Fredrik Backman's Blog, page 108

Baby you can start my car

Jo.

Jag är lite sen in till bloggen idag, eftersom jag fick hjälpa till att starta en god väns bil imorse.

Eller, ja. Jag ställde i alla fall upp med bil och mina startkablar. Eller, ja, alltså, jag åkte i alla fall dit med mina startkablar. Det visade sig att jag inte riktigt vet hur man får loss det där plastskyddet runt batteriet på Hyundaien, så den var inte till jättemycket hjälp, om vi ska vara helt ärliga.

Och själva startandet sköttes väl om man ska vara petig primärt av den gode vännen och den gode vännens mormor.

Men jag stod i alla fall bredvid och var moraliskt stöd och kollade så att det inte kom några bussar och så. Och så resonerade jag väldigt högljutt och engagerat kring hur förbannat opedagogiskt det är att använda uttrycket ”olackerade motordelar”. För vem lackerar motordelar liksom? Va? Vavava? Nämenellerhur.

[image error]

Men visst. Okej.

Det var väl egentligen inte mina startkablar, heller. Jag köpte dem på en bensinmack på vägen. Det tog tjugo minuter för mig att hitta dem. Efter att jag först hållit upp en förpackning och frågat kassörskan om det här var startkablar. Det var det inte. Det var en bogserlina.

Och visst. Okej. Egentligen så hände allt det här igår kväll. Inte imorse.

Jag är bara lite försenad till allting idag eftersom jag har ätit frukost och kollat på en tv-serie som heter Smash och handlar om en grupp färgstarka karaktärer som ska sätta upp en musikal om Marilyn Monroe.

Men om den här relationen mellan er och mig ska fungera i fortsättningen måste ni verkligen sluta hänga upp er på detaljer hela tiden.

De borde ha gjort eldröret smalare och avtryckaren större säger jag bara det här är som att försöka sätta upp ett iglootält medan man sitter på en mekanisk tjur

Först var han arg för att han var täppt i näsan. Sen var han arg för att han inte kunde sova eftersom han var täppt i näsan. Sen var han arg för att jag inte hittade nässprayen. Sen, när jag hittade nässprayen, var han arg för att jag försökte få upp den i hans näsa.

Sen blev det lite tumult.

Och nu är han arg för att han inte kan sova igen.

För att han fortfarande är täppt i näsan.

Och lite för att han har nässpray i ögat.

Ungar, alltså.

De blir liksom aldrig nöjda.

Okej. Visst. My bad då.

Fru: Men herregud vad skriker du om?

Jag: (Möjligen, möjligen lite skrikigt) HAR DU LÄST DET HÄR MEJLET FRÅN FÖRSKOLAN?

Fru: Nej. Men lugna ner dig lite…

Jag: (Eventuellt inte helt lugn) JAG ÄR LUGN!

Fru: (Med den inte helt övertygade rösten) Verkligen. Jättelugn.

Jag: HAR DU LÄST MEJLET ELLER INTE!?

Fru: Jag sa ju precis nej.

Jag: (Djupt andetag, möjligen eventuellt inte djupt nog) De ska skära ner antalet förskoletimmar i kommunen till femton timmar i veckan!

Fru: Vad snackar du om?

Jag: De ska skära antalet förskoletimmar!!! Så från och med nu får man bara ha sitt barn där FEMTON TIMMAR I VECKAN!!!

Fru: (Med den där rösten som djurskötare har när de försöker lugna arga jättepandor, eller jag vet inte, men jag antar att det är ungefär den rösten djurskötare har om de gör det, om jättepandan är lite oproportionerligt upprörd över antalet förskoletimmar i kommunen eller så. Alltså. Åter till historian.) Älskling. Lugna ner dig nu. Du har nog missförstått mejlet.

Jag: (Pekar på min dator) Det står för fan här!

Fru: (Med rösten) Okej. Får jag se?

Jag: Det är för fan helt sjukt. Femton timmar. Ska en av oss börja jobba halvtid då eller? Är det så de tänker? Va!?

Fru: (Rycker på axlarna) Alltså…rent tekniskt så tror jag att du ha…

Jag: JAG HADE KUNNAT HA ETT RIKTIGT JOBB! DET VET FÖR FAN INTE KOMMUNEN!

Fru: Okejokejokej. Får jag se mejlet?

Jag: Jag tänker ringa förskolan. Och kommunen. Jag tänker berätta för dem att vi flyttar härifrån faktiskt. Det är fan inte rimligt det här. Och att bara skicka ett himla mejl om det! Fan inte okej!

Fru: Ge mig datorn. Och ring ingen.

Jag: (Eventuellt med telefonen i handen) Jag ska bara prata med dem!

Fru: (Läser mejlet) Låt mig läsa det här nu och ring ingen och börja gapa nu, snälla Fredrik.

Jag: (I telefonen, eventuellt möjligen lite gapigt) Ja, hej! Jag är förälder till ett barn på förskolan hos er och jag har precis fått det här sjuka mejlet från kommunen om att man bara får ha barnet i förskolan femton timmar i veckan nu och jag vill bara ve…

Fru: (Knackar lite överdrivet demonstrativt på min datorskärm)

Jag: (I telefonen) Det gäller bara på loven? Jaha.

(Vänlig röst i andra änden)

Jag: Och bara för den som är föräldraledig? O…kej.

(Vänlig men en aning bestämd röst i andra änden)

Jag: Nej. Det är inte riktigt samma sak. Det kan jag hålla med om.

(Nästan bara bestämd röst i andra änden)

Jag: (Rensar halsen) Nej, alltså, jag kanske inte läste hela mejlet. Det kanske jag inte gjorde.

(Bestämd och lite trött röst i andra änden)

Jag: Förlåt att jag störde. Och förlåt om jag…du vet. Höjde rösten. Jag är…förkyld.

(Lur som läggs på)

Fru: (Skakar på huvudet) Du vet. Ibland inser man hur otroligt det är att du faktiskt f-ö-r-s-ö-r-j-e-r dig på text.

Jag: Jag försörjer mig på att skriva. Inte på att läsa. Det är helt separata kompetensområden.

Jag skiter i vad de säger

Kebabrullekebabpizza är en grej.

Det är faktiskt en del av allmänbildningen att veta att det är en grej. SPECIELLT om man jobbar på en pizzeria.

Det är fusion-matlagning, herregud. Gordon Ramsay pratar fan om det jämt.

Tänk lite utanför take away-kartongen här nu.

Vikarier. Alltså.

Det är finanskris faktiskt men ursäkta mig för att jag är den enda i den här familjen som försöker göra en insats för landet!!!

God vän: Ska vi beställa hämtmat eller?

Jag: Absolut! Vad vill ni ha?

God vän: Jag såg thairestaurangen här nere. Är den bra?

Jag: Den är helt okej.

God vän: Soft. Kan du rekommendera något eller?

Jag: Deras fyra små rätter gör mig sällan besviken. Så kan jag väl i alla fall säga.

God vän: Fyra små rätter?

Jag: De är inte jättebilliga, det är de inte. Men det är gött.

(Betänketid)

God vän: Är inte fyra små rätter kinesiskt?

Jag: Det är väl valfritt?

God vän: Vadå valfritt?

Fru: (Med något som faktiskt skulle kunna missuppfattas som en djup suck) När Fredrik säger fyra små rätter så menar han att han beställer fyra olika grejer från den vanliga menyn.

Jag: Det är för fan så alla gör.

(Längre betänketid)

Jag: Det är i alla fall så alla normala människor gör.

Fru: Du har redan ringt pizzerian och beställt en kebabrulle också, eller hur?

Jag: Det är NYÅRSDAGEN! Det är SVENSK TRADITION att beställa från ALLA i kvarteret då!!!

Nya år. Gammal blogg.

Så kom det då en afton och passerade ett år, och några av er var säkert ute på rejv in i gryningen med danseskorna på eller vad det nu är ni ungdomar sysslar med nuförtiden. Er önskar jag inget annat än solen i ansiktet, vinden i ryggen och de allra öppnaste av pizzerior hela dagen lång. För mig själv är ju tiden då fireballs klockan halv sex på morgonen verkade vara en bra idé så att säga om inte över så åtminstone på stand by, och det som tidigare var fyllemat och bakfyllemat är numera kort och gott mat.

Och de av er läsare som händelsevis hunnit fortplanta er under den senare hälften av 00-talet har förmodligen också, precis som jag, upptäckt att planeringen för nyårsafton när man har småbarn inte så mycket handlar om vilken efterfest som ska besökas efter tolvslaget utan mer om att fokusera på hur fan hela familjen ska kunna hållas vakna fram till fyrverkerierna över huvud taget. 2,5-åringar har nämligen en himla tendens att bli sjukt besvikna om de upptäcker att allt det roliga somnats ifrån i år igen.

Så i år planerade min fru det här in i minsta detalj.

Det var sovmorgon.

Det var senarelagda eftermiddagstupplurar.

Det var ett strikt godisminimum fram till klockan 21.00 för att undvika för tidiga blodsockertoppar och obligatoriska energidippar precis därefter.

Det var öppna fönster för att hålla nere inomhustemperaturen och det var ett lager av filmer och Youtube-klipp som skulle kunna hålla koncentrationsnivån på en statist från Trainspotting vasst som en hel knivfabrik.

Det var leksaker och lekar och sånger och iskalla Red Bulls.

Och som alla ni som själva har barn givetvis förstår gick det, precis som varje år,  nästan, nästan, nästan, bara nästan hela vägen i år också.

Jag somnade runt 22.45.

Vår son blev arg som fan.

Okej.

Så det visar sig att barn som fortfarande håller på att lära sig att prata ofta inte kan skilja på orden ”varmt” och ”kallt”, utan därför helt obekymrat väljer ett av orden och använder det för att beskriva båda känslorna.

Det hade ju varit rätt jävla bra om jag hade vetat det innan vi gav oss in i världshistoriens längsta förbannade Gömma Nyckeln.

Det är allt jag säger.

Dog on a ledge

Det är ju inte det att jag tänker kritisera min sons kreativitet här.

Inte alls.

Det är ju bara roligt att han liksom uttrycker sin konstnärlighet och tänker utanför lådan och så.

Absolut.

Men ni vet hur vi pratade om den där Lego-bondgården som en massa ungar satt hemma hos oss och byggde häromdagen, och hur jag liksom hade lite svårt att inte få känslan av att den var tänkt att symbolisera den stora Lego-bondgården i himlen dit Lego-hundvalpar som har råkat ut för ”olyckor” hamnar?

Nå.

Det känns väl inte HELT jävla uteslutet att det var ungefär så här det konceptmötet började på Legos huvudkontor. Det gör det faktiskt inte.

Gör det inte! Du har för mycket att Lego för!

Första intryck och sista uttryck

I köpcentrum.

Frus bekant: Nej men hej!

Fru: Hej!

Jag: HEJ!

Frus bekant: (Tittar förvånat på mig)

Fru: Det här är min man.

Frus bekant: Hej.

Jag: Hej!!!

Frus bekant: (Nickar en aning ansträngt, tittar på min fru) Ute och handlar lite? Vad härligt.

Fru: Ja. Ute och handlar lite.

Frus bekant: (Nickar glatt) Vad härligt.

Fru: Ja, absolut. Och du?

Frus bekant: Äh, du vet, ute och handlar lite bara.

Jag: VAD HÄRLIGT!

Frus bekant: (Tittar på mig som om jag eventuellt sagt ”vad härligt” med lite för mycket versaler, som om det är så jävla lätt att veta var den gränsen går) 

(Tystnad)

Frus bekant: (Ler mot min fru) Jaha, har ni börjat jobba igen då eller ni är lediga?

Fru: Vi är lediga faktiskt. Jag har semester. Och du?

Frus bekant: Jag har också semester. Är det inte härligt va? (Vänder sig till mig) Har du också semester?

Jag: Ja. Ungefär.

Frus bekant: (En smula oförstående) Ungefär?

Fru: (Suckar) Fredrik har inte riktigt bestämt sig för vad han har än.

Jag: Jag har blivit informerad om att det tydligen bara är folk som har jobb som kan ta semester.

Frus bekant: (Ser ledsen ut) Åh, är du arbetslös?

Jag: Ja. Ungefär.

Frus bekant: (Lägger huvudet på sned) Ungefär?

Jag: Jag skriver grejer. Fast jag jobbar ingenstans. Så jag har kanske mer jullov egentligen kan man säga.

Frus bekant: Åh! Så du pluggar?

Jag: Nej.

Frus bekant: (Lägger huvudet på sned åt andra hållet) Men du är…ledig?

Jag: Lite mer än vanligt. Ja.

(Tystnad)

Fru: (Suckar) Han har paus, kan man säga.

Jag: Ja! PAUS är ett bra ord!

(Tystnad)

Jag: (Nickar möjligen lite för ivrigt åt frus bekant) Jag har paus!!!

(Tystnad)

Frus bekant: (Ler, tittar på klockan, tittar på min fru) Jaaa…såatte jag ska nog hasta vidare. Men det var jättehärligt att träffas!

Fru: Verkligen!

Jag: JÄTTEHÄRLIGT!!!

(Frus bekant nickar väldigt hastigt och försvinner runt ett hörn) 

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Är det det här du menar när du säger att jag kan vara lite dålig på att ge första intryck?

Fru: (Klappar mig på kinden) Älskling, det här gick faktiskt ändå överraskande b-r-a i jämförelse ska du veta.

Visst. Visst. Fine.

Det är kanske inte direkt inledningen på ett Martin Luther King-tal liksom. Det är det kanske inte.

Men om det sitter folk runt ett matbord och pratar om drömtydning, för att någon har fått en bok om det i julklapp. Och alla diskuterar olika drömmar. Och någon vänder sig till mig och frågar vad jag brukar drömma om.

Då svarar jag ärligt. För det är så jag är uppfostrad.

Och inatt drömde jag att jag byggde en snögubbe i människostorlek helt och hållet gjord av kokos.

Utan att vara helt påläst i ämnet tror jag att Freud hade sagt att det beror till kanske hälften på min barndom och hälften på att jag drack ganska mycket rom och julmust och åt en och en halv låda kokoskakor innan jag gick och la mig inatt.