Fredrik Backman's Blog, page 93

Jag skiter i vad de säger

[image error]

Ja. Det är en leksaksgrill.

Och ja, jag kanske la några mjukisdjur på gallret och låtsades att jag grillade dem så att ungarna såg. Det gjorde jag kanske. På skoj. Och det var kanske dumt, det var det kanske, visst.

Men sen la ungarna dit dockan.

U-n-g-a-r-n-a gjorde det. Det var deras initiativ, helt och hållet. Jag var inte ens i rummet när det hände. Ja, jag la avbilder av djur på grillgallret, det gjorde jag kanske. Men ungarna la dit en avbild av en m-ä-n-n-i-s-k-a.

Det är fan INTE jag som har ”uppmuntrat” dem då!!!

Så jag tänker faktiskt inte ta skit för det här.

Jag tänker i alla fall inte ta all skit för det här.

Well played, robot. Well played.

Ni minns kanske att jag häromdagen vann en episk seger över min son, roboten, då jag medelst krav på autenticitet i rollgestaltningen lyckades få honom att visa mig var gå-och-sov-knappen satt och på så vis fick honom att somna. Bara sådär.

Det var förstås en episk seger. Det var det.

Problemet är bara, som läsaren ”Erik” (jag känner inte honom, men om jag gjorde det skulle han inte direkt vara den första jag ringde om jag hade en dålig dag, så kan jag väl säga) så vänligt påpekar med sina ord som ringlad citron över ett öppet sår, att jag borde ha tänkt ett steg till.

[image error]

Jag försökte rätta till misstaget genom att fråga idag.

Men då tittade bara min son sjukt irriterat på mig och fräste att ”roboten är trasig!”.

Kampen om universum fortsätter.

It’s on like Donkey Kong

Jo. Det blev alltså en tyst dag här på bloggen igen igår. Ursäkter och ursäkter för ursäkten och ursäkter för ursäktsursäkten och så vidare. I vanlig ordning. Men mina, skavisäga, lätt kampsportsintresserade vänner från Helsingborg var uppe i Stockholm och vi var på UFC-galan i Globen. Och när jag säger ”lätt kampsportsintresserade” menar jag att de gillar kampsport som normala människor gillar…ja. Jag vet inte. Fotboll.

Jag har ju nu inte varit någon UFC-konnässör på minsta sätt tidigare, mer än att jag uppskattar de udda avsnitten av bråkochgråtsåpan Ultimate Fighter av och till och streamar en och annan titelmatch i efterhand, och min egen hands on-erfarenhet av kampsport sträcker sig väl i bästa fall till att jag en gång lyckades slå ihjäl en kvart. För en oinvigd åskådare kan ju upplevelsen live dessutom till att börja med väldigt mycket påminna om det som en amerikansk sportskribent i tävlingsformens begynnelse refererade till som ”en jävligt våldsam form av kama sutra”. Men, ja, ni vet. Sen sitter man där i sju timmar. Och sen händer det ju något med en.

Så när jag väl hade bekämpat min det-heter-faktiskt-HONOM-tourettes över att publiken skanderade det grammatiskt inkorrekta ”slå han på käften” varje gång en svensk var i ringen, och upptäckt tjusningen i att popcornförälska sig i en lätt överviktig amerikan som promenerar in i ringen till en powerballad istället för hiphop eller sånt där untzuntz som tycks vara gängse norm, får jag väl erkänna att jag var fast i det här som portionssnus i nytorkat spackel. Jag deltog till och med i vadslagningen. (Min strategi var att satsa pengar på den snyggaste av de två som skulle upp i ringen, efter teorin att om du har som jobb att slåss med folk och fortfarande ser ut som om du är med i ett pojkband så är du förmodligen förbaskat bra på att slåss.) Jag skulle väl säga att utfallet av det var i runda slängar 50/50. Men hur som helst: Jag kom hem från Globen och var ganska uppe i varv och min fru började muttra om att hon aldrig borde ha släppt iväg mig eftersom det sista den här familjen tydligen behövde tydligen var att jag blir ”besatt” av ytterligare en sak som konsumerar varenda lördagseftermiddag. Men det är ju just det som är det FINA här, insisterade jag. För nästan alla UFC-galor går ju i USA, så med tidsskillnaden sänds de mitt i natten i Sverige.

Och vi ska få vårt andra barn i augusti.

Fattar ni? När vi fick vår son och jag låg i soffan och vaggade hans vagn med foten varenda natt någonstans mellan akut sömnbrist och koma såg jag alla avsnitt av M*A*S*H och Dog The Bounty Hunter på den där konstiga TV4-kanalen längst bak i digitalboxen, så jag kommer ändå behöva något nytt att göra den här gången. Det här intresset kommer helt enkelt utvecklas sig till en svinbra deal för alla!

Eller, ja.

Förutom möjligen undantaget det här då med att min fru påpekade att symfonin av vuxna män som knäar varandra i tinningarna eventuellt inte direkt är en sömnmetod för spädbarn rekommenderad av internationella barnläkarförbundet eller så.

Men det måste ju finnas ett sätt att jobba runt det. Det kanske finns någon barnversion på Youtube där Händige Manny chokeholdar nån Teletubby in i submission eller så.

Jag tror att vi kan få det att funka.

I was told you have a story that will make me believe in God

Min son är snart tre år och han går igenom en fas just nu där han tror att han är en robot.

Det är inget konstigt med det, givetvis, jag hade själv mina betänkligheter kring om jag verkligen egentligen inte var en robot ett halvt dygn eller så när jag var i tjugoårsåldern och backpackade i Thailand och, ja, ni vet. Jag antar att det är typ samma sak. Många treåringar går säkert igenom en robotfas. Jag är övertygad om att frågespalterna i föräldratidningarna har ett mallsvar om att det är helt normalt och inget att oroa sig för.

Problemet, rent logistiskt, är ju tyvärr bara att han inte har fått för sig att han är den där typen av robot med artificiell intelligens som bit för bit upptäcker sitt eget medvetande och tids nog vänder sig emot sina mänskliga härskare och försöker göra revolution. Eller, ja, ni fattar. Den där revolutionsgrejen hade ju varit sjukt osoft men om vi hade åtminstone hade stannat vid den artificiella intelligensen och förmågan att ta egna initiativ så hade ju ändå robotfasen varit lite mer jävla hanterlig när man ska göra honom färdig för förskolan.

Som det är nu kan roboten nämligen inte göra ett endaste dugg utan att man har programmerat in rätt kommando på kontrollpanelen på robotens tröja. (Kontrollpanelen sitter på tröjan trots att man byter tröja men det är helt enkelt bara den sortens logiska inkonsekvenser som treåringar skiter fullständigt i). Man kan därför inte stå i badrummet och ropa på roboten utan måste helt enkelt bege sig ut i lägenheten, hitta roboten ståendes i nåt hörn, trycka in ”gå till badrummet”-kommandot på kontrollpanelen och sedan följa efter roboten till badrummet. Dyker det upp en tröskel på vägen behövs ett ”stig över tröskeln”-kommando. Kommer det en dörr i vägen går allt åt helvete. Det är lite så som livet hade sett ut om den administrativt ansvarige på avdelningen för vab-anmälningar hos Försäkringskassan hade fått bygga en robot, kan man säga.

Så hela min morgon ser ut så nu. Rätt knapp för att sätta på strumpor. Rätt knapp för att sitta i bilstolen. Rätt knapp för dricka sin mjölk utan att få kortslutning.

Det var så här livet blev. Jag har förlikat mig med det.

Och så, ikväll, vid klockan 19.15, så upptäcker jag plötsligt något högst märkvärdigt. Av en ren händelse avslöjar nämligen min son, då jag råkar trycka på fel knapp för borsta-tänderna-kommandot, att han om man frågar honom rakt upp och ner om var en viss knapp är belägen på kontrollpanelen MÅSTE svara sanningsenligt. Och jag blev lite ställd av det, när det först hände. För jag vet ju inte exakt var han plockade upp hela den här robotskiten från början. Men jag antar att det var i förskolan, och tydligen har någon liten nitisk spelledarunge där alltså inpräntat en sorts true-to-character-nerv hos min son så till den milda grad att han inser att robotar är oförmögna att ljuga. Så han visade mig var borsta-tänderna-knappen satt helt utan protester.

Och då tittade jag på honom.

Och han tittade på mig.

Och jag kunde ana att han djupt därinne bakom den tomma robotblicken tänkte ”skit också”.

Och så tog jag ett kvickt andetag och frågade liksom lite i förbifarten ”var sitter gå-och-sova-knappen?”. Och då blängde han ursinnigt på mig, suckade en suck så djup att man kunde kasta mynt i den utan att höra dem slå i botten, och sedan pekade han gränslöst motvilligt på en fläck på tröjan. Och då tryckte jag där. Och då gick han och la sig. I sin egen säng. OCH SOMNADE.

Jag vet att det inte kommer funka imorgon. Jag vet att det aldrig kommer hända igen.

Men jag kommer minnas den här kvällen för evigt.

The watchmen

I klockaffär, tillsammans med min exceptionellt klockintresserade vän N.

Klockaffärsexpedit: Söker ni något speciellt?

Jag: Ja! En klocka!

Klockaffärsexpedit: (Tittar på mig lite som expediter ganska ofta tittar på mig)

Min vän N: (Till mig) Jag tror att du kanske behöver vara en aning mer specifik.

Jag: Jag tänker mig en svart. Min gamla var svart och den gillade jag som fan. Tyvärr har jag tappat bort den.

Klockaffärsexpedit:  (Tittar på mig lite som om jag precis hade sagt att jag behöver en ny bil eftersom jag har tappat bort min gamla.)

(Tystnad)

Jag: Den får gärna vara ganska hållbar. Har du nån som är hållbar?

Klockaffärsexpedit: (Tittar på min vän N lite som om min vän N fick betalt av staten för att vara min vän.)

Min vän N: (Till klockaffärsexpedit) Fredrik här har en talang för att ha sönder saker. Kan man säga. Men jag tänker mig kanske något mellan *något som jag antar är ett klockmärke* och *något som jag antar också är ett klockmärke*.

Klockaffärsexpedit: (Nickar, vänder sig om för att hämta något.)

Jag: (Lyfter klocka från disken) Är den här bra?

(Tystnad)

Jag: Säger man inte det om klockor? ”Bra”? Vad säger man då? ”Fräsch”?

Klockaffärsexpedit: (Tittar på min vän N lite som om han hoppas att min vän N ska hoppa ut genom fönstret och ta honom med sig) 

Jag: (Viftar, möjligen, en aning för vidlyftigt med klockan i handen) Tål den nåt stryk den här?

Klockaffärsexpedit: (Efter ett onödigt långt andetag, faktiskt) Den ska kunna motstå vissa stötar, ja. Det är ett dykarur.

Min vän N: (Harklar sig) Fredrik här hade sönder en extremt hållbar klocka som jag gav honom i present. Efter två dagar. Genom att tappa den i ett cementgolv och sedan råka trampa på den när han skulle böja sig ner och plocka upp den.

Jag: Det var en olyckshändelse! (Tappar klockan jag håller i handen, försöker fånga den i fallet, med effekten att jag råkar kasta den en smula in i ett visningsskåp så att den studsar mot glasrutan och landar på golvet.)

(Tystnad)

Min vän N: (Till klockaffärsexpedit) Han har barn också. En treåring.

Klockaffärsexpedit: (Nickar mycket allvarligt) Vi har en modell som är utvecklad för att kunna användas av piloter i stridsflygplan. I reklamen säger de att den är speciellt framtagen för att kunna fungera i situationer där ett stridsflygplan blir nerskjutet och piloten måste överleva på fientligt territorium tills han kan räddas.

Jag: (Plockar upp klockan jag tappade på golvet. Tappar mina glasögon på golvet.)

Min vän N: (Till klockaffärsexpedit) Om du går och hämtar modellen du pratar om så håller jag fast Fredrik under tiden.

Historielösaktigheten

Jo, jag har ju på sistone fnulat lite med den där boken som förlaget är under den fasta övertygelsen att de ska ge ut i höst. Och jag vet ju att många riktiga författare en bit i förväg innan deras releaser släpper små lösryckta bitar ur manuset, som en kul grej, och jag har förstått att en sådan kul grej som är lite extra populär är att avslöja antingen romanens första eller sista ord. Så jag tänkte bara i all enkelhet berätta att första ordet i min bok ser ut att bli ”Alla”. Och att det sista ser ut att bli ”huvudet”. Jag har ägnat en oproportionerligt stor del av den här veckan åt att försöka få dem till ”paintballgeväret” och ”bajsmagnet” istället, men det gick tyvärr inte ihop sig. Jag har även spillt chilimajonnäs på entertangenten så den funkar inte jättebra. Om det inte ordnar upp skulle jag uppskatta om ni håller käften om det och mumlar ”åh, innovativ syn på radbrytning” om ni händelsevis läser boken på kollektivtrafiken. Tack på förhand. 

Jag själv och livsvisdomarna

Jag tycker, i likhet med min vän N, om att börja varje dag med att ställa min spegelbild en uppriktig fråga.

Min fråga brukar vara ”Fredrik, vad kan du låta bli att äta idag?”.

Det blir i regel en mycket kort lista.

Jag finner att det sparar mycket tid.

Min vän N och livsvisdomarna.

Min vän N:  (Stiger in på kontoret, hämtar sin japanska bambuflöjt från sitt skrivbord, vänder sig om och är på väg tillbaka ut genom dörren)

Fredrik: Men…hallå? Vart ska du?

Min vän N: (Rycker på axlarna) Jag har extremt mycket jobb att göra idag. Så jag kom bara in för att hämta min flöjt.

(Tystnad)

Fredrik: Vad ska du med flöjten till om du har extremt mycket jobb att göra?

Min vän N: (Sucker lite sådär som man gör när får en mycket enerverande fråga från ett mycket litet barn) Fredrik. Allting handlar om hur du väljer att börja din dag. Hur du, filosofiskt, väljer att närma dig din existens.

(Tystnad)

Fredrik: Va?

Min vän N: Jag försöker börja varje morgon med att titta mig själv i ögonen i spegeln, och fråga mig själv: ”Vad kan du skita i idag?”.

(Tystnad)

Fredrik: Och vad fick du för svar imorse?

Min vän N: (Rycker sorglöst på axlarna) Att jag kan skita i allt utom att spela flöjt. Så jag var tvungen att komma hit och hämta min flöjt.

Vuxen. Det var inte exakt det här jag såg framför mig.

Så vi var hos släkten. Igen.

De serverade tårta.

Med socker i.

Så nu tillbringar vi hela kvällen åt att min fru hoppar runt framför en treåring och försöker distrahera honom med skojiga danser och lustiga grimaser så att han för en sekund ska sakta ner precis länge nog för att jag ska hinna smyga upp bakom honom och blixtsnabbt trä pyjamaströjan över huvudet på honom när han inte är beredd.

Jag tror att min frus sammanfattning ”världens ocoolaste rodeo” är en ganska god sammanfattning av vår livssituation just för tillfället.

Going nowhere slow

Det blev inte så mycket bloggat idag. Ursäkter till er som tycker att en ursäkt är på sin plats för det och en ursäkt för ursäkten till er som tycker motsatsen.

Den största anledningen till bloggtystnaden just idag var hur som helst att jag hade möte med min redaktör angående mitt manus för den där boken som förlaget bestämt har fått för sig att vi ska ge ut i höst bara för att jag lovade dem det.

Det var, precis som vanligt, väldigt trevligt. Vi åt kanelbullar och pratade lite om hur många gånger det egentligen är rimligt att en vuxen man använder ordet ”faktiskt” i en roman.

Man kan säga att vi, rent förhandlingsmässigt, står en bit ifrån varandra på faktiskt-punkten.

Men jag har i alla fall lyckats få in en karaktär i boken nu som har ett fantasiland där det är nationaldag varje dag och nationalrätten är öl och kanelbullar.

Så om det inte blir några blogginlägg här imorgon heller så är det för att min revisor och jag har ett av de där samtalen om varför man inte kan dra av kanelbullar som ”research” i deklarationen.

Vad har ni gjort?