Fredrik Backman's Blog, page 112

Och jo. Tack.

Brevet som tackar mig för mitt generösa bidrag som isbjörns-fadder kom idag under förmiddagen.

Till mitt kontor.

Och när jag skulle dricka juice nu precis så stannade jag instinktivt mitt i rörelsen vid fyra separata tillfällen för att kontrollera så att det verkligen var mitt glas och att det inte stod ytterligare ett juiceglas här någonstans på skrivbordet som tillhör någon annan.

Och det är bara jag här.

Det har bara varit jag här på hela dagen.

Så man kan väl sammanfatta det med att min fru inte hade fått fram sin poäng tydligare om så nästa brev jag får tackar mig för mitt generösa bidrag som fadder till Pavlovs hundar. Så kan man väl sammanfatta det.

 

Det kommer strax komma blogginlägg här

Men på grund av oförutsedda brister i min  planering och stora logistiska problem under morgonen har andra frukost blivit försenad så länge att den nu, för att inte fullständigt rucka hela eftermiddagen och därmed riskera ett fullskaligt andra lunch-haveri, måste slås samman med första lunch.

Jag är på Burger King.

Det kommer ta ett tag.

 

Reklam

Ja. Det är jag igen.

Bokförlagets marknadschef och jag var ute på deras distributionslager (som i likhet med alla distributionslager jag någonsin varit på ligger placerat exakt så långt från precis all civilisation att min vän B hade beskrivit platsen som ”fisens mosse”) idag och kladdade i böcker. Eller jag kladdade i alla fall i böcker, marknadschefen åt mest lussekatter från den där lilla röda lådan på bilden här under och försökte övertyga mig om att inte vara så himla arg på folk hela tiden. (Jag åt också lussekatter, vilket förstås hjälpte, eftersom det är nästan helt omöjligt att äta lussekatter och vara arg samtidigt.)

Men hur som helst: Nu finns det i alla fall ytterligare 200 signerade ex av ”En man som heter Ove” (med Saabar i) och 50 ”Saker min son behöver veta om världen” för den som så eventuellt skulle önska på Bokia.se. (Det var lite strul med beställningsfunktionerna på sajten i helgen, men det ska vara ordnat och grejat och fixat och grunkat med nu så det är bara att rocka och rulla.)

Eftersom det börjar dra ihop sig till de där datumen på året då Posten helt och hållet slutar ta ansvar för att saker och ting kommer fram dagen efter/till jul/alls så blir det här tyvärr de sista böckerna jag hinner signera innan dess. (Men jag sitter, som jag ju härjat en hel del om vid det här laget, även på Bokia i Farsta Centrum 19 december från klockan 15 om någon har vägarna förbi där.)

Det var bara det.

För att ge det här inlägget en känsla av autenticitet bjuds här nedan dessutom på bild.

Nästan som på en riktig blogg.

Bonusdetalj: Har glasögon.

Bonusvits: En närsynt kille går in i en bar. Och cigarettautomaten. Och några stolar.

Familjen Corleone har sina sätt att hämnas. Min fru har sina.

Så min fru och jag hade ett bråk för en vecka sen ungefär.

Eller, ja. Bråk och bråk. Jag drack upp den sista juicen. Och den råkade vid tillfället händelsevis befinna sig i min frus glas.

Viss diskussion utbröt.

Min fru fräste att jag skulle ”få igen för det här”. Och, ja, ni vet. Jag kan möjligen ha svarat ”ha! Vad ska du göra åt saken?”. Det finns väl eventuellt en möjlighet att jag hade en dans också. ”Vad ska du göra åt saken”-dansen.

Så min fru svor åt mig och lämnade rummet.

Och sen gick det en vecka.

Och idag kommer jag hem och öppnar brevlådan och hittar ett brev adresserat till mig.

Och ni vet den där grejen med hästhuvudet i Gudfadern? Jo. Min fru beslutade sig för att gå en annan väg, kan man säga.

Och när jag frågade min fru om hon visste något om ”det här brevet jag precis fick” så svarade hon ”det om isbjörnarna? Åh, tigrarna, jag trodde att det om isbjörnarna skulle komma först”.

Det här bådar inte gott.

 

Ni kallar det impuls. Jag kallar det instinkt.

Det har varit en sån där höst då jag på olika sätt nåtts av synnerligen envis reklam för alla de här företagen som levererar matkassar direkt till dörren. Jag ska erkänna att jag ju faktiskt gillar att gå i mataffärer, eftersom det finns väldigt mycket mat där, så jag har liksom aldrig riktigt förstått grejen med att handla på nätet. (Förutom möjligen att de fattar att man ska ha peston och tapenaden, ja, ni vet). Dessutom är ju de här matkasse-till-dörren-företagen i regel mycket dyrare.

Men det har nu visat sig att de där företagens främsta säljargument angående det är att det ”i slutändan ä-n-d-å blir billigare att handla mat över nätet eftersom du då undviker alla ‘oövertänkta impulsköp’ som du gör i en vanlig matbutik”.

Jag har inte riktigt förstått vad de menar med det ännu.

Men min fru säger att de menar sånt här:

[image error]

Okej.

Ni vet när man har en konversation med någon man har känt ganska länge.

Och efter en stund kommer man plötsligt, av en händelse, fram till att en av oss just nu bor i exakt samma kvarter som den andre växte upp i. Vilket ju ändå, när man har lärt känna varandra i vuxen ålder, får anses vara en rätt lustig slump.

Och personen som man har konversationen med, vi kan bara för sakens skull anta att det är en man, utbrister ”oj vad sjukt! Det är som att vi är de där i den där filmen där de har samma brevlåda fast liksom i olika tidsepoker!”.

Och jag säger ”du menar den med Keanu Reaves och Sandra Bullock?”.

Och han pekar glatt och igenkännande och hojtar ”den ja! Den med huset! Exakt som den!”.

Och sen är det liksom tyst rätt länge.

Och sen frågar jag ”menar du att det är du eller jag som är Sandra Bullock då?”.

Och då försöker han byta samtalsämne och börjar prata om att gå och äta lunch och sådär helt plötsligt.

När det händer. Han menar att det är jag som är Sandra Bullock då va?

Eller hur?

I så fall menar redaktören på mitt bokförlag att jag är Sandra Bullock.

 

Note to self

Om du ska lämna ditt barn på förskolan.

Och du drar honom på en pulka.

Och ni står längst ut i utkanten av gården.

Och grinden är öppen.

Och ett annat barn, som du inte känner igen och som inte har några vantar på sig, dyker upp. Och det barnet sätter sig i pulkan bredvid ditt barn.

Och ditt barn får syn på något på andra sidan gården och reser sig upp och springer iväg.

Och det andra barnets pappa just då kommer ut från förskolan med ett par vantar i handen.

Då är du bara en främmande snubbe som har den pappans barn i en pulka och ser ut som om du är på väg ut genom grinden.

 

Min fru och den subtila hinten.

Ni vet när man har råkat säga något ganska dumt.

Och hon säger att hon inte är sur.

Och man säger ”men snälla älskling, är det SÄKERT att du inte är sur?”. Och hon går därifrån och börjar plocka med julprydnaderna och mumlar ”nänä, jag är inte sur. Inte sur alls.”

Fast det liksom känns lite som att hon kanske är det ändå.

Att ha familj. Det kan kväva en.

Fru: (Skakar på huvudet) Det är fortfarande helt sjukt att du satte dem i halsen.

Jag: (Pekar) Det som är sjukt är att du lät dem ligga på golvet.

Fru: (Suckar) Det som är sjukt är att du trodde att det var chilinötter!

Jag: (Pekar tydligare) De är runda och orange!

Fru: Det är en leksak!!!

Jag: Just därför! Det borde finnas någon sorts varningstext!

Fru: (Pekar på förpackningen) Det gör det. Varning för att barn kan sätta dem i halsen. Men till och med b-a-r-n fattar att man inte ska stoppa dem i munnen!

Jag: Vad är det för idioter som gör leksaker som ser ut som chilinötter?

Fru: Vad för slags chilinötter är stora som golfbollar?

Jag: Klockan var sex på morgonen. Det var mörkt. Jag trodde att det var någon ny jumbostorlek.

Fru: De låg på golvet! Vem äter chilinötter som han hittar på GOLVET!

Jag: Du ska bara ha JÄVLIGT klart för dig att några av de bästa chilinötterna jag någonsin har ÄTIT har jag hittat på GOLVET!!!

(Repetera från början. Hela morgonen.)

 

Jag är ingen våldsam person

Men när tapenaden och peston fortfarande står i helt olika gångar på Ica Maxi, alltså.

Alla har gränser.