Fredrik Backman's Blog, page 101

Reklam

Som den riktigt uppmärksamme bloggläsaren eventuellt lagt märke till vid det här laget är jag ju inte jättebra på att resa. Och som alla som någon gång hört mig prata offentligt inför folk vet är inte det en verksamhet som direkt får främlingar att vråla till mig att quit my day job. Om man säger så.

Men nu är det hur som helst så att jag den 12 mars kommer göra båda delar och åka till Rydebäcks Bibliotek strax söder om Helsingborg och…ja. Jag vet egentligen inte exakt vad det är jag ska göra där. Men jag antar att det kommer ställas frågor och att jag efter bästa förmåga försöker svara på dem ett par timmar. Och om någon vill att jag ska rita en ponny eller så i en bok så ska det förstås också gå att arrangera om jag får en duglig penna och några minuter på mig.

Så om någon av er vill titta förbi vore det förstås gemytligt. Det är ett trevligt bibliotek. Och jag tror att det kommer finnas kaffe. Jag kommer säkert ha keps. Och min vän R kommer vara där och vråla ”that’s what SHE said!!!” från bakersta raden varje gång jag säger något. Från klockan 18 är det som gäller, har jag förstått det som. Jag kan ha fel om det. Kontrollera gärna lite i förväg.

Biljetterna säljs inte på nätet utan måste köpas analogt genom att man går in på Rydebäcks Bibliotek och ber att få köpa en biljett.

Och, ja. Jag förstår att de rent geografiska detaljerna i hela det här inlägget på så vis så att säga begränsar målgruppen för det rätt rejält. Men till mitt försvar vill jag säga att det är tydligt reklammärkt i rubriken.

Och som kompensation kommer här en primat- och sprängmedelsrelaterad vits:

Schimpangs.

Note to self

Om det här med att blogga och skriva krönikor och böcker och sånt av en eller annan anledning går åt helsike någon gång i framtiden kommer du alltid ha möjligheten att falla tillbaka på karriärsalternativet att turnera landet runt och uppträda på barnkalas för barn i åldrarna 1-7 år med en show som helt och hållet går ut på att du försöker resa dig ur en saccosäck.

FÖR DET VAR TYDLIGEN JÄVLIGT ROLIGT!!!

Leverpastejmacka pray love

God vän: (Till min fru) Gud vad spännande med graviditeten!

Fru: Jo. Absolut. Det är…spännande.

God vän: Och det blir mycket spring i kylskåpet mitt i natten, eller hur?

Fru: Jo. Självklart. Fast inte av mig, direkt.

God vän: Va?

Fru: Det är ju mest Fredrik som springer.

God vän: (Slår ihop händerna ganska exalterat) Ååå…han springer och hämtar mat till dig?

Fru: Mmm. Absolut. Vi kan säga att det är så det är.

God vän: (Tittar på mig) Eller, vadå? Det är bara du som äter?

Jag: (Möjligen med den tonen som jag har när jag känner mig lite, lite anklagad) Jag blir hungrig på nätterna. Det är inget brott.

God vän: (Skakar en smula för ivrigt på huvudet) Neeej! NEEEJ! Det var inte alls så jag menade det var inte ALLS så jag menade! Det är ju jättegulligt!

Jag: Förlåt?

God vän: Nämen att du liksom har blivit sådär sympatigravid! Det är ju jättegulligt!

(Tystnad)

God vän: (Tittar på min fru)

Fru:  (Skakar på huvudet)

God vän: (Ser lite ansträngd ut) Eller det har ingenting med graviditeten att göra kanske? 

Jag: (Möjligen med tonen som jag har när jag känner mig lite sårad) Det är inget brott att bli lite hungrig på natten!!!

(Tystnad)

Jag: Men om det inte är för sent för de där gullighetspoängen för sympatigrejen så ka…

Fru: Det är för sent.

Jag skiter i vad de säger

Sköterskan på vår mödravårdscentral frågade om det var vårt första barn. Min fru svarade att nej, det är faktiskt vårt andra.

Och då tittade sköterskan på mig och log vänligt innan hon började skriva saker i datorn. Och det är möjligt att det var av ren artighet men jag uppfattade det liksom lite som att hon förväntade sig att jag skulle säga något.

Så jag harklade mig och vevade lite försiktigt med handen i luften och sa ”don’t call it a comeback, I’ve been here for years!”.

Så.

Sköterskan på vår mödravårdscentral lyssnar inte på LL Cool J.

Jag har faktiskt fortfarande svårigheter att acceptera premissen att det är jag som är den som borde ”skärpa mig” här då.

Som hastigast. Till min son.

Ja.

Förlåt att jag stör. Jag ser att du sover.

Men, jo.

Du fyller ju tre snart. Och det har ju så att säga varit svårt för mig på sista tiden att inte lägga märke till att du nu är i den ålder där du börjar skaffa dig egna saker. Egna åsikter och egna värderingar och egna principer och sånt skit. Jag är emot det, jag säger det nu med en gång. För jag vet vart det här är på väg. Jag vet att din mamma kommer försöka lura i dig när du blir äldre att det första ord du någonsin sa var ”mamma” men både du och jag vet att det är lögn och förbannat ljug.

Ditt första ord var ”nej”.

Det var under vår första tandborstningsincident. Och låtsas inte som att du inte minns för jag har fortfarande nedsatt balansfunktion efter bucklorna på innerörat och oavsett vad din mamma säger så är det därför hon alltid vinner i Dance Dance Revolution. Jag har fan också offrat saker för den här familjen.

Och jag har helt uppriktigt aldrig träffat en människa som säger emot mig så ofta på ren trots som du har gjort de senaste tre åren. Och jag har ändå varit bror till din faster i snart trettiotvå. Och gudarna ska veta att när din faster och jag höll med varandra under vår uppväxt så var det på alla sätt en ren olyckshändelse.

Du kommer växa upp och tro att du vet allt, precis som din faster gjorde. Du kommer skrika och smälla i dörrar. Precis som jag gjorde. Jag vet det.

Jag jobbar på att förlika mig med det.

Din mamma och jag kommer göra vårt allra, allra bästa de närmaste åren men ibland kommer vi inte förstå dig. Ibland kommer vi göra dig besvikna. Ibland kommer du hata oss för det. Ibland kommer du och jag utkämpa krig mot varandra, ibland med skrik och ibland med tystnad. Ibland för att du är för ung för att inse värdet av att erkänna att du har fel och ibland för att jag är för gammal för det. Ibland bara för att både du och jag med smärtsam klarhet blir bekanta med den förkrossande hastighet med vilken vi nu närmar oss den där vändpunkten där vi båda inser att du är smartare än jag.

För det kommer finnas en dag i ditt liv då det plötsligt står klart för dig att jag varken är odödlig eller ofelbar och du kommer minnas den dagen för resten av ditt liv. Det är ett barns uppgift och en förälders förbannelse.

Så jag vill bara säga nu, medan du är nästan tre och din mamma och jag då och då fortfarande får leva i de ljuvligt flyktiga sekunder då vi är dina superhjältar, att du är vårt allra mest vidunderliga äventyr. Du ger mig träningsvärk i delar av hjärtat som jag inte visste att jag hade. Kramp i utkanter av käkarna där jag aldrig har skrattat förut.

Din faster bor hundratals mil härifrån nu men ibland, när du vänder dig om i precis rätt ögonblick och dina ögon brinner ändå inifrån och ut för något, då ser jag så mycket av henne i dig. Herregud vad vi bråkade under vår barndom, din faster och jag. Bets och revs och slog oss själva blodiga. Hur ett enda ord från henne kunde få mig att trycka sönder varenda fönster i hennes dockhus bara för att hon var den enda i hela världen som kunde krossa mitt hjärta med ett enda ord.

För hon var min superhjälte. Och ibland var hon den enda människan i hela världen som förstod mig. Ibland är hon det fortfarande. Den enda jag kan dela mina barndomsminnen med, inte bara berätta dem för. Om du frågar din mamma om din morbror kommer hon säga precis samma sak. De har vår kompromisslösa kärlek och besinningslösa stolthet för de är den livslånga välsignelsen av att aldrig behöva försvara sig.

Att aldrig behöva förklara sig.

De är välsignelsen av att sitta runt det stora matbordet på julafton och höra farsan börja berätta den där historian igen, och när man himlar med ögonen så är det någon på andra sidan bordet som gör det exakt samtidigt. Det är ett alldeles särskilt band. En alldeles särskild kärlek.

Din mamma och jag älskar dig med tiotusen sagors evigheters styrka. Vi kommer försöka göra allt det som alla föräldrar överallt alltid försöker göra, vi kommer ge dig allt vi någonsin kan. Och vi kommer slå oss själva blodiga när vi faller från allt det som föräldrar alltid bygger för att kunna sträcka sig mot natthimlen för att nå allt det som vi inte kan. Vi kommer vara idioter. Vi kommer göra fel. Vi kommer överträffa oss själva ibland och skämma ut dig ibland.

Och vi kommer inte kunna ge dig allt du vill.

Eller allt vi vill.

Så vi kommer ge dig det enda en förälder kan ge ett barn som är mer värdefullt än så. Vi kommer ge dig någon att dela minnena med. Någon som också himlar med ögonen när jag har druckit tre snapsar och börjar berätta den där om två irländare i en båt varenda förbannade julafton.

Vi kommer ge dig ett syskon.

Ja. Jag är väl inte jättebra på att fatta mig kort, det är jag kanske inte. Men jag kom alltså egentligen bara in hit för att berätta att din mamma är gravid.

Och att det kommer bli det allra mest vidunderliga äventyret. Det också.

Du kan somna om nu.

Min vän N gör en sport av min sport

Igår, runt 14.00:

Min vän N: (Tittar upp från sin dator) Ska Sverige spela fotbollsmatch idag?

Jag: Ja. Snälla börja inte.

Min vän N: (Låter nyfiken, på det dåliga sättet) Är du taggad?

Jag: Men snälla börja inte nu, jag ber dig.

Min vän N: (Tar ett djupt andetag)

Jag: Snälla.

Min vän N: (Klappar händerna ovanför huvudet) IN Å JÅBBA NU GOOOBBAR!!!

Jag: Lägg av nu. Vafan.

Min vän N: (Ser sårad ut) Jag försöker bara engagera mig i dina intressen här.

Jag: Nej, det gör du fan inte. Jag vet vad du gör. Men det kommer inte funka idag. Så lägg av.

Igår, runt 15.00:

Min vän N: (Tittar upp från sin dator) Jaha…tror du att Emil Hamrin lägger upp några spännande (gör luftcitationstecken) ”tactics” ikväll då?

Jag: Du vet mycket väl att han heter Erik Hamrén. Jag vet att du bara gör det här för att göra mig upprörd. Men det kommer inte funka, för jag vet att du bara spelar dum.

Min vän N: (Nickar förstående) Tror du att Zlatan gör någon schysst touchdown då?

Jag: Det kommer inte funka säger jag ju!

Min vän N: (Klappar händerna i marschtakt) ÅÅÅÅÅÅ-Å! SOOOOOOOPA!!!

Jag: Det är inte sådär man skriker det, man måste för ju för i helv… (behärskar mig, drar djupt andetag). Nej. Glöm det. Det kommer inte funka säger jag ju. Lägg av.

Igår, runt 16.00:

Min vän N: (Trummar vanvettigt mot bordsskivan) IIIIIIIIIIIN ME BÅLLEN I MÅL! IIIIIIIIIIIN ME BÅLLEN I MÅL!

Jag: Kommer inte funka.

Igår, runt 17.00:

Min vän N: (Nickar allvarligt) Men kommer Ronaldo få spela nåt då tror du?

Jag: Ge upp nu.

Min vän N: Men kan du inte bara förklara hur det funkar? Om vi vinner den här matchen, går vi till OS då?

Jag: Nu går jag hem.

Min vän N: Är Peter Forsberg med?

Jag: Du kommer inte lyckas göra mig upprörd säger jag!

Knappt fyra timmar senare:

[image error]

Point of no return

Det står på Wikipedia att poängen med min vän N:s historia är att ”det finns delar av ens natur som man inte kan undertrycka”.

Poängen med min historia, O-M jag hade fått berätta färdigt, var att ungar är helt dumma i huvudet.

Jag upplever att det var två vägar till samma mål, faktiskt.

Men han hade talande djur i sin och det är fan fusk.

Min vän N och den subtila hinten

På ett kontor.

Jag: …nämen så då när jag kom till förskolan så ville han först inte gå in. Och det var sex minusgrader. Eller nej, förlåt, det var i förra veckan det var sex minusgrader. Idag var det nog bara typ kanske två-tre. Så vi hade inte de varmaste vantarna utan bara de mellanvarma. Men de är ju sjukt svåra att ta på, du vet, så det tog säkert tio minuter innan vi kom in genom grinden. Och sen var det fem andra barn där från hans grupp. Eller nej, vänta, de var nog bara fyra. Den femte ungen har nog bytt grupp nu. Hon med röd Everest-overall. Fast hon gick i hans grupp förut. Så, alltså, de var fyra ungar från hans grupp i alla fall. Dels hon som jag aldrig kommer ihåg vad hon heter, men som har en jättetrevlig mamma och vars pappa jag i och för sig bara har träffat kanske två gånger men som också verkar jäkligt soft, och dels han som har Blixten McQueen-mössa och alltid sjunger, och när vi kom så hade de precis varit borta vid rutschk…

Min vän N: (Utan att lyfta blicken från sin datorskärm) Är du bekant med fabeln om grodan och skorpionen?

Jag: Va?

Min vän N: (Fortfarande utan att lyfta blicken) Den handlar om en skorpion som ber en groda att bära den över en flod. Men grodan är misstänksam och säger ”varför skulle jag göra det? Du kommer bara sticka mig så att jag dör!”. Varpå skorpionen bedyrar att den inte alls kommer göra det, eftersom den om den stack grodan mitt ute på floden i så fall inte bara skulle döda grodan utan även sig själv. Grodan funderar en stund över detta och finner till slut förklaringen rimlig. Varpå den låter skorpionen hoppa upp på dess rygg och börjar simma över floden.

(Tystnad)

Jag: Okej…och?

Min vän N: (Tittar upp och ser förvånad ut) Förlåt?

Jag: Och sen då? Vad hände med grodan och skorpionen?

Min vän N: (Rycker på axlarna) När de kommit halvvägs ut på floden stack skorpionen grodan. Och när grodan då skrek ”varför gjorde du sådär?” svarade skorpionen ”förlåt, jag kunde inte rå för det, ty det ligger i min natur”.

(Lång tystnad)

Jag: Vad är din poäng?

Min vän N: (Ser obeskrivligt kränkt ut) Jaha! Så NU måste plötsligt historierna som berättas på det här kontoret HA EN POÄNG!?

Gör rätt. Gör om.

Nåväl.

Internet har berättat för mig att det är viktigt, inte bara på kvällen utan även på morgonen, att familjen har fasta och tydliga rutiner.

Jag är visserligen tveksam till att internet menade att jag skulle sitta i soffan och äta leverpastejtortilla och titta på Musses Klubbhus medan alla andra i familjen går och lägger sig igen.

Men tredje morgonen i rad så är det en rutin, det också.

Livet. Så som det har blivit.

Så jag skulle lägga min son. För jag har beslutat att vi ska börja med rutiner i det här hemmet, för jag har fått lära mig att man ska göra det i den här åldern för annars, ja jag vet inte. Annars händer dåliga grejer med nånting och det är dåligt och så är det bara. De säger det på internet. Hur som helst, vi började runt klockan halv åtta. Och då ville min son att jag skulle läsa en bok. För ungar har en massa såna konstiga idéer när de ska sova. Jag föreslog att vi skulle kolla en film i iPaden bara men ungar ska ju alltid vara så himla fina i kanten och hålla på.

Så jag läste den här boken:

Det var förstås inga större problem inledningsvis. Vanligt räjserbil. Ingen flodbil, liksom. Det är det ju inte. Men den är säkert helt okej om man gillar den typen.

Och sen en helt vanlig wiouwiou-il. Framgår ej huruvida det finns rumpvärme även i baksätet.

Tyvärr kom vi sedan till den här bilen.

Och sen bråkade min son och jag i ungefär 90 minuter om vems fel det var att den där kaklådan till vänster hade hamnat på marken. Och i slutet blev det en del rätt hårda ord och lite hetsigt tonläge. Och sen fick vi vara i varsitt rum ett tag och lugna ner oss.

Och nu är klockan snart halv tolv och vi sitter i köket och äter kakor.

Och visst. Det kanske inte är Ferbers sömnmetod, direkt. Det är det kanske inte.

Men jag gör för fan så gott jag kan här.