Fredrik Backman's Blog, page 115

Ätas eller ätas

På restaurang.

Jag: Jag tar ryggbiffen, tack. Medium-rare.

Servitör: En ryggbiff ja. Och till den lille? (Nickar åt min son, som just då rusar in under bordet tillsammans med två andra ungar) 

Jag: En ryggbiff till honom också, tack.

Servitör: (Ser inte helt övertygad ut) Vi har inte ryggbiff i barnportion.

Jag: Det gör inget. Vi kan ta en vanlig portion. Medium-rare blir bra.

Servitör: Medium-rare?

Jag: Ja.

Servitör: Till barnet?

Jag: Ja?

Servitör: (Med skeptisk läpputning) Det är vin i såsen.

Jag: Det är lugnt.

Servitör: (Skriver i sitt block, skeptisk läpputning oförändrad) Du är…säker på det här? Jag tror inte att barn tycker om den här rätten.

Jag: Nä, jag vet. Men han kommer ändå inte äta.

Servitör: (Skeptisk läpputning övergår i misstänksam läpputning) 

Jag: Jamenvafan. Om jag inte beställer någonting att äta till honom så verkar jag ju som värsta dåliga föräldern. Men kolla på honom!

(Min son och två andra ungar rusar rakt in i en vägg på andra sidan restaurangen)

Jag: Han har käkat socker hela jävla dagen! Vi kommer inte få honom att sitta still och äta sin mat om vi så hotar honom med pistol. Så det kommer ändå sluta med att jag får äta upp hans mat. Och det är alltid nån torr jävla spaghetti med köttfärssås som smakar utemöbel. Men eftersom vi VET det här från början nu så kan jag ju lika gärna beställa något jag vill ha från början!

(Tystnad)

Jag: (Harklar mig) Det är…så jag tänker.

Servitör: (Misstänksam läpputning går tillbaka till skeptisk läpputning)

Jag: Alltså, det var inte jag som gav honom allt sockret. Om det är det du tror.

(Tystnad)

Jag: Inte allt, i alla fall.

Servitör: (Nickar, skriver något mer i blocket)

Jag: Jag ska vara ärlig mot dig och säga att nu känns det inte som att det är maträtter du skriver ner i det där blocket…

 

Don’t bullshit a bullshitter

Så min son ville ha en riskaka. Den låg på köksbänken. Han nådde inte upp. Så han stod där och hoppade och tittade bedjande på mig. Och jag skulle vara lite rolig.

Så jag sa: ”Tänk efter nu. Lös problemet.”

Jag tänkte kanske att han skulle gå och hämta en stol.

Jag tänkte kanske inte att han skulle gå bort till köksbordet, klättra upp på en pall, luta sig över min dator där jag just då hade fjärde säsongen i Football Manager igång, titta argt på mig, och sedan börja trycka på alla knappar på tangentbordet samtidigt.

Men han fick sin jävla riskaka.

Han löste problemet.

Det får jag ge honom.

 

Jag sa inte att det var EXAKT som landstigningen i Normandie!

Jag sa bara att jag hämtade vår son på förskolan idag.

Exakt samtidigt som alla andra barnen i hans grupp blev hämtade av sina föräldrar.

Och ungarna var inne och lekte när vi kom.

Och det ösregnade ute.

Och jag sa bara att kapprummet påminde mig väldigt mycket om strandscenerna i Saving Private Ryan.

 

Min vän och kontorskollega N. I sammanfattning.

Min vän N: (Stiger in på kontoret)

Jag: Där är du ju! Du messade ju och sa att du skulle komma in efter lunch!

Min vän N: Det är efter lunch nu.

Jag: Du messade i FREDAGS och skrev det.

Min vän N: Nu är fortfarande efter lunch i fredags.

Jag: Nu är snart efter lunch t-i-s-d-a-g.

Min vän N: Tisdag är efter i fredags. Och det är inte efter lunch för alla än. Folk äter sen lunch nuförtiden.

(Tystnad)

Jag: Skit samma då. Kul att du kom förbi i alla fall. Vill du gå och käka lunch?

Min vän N: Jag har ätit.

Jag: Men du sa ju…

Min vän N: Efter lunch, sa jag. Nu är efter lunch.

Jag: Men du sa ju att folk…

Min vän N: Blanda aldrig ihop mig med folk.

 

Jag bara säger att det är viktigt att man är konsekvent det står faktiskt i alla böcker om föräldraskap

På Ica Maxi.

Son: (Sitter i kundvagnen. Reser sig plötsligt upp. Tar upp en av varorna i vagnen och kastar den allt vad han orkar i en hög båge ner i en av frysdiskarna ett par meter bort. Sätter sig ner igen. Ser mycket nöjd ut.)

Jag: MENVAFA…VADHÅLLERDUPÅME…

(Tystnad)

Jag: (Tittar ner i vagnen) Eller…vänta lite nu.

(Tystnad)

Jag: Nu blev det svårt.

(Längre tystnad)

Fru: (Dyker upp runt hörnet) Varför står ni här?

Jag: (Pekar på vår son) Han kastade ut en påse sojabönor ur vagnen.

Fru: (Ser ut att vänta på att jag ska berätta vad som hände sen)

(Tystnad)

Jag: Jag vet inte om jag ska ge honom skäll eller beröm.

 

Reklam. Och en slags uppdatering, antar jag. (Det är inte en jättebra rubrik, det kan jag väl hålla med om, men nu gör vi vad vi kan med vad vi blivit givna som min mamma brukar säga.)

Jo.

Som den riktigt uppmärksamme eventuellt la märke till var ju Metro-krönikan i förra blogginlägget alltså min sista Metro-krönika. Jag vill bara som allra hastigast, eftersom det möjligen är lite på sin plats i sammanhanget, nämna att det inte ligger någon som helst osämja bakom det beslutet. Metro-redaktionen har på alla sätt varit hedersknyfflar mot mig och haft det allra största tålamod med min personlighet i allmänhet och det faktum att jag är så dålig på att hålla deadlines att en redaktör på en helt annan tidning en gång lobbade ganska allvarligt för att försöka få ett syndrom uppkallat efter mig i synnerhet.

Men jag har skrivit krönikor varje vecka i fem år. Jag känner att alla, inklusive jag själv, kanske skulle må bra av en paus från mig ett tag nu. Det är bra med pauser ibland.

Efter det nummer av Café som ligger ute i butik nu kommer jag inte heller skriva fler krönikor där. Under ett litet tag till framöver kommer jag nog fortsätta skriva för Vi Föräldrar då och då, men det blir nog inte så värst mycket mer än så.

Tiden som plötsligt blir över? Tja. Football Manager, tänkte jag väl till att börja med. Och så tänkte jag skriva lite fler böcker. Och blogga lite mer.

Så, ja. I slutändan går det ju ut över er som är här lik förbannat, kan man säga. Så vi kan egentligen bara fortsätta som vanligt. Det var väl egentligen bara det jag ville säga.

Och jag måste i alla fall ge säljavdelningen på Metro att de lyckades rätt bra med annonsplaceringen under min sista krönika.

[image error]

Men anywho och hur som helst och så vidare et cetera: Skulle någon av er uppleva att ni har för mycket av det där ”fritid” som alla pratar om framöver så finns jag även på Twitter och Facebook vid behov.

Det var bara det.

Tack för att ni lyssnade.

 

Krönika

Gick som vanligt i Metro imorse. Precis som varje vecka. Fast från och med nästa vecka inte alls.

XoXo. Och så vidare.

Jag har svårt för avsked. Ja, inte själva grejen med att skiljas från folk alltså, tvärtom, den innebär ju att man strax får gå hem och äta Ben & Jerry’s med tårtspade och spela Football Manager i underbyxorna så som Gud avsåg. Att skiljas från folk är faktiskt min favoritdel med hela det sociala umgänget. Det är bara själva ceremonin som jag har svårt för. Ska vi luftheja bara? Fistbumpa? Den där fingertoppshigfajven som de kör i badmintondubbeln i OS? Kramas? Vilken kram? Den intima med armarna över-under eller liksom ”krysset” där min ena arm går över din ena axel och jag klappar dina revben med andra handen?

Jisses. Ni vet den där jäveln som går in för helkramen direkt och kommer in snett, så hans andedräkt är i din eskimåpusszon, och han får panik och vinklar huvudet och labradorkysser dig på kinden? Den jäveln. Jag hatar att vara den jäveln. Och om rätt ska vara rätt så vill jag påpeka att det var DU som gick in för helkram efter att vi känt varandra i två timmar. Psyko. Jag försökte bara anpassa mig.

Halvkramen är ännu värre. Speciellt när den inte är ömsesidig. När handslaget blir en tumbrottning/halv highfajv av misstag, och ena parten instinktivt försöker fixa det obekväma genom att låtsas som att det var meningen och drar i din arm som en frikkin roddmaskin så att du språngskallar honom i munnen. Och sen är det plötsligt du som ska be om ursäkt för att han går runt och ser ut som skurken i Batman på kontoret i sex veckor efteråt. Det är samma typ av människa som skakar hand med dig och håller k-v-a-r handen medan han inleder en hel konversation. Som om han måste vara ihopkopplad med dig för att kommunicera. Är du hans Toruk i Avatar nu eller? Riktigt obehagligt blir det när man själv tror att det är dags att släppa, så man slappnar av i handen. Men släpper han? Icke. Så nu står man där med sin hand i en vinkel som om vi har det där rollspelet där jag är hertiginnan på 1700-talsmaskeraden som väntar på att han ska kyssa min ring. Igen.

Och så vet man inte vad man ska göra. Att dra bort handen är ju oartigt och att spänna handen igen är ju lite creepy. Så man ler och försöker ta del i konversationen medan man liksom försiktigt spänner handen lite, lite, lite i taget. Och efter en stund tittar han ner på sin hand och din hand och ser högst obekväm ut. Och sedan rycker han tillbaka sin hand och torkar den lite kränkt mot kavajen. Och då ska du stå där och vara helt ”alltså jag vet att det kändes som att jag smekte din tumme men det jag egentligen försök…”. Som om det är du som har problem här.

Så, ja. Jag har lite svårt för avsked. Och det här är min sista Metro-krönika.

Det har varit ett äventyr.

Nu kör vi Kennet Andersson-pistolerna bara och så pratar vi inte mer om det här.

 

Veckans plus

Metro-redaktionen

Som lät mig härja här så här länge och inte blev arga på mig för att jag brände varenda deadline. Det har varit väldigt roligt. Men jag tror att vi alla kanske behöver en paus från mig nu.

Veckans minus

Fredrik.cafe.se

Min blogg ligger där. Om ni vill något. Och visst, ni går helt ”mäh varför ligger det här under MINUSTECKNET dårå!?” men jag ser det inte som ett minustecken. Jag ser det som ett halvt plus. Sluta negga. Fingertoppshighfajv.

 

Det är en fråga om att se badrummet som halvtomt eller halvfullt

Goda vänner, en som har barn och en som inte har barn,  ringer på dörren.

Jag: (Öppnar) Tjena! Kom in!

God vän som har barn: (Stiger obekymrat in genom dörren) Tja!

God vän som inte har barn: (Ser inte obekymrad ut. Stiger inte in genom dörren.) 

Jag: Vad?

God vän utan barn: (Nickar skeptiskt åt mig) Vad…gör du?

Jag: Jag? Inget speciellt. Men kom in! Grabben är i badkaret så jag måste gå tillbaka.

God vän utan barn: (Nickar. Ser fortfarande skeptisk ut. Pekar på mina badbyxor.) Varför har du…inga kläder på dig?

Jag: Hur menar du?

God vän med barn: (Till god vän utan barn) Alltså hans grabb badar ju, sa han ju.

God vän utan barn: (Tittar på mina badbyxor. Ser inte ut att finna situationen uppenbar.) Måste du…vara…typ naken, för det?

Jag: Jag har ju badbyxor.

God vän med barn: Ja. Han har ju badbyxor.

God vän utan barn: (Skakar på huvudet.) Det är väl inte du som badar?

(Kort tystnad)

Jag: Du har inte badat en 2-åring så värst många gånger va?

God vän utan barn: (En smula kränkt) Nej. Men det är väl för fan som att bada vad som helst? Man sätter väl för fan bara ungen i badkaret?

(Ganska lång tystnad)

Jag: Vill du gå in och testa?

God vän med barn: (Nickar ivrigt) Gör det! Gå in och testa!

God vän utan barn: (Ser misstänksam ut) Det är…inte så det funkar eller?

Jag: Om en 2-åring badar så badar alla. Kan man säga.

God vän med barn: Efter 10 månaders ålder är bada en lagsport. Kan man säga.

Jag: Men gå gärna in och testa ditt sätt.

God vän med barn: Ja SNÄLLA gå in och testa ditt sätt! Speciellt med den där tröjan!

 

I ditt radioansikte

Som möjligen har framgått tidigare under bloggveckan har jag alltså inte gjort speciellt mycket av det här ”jobb” den här veckan. Mitt bokförlag tyckte uppenbarligen inte att det var helt lämpligt, varför jag fick ägna en liten stund av min söndag åt just ”jobb” istället. Jag körde alltså in till Radiohuset i Stockholm (vilket, FYI, inte ligger i tv-huset i Stockholm, något jag efter egna efterforskningar kan gå i god för numera) och var med i radio. I programmet ”P4 Extra”, för att vara exakt, ett program som underfundigt nog sänds i radiokanalen P4.

Och jo, man kan förstås lyssna på programmet på internettet om man så skulle önska. Men INNAN jag lägger upp länken till det måste vi förstås i vanlig ordning ha hela red pill/blue pill-diskussionen. Så: Om man VILL veta hur en version av mig låter i radio, då tar man det röda pillret och klickar på länken. Om man hellre vill fortsätta leva i illusionen att jag är, tja, vad ni nu tror att jag är, då tar man det blå pillret och ger fan i länken. Okej? Okej.

Här är länken: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/121682?programid=2151 (Jag är, som trogne läsaren Kristina2 så vänligt påpekade, med vid 38-minutersrycket).

Jag förbereder mig efter detta, också det i vanlig ordning när det gäller någon form av rörlig media där jag figurerar, på att det blir ett himla liv om min dialekt i kommentarsfältet. Min dialekt är ju, har det uppdagats, tydligen ett särdeles bra debattobjekt. Skåningar från nordvästra Skåne har nämligen en tendens att tycka att jag pratar skånska men fel sorts skånska, medan skåningar från resten av Skåne brukar tycka att jag pratar stockholmska, medan stockholmare tycker att jag pratar skånska, medan min fru säger att ”herregud jag lyssnar inte så noga du pratar bara konstigt”.

Lite bakgrundsfakta i ärendet är att jag enligt den närmaste omgivningens omdöme pratar bredare skånska när jag är A– I Skåne, B– Är trött, C–Är full eller D– Är förkyld. Idag uppfyllde jag två av kriterierna (trött och förkyld) och blev därför ombedd från flera olika håll att fokusera på att a-r-t-i-k-u-l-e-r-a orden som kommer ut ur min mun eftersom jag annars enligt uppgift riskerade att alienera samtliga lyssnare norr om Råå-ån. Och, ja, när jag artikulerar saker hamnar min dialekt så att säga lätt i ett gränsland som mina skånska vänner from this day forth, enligt dem själva, shall know as ”radioskånskan”. Skåningar tycker att detta är stockholmska, stockholmare tycker att detta är skånska, och min fru ”orkar inte ha den här himla diskussionen en gång till”.

Så, ja. Röda piller. Blå piller. Ni vet hur det funkar. Som Morpheus sa: ”Most of these people are not ready to be unplugged, Neo”.

Kom inte och skäll på mig om ni trots denna varning klickar på länken och upptäcker att ni inte gillar verkligheten lika mycket som The Blatrix, helt enkelt. (Det är mitt ord för ”BloggMatrix” och JA ni tycker att det är kasst nu men det kommer växa på er, det vet jag).

Ja. Så. Detta om detta och det och så vidare.

Jag var alltså i Radiohuset i Stockholm idag.

Och det är ganska rigorös säkerhet i Radiohuset, kan man säga. Så när jag väl hade hittat dit var jag tvungen att ringa på en liten telefon för att bli insläppt genom en liten sidodörr. Och sedan behövde jag leta upp en liten reception, som var stängd. Och sedan behövde jag leta upp en liten lapp i den lilla stängda receptionen med ett litet telefonnummer på. Och sedan fick jag ringa det lilla numret. Och då kom det en väldigt, väldigt, väldigt stor vakt och släppte in mig genom en sån där dörrsluss som vanligtvis är reserverade för folk som är med i filmer där folk går ombord på rymdskepp och/eller är en av de sista medlemmarna i en spillra av mänskligheten som ännu inte smittats av ett dödligt och/eller zombiegenererande virus som var den ondsinta regimens och/eller den lilla apans fel.

En sån här, för att vara exakt:

När jag stod där i mitten av slussen under de där sekunderna då båda dörrarna var stängda så tänkte jag mycket på hur bra det är att skattebetalarnas tv-licenspengar används så konstruktivt till att bygga såna här slussar för annars skulle säkert terroristerna till exempel kunna rusa rakt in i någon inspelningsstudio och okynnessända radioteater eller släppa ut fel svar på Melodikrysset och då skulle allt vara förlorat.

Jag tänkte berätta det för vakten. Men han såg inte ut att vara riktigt på humör.

Så jag gick vidare. Uppför två trappor. Genom en ny dörr (som var låst och larmad, och som jag bara fick passera efter att ha ringt på dörren och tydligt redogjort för mitt ärende för en man med skägg och lokal frisyr). Då blev jag invisad i en korridor, och sedan invisad i ett litet kök, och där anvisad en liten kaffemaskin.

Kaffet såg ut så här:

När jag drack det tänkte jag mycket på min vän A, som jobbar på kommunen i Helsingborg och har en kollega i 60-årsåldern som när A blev anställd blev mycket konfunderad över att A hade fått så många frågor på sin anställningsintervju. På kollegans tid ställdes det tydligen bara två frågor: 1. Dricker du kaffe? 2. Räligt kaffe? Om man svarade ja på båda ansågs man lämplig som kommunanställd och fick jobbet. Själv lärde jag mig dricka räligt kaffe i tidigt 20-årsålder när jag jobbade på Anticimex. Där gjordes det kaffe så att man fick stå upp och köra bil hela förmiddagarna.

Jag tänkte berätta det för mannen med skägget men han hade redan gått.

Så då gick jag och satte mig i ett litet rum utanför inspelningsstudion och väntade. Det såg ut så här:

När jag satt där tänkte jag mycket på att det kändes som att sitta utanför ett av förhörsrummen i The Wire. Och sen tänkte jag rätt mycket på olika sorters glass en stund.

Och sen fick jag komma in i studion, och så pratade vi i fem minuter, och sen var det dags att gå hem.

När jag kom tillbaka till slussen vid utgången öppnades den dock inte. Och bredvid den satt en liten skylt där det stod ”utgång genom roterdörren!” och en pil åt höger, direkt riktad mot slussen. Jag vet inte vad en roterdörr är för något så jag antog att det var slussen. Men den öppnades inte. Så jag gick och knackade på dörren till vaktens rum. Han öppnade med lite det där ansiktsuttrycket som om han precis blivit avbruten mitt i säsongsavslutningen av Downton Abbey. Jag sa ”jag kommer inte ut”, och då sa han ”utgång sker genom roterdörren!”, och då sa jag ”men den öppnas ju inte” och då himlade han med ögonen och pekade tio meter längre åt höger på en snurrdörr och sa ”genom ROTERDÖRREN!”. Och då sa jag ”du menar snurrdörren?” och då skakade han argt på huvudet och gick in i sitt vaktrum igen och sen tyckte jag bestämt att jag hörde Tom Branson vara sjukt snygg där inifrån.

Och sen gick jag i alla fall ut genom den här dörren och åkte hem.

I Skåne heter det fan snurrdörr.

 

 

 

 

Waking up is hard to do

När man går upp 06.30 för att göra välling. Sätter på Pippi Långstrump. Kollapssomnar om ett par minuter bara i soffan. Väcks av att ens barn står framför en med något som ser ut som ett stort paket tuggummin i handen. Och så bara precis blundar man och öppnar ögonen igen. Och då har barnet tagit ut alla tuggummin ur paketet och liksom kletat ihop dem till en enda stor kletig tuggummiboll. Och då bara precis blundar man en sekund och mumlar något om ”mmm, jättefint gubben”. Och när man öppnar ögonen igen så hör man att barnet och tuggummibollen är i badrummet.

Och sen är allt tyst en väldigt lång stund.

Och sen hör man tvättmaskinen gå igång.

Då är det söndag.