Fredrik Backman's Blog, page 95

Spelets regler

De av er eventuella läsare som eventuellt tittar in på den här bloggen slentrianmässigt mer än bara högst tillfälligtvis eller av misstag då adressraden i webbläsaren jävlas med er vet eventuellt vid det här laget att min vän och kontorskollega N roas mycket av att sms:a dumma frågor till mig medan jag tittar på fotboll. Det har förstås en lång serie anledningar, men de mest centrala är väl att min vän N inte roas av fotboll så mycket som han roas av min situationsamputerade brist på förståelse för ironi när jag tittar på den.

Så han messar saker som är dumma och irriterande på helt olika nivåer, men som alla syftar till att få mig att förr eller senare tappa humöret. Det är alltifrån det helt plumpa ”var inte det där icing?” till det mer sofistikerade ”får fotbollsspelare under knatteåren lära sig någon speciell teknik för att springa baklänges på det där symmetriska sättet för att det ska flyta in sömlöst i kameraproduktionen?” hela vägen till det rent uppenbart provocerande ”YES!!!” efter att motståndarlaget har gjort mål. Följt av ett ”Eller…det var väl bra? Eller?”.

Ja. Ni förstår.

Vi har ju, bland annat, tidigare avhandlat denna gudsförgätna falang av min vän N:s humorförråd här.

Problemet är nu bara att min vän N har hållit på med det här så länge att min fru mycket fundersamt medan jag tittade på Sverige-Irland i fredags påpekade för mig att han väl, oundvikligen, måste ha sett minst 20 fotbollsmatcher vid det här laget? Bara för att kunna sitta och skicka de här störiga sms:en till mig för att göra mig upprörd vid exakt rätt tillfällen måste han ju till exempel faktiskt, bland annat, ha sett större delen av svenska landslagets matcher de senaste två-tre åren? Och, som min fru så klarsynt sedan påpekade, borde inte det innebära att min vän N vid det här laget faktiskt…förstår fotboll?

Han är ju en exceptionellt smart människa. Han läser klassisk litteratur, talar en handfull språk flytande och behärskar alltifrån de mer intrikata detaljerna i äventyrskonstruktion i Drakar & Demoner till notförståelse för japansk bambuflöjt.

Han har dessutom tittat på alla de här matcherna med en uppenbart analytisk utgångspunkt BARA för att kunna ta reda på exakt vilka delar av oförståelse för spelet som kommer göra mig på absolut sämst humör.

Så tänk om han vid det här laget faktiskt…fattar?

Man kan säga att den tanken åt sig in i min hjärna gradvis under hela den första halvleken. Och helt plötsligt började jag återskapa alla min vän N:s och mina diskussioner om fotboll ur minnet. Och bit för bit började jag inse att den sarkasm med vilken han härmade min retorik när han skulle prata om sport kanske i själva verket har övergått i en dubbelironisk installation över min oförmåga att inse att han driver med mig.

Det är inte hans dumhet som är skämtet, liksom. Det är min.

Det låter kanske inte så dramatiskt, men inne i mitt huvud just då så blev det jävligt Kevin Spacey och kaffekoppen alltihop.

Så jag beslutade mig för att nu jävlar tänker jag inte spela hans spel längre. Nu tänker jag låta honom veta att jag har genomskådat hans charader och att jag inte längre tänker godta hans fejkade oförmåga att förstå sport som en premiss för våra diskussioner. Nu tänker jag sluta försöka rätta honom och försöka förklara vad en offside egentligen är och varför målvakten har en annan färg på tröjan än de andra, för nu vet jag att han redan VET. Nu tänker börja vara ironisk TILLBAKA! Beat him at his own GAME!

Och sen, ytterst långsamt, som när man i mer än en kvart har försökt lösa upp en alldeles för hårt slagen knut och den bara en halv millimeter åt gången oändligt sakta till sist börjar ge efter, så började jag tänka…tänk om det är det han vill?

Tänk om själva skämtet inte är att göra mig arg över att han gör narr av fotboll för att han inte begriper fotboll, tänk om själva skämtet i själva verket är att jag till sist nu äntligen kommer förstå att han gör narr av fotboll trots att han mycket väl förstår fotboll och hur arg DET kommer göra mig?

Och när jag hade tänkt färdigt på det så började andra halvlek.

Och då skickade min vän N ett nytt sms.

Och då svarade jag på det.

Och nu har jag ingen aning om vem eller vad som är skämtet längre.

[image error]

Men jag antar att det fortfarande är jag.

Jag skiter i vad hon säger

Hon frågade om jag hade skrivit ut biljetterna. Och jag sa att det är för fan klart att jag har skrivit ut biljetterna, jag är liksom ingen idiot. Och hon frågade om jag var helt säker för om man inte har skrivit ut biljetterna så kommer man inte in. Och då sa jag att jaaa, jag är liksom ingen idiot. Det är klart att jag har skrivit ut biljetterna.

Och sen visade det sig att jag kanske inte, per definition, hade skrivit ut biljetterna.

Så då fick jag ringa alla vi känner som bor i närheten av Globen och försöka hitta någon som vi kunde skriva ut biljetterna hos. Och till sist fick vi tag i min frus svägerskas föräldrar och så fick jag skriva ut biljetterna hemma hos dem.

Så det löste det sig, liksom. För att jag löste det.

För att jag är en problemlösare.

Och nu håller min fru på och tjatar om att man inte får gå runt och skrika ”JAG ÄR EN PROBLEMLÖSARE!!!” om det är man själv som konsekvent skapar problemen från första början.

Men hon är liksom varken en del av problemet eller en del av lösningen.

Man kan inte lyssna på såna människor.

Jag borde ha haft något i äktenskapsförordet om sån här skit

Jo. Min fru och jag var, på grund av en serie för den här familjen högst okaraktäristiska omständigheter, ute igår kväll. Som, ja ni vet, folk. Mer specifikt var vi i Globen och tittade på komikern Louis C.K. Vilket innebär att jag hela förmiddagen idag fick gå runt och försöka förklara för min fru att det uttalas ”Loui siiii-kääääj”. Inte ”Louise ssssssssssssssssssk!”, som hon konsekvent envisas med att uttala det när hon pratar med sina vänner i telefon och förklarar var vi var igår.

Det var rätt irriterande. Jag ska inte ljuga för er.

Men tyvärr var det inte i närheten av lika irriterande som när jag insåg efter tre timmar att hon fejkade alla telefonsamtalen och uttalade det sådär bara för att hon ville se om det skulle göra mig upprörd.

Det gjorde det.

Så nu vet jag inte om hon verkligen tror att ”Globen” uttalas ”Gluuubiiin” eller om det också bara är fejk.

Jag hatar när hon håller på så här.

Jag skiter i vad de säger

Jag tycker fortfarande att det borde finns en lag mot att använda ordet ”eller” i en restaurangmeny.

Det är ett direkt hån mot allt jag tror på.

Okej.

Men ändå.

Jag tycker att vår son blev lite oresonligt förbannad bara. Jag tycker att jag har rätt att tycka det. Armen somnade, liksom. Det är fan inte mitt fel. Armar somnar medan man sover. Det är för fan sånt som händer alla, jämt.

Visst, armen somnade eftersom jag låg på den.

I hans säng.

Och det var hans arm.

Men ändå. Hans reaktion var överdriven. Jag vidhåller det. Det fanns ingen anledning att slå mig i ansiktet med sina jävla Lego Chimas bara för att jag inte vaknade och det var det enda han kunde nå med den andra armen. Han kunde ha väntat. Förr eller senare hade jag vänt mig i sömnen. De diplomatiska alternativen var inte uttömda.

Och att hans mamma satt i soffan efteråt och masserade igång hans blodcirkulation och liknade HANS situation vid den där snubbens i ”127 timmar”.

Jag tar fan illa upp över det.

Det är jag som har en spräckt läpp. Det är jag som är offret här.

Jag vet inte om ni har planerat barnkalas för en treåring någon gång

Men jag behöver en sån där låda som Ryan Air har vid gaten på sina flygningar, med skylten: ”If the bag does not fit here – The bag does not travel”.

Om presenten inte går ner i den så passerar presenten inte tröskeln, det är ta mig fan reglerna från och med nu.

Visst, jag vet att ni som inte har barn tycker att det är asroligt att komma dragandes med trumset och plasthantverksbänkar och hoppborgar och skit. När mina vänner R och L fick sitt första barn köpte jag en teddybjörn stor som en frikkin optimistjolle åt dem. Men nu har jag stått ut med den här skiten i två födelsedagar och om ni behöver lägga in intromusiken till The Rock när jag säger att här och nu stannar den skiten så får ni göra det.

Jag är trött på att Shurgards aktiekurs stiger varenda gång min unge fyller år.

I år räknas fan tanken.

Ain’t got nothing but time

Som den riktigt långtida bloggläsaren redan är uppdaterad angående är förstås det persiska nyåret en tid fylld av, förutom kakor, en hel del ceremonier och ritualer. En av dem är förstås den traditionella dukningen ”haft sin”, som ska bestå av sju saker som börjar på bokstaven S på farsi. Och en av de sju sakerna som ska finnas med är gräs. Och eftersom min fru har lärt sig den hårda vägen att det är rätt komplicerat att odla någonting över huvud taget i ett hem där hennes man och hennes son uppehåller sig med läskflaskor och såpbubblor en rätt stor del av dygnet har hon ordnat så att en släkting varje år odlar lite extra gräs åt oss, som vi kan använda i vår haft sin.

Detta innebär förstås också att jag, under den årliga kakturnén runt till min frus släkt för att önska gott nytt år, får chansen att återigen dra mitt skämt om att ”den här släkten fixar det BÄSTA gräset, man!”.

Visst. Det är kanske ingen som har skrattat så jättemycket än, det är det kanske inte.

Men när min fru och jag gifte oss så stod det tydligt ”tills döden skiljer oss åt” i bröllopslöftena. Så jag räknar med att jag har några år på mig att finslipa det.

Må det nya året bringa er frid. Och kakor. Kakor är också viktigt.

Min fru är ju, som den riktigt tålmodige bloggläsaren eventuellt lagt märke till, född i Teheran. Vilket, som läsekretsens geografiska savanter möjligen är medvetna om, ligger en smula söderöver från det Skåne som jag själv är uppväxt i. Vilket förstås, då och då, leder till att våra respektive kulturellt betingade högtider så att säga firas om varandra.

Idag är det till exempel den 20 mars. Vilket just i år även sammanfaller med det persiska nyåret. Och jag har därför, traditionsenligt, gått ut på balkongen och plockat ner vår julbelysning.

Eller, ja. Det är väl nu kanske inte så mycket en tradition att jag tar ner julbelysningen. Men det är tradition att min frus familj kommer hit för att fira det persiska nyåret och därför drog min fru traditionsenligt upp persiennerna till fönstret ut mot balkongen imorse. Och sen hade hon och jag en traditionsenlig diskussion om saker jag traditionsenligt lovar att göra i januari och sedan liksom traditionsenligt försöker skjuta på tills det traditionsenligt börjar bli dags att sätta upp sakerna igen runt 10-11 månader senare.

En diskussion som min fru tyvärr traditionsenligt vann eftersom hon traditionsenligt hotade med att vi annars skulle fira ett traditionsenligt persiskt nyår fast utan alla de traditionsenliga persiska kakorna.

Så då tog jag ner belysningen.

För traditioner är viktigt för mig.

Ingen ska faktiskt komma och säga om Fredrik Backman att han inte respekterar traditioner.

Speciellt de där små frasiga smördegstraditionerna.

Kasta glas i stenhus

Ni vet hur man ibland på fester och middagar hos ytligt bekanta träffar den där sortens, ska vi säga, en smula övernitiska vinentusiaster som är heeelt övertygade om att vin och konjak och whisky och vad det nu är smakar olika beroende på vilket glas de serveras i?

De är rätt jobbiga att diskutera med, kan man kanske tycka.

Nå.

2,5-åringar tror alltså inte att juice smakar olika i olika sorters glas. De tror att det är OLIKA SORTERS JUICE.

Och imorse råkade jag tappa min sons juiceglas i golvet när jag plockade ut det ur diskmaskinen. Så nu har jag tydligen dödat äpplejuice. Jag har dödat äpplejuice som koncept. Äpplejuice har nu upphört att existera, och det är mitt fel. Jag har utrotat äpplejuice ur den biologiska faunan. Jag kanske kan försöka ge vår son äpplejuice ur exakt samma kartong som jag gav honom äpplejuice ur igår, sure, men det är inte äpplejuice längre. Det är bedragaräpplejuice nu. Och den spottar man ut.

För den riktiga äpplejuicen är död. Den är död för pappa dödade den.

Jag har beslutat mig för att jag gillade barn bättre innan de började prata.

Kort meddelande

JAG VET VAR DEN ÄR NU!!!

Och vet ni vad det sjuka är? Va? Vet ni det eller? Det sjuka är att man ser den här hyllan från hyllan där de har tennisbollarna!

Fattar ni?

Det är liksom lite som i Life of Pi, känner jag. När han säger ”I have a story that will make you believe in God”.

Jag skiter i att min fru säger att jag är överdramatisk.

Det var så det kändes för mig.