nej.

(Tystnad. Väntan.)

Jag: Kolla! Sa jag inte det? Va!? Jag SA ju det! Men du bara ”mnäää”! Så tillåt mig bara säga: Ha! Jag hade rätt och du hade fe…

Fru: (Börjar imitera min jag-hade-rätt-och-du-hade-fel dans med jätteonödiga överdrifter och hånfulla ansiktsuttryck)

Jag: Vad håller du på med?

Fru: (Dansar min dans och sjunger min sång med den jätteonödiga tonen där hon låtsas att hon härmar mig trots att jag inte alls låter sådär) Föu-jau-haudde-rrrrrräätt-ååå-duuu-haude-fäääuuul!

Jag: Du…dansar min dans!

Fru: (Dansar min dans)

Jag: Vafan…du dansar MIN jag-hade-rätt-och-du-hade-fel-dans…du kan fan bara glömma att det där kommer funka! Du kan inte sno min dans när det var DU som hade fel!

Fru: Duuu-haude-fää-äuuul!

Jag: Du tror att det här ska ta min glädje ifrån att jag hade rätt och du hade fel men du kan fan bara glömma det, fattar du!?

Fru: Jaaau-hade-rää-äuuut!

Jag: Min dialekt låter inte sådär. Och du kan lägga ner nu direkt för jag vet att du bara försöker göra mig sur så att jag inte ska kunna håna dig för att du hade fel och jag hade rätt. Det kommer inte funka, fattar du! Du hade fel och jag hade rätt och det ä…

Fru:  (Börjar lägga in egna rörelser i min dans)

Jag: MAN FÅR INTE LÄGGA IN EGNA RÖRELSER I DANSEN!!!

Fru: (Börjar moonwalka i min dans)

Jag: OKEJOKEJOKEJ! DET FUNKAR!!! NU HAR JAG GLÖMT VAD FAN VI BRÅKADE OM!!!

(Tystnad)

Fru: (Slutar dansa, flinar nöjt) Då vinner jag.

Jag: Det var på grund av såna som du som de var tvungna att skapa Genèvekonventionerna, vet du det?

Charterkarma. Så funkar det.

Ju mer högljudd du och ditt grabbarna grus-gäng från handbollslaget i Skövde är med sjungandet utanför 2,5-åringens hotellrum 04.15 när ni kommer hem från krogen, desto mer högludd kommer 2,5-åringen vara med sjungandet utanför ditt hotellrum exakt tre timmar senare.

Imorse sa jag till honom att bara hotellgäster som först sprang fram och tillbaka i korridoren och skrek texten till Lilla Snigel om och om och om igen så högt de bara kunde minst tjugo gånger fick äta av våfflorna på frukostbuffén.

Imorgon kommer jag ge honom socker och säga att ni har snott hans leksaker och gömt dem i ert rum.

Och som Ron Perlmans Hellboy brukar säga: ”And then you’ll be sorry”.

Gör med den informationen vad ni känner är lämpligt när ni kommer hem inatt.

Och nu: Utrikes

Jo. Som de bloggläsare som eventuellt tittat förbi här de senaste dygnen eventuellt lagt märke till har ju bloggens uppdateringstakt under semestertiden varit av den mer sporadiska naturen. Just de senaste tjugofyra timmarna eller så mest beroende på att en ”storm” drog in över kustremsan där bloggens hotell händelsevis är beläget och tydligen nedgraderas hotellets enplupps-wi-fi till nollplupps-wi-fi när det blåser så att en eller två solstolar flyttar sig lite i sidled under natten. Det gick inte ens att surfa i pianobaren. Exakt varför kunde ingen i receptionen riktigt redogöra för, men jag följde den stolta svenska chartertraditionen av att tacka så väldigt mycket informationen och sedan rita en jävligt sur gubbe i utvärderingsformuläret uppe på rummet.

Det kommer lära de jävlarna veta hut. Om de läser det. När vi har åkt hem.

Hur som helst. Jag har druckit citronläsk och bränt mig och i övrigt förflyter dagarna så händelselöst som dagar bara kan förflyta på ett all inclusive-hotell, även om den med imponerande konsekvens bakfulla holländska säsongsarbetaren i lilla baren gör sitt bästa för att underhålla mig med kafferoulette. Den går ut på att jag beställer en kaffe och en cola, och sedan blir serverad precis vad som helst. Ibland får jag en espresso och en isvatten, ibland får jag en latte och en whisky, vid åtminstone två olika tillfällen har jag fått te och i förmiddags fick jag ett litet glas mörk rom och en glass. Sedan samlas alla hotellgäster som vid tillfället befunnit sig i baren och byter sina respektive fynd med varandra tills alla fått något som åtminstone liknar det man har beställt. Idag blev det för min del en dubbel macchiato och en påse chips. Jag har lärt mig att betrakta det som nära nog. Och i vilket fall som helst är det ju inte så mycket jag hade kunnat göra åt saken eftersom jag redan har betalat. Det är lite så här jag tänker mig att det hade varit om Sveriges Television hade öppnat en bar, kan man säga.

Och, jo, min familj och jag har även besökt ett köpcentrum där en rundlätt expedit i en pikétröjeaffär berömde mig för mitt ”imponerande stora huvud”.

Jag tänker i alla fall hävda att det var beröm.

Min fru hävdar att expediten försökte tvinga henne att betala för tröjan medan jag var i provrummet men att hon snackade sig ur det genom att förklara att jag led av en sällsynt sjukdom kallad ”tjockskallzheimers”.

De har små huvuden här. Dåligt wi-fi och små huvuden.

Visst. Det är kanske inte loggboken från Ferdinand Magellans världsomsegling, kanske. Men detta är min historia.

Livet. Premiumpaketet.

Visst.

Jag reserverar mig för att jag eventuellt är överentusiastisk. Fine. Men jag har alltså aldrig bott på ett all inclusive-hotell förut. Och de har alltså en 24-timmarsbuffé här. Och en 24-timmars glassbuffé. Och idag lät en liten glad man som jag tror heter Franco mig styra ölkranen i poolbaren själv.

Det är möjligt att man kanske romantiserar sin första gång lite. Visst. Men än så länge är jag rätt jävla såld på konceptet. Jag erkänner det.

De låter en liksom styra ÖLKRANEN här.

Men, ja. Ni vet hur det är. Man reser med sin familj, och alla är förstås inte lika lättimponerade. För min son till exempel, 2,5 år gammal, är hela resorten som vi bor på än så länge på sin höjd en axelryckning och en kvävd gäspning. Vilket förstås har ganska många orsaker, men den främsta varandes att vi med oss på resan har hans farmor och farfar. Och inatt sov han i deras rum. Och imorse när jag kom in och skulle hämta honom för frukosten satt han i ett hav av Lego i deras säng medan hans farfar lagade ett leksaksflygplan och hans farmor matade honom med chokladkex.

När han hade tagit en tugga av ett chokladkex tittade han sorgset på det, tittade på sin farmor och sa ”sönder”, och räckte tillbaka det. Och då fick han ett nytt chokladkex. Som han tog en tugga av, innan han tittade på sin farmor, skakade bedrövat på huvudet och sa ”också sönder”. Och då fick han ett nytt chokladkex.

Så det är inte direkt svinenkelt att göra en 2,5-åring imponerad av ett hotell.

När man har en farmor och farfar är liksom hela livet all inclusive.

Wi-fi is not just our destination! It’s our destiny!

Jo.

Det ”high speed wi-fi” som hotellet vi bor på enligt katalogen skulle erbjuda visade sig lite mer irl vara något av en internetmotsvarighet till en combover. Täckningen är, med generösast möjliga beskrivning, högst fläckvis. Och eftersom jag ingalunda är ensam på hotellet om att även helt sakna 3G-täckning på alla tillgängliga enheter har det hela efter två dagar utvecklats sig till en slags Waterwold-remake där svenska turister stryker runt poolen med aggressivare och aggressivare blickar och väser ”har du sett något internet? Ge mig lite internet för fan! Jag berättar inte för någon! Vart ska du nu? Efter honom Leif! Tjockisen har internet!!!”. I eftermiddags började jag seriöst fundera på att låsa in vår son på rummet efter att jag nästan med hundra procents säkerhet hört två rökare från Trelleborg, klädda i den där sortens regnbågsfärgade charter-Ralph Lauren-pikéer där ”Ralph” stavas ”Ralf” och hästen ser ut som en liten liten liten sköldpadda som spelar squash sittandes på ryggen på en kraftigt berusad giraff, mumla ”ungen bär märket! Ungen kan visa vägen till wi-fi!” innan de försökte pussla ihop en fungerande uppkoppling genom att tyda mönstret i hans tröja efter att han somnat med ansiktet först i en tallrik aprikosyoghurt.

Hur som helst.

Efter att medelst skoningslösa badhandduksrapp och ett par kastade plastStÖl-glas fäktat bort en grupp holländska pensionärer har jag alldeles nyss lyckats säkra en liten fläck i östra hörnet av pianobaren där jag har en plupp, vilket jag hoppas kommer vara nog för att skicka detta nödrop.

Så om ni ser det här: Läget är akut. Folk har börjat posta vykort. Biljardborden är upptagna. Flera familjer har börjat prata med varandra för att ha något att göra över huvud taget. Inom 24 timmar kommer det utbryta full analoganarki här.

Skicka internet.

Skicka internet omedelbart.

AFK

Jo.

Det skulle ju resas. Så först lekte min familj och jag det som traditionsenligt börjar med att min fru säger ”nänä, du behöver inte hjälpa till med packningen, du behöver bara hämta…” och som sedan traditionsenligt slutar med att jag klättrar runt svettig och ursinnig i vårt källarförråd och mms:ar bilder av olika resväskor och får tummen upp- eller tummen ner-emoticons tillbaka av min fru och vår son uppifrån lägenheten.

Jag kallar det ”förrådsgladiator”.

Och sedan skulle det ju resas och det gör man ju med flygplan, så det flögs flygplan (charterindustrin och jag gör inte riktigt samma begreppsanalys av ordet ”frukost”, så kan vi väl sammanfatta det). Sedan väntades det på väskor. Det trängdes. Det svors. Nere vid informationsdisken i ankomsthallen stod en fryntlig svensk kvinna med praktisk frisyr och bråkade med en betydligt mindre fryntlig kvinna som föreföll vara anställd på flygplatsen. Den fryntliga svenska kvinnan hade tillfällit förlagt sitt resesällskap och krävde nu i relativt okomplicerade oradalag att kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen skulle efterlysa detta via ”the speaker systems för fan!!!”. Kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen föreföll under en ganska lång stund reagera vänligt avvaktande på detta, men efter ett dussin ”not possible madam” följt av samma krav fast med imponerande hastiga stegringar i decibelnivå från den fryntliga svenska kvinnan föreföll kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen tydligen till sist ha fått lite nog av det hela och svarade ”you have to move bags now madam”. Eftersom den fryntliga svenska kvinnan stod i vägen för utgången som alla andra resenärer planerade att använda. Den fryntliga svenska kvinnan vrålade då ”you very stupid woman! You have no service!” till kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen varpå kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen föreföll ha fått jävligt mycket no av hela situationen och svarade ”no YOU very stupid woman madam!”.

Varpå jag började hålla på henne. För det var det enda rationella att göra.

Varpå den fryntliga svenska kvinnan skrek ”YOU CALL MY FRIEND IN THE SPEAKER SYSTEM RIGHT NOW FÖR FAN!” varpå kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen pekade dramatiskt med ett darrande pekfinger i luften och skrek ”HOW? HOW I CALL YOUR FRIEND MADAM? I USE FINGER?”. Och då kom det två andra kvinnor som också föreföll vara anställda på flygplatsen springande och sen dök den fryntliga svenska kvinnans kompis plötsligt upp och sen redde det liksom upp sig. Men när jag gick förbi kvinnan som föreföll vara anställd på flygplatsen på väg ut genom utgången som nu inte längre blockerades av den fryntliga svenska kvinnan så log jag och sa ”I got the E.T. reference and found it very amusing!”. För jag tyckte att kvinnan som föreföll vara anställd på flygplasten skulle veta det och inte känna sig som att den popkulturella referensen liksom gått över huvudet på alla inblandade.

Men hon hörde tyvärr inte.

Och sen blev jag tveksam och började misstänka att jag kanske hade missuppfattat situationen lite.

Och sen trängdes det lite till. Och sen åktes det buss.

Och ombord på bussen fanns en guide som helt obekymrat pekade på en karta och glatt berättade för alla ombord att ”om vi åker 30 kilometer uppåt” så skulle vi komma till en stad och om vi ”åker 30 kilometer neråt” så skulle vi komma till en annan stad. Så jag räckte upp handen och harklade mig och påpekade att om vi åker 30 kilometer neråt så kommer vi nog inte till någon stad alls såvida det inte alldeles nyligen börjat anläggas städer 30 kilometer under jordens yta. Och sen ägnade jag resten av bussresan åt att erbjuda high-fajvs till folk och min fru ägnade resten av bussresan åt att förklara för de andra hotellgästerna att hon var ensamstående mamma och att hennes man tyvärr omkommit i en tragisk paragliding-olycka och att hon inte hade en aning om vem jag var.

Så, ja.

Helt vanlig semester, alltså. I stort sett.

Men nu är vi i alla fall framme på hotellet och det är all inclusive och när de satte på mig det där armbandet vid incheckningen som berättigar mig till hur mycket mat och dryck jag vill när som helst på dygnet hela den närmaste veckan så sa jag ”thankyou” bara helt lugnt och inte alls speciellt entusiastiskt. Jag vrålade inte ”CHALLENGE ACCEPTED”, som jag ville göra.

Jag tycker därmed ändå allt som allt att jag rent socialt har tagit mig igenom den här dagen med oavgjort.

Nu ska jag äta glass.

Going places

Jo, jag har eventuellt glömt att nämna att bloggen åker på semester imorgon. Det kan möjligen anses som tankspritt att ni inte får veta det förrän nu men då är ni ändå bara strax efter personalen på vår sons förskola, som jag skulle berätta det för förrförra veckan och liksom glömde sen. Min fru hävdar att om inte hennes pappa berättat det när han hämtade vår son på förskolan idag så hade personalen fått veta det genom att jag råkade somna på mobilen med knapplåset av och fumla fram förskolans nummer vid lunchtid runt onsdag-torsdag nästa vecka. Som förra gången vi var på semester. Jag hävdar att det i så fall hade räknats. En frånvaroanmälan är en frånvaroanmälan.

Hur som helst. Vi åker alltså iväg en stund. Min fru ska läsa böcker. Vår son ska bada. Jag ska dricka citronläsk och ha shorts.

Bloggen uppdateras förstås ändå, men enligt sedvanlig kutym när den är på semester eventuellt med två eller tre Estrella Damms fördröjning.